Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.
I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.
Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.
Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna
Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.
Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.
Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.
Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.
Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.
Vid tangentbordet: Backman