Tipsgranskning sommaren 2022

En återkommande uppgift för arkeologerna på Norrbottens museum är att granska dom tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till museet från privatpersoner runt om i Norrbottens län. Arkeologer runt om i Sverige arbetar inte bara med att gräva utan även med att registrera okända lämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister Fornsök för att dom ska bli kända för allmänheten och lättare skyddade från exploatering. Flera stora inventeringsprojekt har skett i Sverige men Norrbotten är inte komplett inventerat av arkeologer så tipsen är viktiga och gör att vi gemensamt fyller Fornsök med lämningar som speglar Norrbottens historia. 

Tipsgranskning har varit ett tema här i bloggen tidigare. Arkeolog Frida Palmbo har skrivit om ”2019 års tipsgranskning”. Där går Frida igenom tipsresan 2019 genom länet med många fina bilder på en stor mångfald av lämningar.

Detta blogginlägg kommer istället för att återskapa Fridas inlägg fokusera på att ni ska få följa med på vissa fall från tipsgranskningen 2022 med tillhörande förarbete med kartor och fotografier. Alla lämningar är ännu inte publicerade. Men de som är publicerade har länkar på lämningsnumret.

I år har vi granskat tips i Piteå, Råneå, Älvsbyn, Harads/Edefors, Vidsel, och Jokkmokk.

Följ nu med på några tips

Prästgården i Öjebyn
Vi började säsongen i Öjebyn kyrkstad för att besöka platsen för den gamla prästgården. När det kommer till prästgården så finns byggnader kvar och ligger intill Öjebyn kyrka men flyttades till sin nuvarande plats i slutet på 70-talet. Platsen där prästgården stod är dock idag ett grönområde, ca 200 m Nordöst om kyrkan och används idag bland annat som uppläggningsyta för arbetsmaterial vilket går att se på bilden nedan. Tipsaren är en entusiast av lokalhistoria i trakten och var intresserad över platsen för den gamla prästgården och dess historia. Vi på museet blev fundersamma över varför detta inte var registrerat som en lämning i Fornsök och valde att besöka platsen för att se om det fanns några lämningar kvar att registrera och därmed skydda.

Karta över Öjebyn kyrkstad, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.

På kontoret är första steget en genomgång av gammalt kartmaterial från lantmäteriet som finns tillgängligt på deras hemsida för alla intresserade. Där kunde prästgårdens långa historia på platsen bekräftas på en storskifteskarta från 1781. Lägg märke till vägarna och kyrkans liknelser då till idag.

Historisk karta över Öjebyn kyrkstad, 1781. Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Storskifte: Norrbottens län, Piteå kommun. Aktbeteckning: 25-ptj-104,
Datum: 1781-01-21
, sida 6.

Andra steget är att kolla museets egna arkiv där det gick att hitta en plankarta från 1940 som kunde visa på byggnadernas placering innan de flyttades. Detta för att få en uppfattning var vi skulle söka när vi besökte platsen.

Arkiv: Norrbottens museum. Kart typ: Plankarta/ritning Kartor Piteå socken, Öjebyn Kyrkstad plankarta. K52. Rektifierad över Ortofoto i ArcGIS.

Tredje steget blir ett besök av platsen. Med hjälp av ritningen kunde vi lokalisera två husgrunder på platsen samt jordkällaren i Norr.
Prästgården går nu att se i Fornsök, som en Bytomt/gårdstomt med lämningsnumret L2022:2889, och statusen fornlämning baserat på dess ursprung före 1850. Statusen som fornlämning kommer med Kulturmiljölagens bästa skydd. Nu kommer inte platsen att få täckas över av arbetsmaterial utan tillstånd från Norrbottens länsstyrelse och om någon form av exploatering ska ske på grönområdet så kan en arkeologisk undersökning att behöva göras innan byggnationer eller annat.

Prästgård, L2022:2889 Bytomt/gårdstomt. Foto tagen från jordkällaren. På bild syns arkeologer (från vänster till höger), Frida Palmbo, Åsa Lindgren, Ida Mattsson, Lars Backman och hunden Aaro. Foto: Hanna Larsson och Emma Boman. © Norrbottens museum.

Fliggbergskojan vid Flarkån
På väg upp mot Jokkmokk för att granska fler tips så stannade vi till på ett litet tips om gropar intill Flarkån, 1 mil Nordöst från Harads. Detta lilla besök är ett bra exempel på hur ibland ett tips kan leda till något annat.

Karta över Harads och Flarkån, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet, CC BY 4.0.

När vi hanterar gropar, vallar eller andra markavvikelser så använder vi höjddata för att se dessa avvikelser. Beroende på vilken upplösning höjddatan är skapad i så går det att se påverkan i markytan. Vid undersökningen av höjddatan, vilket också finns tillgänglig för allmänheten på både lantmäteriets hemsida och Fornsök, upptäcktes en tjärdal i sluttningen ner mot Flarkån.

Karta av höjddata över Fliggbergskojan, skapad i ArcGIS. © Lantmäteriet Medgivande I2018/00067.

Vid dom förberedande kartstudierna vi gjorde så kunde vi se att en Fliggbergskojan en gång funnits på platsen in på 1950-talet. Kartan visar på två byggnader och en stig ner mot tjärdalen.

Ekonomisk karta över Sverige, Murjek, Fliggberget.
Rikets allmänna kartverks arkiv: Fliggberget, 26K0h51, 1951.

På plats kunde vi avfärda groparna. Dom visade sig inte vara någon forn- eller kulturlämningar. Men Fliggbergskojan kunde vi hitta och registrera i Fornsök som ett Område med skogsbrukslämningar med numret L2022:6079. Den är ännu inte publicerad men det kommer ske inom kort. Vi kunde hitta tjärdalen och en av byggnaderna som liknar någon typ av förrådsbyggnad. Men enbart plåtskrot och sängramar av järn kunde vi hitta efter en möjlig bostad. Nedan kommer några bilder från besöket.  

Husgrund inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Tjärdal inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Sängar inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.  © Norrbottens museum.

Tips i Jokkmokk
Efter besöket i Harads bar det vidare mot Jokkmokk. Många forn- och kulturlämningar är inte synliga på kartor eller i höjddatan och vi är helt beroende av tips för att hitta och registrera dessa lämningar.

Härdar och barktäkter besöktes på vägen mot Kvikkjokk mellan Randijaur och Tjåmåtis och hade kanske aldrig påträffats om vi inte fick koordinater från Länsstyrelsens Naturvärdesinventeringar i området. Speciellt dessa typer av “osynliga” lämningar är väldigt sårbara för exploatering i skogen.

Barktäkt L2022:6088, Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Härd L2022:6086. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.

Och med detta tackar jag för mig. Ut i skogarna, upp på fjället, ta foton, samla in koordinater och kontakta oss på museet. Inget tips är för litet eller utanför vårat intresse. Så tveka inte att skicka in underliga saker som hittas i naturen, städerna eller byarna.

Vid tangentbordet:
Sebastian Lundkvist
Arkeolog

Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.