God Jul!

Idag är det dagen före julafton så vad kan vara mer passande än att bjuda på lite julinspiration i form av julpynt i årets näst sista blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen!

Adventsstjärna
Den gulröda pappersstjärnan Tindra Kristall började säljas i Sverige på 1940-talet. Den blev mycket populär och omtyckt.

20720-2

Adventsstjärnan Tindra Kristall. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum

De flesta av våra nutida svenska julseder utformades under 1800-talet, och främst under dess senare del. En stor del av dessa senare jultraditioner har sitt ursprung i Tyskland, som till exempel julgranen, jultomten och julkorten. Från Tyskland kommer även seden med advents- eller julstjärnor, som är en av få nyheter som tagit plats i den svenska julen under 1900-talet.

I Norrbottens museums föremålssamling finns en stjärna (Nbm 20720) i samma modell som Tindra Kristall, inhandlad 1978 på Domus i Luleå. Stjärnan lyste i adventstid upp ett lägenhetsfönster på Kungsgatan i Luleå mellan åren 1978-1983.

Herrnhutisk idé
I staden Herrnhut, utanför Dresden i östra Tyskland, grundades i början på 1700-talet en evangelisk brödraförsamling, herrnhutarna. Detta blev början till en tysk sekt med förgreningar över hela världen. Herrnhutarna drev skolor för blivande missionärer och internatskolor för barnen, som inte kunde följa med sina föräldrar ut på missionärsuppdrag.

På en av dessa internatskolor, i Kleinwelka i Sachsen, började man på 1880-talet att tillverka pappersstjärnor med plats för en lampa inuti. Under adventstid dekorerades skolan med de färgglada stjärnorna. Enligt herrnhutisk tradition sägs uppslaget till stjärnorna komma från en missionär som besökt Sverige och sett stjärngossar gå med sina stjärnor.

En pappers- och missionsbokhandlare i Herrnhut utvecklade modellen och konstruerade en monterbar stjärna för försäljning. Modellen var klotformig och hade taggar åt alla håll. Inuti lampan lyste en liten fotogen- eller oljelampa, och med tiden en glödlampa.

Till Sverige på 1900-talet
De första adventsstjärnorna kom till Sverige redan på 1910-talet genom personliga kontakter mellan svenska familjer och herrnhutiska tyskar.

Efter första världskriget utvecklades stjärnan, från klotformig till platt, vilket gjorde att den kunde hängas i ett fönster. Stjärnan gjorde succé och en adventsstjärnefabrik växte fram i Herrnhut som på 1930-talet exporterade stjärnor till bland annat Sverige. Senare, under DDR tiden tillverkades stjärnorna av ett ”volkseigener Betrieb” (VEB), det vill säga ett statligt ägt företag. Sedan 1991 heter företaget Herrnhuter Sterne GmbH.

Svensk tillverkning
Under 1940-talet fick adventsstjärnan sitt stora genombrott i Sverige. Erling Person (sedermera grundare av företaget Hennes & Mauritz) startade 1941, tillsammans med kompanjonen Björn Wennberg, produktion av adventsstjärnor. Deras firma gjorde först mappar för ransoneringskort, men övergick sedan till adventsstjärnor. Det var mest norska, danska och polska flyktingar som arbetade med att klistra ihop stjärnorna, först efter herrnhutisk modell. En billigare modell utvecklades och började säljas 1944.

Populär stjärna
Tindra Kristall, som den gulröda, sjuuddiga stjärnan så småningom döptes till, blev mycket populär och de första åren såldes hundratusentals stjärnor. Pappen i stjärnan var försedd med små hål, vilket gjorde att stjärnan gnistrade extra mycket. De stjärnformade hålen patentskyddades, för att ingen skulle kunna plagiera modellen.

Den billiga pappersstjärnan blev en så omtyckt julprydnad bland vanligt folk att den av somliga fick den något nedsättande benämningen ”proletärstjärna”. Det låga priset och behovet av ljus och julstämning under de mörka krigsåren är troliga orsaker till Tindra Kristalls popularitet.

Sedan 1950-talet har de rödgula pappersstjärnorna fått konkurrens av stjärnor tillverkade i andra material som halm, näver och metall. Idag är mångfalden stor vad gäller utbudet av adventsstjärnor. Under det sista årtiondet har stjärnor av genomskinlig hårdplast blivit populära och stjärnor tillverkade av papper hänger återigen i många fönster. Dagens pappersstjärnor är ofta stora och vita eller i kraftiga färger med orientaliska mönster.

