Luleå tekniska universitet och Piteå museum har genomfört en studie av hur kulturhistoriska värderingar av komplexa stadsmiljöer påverkas när förutsättningarna för ett bevarande förändras genom strukturella, ekonomiska, fysiska och/eller sociala förändringar av miljöerna. Undersökningen har finansierats av Riksantikvarieämbetet.

Fyra stadsmiljöer i Norrbotten, utpekade kulturmiljöer av riksintresse, ingick i studien: Piteå, Svartöstaden, Malmberget-Koskullskulle, samt Kiruna-Kirunavaara.

Undersökningen är baserad på arkivmaterial, planer, utredningar, kartor etc., samt litteratur och platsbesök.

Begreppet ”riksintresse” introducerades på 1960-talet i samband med den fysiska riksplaneringen. Syftet med denna var att klargöra vilka mark- och vattenresurser som var angelägna ur ett nationellt perspektiv. Resurserna sågs utifrån ett ekologiskt perspektiv och i kartläggningen ingick både natur- och kulturmiljöer.

Den fysiska riksplaneringen reglerades i Naturresurslagen från 1987. Samma år kom Plan- och bygglagen, som reglerade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Naturresurslagen ersattes av Miljöbalken 1998 och bestämmelserna om riksintressen återfinns där i de tredje och fjärde kapitlen.

Det första urvalet av kulturmiljöer av riksintressen gjordes 1971. Urvalet gjordes länsvis av landsantikvarierna och bearbetades därefter centralt på Riksantikvarieämbetet. Inga nya inventeringar eller besiktningar i fält skedde, utan urvalet baserades enbart på de kunskapsunderlag som redan fanns.

Urvalet speglar sammantaget den förskjutning från exklusivt monumenttänkande till ett miljötänkande, där miljöer som antogs ha större allmänintresse valdes ut. Tyngdpunkten började också förskjutas från det unika till det karakteristiska. Till de estetiska och arkitektoniska synsätt som tidigare dominerat förhållandet till byggnader, lades nu bebyggelsehistoriska, kulturgeografiska, sociologiska, sociala och etnologiska aspekter.

Av de fyra riksintressen som ingår i denna studie var det endast Piteå och Kiruna som upptogs i 1971 års urval:

På 1980-talet gjordes ett nytt urval av riksintressen. Riksantikvarieämbetet fattade 1987 beslut om 1620 områden av riksintresse för kulturminnesvården i landet. Urvalet hade breddats betydligt och miljöerna satts in i ett historiskt sammanhang. För Norrbottens del gjordes urvalet i detta skede endast en preliminär bedömning och vissa av områdena kompletterades redan 1990. Det uppgavs att underlaget framtagits efter samråd med kommunerna. Samtliga värdetexter publicerades 1990 i skriften Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §.

1992–1997 genomfördes en riksintresseöversyn som medförde att värdetexterna fick ett mer genomarbetat innehåll. Arbetet gjordes centralt på Riksantikvarieämbetet, där ett län i taget besöktes för stormöten med planerare och antikvarisk expertis från länsstyrelser, länsmuseer och i vissa fall även kommuner.

Värdetexterna som togs fram för de fyra riksintressena i denna studie har varit gällande fram till 2010-talet, där Kiruna reviderades 2010 och Svartöstaden 2019. Motiveringen för de fyra riksintressen beskrivs nu:

Piteå
Stadsmiljö kring torget som speglar 1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter.

Svartöstaden
Stadsmiljö som speglar den sociala skiktning som var en förutsättning för industriproduktionen. Områdets framväxt och utveckling är en regional återspegling av den internationella samhällsprocess som industrialiseringen från 1800-talets slut in i modern tid utgjort. 

Malmberget-Koskullskulle
Två gruvsamhällen med för dem karaktäristisk och tidstypisk bebyggelse som väl speglar konjunkturförändringar och social skiktning från 1800-talets slut.

Kiruna-Kirunavaara
Stadsmiljö och industrilandskap från 1900-talets början där tidens ideal för ett mönstersamhälle förverkligades på ett unikt sätt i det oexploaterade fjällandskapet. Staden Kiruna grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett centrum för norra Norrlands inland.

Att städerna är utpekade kulturmiljöer av riksintresse innebär inte att de inte förändras, eller rent av rivs.

I Piteå har riksintresset i översiktsplaneringen gått från att vara en icke-fråga till att genomsyra hela förhållandet till stadsmiljön. I praktiken påverkas miljön genom den ständigt pågående stadsomvandlingen, som tog sin början på 1930-talet, där stadskärnan har påverkats genom förtätning, skalförskjutning, ökade volymer och handelns strukturomvandling. Rivningar i centrum är fortfarande en förutsättning för nybyggen, även om kulturmiljön har fått större genomslag de senaste åren.

I Svartöstaden har funnits bristande överensstämmelse mellan riksintressets värdetext och dess faktiska avgränsning, vilket lett till oklarheter i planeringen. Området har påverkats av många olika förändringsprocesser som växlande planeringsförutsättningarna bidragit till. När miljöstörningarna från industrin, järnverket och malmhamnen var stora, avsåg Luleå kommun att avveckla stadsmiljön. Detta medförde eftersatt underhåll, uteblivna investeringar och ett tilltagande förfall. Luleå kommun köpte upp fastigheter som kom ut på marknaden och rev byggnader, vilket ledde till protester och en opinion för bevarande. De hot och utmaningar som riksintresset står inför idag är inte längre förfall och rivningar, utan ovarsamma vård- och underhållsåtgärder, förtätning och restaureringar som bidrar till den gentrifieringsprocess som pågår.

I Malmberget kommer större delen, om inte hela, samhället att avvecklas för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Det innebär att större delen av bebyggelsen rivs, även om en del byggnader flyttas. Samhällsfunktioner, så som skola och sportanläggningar, flyttas till Gällivare, där också nya bostadsområden byggs. Cirka femtio byggnader har, eller är planerade, att flyttas. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från bolagsområdet, har framförallt flyttats till Koskullskulle, där de bildar ett nytt område. Den nya placeringen är inte identisk med hur byggnaderna var placerade i Malmberget, men de flyttade byggnaderna relaterar till varandra och skapar en miljö som påminner om den tidigare, genom höjdskillnader och topografi, områdets täthet etc. En del byggnader har flyttats till Gällivare. Merparten av de flyttade byggnaderna utgörs av äldre, uttalat kulturhistoriskt värdefulla, byggnader, men inte enbart. Villor även från senare epoker har flyttats, vilket innebär att sammantaget så finns spår av flera epoker i Malmbergets historia bevarade i omkringliggande samhällen.

I Kiruna beskriver man det som att staden ska flytta för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Ett nytt centrum är under uppbyggnad nordost om dagens samhälle, och LKAB bygger ett nytt område åt nordväst. Uppdelningen mellan ett bolagsområde och stadsplaneområde som fanns när Kiruna grundades uppstår därmed även nu genom stadsomvandlingen, även om det nya bolagsområdet blir framträdande i stadsbilden på ett sätt som det gamla aldrig var. En stor del av den kulturhistoriskt värdefulla och tidigare skyddade bebyggelsen har, eller kommer att rivas. Ett femtiotal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer att flyttas under stadsomvandlingsprocessen. Dessa hör till Kirunas äldsta byggnader, och merparten är från LKAB:s bolagsområde. Några byggnader har flyttas till ett område i anslutning till nya centrum, och några har flyttats till LKAB:s nya område. Urvalet i Kiruna skiljer sig åt från det i Malmberget, då det i Kiruna är byggnader från samhällets äldsta epok som flyttas.

Att riksintressebeskrivningarna har betydelse för hur kulturmiljöerna uppfattas och beskrivs i andra sammanhang är naturligtvis inte särskilt överraskande. Att riksintressenas värdetexter även bidrar till att skapa värden måste också anses vara vedertaget. Men undersökningen visar också att de begrepp som används och skapas genom värdetexterna kan få genomslag på andra sätt än de avsedda. Hur kulturmiljöerna beskrivs och lyfts fram beror också till stor del hur det aktuella kunskapsunderlaget ser ut och ur vilket perspektiv en miljö betraktas.

