Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Projektet Veku Vaku

VV loggoVeckans blogginlägg kommer att handla om projektet Veku Vaku som är i full gång här på Norrbottens museum. Veku Vaku betyder Vattenkraftens kulturarv och är ett treårigt Interreg Nord projekt som startade 2019 i samarbete med Finland.

Interreg loggo

EU-programmet Interreg Nord stöttar gränsöverskridande samarbete med avsikt att stärka den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det övergripande målet för Nordprogrammet är att förstärka programområdets konkurrenskraft och attraktivitet. Programmet omfattar norra Sverige, norra Finland, norra Norge samt Sápmi.

Projektet ska synliggöra och belysa vattenkraftverken och dess samhällen längs Ule- och Lule älvar som ett kulturarv och mångsidig resurs. Med projektet hoppas vi att dagens och framtidens invånare och aktörer, som bor eller är verksamma vid älven kan identifiera och nyttja de värden som idag är oidentifierade. Genom att uppmärksamma vattenkraftens kulturarv förbättras även förutsättningarna för ett bevarande. Vår förhoppning är att fler ska kunna besöka vattenkraftverken både fysiskt och digitalt, och ta del av projektets resultat.

anläggare 1

Bild 1. Porjus vattenreservoar och dammluckor | Foto: ©Vattenfall | I början av 1900-talet byggdes det första vattenkraftverket Längs Lule älv i Porjus.

Frågan är ifall utbyggnaden av vattenkraft längs Lule älv kan ses som ett kulturarv? och vad menas egentligen med kulturarv? Enligt Riksantikvarieämbetet är kulturarv ”materiella och immateriella spår av mänsklig aktivitet genom tiderna”, en beskrivning som väl stämmer in på vattenkraftverken. Vad som etableras som kulturarv speglas och bestäms av samtiden. Nu har det gått 45 år sedan det sista bygget startades längs Lule älv och tiden har gett oss distans och möjlighet att se på vattenkraftverken med andra ögon, och förhoppningsvis lyfta andra värden än de som definierats sen tidigare.

Kulturarvet innehåller såväl positiva lämningar som negativa spår, precis som vattenkraften. Utbyggnaden av vattenkraften längs Lule älv har satt tydliga spår i både människa och natur, både på gott och ont.

Energin som utvinns av de 15 vattenkraftverken längs med Lule älv hade en betydande roll för landets elektrifiering och därmed även den industriella utvecklingen. Byggnationen av kraftverken bidrog till arbetstillfällen och etableringen av vägnät och annan infrastruktur. Urbaniseringen sköts på framtiden och små samhällen fick åter igen blomstra under tiden för uppbyggnaden. Vattenkraften förde Sverige in i välfärden och idag är vi helt beroende av den el som produceras från älvarna. Vattenkraften har också en central roll för att Sverige ska uppnå målet om 100 procent förnybar elproduktion till år 2040.

Stora Sjöfallet_1913

Bild 2. Stora Sjöfallet. År: 1913 | Foto: ©Norrbottens museum |   Innan Suorvadammen byggdes forsade vattnet fritt i Stora Sjöfallet. Innan bygget av Suorvadammen kallades fallet ofta för ”Nordens Niagara”, och var den huvudsakliga anledningen till stiftandet av Stora Sjöfallets nationalpark.

Men vattenkraften har även en baksida som vittnar om tvångsförflyttningar, förstörelse av naturvärden och påtagliga intressekonflikter. De renskötande samerna har drabbats hårt av vattenregleringarna längs Lule älv på olika sätt. I och med regleringarna av det naturliga vattenflödet förändras naturen drastiskt. Det främsta problemet är inte att betesmarkens storlek krymper, utan att tillgängligheten till platsen försvåras i form av osäkra isar och överdämda flyttvägar. Kraftverksbyggen påverkar även områdets ekologi. Vattenvägar för fisk försvinner, stränder eroderar på grund av vattenreglering och kulturlager i landskapet förorsakas.

Messaure samhälle

Bild 3. Anläggningssamhället Messaure. År: 1959 | Plats: Messaure | Foto: ©Vattenfall | Kraftverk byggs ofta i glesbygd eller ödemark. Fram till 1960 var det vanligt att kraftverksbyggarens familj levde med honom i ett provisoriskt samhälle som utvecklats under byggtiden. När anläggningen var färdig flyttade familjen vidare till nästa. Messaure var det sista samhället i Sverige av denna typ. Samhällen som Messaure har i stort sett försvunnit, något som beror på flera olika orsaker, t.ex. bilism, traktamenten och förbättrade vägar.

En viktig del inom projektet Veku Vaku är att visa på Vattenkraftens alla sidor. Trots samarbete med energibolag är det vi inom projektet som väljer vad som ska lyftas fram och alla åsikter är viktiga för projektets djup och resultat. Genom att synliggöra båda sidor av myntet är förhoppningen att fler ska få en så rättvis bild som möjligt av hur vattenkraften påverkat Sverige som land och de människor som levt eller lever längs älven.

Projektets upplägg

Projektet bygger på tre delmål:

  • Kunskapen om älvarnas kraftverk och dess bebyggelses kulturhistoriska värden fördjupas.
  • Vattenkraftens kulturarv är levande och stärker lokal och regional gemenskap och näringsliv.
  • Kulturarvet är väl synligt och kunskapen om det är tillgängligt.

Hittills i projektet har vi främst arbetat med att samla information, historisk kontext samt läsa in oss på vattenkraft som teknik, samhällsdebatt och konsekvens. Litteratur och arkivstudier har varit en viktig källa för att samla information.

Nu under våren kommer vi genomföra möteskvällar med tema vattenkraft under fyra tillfällen på platser längs Lule älv. Vi startade förra veckan med vår första möteskväll i Boden och har nu siktet inställt på Vuollerim. På möteskvällarna kommer vi prata mer om projektet och diskutera vattenkraftens påverkan på samhället och människors liv. Välkommen att dela med dig av dina personliga erfarenheter eller åsikter. Håll utkik efter evenemangen på museets hemsida och Facebook.

Under sommaren kommer det genomföras en inventering av samtliga 15 kraftverk längs älven. Vi kommer beskriva byggnadernas material och utförande samt fotografera. Utöver kraftverken kommer vi även dokumentera samhällen, eller annan byggnation i anknytning till kraftverken. Den nya informationen som samlas in genom inventeringen kommer sedan att sammanställas med den historiska kontexten och personliga berättelserna för att fastställa kraftverkets kulturhistoriska värde.

Under det tredje året i projektet (2021) ska all information sammanställas och tillgängliggöras för allmänheten, dels genom en bok men också genom projektets hemsida som i dagsläget är under uppbyggnad.

Har du frågor eller funderingar kring projektet Veku Vaku? Hör gärna av dig!

Hälsningar

Byggnadsantikvarie Elin Sjöberg