Energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat i 1970-talets kulturmiljöer

Vilka kulturvärden finns i bebyggelsemiljöer från 1970-talet? Och hur påverkas dessa kulturvärden av olika förändringar? Till exempel av förändringar som syftar till energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat?

En stor del av Sveriges bostadsbestånd byggdes under efterkrigstiden, inte minst som en del av det så kallade miljonprogrammet, där en miljon bostäder skulle byggas 1965-1974 för att komma tillrätta med den rådande bostadsbristen. Ca ⅔ av bostäderna utgörs av flerbostadshus. Det finns idag ett stort renoveringsbehov och samtidigt en stor energibesparingspotential i detta bostadsbestånd. Det är därför angeläget att undersöka hur detta kan ske, utan att bebyggelsen förvanskas och de värden och kvaliteter som finns i byggnadsbeståndet går förlorade.

Miljonprogrammets betydelse som kulturmiljö är emellertid inte självklar. Bebyggelsen är “halvgammal” och betraktas inte alltid som bevarandevärd, så som äldre bebyggelse ofta görs idag. Däremot uppskattas den ofta av de boende, och pekas ibland ut av myndigheterna som kulturhistoriskt värdefull i olika sammanhang.

Det behövs därför mer kunskap om den här typen av kulturmiljöer –  dels om hur den värderas av olika aktörer, dels om relevanta förhållningssätt vid val av åtgärder, material och metoder vid renoveringar.

Detta är fokus för projektet ”Värdering av åtgärder för energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat i 1970-talets kulturmiljöer” som Luleå tekniska universitet kommer att genomföra perioden 2021-2023. Projektet syftar till att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, energieffektivisering och förbättring av inomhusklimat kan göras i detta byggnadsbestånd med varsamhet sett till bebyggelsens kulturhistoriska och arkitektoniska värden, utifrån såväl professionella bedömningar som de boendes perspektiv.

Projektet finanserias av Energimyndigheten och är en del av forskningsprogrammet Spara och bevara (http://www.sparaochbevara.se/). Det genomförs av en tvärvetenskaplig projektgrupp vid Luleå tekniska universitet, med deltagare från forskningsgrupperna Energiteknik, Byggproduktion och teknik, samt Arkitektur. Projektet genomförs tillsammans med det kommunala bostadsbolaget PiteBo i Piteå kommun.

Zonområdet i centrala Piteå har valts som fallstudie. Det utgörs av ca 500 hyreslägenheter i 3- och 5/6-våningshus, och förvaltas av PiteåBo. Zonområdet byggdes under början av 1970-talet, där så kallad zonexpropriering tillämpades för att möjliggöra storskalig nybyggnation i den gamla stadsplanen. Byggnaderna präglas av modernismens stilideal, med fasader av tegel och Plannjaplåt och med tidstypisk färgsättning. Zonområdet är utpekat i Piteå kommuns kulturmiljöprogram (https://webgis.it.pitea.se/website/husera/). Där framhålls bland annat att det är viktigt att byggnaderna underhålls på ett sådant sätt att dess kulturhistoriska och arkitektoniska värden inte går förlorade.

Projektet genomförs i fyra delar:

1. Inomhusklimatet och energianvändningen i ett trevåningshus och ett femvåningshus kommer att mätas, beräknas, och modelleras. Detta görs med hjälp av dynamiska byggnadsenergiberäkningar för båda byggnaderna, samt genom en detaljerad strömningsmodellering (CFD) av en enskild lägenhet i ett av husen. Dessa modeller kommer sedan att användas för att undersöka hur olika åtgärder påverkar energianvändningen och inomhusklimatet.

2. Vilka installations- och byggnadstekniska åtgärder som kan förbättra inomhusklimatet, minska energianvändningen, och samtidigt vara ekonomiskt försvarbara undersöks. Detta sker genom litteraturstudier, inventering av byggnadernas utformning och egenskaper, och genom dialoger mellan forskare och fastighetsägaren och andra sakkunniga. För att jämföra och prioritera mellan olika åtgärder utförs simuleringar av energianvändning och inomhusklimat samt livscykelkostnadsberäkningar. Resultaten används sedan för att undersöka hur åtgärderna bedöms påverka bebyggelsens kulturhistoriska och arkitektoniska värden.

3. Hur olika aktörer och intressenter värderar 1970-talets kulturmiljöer generellt, och bedömer att Zonområdets kulturhistoriska och arkitektoniska värden påverkas specifikt av olika åtgärder undersöks. Detta sker genom intervjuer av aktörer som professionellt arbetar med planering och förvaltning av kulturmiljöer, såsom arkitekter och antikvarier. För att undersöka de boendes syn på sin boendemiljö och eventuella förändringar av den, bjuds boende i Zonområdet in till en fokusgrupp, vilken kompletteras med en enkätundersökning.

