Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

2019 års tipsgranskning

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen får Norrbottens museum årligen in tips om fornlämningar och kulturhistoriska lämningar runt om i Norrbotten. De senaste åren har vi arbetat systematiskt med tipsgranskningen, där planen är att alla tips som inkommer under ett år ska granskas året därpå. Målet var därför att i år granska de tips som kom in under 2018 och även under början av 2019. Vi har dessutom en hel del äldre tips, som av olika anledningar inte har blivit granskade genom åren. Min gissning är att de här gamla tipsen har blivit liggande på grund av personalbrist. Både de äldre tipsen och de nya tipsen finns digitaliserade i vårt karthanteringssystem, vilket gör att vi lättare kan planera tipsgranskningen och granska tips som ligger i närheten av varandra (relativt i närheten, med tanke på att Norrbotten är ett stort län).

När jag i våras planerade årets tipsgranskningsturné runt om i länet så utgick jag ifrån de nyinkomna tipsen och fyllde på med de gamla tipsen, för att vi skulle kunna få ut hela fältveckor med tipsgranskning. Vi har dessutom haft, och har, extra anställda arkeologer i år, vilket gör att vi har kunnat granska tips på flera platser runt om i Norrbotten samtidigt. Inte illa!

Vi brukar årligen få in omkring 10-20 tips. Då kan ett tips bestå av allt från 1-50 lämningar, beroende på hur aktiv tipsare det rör sig om! Vi har en del återkommande tipsare, som ofta är ute i skog och mark och letar reda på ej kända lämningar. Tipsen förbereds för granskning under vinterhalvåret, då vi tyvärr sällan har tid att kolla upp tipsen direkt vi får in dem. I regel kommer ju tipsen in till oss under barmarksperioden (och då är vi själva ute i skogen på annat håll), för det är oftast då folk är ute i skogarna och hittar eventuella forn- och kulturlämningar, vilket är fantastiskt! Vi arkeologer på Norrbottens museum har tyvärr inte möjlighet att leta fornlämningar runt om hela Norrbotten, så allmänhetens bidrag ger värdefull kunskap om vår gemensamma förhistoria och historia i vårt län!

I alla fall så förbereds tipsgranskningen under vintern, då det krävs en del efterforskningar innan vi åker ut i fält för att granska den eventuella lämningen på plats. Dels börjar vi med att ta reda på om tipset redan finns registrerat någonstans genom att titta i Kulturmiljöregistret och bland våra egna kartor och arkiv. Om det visar sig röra sig om en okänd lämning så kommer denna att granskas i fält. När vi genomför själva tipsgranskningen så brukar ungefär hälften av tipsen vara antingen en fornlämning eller kulturlämning, medan resterande del av tipsen brukar utgöras av olika naturliga formationer.

I år har vi granskat tips kring Storön, Sangis, Säivisnäs, Tansjärv, Miekojärvi, Lilla Edet, Lansjärv, Floxen, Älvsbyn, Masugnsbyn, Vettasjärvi, Anttis, Juhonpieti, Kilkok, Murjek, Vajkijaur, Allavaara, Siekavaara, Gällivare, Poitajavaara, Muonionalusta, Karesuando, Mauno, Idivuoma och Saivomuotka. Än en gång kan vi konstatera att vi får resa en hel del runt om i länet under varje fältsäsong! Nu har vi arkeologer återigen kommit in på kontoret. Nu är det full fart med avrapportering av årets fältarbeten, vilket för min del kommer pågå in i januari. Därefter kommer jag att ta hand om efterarbetet när det gäller tipsgranskningen. Alla nypåträffade lämningar ska registreras in i Kulturmiljöregistret, alla tipsare ska kontaktas och informera som hur tipsgranskningen har gått och slutligen så hamnar ärendet i Norrbottens museums arkiv. Tack till er alla som bidrar till att vi får en utökad bild av Norrbottens förhistoria!

Nedan följer en bildkavalkad på några av de lämningar som vi har registrerat under årets tipsgranskning:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gränsmärke i form av ett femstenarör på Pestberget i Älvsbyn. Arkeologerna Ida Lundberg, Daniel Eriksson och Hanna Larsson i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hägnad/stensträng i Storön utanför Kalix. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Härd

Härd registrerad kring Glommersträsk. Sonden står vi den bortre kortsidan. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Tjärdal

Tjärdal registrerad kring Glommersträsk. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Rävtana

Rävtana, registrerad i Västerbotten strax intill länsgränsen i närheten av Glommersträsk. Foto: Daniel Eriksson © Norrbottens museum.

Gruvhål, Masugnsbyn

Gruvhål registrerad i närheten av Masugnsbyn. Arkeolog Daniel Eriksson i bild. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Kolbotten

Arkeolog Ida Lundberg sitter ovanpå en kolbotten i trakterna kring Masugnsbyn. Foto: Daniel Eriksson © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stenugn (s.k. ryssugn) inom ett område med skogsbrukslämningar i närheten av Murjek. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Barktäkt vid Allavaara NV om Gällivare. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kolbotten vid Siekavaara, SÖ om Nattavaara by. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Husgrund vid Romsijärvi, Gällivare. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rökkåta vid Poitajavaara N om Anttis. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeolog Hanna Larsson i fångstgrop i närheten av Mauno. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Boplats på mindre strand vid sjön Övre Lansjärv. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog