En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:
”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”
Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.
Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.
Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.
”Stora Luleå älv, Laxede. Edeforsbron med de båda laxfiskeanläggningarna strax hitom. Till höger i förgrunden har Granholmens nordspets försetts med en stenpir för att timret ej skall driva i land.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958). Bild 1: 1958, O. Ekberg / RAÄ. Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
”I övre änden av Skönstorp Finnselet, strax nedströms Porsiforsens fot, ligger Skönstorp.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958). Bild 1: 1957, O. Ekberg / RAÄ. Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
”Forsudden 1:5. Byggnaderna äro placerade i gles fyrkant kring gårdsplanen. Den mindre byggnaden till vänster har samma slags profilerade fönsteröverstycken som mangårdsbyggnaden.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958). Bild 1: 1958,O. Ekberg / RAÄ. Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
”Görjeån har ett starkt slingrande lopp. Längs dess stränder slog människor i en äldre tids hushållning gräset för att få vinterfoder till kreaturen” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 3, 1958). Bild 1: 1959, O. Ekberg / RAÄ. Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
”Arrendator Öströms bostadshus i Edefors.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958). Bild 1: 1958, O. Ekberg / RAÄ. Bild 2-4: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
Vid tangentbordet:
G. Rúnar Gudmundsson, fotograf Norrbottens museum.
Jag och säkerligen många med mig har många gånger fantiserat över hur det skulle vara att få resa tillbaka i tiden. Att få uppleva platser och händelser i det dåtida nuet, dofterna, smakerna, ljuden, upplevelserna och inte minst färgerna. Det är väl lite det som arkeologi handlar om, att utifrån resterna av förhistoriska människor och samhällen att försöka levandegöra dessa på nytt.
Det var nog det som ledde mig in på att kolorera, färglägga, svartvita fotografier. Vi har nog alla suttit och tittat i gamla släkt- och familjealbum, sett dokumentärer som haft filmat material som känts så avlägset och främmande bara för att det saknat färg. Samtidigt är det inte länge sen många av de personer och händelser som skildras levt eller har ägt rum. Lika fascinerad har jag varit över hur nära alla dessa fotografier och journalfilmsmaterial kommer när det kolorerats. Helt plötsligt kan man uppleva en person eller en händelse i färg, precis som de upplevdes då. Historien blir levande på ett helt annat sätt.
Men blir det rätt färger då kanske någon undrar? Svaret på den frågan är lite som en beskrivning av arkeologi och arkeologisk metod, det blir en kvalificerad tolkning baserat på den faktagrund och kunskap som vi har att tillgå. Vissa saker går att ta reda på vilken färg de hade i dåtiden, baserat på bevarade föremål och skriftliga källor, andra saker är oförändrade, gräset är fortfarande grönt, himlen är fortfarande blå. Andra saker får helt enkelt bli ett antagande i kontexten då det inte finns några referenser att basera färgläggningen på.
Nog om källkritiken. Nu tänkte jag visa några av de fotografier som jag själv kolorerat.
Elin Wägner (1882-1949) som står vid volymerna innehållande omkring 350 000 namnunderskrifter från kvinnor över hela Sverige.
Fotografiet är taget 1914 av en okänd fotograf. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek. Public Domain.
Fotografiet ovan är en av rösträttsrörelsens mest berömda bilder. Det är journalisten, författaren, feministen och aktivisten Elin Wägner (1882-1949) som står invid de 30 inbundna volymerna innehållande omkring 350 000 namnunderskrifter från kvinnor över hela Sverige.
Insamlingen gjordes åren 1913-1914 av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Insamlingsresultatet motsvarade ca 18 procent av de kvinnor i Sverige som var över 18 år.
Som en del av uppmärksammandet av demokratins genombrott och att det är 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes där män och kvinnor fick rösta i samtliga val har Riksarkivet digitaliserat alla dessa namnunderskrifter och gjort dem sökbara.
Det går äntligen att från din dator och kostnadsfritt studera materialet, län för län. I Norrbotten finns det 7409 namn att söka bland, uppdelat på städer, byar och socknar.
Motivet visar Gustaf Retzius i färd med att mäta samen Fjellstedts huvud, som en del av rasbiologisk forskning.
Gustaf och hans far Anders var centrala i uppbyggnaden av den vetenskapliga rasismen i Sverige. Fotografiet är taget 1905 av Axel Dahllöf.