4. Slutligen modelleras olika scenarier, som bygger på identifierade åtgärder och tolkningar av hur de påverkar kulturvärdena, samt vilka resultat dessa får för energianvändningen och inomhusklimatet.

Projektet har påbörjats genom mätningar i de två valda byggnaderna. Besök på plats, liksom kontakter med de boende har – som så mycket annat under Corona-pandemin – fått senareläggas. Vi håller tummarna för att detta kan påbörjas under hösten 2021.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet 

Allas vår gestaltade livsmiljö

Det är mycket som ska samsas och dela plats i vårt samhälle, i landskapet. Människor, trafik, teknik, djur, natur, byggnader, listan kan göras lång. Vår gemensamma livsmiljös gestaltning och form är av stor betydelse för att vi människor, djuren och naturen för den delen, ska trivas och det i längden. Ljud, ljus, färger, höjder, material, relationer, möten, tidslager jämte och ovan på varandra påverkar oss människor. Intressena är många och kan i den bästa av världar ingå i, och spegla en mångfaldig bebyggelse. Landskapet och stadsbilden är under ständig rörelse och förändring, och påverkas med olika hastigheter och faktorer från olika håll och på olika platser. Byggnader rivs, nya uppförs, verksamheter flyttar in och ut. Vad har egentligen den befintliga bebyggelsen för roll i den gemensamma livsmiljön? Varför bevara och utveckla?

Allas vår gemensamma livsmiljö. Illustration: Jessica Lundmark

Betydelsen av det redan befintliga

Hur påverkar egentligen arkitekturen oss människor? Byggnader är miljöskapande precis som träden i en skog och kan spegla trygghet eller också det motsatta. Stationshuset i Karungi, som öppnade för allmän trafik år 1913, får utgöra ett praktiskt exempel för vilken roll och betydelse en byggnad kan ha på en plats och över tid. Det är många år sedan stationshuset var i bruk. Idag pågår renovering där hänsyn tas till byggnadens kulturhistoriska värden. Karungi station ska ha blivit överrumplad av trafik, precis efter dess uppförande. Under första världskriget fungerade stationen som knutpunkt i transporten av gods mellan öst och väst. Platsens betydelse ska under tiden ha synliggjorts inte bara i Sverige utan även i Europa och världen. Här skapades platsminnen som byggts på och levt vidare tills idag.

Karungi stationsbyggnad ritad av Folke Zettervall. Denna ritning från år 1902. Arkitektkontoret, Kungliga Järnvägsstyrelsen.

Hotad, det har byggnaden varit, till rivning och av fukt- och mögelangrepp. Själva räddningsaktionen görs genom både kunskapssökande, nyfikenhet och praktisk byggnadsvård. Stationsbyggnaden har ju varit allas på något vis från en början – tillgänglig och välbesökt med ett tydligt syfte. En byggnad som denna som många människor kan identifiera sig med kan spegla igenkänning och trygghet, ett identitetsvärde. En järnvägsstation fungerar för de som kommer just via rälsen, som en entré till en plats, som ett vägledande landmärke. Utan bruksvärde däremot är en byggnad inte mer än en oanvändbar kuliss. Nuvarande fastighetsägaren funderar på den nya användningen för byggnaden och tomten. Det finns planer för planteringar och kolonilotter på tomten för att kunna bjuda in fler odlingsintresserade. Platsen skulle då åter igen tillgängliggöras för fler och återaktiveras, vilket är två grundläggande faktorer för det materiellas överlevnad.

Karungi Järnvägsstation. Ungefärligt fotoår: 1940-1949. Digitalt museum.
Stationen har länge stått tom och under förfall men just nu pågår upprustning av byggnaden och av den generösa tomten. Fotograf: Peter Sandström

Den gestaltade livsmiljön, en fråga för politiken

Sedan 2018 har Sverige en politik för ”Gestaltad livsmiljö”. En nationell arkitekturpolicy har tagits fram av förvaltningsmyndigheten Boverket, på uppdrag av regeringen. Den gemensamma livsmiljön ska vara tillgänglig, inkluderande och vi ska alla kunna påverka utformningen av den. Det uttrycks i policyn att det gemensamma skapandet är en grundläggande faktor i den nya politiken.

Det är Sveriges Riksarkitekt Helena Bjarnegård som leder och samordnar frågor om arkitektur och gestaltad livsmiljö, på Boverket liksom nationellt. Politiken om gestaltad livsmiljö omfattar arkitektur, form, design, stadsbyggnad, konst och kulturmiljö. Historiska sammanhang, sociala värden samt människans behov, möjligheter och preferenser är viktiga utgångspunkter. I fokus ligger alltså formandet av människans livsmiljö. Kortsiktiga ekonomiska vinster ska enligt policyn inte gå före kvalitet och hållbarhet. God samverkan är grundläggande för att politiken ska vara genomförbar. Frågorna förankras i kommuner och regioner.