Riksintressebeskrivningarna lyfter vissa perspektiv och tydliggör vissa kulturvärden. Dessa återkommer i andra beskrivningar och i andra plandokument, så som översiktsplaner och utredningar. Detta innebär att vissa föreställningar om platserna får ett starkt genomslag, medan andra sammanhang döljs eller nedtonas. Piteå beskrivs till exempel som ”trästaden”. Svartöstaden och Malmberget uppfattas som ”kåkstäder” medan Kiruna är ”mönsterstaden”.

Det finns också en tendens att det som pekas ut som värdebärande ur ett nationellt perspektiv värderas högre än det som har uppfattats som värdefullt ur ett regionalt och/eller lokalt perspektiv. Det finns exempel på att om staten inte har inkluderat bebyggelse i det som uttalat utgör riksintresse, så har det tagits som intäkt för att den inte behöver skyddas enligt PBL, eller att det inte spelar någon roll om det rivs eller förvanskas.

Hur riksintressena hanteras beror på en rad faktorer som inte enbart har med lagstiftningen att göra. Även om det råder samma typ av förändringstryck på liknande riksintressemiljöer, så kan bebyggelsen komma att hanteras på skilda sätt. Ett bra kulturmiljöunderlag är inte tillräckligt. Det måste aktivt användas av myndigheter, planerare, fastighetsägare m fl. Kommunerna saknar ofta kulturmiljökompetens inom den egna organisationen, varför en stark stadsarkitekt eller en drivande länsantikvarie kan få stort inflytande. Det krävs också en kontinuerlig politisk förankring av riksintressemiljöerna.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet och
Anna Elmén Berg, filosofie doktor i konstvetenskap och antikvarie på Piteå museum

Källor i urval
Andrén, Erik, 1935 ”Småstadens borgargård: Ett forskningsobjekt i Norrbotten och andra svenska städer”, Norrbotten, Luleå.

Berg, Sara, u.å. Förstudie till kulturmiljöprogram för Svartöstaden Luleå kommun.

Brummer, Hans Henrik & Brunnström, Lasse, 1992, Kiruna – staden som konstverk, Stockholm: Waldemarsudde.

Brunnström, Lasse, 1981, Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. Del 1 En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå.

Biörnstad, Margareta, 2015, Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Förarbeten för fysisk riksplanering: underlagsmaterial. Nr 23 Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården: beskrivning till kartredovisning sammanställd inom riksantikvarieämbetet, Stockholm: Liber 1972.

Elmén Berg, Anna, 2011 Malmberget och Koskullskulle – fördjupad riksintressebeskrivning, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, 2016, Svartöstaden, Luleå: Kulturhistorisk analys av riksintresset, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, Sjöholm, Jennie (2020) ”Trästaden Piteå – Riksintresset som (nästan) försvann”, i Piteå museum årsbok 2020, Piteå museums förlag, Piteå, ss 52-75. 

Forsström, Gösta, 1973, Malmberget: malmen och bebyggelsen, Gällivare kommun, Skrifter del 1, Luleå: Norrbottens museum.

Hammarlund, Sven, 1952, “Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten.

Nordin, Erik, 2016, “Den nordiska trästaden och dess förhistoria: Några minnen och anteckningar, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 72.

Norrbottens synliga historia: 1992 & 1998, Norrbottens kulturmiljöprogram del 1, del 2, band 1-2, Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksantikvarieämbetet, Riksintressen för kulturmiljövården – Norrbottens län (BD), Riksantikvarieämbetet,  https://www.raa.se/app/uploads/2019/02/BD_riksintressen.pdf

Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §, Riksantikvarieämbetet: Almqvist & Wiksell 1990.

SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten.

SOU 1979:55, Hushållning med mark och vatten 2, Del 2 Bakgrundsbeskrivning.

Steckzén, Birger, 1921, Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum, Stockholm: Almqvist & Wiksell.  

Sträng, Maria & Elmén Berg, Anna, 1997, Älvnäset – en del av Svartöstaden, Luleå kommun, Luleå: Norrbottens museum.

Svensson, B. & Wetterberg, O. 2008, ”Historiens betydelse i kulturmiljöförvaltning” in

Malmberget: strukturella förändringar och kulturarvsprocesser – en fallstudie, eds. B.

Svensson & O. Wetterberg, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, ss. 6-14.

Wikström, Jan, 1982, Svartöstaden – en kåkstad: Kortfattad historik, Luleå.

Wikström, Jan u.å. Svartöstaden: Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Katalog.