Fotografiet visar Gustaf Retzius i färd med att mäta samen Fjellstedts huvud, som en del av rasbiologisk forskning. Gustaf och hans far Anders var centrala i uppbyggnaden av den vetenskapliga rasismen i Sverige.
Detta gjorde de genom storskaliga undersökningar av befolkningen där allt från kroppens storlek, kraniets mått, färg på hår och ögon och bostadsort noterades. De bedrev även arbete genom insamling av mänskliga kvarlevor. Däribland samiska och finska kvarlevor.
Det här var en tid när man försökte få ”äkta” européer beskrivna för att dra gränser och skapa hierarkier gentemot andra folk. I försöken att bevisa denna föreställning behövdes människor, grupper, som kunde pekas ut som underlägsna. I Sverige var det framför allt den samiska och finska befolkningen som blev föremål för denna rasism.
I varje reproduktion av detta fotografi återfinns endast efternamnet på Fjellstedt. Det ska ses mot bakgrund av fotots tillkomst; han ses som ett studieobjekt inte en person.
Här kommer därför hans berättelse.
Hans Nilsson Fjellstedt föddes den 22 juni år 1872 i Hartkjölfjället i Snåsa kommun i Trøndelags fylke. Han flyttade med sin familj till Oviksfjällen, Luvlietjahkh, i västra Jämtland år 1876. Endast 16 år gammal blev han föreslagen av kyrkoherden i Oviken för att utbildas till kateket, det vill säga lärare.
Kort efter detta inledde han en tolv månader lång utbildning vid Östersunds småskoleseminarium. I december 1890 utexaminerades han och 1891 blev han anställd som kateket för Oviksfjällen.
Mellan 1891 och 1892 blev därefter mellan 7 och 15 barn från Oviksfjällen, Undersåkersfjällen och Storsjöfjällen varje termin undervisade av Hans Nilsson i Ovikens och Härjedalens fjäll. De fick lära sig biblisk historia, katekes, skrivning, räkning, läsning och sång.
1893 avgick Hans till Härnösands seminarium för vidareutbildning. Han återkom som lärare 1894 och hade då lagt till efternamnet Fjellstedt.
Gustaf Retzius avled 1919. Hans Nilsson Fjellstedt avled 1920. År 1921 inrättades ett rasbiologiskt institut i Sverige, baserat på far och son Retzius arbete.
Texten om Hans Nilsson Fjellstedt är baserad på boken ”Två kåtor- Berättelsen om två kåtor – en skolkåta och en vinterkåta i Tåssåsens sameby av Ann Kristin Solsten och Ewa Ljungdahl.
Radion har gjort sitt intåg ända ute på Liggskär. Här avlyssnas kanske de senaste nyheterna i Frans August Bergströms stuga.
Personerna på bilden från vänster: Tullförvaltare Karl Birger Ridderstråle, registrator C G Lindgren och kustuppsyningsman Frans August Bergström. Fotografiet taget omkring 1926 av Karl Gustaf Lindgren. Luleå kommuns stadsarkiv. Public Domain.
Radion har gjort sitt intåg ända ute på Liggskär. Här avlyssnas kanske de senaste nyheterna i Frans August Bergströms stuga. De första radiosändningarna i Sverige hade genomförts bara några år tidigare, 1921, mellan Boden och Luleå.
Det var Kung Gustaf V som invigde radiosändningarna den 12 juli 1921 när han bevistade Luleås 300-årsfirande. Konungen skulle få lyssna på rundradio från Boden-sändaren.
Axel Jenner; radiokommissarien i Boden, hade övat och var väl förberedd.
Men något blev fel… Axel Jenner började sitt hälsningsanförande innan sändarantennen var inkopplad.
Han drog till med ett ”Djävlar anamma” samtidigt som teknikern kopplade in antennen och det var det första som hördes i hörlurarna.
Konungen hade sett en aning snopen ut, vände sig till landshövdingen Ringstrand och sa:
”Ja det hörs ju bra det här Ringstrand.”
Sedan genomfördes en korrekt radiohälsning och Boden radio bjöd på grammofonmusik.
Johan Abel Hornberg kör elmoped till arbetet sommaren 1944. Baktill sitter hans fru, Selma Hornberg f Karlsson, och Lars-Göran Öhman.
Fotograf: Karin Hornberg. Luleå kommuns stadsarkiv. Public Domain.
Orsaken till att Hornberg körde elmoped var att det inte fanns bensin till hans båt, som han i vanliga fall färdades med från stugan i Gäddvik till sitt arbete som handelsman i kv Hunden i Luleå. Anledningen till drivmedelsbristen var det pågående världskriget som tvingade fram alternativa drivmedel, främst gengas men som synes även elfordon.