Vilken roll har våra befintliga byggnader och den äldre bebyggelsen i vår gestaltade livsmiljö? Kulturhistoriska värden lyfts fram som en viktig del av politiken, att dessa värden ska tas tillvara och utvecklas. Äldre bebyggelse är viktig för känslan av tillhörighet och trygghet, lika viktigt som skapande av nya områden. Enligt policyn ska historiska värden och lokala särdrag betonas som en förutsättning för utveckling av god arkitektur. Helhetssynen är viktig, där kulturarv och kulturmiljö ska ingå som självklara delar.

Kunskapsspridning om vår gestaltade livsmiljö och bebyggelse är grundläggande för att vi ska värna om dess mångfald, alla tidslager och påverkan på oss människor. Illustration: Jessica Lundmark

Det är vi invånare som känner vår ort, vår livsmiljö bäst och ska vistas där mest, är det inte så? I form av en dialog, ett medborgarförslag, deltagande i kommunens öppna workshops inför ett områdes utveckling, genom enkätundersökningar, i form av en insändare eller ett inlägg på någon social media kan en invånarröst göra sig hörd. Säkert finns det många kreativa sätt där till att påverka formen på vår gemensamma, gestaltade livsmiljö?

Att måla en tavla

Vad har den befintliga bebyggelsen för roll i den gestaltade livsmiljön? Den äldre bebyggelsen bör inspirera och fungera som grund och förankring i ett områdes utveckling. Att måla något på ett vitt papper kan vara lätt ångestframkallande. Det blanka, nakna papperet utan spår eller lämningar att inspireras av kan hämma den kreativa processen. En drälld skvätt av orange oljefärg hade kunnat ge projektet riktning, blått fungerar som komplementfärg och kulörerna förhöjer varandra. Ett veck ger struktur och ett uttryck på papperet och kan minna om någon, om något. Det blanka papperet ser inte längre så skrämmande ut, för där är redan några kullar och högresta tallar, en bunker, en lada, en tegelmur och lätt solbrända tapeter. Det blir tydligare vilka komponenter som saknas och vad som måste läggas till när utgångspunkterna och berättelserna redan finns där. Det som sedan krävs är extra hänsynstagande och varsamhet för att kunna fortsätta skapandet.    

Där människor finns pågår en ständig rörelse. Där sker möten mellan nytt och befintligt, mellan natur, kultur, djur …

Sedan andra halvan av 1900-talet har det ogenerats rivits äldre bebyggelse för att istället uppföra ny som anses vara mer ekonomiskt rationell och med en förbättrad standard. Byggnader är en materiell resurs, både som en natur- och kulturresurs att värna om på samma gång. En äldre byggnad har mycket troligt byggnadsmaterial som kommer från orten, från skogen, berghällen och jorden i dess närhet med stark förankring till platsen. En byggnad innehar integritet som bör respekteras. Att bevara och aktivera ett äldre hus är likväl en miljöinsats som bevarande av vår kulturhistoria.  

Innan jag själv började studera arkitektur och bebyggelsehistoria och fick ett mer vaket öga för den miljö jag vistades i ska jag erkänna att jag inte reflekterade något vidare om den. Desto mer jag lär om en plats eller byggnad, om dess arkitektur och historia, desto högre värderar jag den och bryr mig. En miljö kan till och med verka hypnotiserande. Jag kan komma på mig själv med att sakta ned på tempot, stanna upp och bara vilja hänga på en plats. Intill den snirkliga gatumiljön, under lindträdkronorna i parkallén, bland husen som ifrågasätter, bland de som berättar och de bemålade brandmurarna som uttrycker. Där det är helt tyst eller där det hörs klockor som ringer och lönnäsor som slår i varandra. Det är kanske också precis på de platserna som samspelet av alla intressen lyckats bjuda upp besökaren till en förförande dans.

Bakom papper och penna, Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

KÄLLOR

Mer läsning om arbetet med gestaltad livsmiljö:

ArkDes (2020). En uppföljning av: Politik för gestaltad livsmiljö 2020 och medskick inför framtida arbete. https://arkdes.se/wp-content/uploads/2020/09/arkdes_tinktank_rapport2020-09-02_issu.pdf

Eller på Boverkets hemsida: https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/

Boverket (2018). Politik för gestaltad livsmiljö. https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/gestaltad-livsmiljo/politik/

Karungi station

Olsson, Oscar – kontorist (1937). Historik över Karungi station. Haparanda. https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mode=thread&id=15850

Fotografi: Karungi Järnvägsstation. Fotoår: 1940-1949. Digitalt museum. https://digitaltmuseum.se/021018113851/stinsen-utanfor-jarnvagsstationen-i-karungi

Fotografi: Karungi station. Fotograf: Peter Sandström. https://banvakt.se/morjarv-karungi/karungi/