Julträd
Traditionen med julträd, rikt dekorerade ljusstakar som ställdes fram till jul, var vanligare i södra Sverige, men har förekommit även i den norra landsändan.

Ett vackert julträd spred en gång sitt ljus på en gård i Svartbyn, Bodens kommun. Idag finns ljusstaken (Nbm 13318) på Norrbottens museum och visar att det har förekommit julträd även i Norrbotten. Traditionen med de festliga och ståtliga ljusstakarna, som kallas för julträd, har varit sällsynt i norra Sverige. Ljusstakarna var mer allmänna i våra sydligaste landskap och kan härledas till början av 1800-talet, möjligen ner till 1700-talet.

Julträdet kan ses som en föregångare till julgranen. När julgranen blev populär i slutet av 1800-talet minskade julträdets popularitet, men var fortfarande ett alternativ där man inte hade plats för en gran och ibland har de även förekommit jämsides.

Vackert dekorerade
Ljusstakarna har en stomme av trä eller järntråd. Utformandet varierar, men ljusstaken kläddes ofta med krusat papper och den kunde ibland även dekoreras med olika sorters pynt som karameller i färgglatt papper, nötter, kottar, kakor och äpplen.

Julträdet från Svartbyn är utformad som en julgran och är tillverkad av järntråd i så kallat trådarbete eller luffarslöjd. Ljusstaken har sammanlagt 15 armar som avslutas med spiralhållare för julgransljus. Stommen har klätts med remsor av rött kräppapper.

13318-1

Julträd från Svartbyn. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.

Julträd tillverkas fortfarande och har idag blivit populära hemslöjdsprodukter.

Vid tangentbordet:
Anja Wrede, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Läs mer
Bringéus, Nils-Arvid. 1991. Slipingeträdet och andra julträd. En studie i revitalisering. Blekingeboken 1991. Blekinge Läns Hembygdsförbund.

Hemslöjdens skrifter nr 4, 2001. Julträd och julkrus.

Swahn, Jan-Öjvind. 2006. Stora Julboken, Ordalaget.

Ett oönskat ljus i mörkret

Stadshotellet i Luleå 1959

Stadshotellet i Luleå efter branden 1959. Acc nr: K 159:4 [1]. Ur © Norrbottens museums bildarkiv.

När mörkret sänker sig och julen närmar sig så brukar också varningarna om att vara uppmärksam på den ökade risken för bränder dyka upp. Jag har alltid varit riktigt rädd för elden och haft stor respekt för att den kan starta vart som helst. Kanske fick jag med mig det redan när mamma och pappa väntade mig. Då bodde de i ett hyreshus som eldhärjades på grund av att någon inte släckt en cigarettfimp ordentligt. Enligt en artikel i Svenska byggnadsvårdsföreningens tidning Byggnadskultur så är två av de största orsakerna till bränder idag påslagna spisplattor och att elda i eldstäder. Men jag har ju även läst om tragiska bränder där datorer och mobiler som legat i sängen/under soffan gjort att det tagit eld. Historiskt sätt var att elda för att få värme och laga mat över öppen eld den största brandorsaken.

Stadshotellet i Luleå

Hur stadshotellet såg ut innan branden, årtal okänt. Ta gärna en promenad förbi och rikta blicken mot taket idag. Hur tycker ni att det ser ut? Acc nr: 1979:73:5. Ur © Norrbottens museums arkiv

Brandförloppen är snabbare och häftigare idag än förr. Detta beror framförallt på att så mycket av vår lösa inredning nu för tiden innehåller plastmaterial. Ur den vinkeln är det ingen skillnad ur brandsäkerhetssynpunkt på att bo i ett sten- eller trähus. Skulle dock branden få fäste i konstruktionen så är risken för spridning större om det är ett trähus, samt att branden är mer svårsläkt. Ett levande ljus som faller ner i en stoppad fåtölj kan leda till att ett helt rum är övertänt på mindre än 5 minuter och börjar det brinna i en torr gran, så kan samma sak ta 20 sekunder.

Tyvärr händer det ibland att vi vaknar upp till nyheten om att historiska (kulturhistoriskt värdefulla) byggnader brinner. Orsakerna är olika. I värsta fall är det någon som tänt på för att avsiktligt skada, men det kan också vara vårdslöshet som är orsaken, eller rena olyckor.

Jokkmokks gamla kyrka

Jokkmokks gamla kyrka efter branden som förstörde kyrkan1972, Foto: Kjell Lundholm, Acc nr: 1972:241:1-12 ur © Norrbottens museums bildarkiv

Jokkmokks gamla kyrka

Jokkmokks gamla kyrka efter återuppbyggnaden, 2003, Foto: Karin Larsarp, ur © Norrbottens museums bildarkiv.

Jag minns när jag tittade nyheterna på nätet för ett par år sedan och fick se att en kyrka brann någonstans i Sverige och att man skyndade för att rädda inventarierna. När kyrkor brinner blir jag livrädd på en gång med tanke på den skatt som oftast finns i dessa byggnader. Instinktivt läste jag artikeln och insåg till min fasa att det var en av ”mina” kyrkor – en kyrka som jag som byggnadsantikvarie var inblandad i en renovering i. Renoveringen var exteriöra åtgärder, men denna branden hade startat på insidan. Ganska snart fastslogs att denna brand var anlagd, någon som gått in och tänt på en hög med barnböcker vid benen till orgelläktaren. Det var bara en ren tur att organisten kom dit bara några minuter senare och möttes av en rökfylld kyrka. Elden hann släckas innan för stora materiella skador åstadkoms på kyrkan (ja, förvisso hade elden tagit sig i trossbotten och de fick lov att byta ut hela golvet), men allt var rökskadat. Jag minns fortfarande hur jag fick komma in i kyrkan, hur allting stank, hur väggarna var gråa, hur platsen såg ut där elden startat. Riktigt riktigt otäckt, och en stor fråga varför någon känner sig manad att göra sådant.

Folkets hus i brand

Bilder från när byggnadsminnet Folkets hus i Luleå brann i april 2003. Foto: Britta Wännsström, © Länsstyrelsen i Norrbottens län

Luleå folkets hus brinner

Bilder från när byggnadsminnet Folkets hus i Luleå brann i april 2003. Foto: Britta Wännsström, © Länsstyrelsen i Norrbottens län

Byggnaden som blev Folkets hus i Luleå

Folkets hus byggnaden före branden, som uppfördes som officersmäss i Piteå, flyttades först till Notviken 1882 och sedan in till Luleå stad 1914. Foto: Tord Lundborg, ur © Norrbottens museums bildarkiv.

Bränder har genom historien varit det största hotet mot våra trästäder. Många av de riktlinjer och regler som sattes upp tillkom inte för att släcka bränder, utan istället för att förebygga dem. Många stadsplaner är idag utformade med breda (brand-)gator och det finns också flera exempel på där brandsäkerheten kommit att karaktärisera en stad. T.ex. Umeå som kallas Björkarnas stad, björkarna som planterades efter den stora stadsbranden 1888 för att försöka förhindra samma spridning om olyckan skulle vara framme igen. I Sundsvall – som brann samma dag som Umeå (25 juni 1888)– valde man istället att bygga den ”nya” staden i sten.

Luleå 1887

Luleå efter stadsbranden 1887, Acc nr: 1976:19:17, Ur © Norrbottens museums bildarkiv.

Brandskyddets utformning grundläggs i Plan och bygglagen – PBL.

I övrigt ligger ansvaret hos de verksamma i byggnaden – ansvaret är delat mellan ägare och nyttjanderättsinnehavaren och bestämmelserna är reglerade i Lagen om skydd mot olyckor – LSO.

Ett gammalt hus som inte har förändrats mycket genom ombyggnader har samma krav på brandskydd som det hade när det byggdes, men kommunen kan med hjälp av LSO ”förelägga ägarna” att vidta åtgärder om skyddet är för dåligt.  Detta behöver dock inte betyda att värdefulla miljöer måste förvanskas , utan det finns kreativa lösningar att finna för hur både brandsäkerhet och kulturvärden kan tillgodoses i en kulturhistoriskt värdefull miljö. För byggnadsminnesskyddade byggnader krävs dock tillstånd från länsstyrelsen för att få göra ingrepp.

 

På kulturmiljöavdelningen på Norrbottens museum avslutas nu det sista inför jul- och nyårsledigheter. Några tar julledigt redan från i eftermiddag, medan jag och ett par till jobbar några dagar nästa vecka också innan kosan styr söderut.

Eftersom det är mitt sista blogginlägg detta år vill jag passa på att önska er alla en God Jul och ett Gott nytt år (och en påminnelse om att blåsa ut ljusen, stänga av spisen, samt se till att ni har brandvarnare som fungerar och gärna en brandsläckare).

/Jennie Björklund, bebyggelseantikvarie