År 1911 grundade Johan Abel Hornberg (1882-1968) en matvaruaffär. Först hyrde han lokal vid Timmermansgatan med flyttade år 1920 firman till egen lokal i hörnet Skomakargatan-Skeppsbrogatan. Hornberg bosatte sig ovanför affären 1925. Affären fanns till slutet av 1960-talet.
Kirunas förstfödda medborgare Kiruna Söderberg. Fotografiet taget av Borg Mesch år 1900.
Fotografi från Järnvägsmuseet. Public Domain.
Under sommaren 1899 anlände ett flertal familjer till nybyggarkolonin Luossajärvi. En av dessa nyanlända familjer var Söderbergs, Ingeborg Söderberg och hennes make Anders. Paret hade vid flytten från Malmberget till Luossajärvi med sig sina tre barn: Nestor, Klara och Paulus. Ingeborg var gravid och födde den 21 augusti det första barnet i det nya samhället, dottern som fick namnet Kiruna.
De står på fotografiet framför sitt hus av kasserade bräder, isolerat med torv.
Anders var snickare till yrket, född i Hassela, Hälsingland. Ingeborg tog hand om hushåll och familj under de ständiga flyttarna efter arbete. Hon var född i Hotagen, Jämtland.
Maria Taaveniku berättade i en intervju 1941 för Astrid Odstedt om Kiruna Söderbergs födelse:
”Fru Söderberg var den första kvinnan, som fick barn här. Disponenten ville att barnet skulle heta Kiruna. Alla stora herrar kom hit då rälstippen kom till Kiruna och det blev kalas hos disponenten. Och då samlades pengar på en tallrik till barnet (Kiruna). Jag var där hos disponenten då och hjälpte till. Herrarna drack mycket, men disponenten har jag aldrig sett drucken.”
Kiruna Söderberg gifte sig den 22 december 1922 med John Forsberg. Paret fick en dotter den 18 december 1923 som även hon fick namnet Kiruna. Namnet Kiruna har förts vidare till en sjätte generation, då en flicka föddes 2009 och döptes till Kiruna. Kiruna Söderberg avled bara en vecka efter Hjalmar Lundbohm, i april 1926. Hon fick en ståtlig begravning, eftersom man lämnat kvar blomsterprakten i Kiruna kyrka efter Lundbohms begravning några dagar innan, för att hedra Kiruna samhälles förstfödde innevånare.
Det här är bara ett litet urval av de koloreringar jag gjort. Det som är spännande, utöver själva koloreringen, är att hitta fotografier och berättelserna, själva historierna som finns bakom.
Vill du veta mer om kolorisering av svartvita fotografier? Om hur man gör? Metoder? Källkritik? Den 9/2 kl. 18:00 anordnar Norrbottens museum ett live-sänt samtal på vår Facebook-sida med rubriken ”Historia i färg – att kolorera svartvita fotografier”
Samtalet sker med Julius Jääskeläinen, mer känd som @julius.colorization på Instagram, arkeologistuderande på Gotland med närmare 40 000 följare. Följ med i ett samtal om att levandegöra historia genom att färglägga svartvita fotografier, källkritik, hur Julius arbetar och varför det finns så stort intresse kring detta.
Ett annat intressant konto på Instagram är @colourmypast som drivs av samen Per Ivar Somby som specialiserat sig på att kolorisera fotografier från Sápmi. Mestadels personporträtt men även filmat material.
Är du intresserad av andra världskriget eller andra konflikter finns det en myriad olika konton som alla har fokus på att kolorisera fotografier från världskrigen eller andra konflikter, några riktigt intressanta är @tim_colorization som blandar allt från de allra äldsta fotografierna omkring 1850 fram till 1970-tal, dock inte enbart krig och konflikter utan även vardagliga motiv. @heron.colorization sysslar dock enbart med att kolorera fotografier från de bägge världskrigen och kalla kriget.
Vill du specifikt kika på fler kolorerade fotografier från Norrbotten och norra Skandinavien och Arktis så kan du alltid besöka kontot @kolorerad_historia på Instagram som drivs av mig själv. Det finns, mig veterligt, inga andra konton som har fokus på norra Sverige, om ni känner till något så tipsar vi gärna.
Jag har förgäves försökt hitta museer som börjat jobba med den här tekniken, det vore intressant att veta. Tipsa gärna!
