Allas vår gestaltade livsmiljö

Det är mycket som ska samsas och dela plats i vårt samhälle, i landskapet. Människor, trafik, teknik, djur, natur, byggnader, listan kan göras lång. Vår gemensamma livsmiljös gestaltning och form är av stor betydelse för att vi människor, djuren och naturen för den delen, ska trivas och det i längden. Ljud, ljus, färger, höjder, material, relationer, möten, tidslager jämte och ovan på varandra påverkar oss människor. Intressena är många och kan i den bästa av världar ingå i, och spegla en mångfaldig bebyggelse. Landskapet och stadsbilden är under ständig rörelse och förändring, och påverkas med olika hastigheter och faktorer från olika håll och på olika platser. Byggnader rivs, nya uppförs, verksamheter flyttar in och ut. Vad har egentligen den befintliga bebyggelsen för roll i den gemensamma livsmiljön? Varför bevara och utveckla?

Allas vår gemensamma livsmiljö. Illustration: Jessica Lundmark

Betydelsen av det redan befintliga

Hur påverkar egentligen arkitekturen oss människor? Byggnader är miljöskapande precis som träden i en skog och kan spegla trygghet eller också det motsatta. Stationshuset i Karungi, som öppnade för allmän trafik år 1913, får utgöra ett praktiskt exempel för vilken roll och betydelse en byggnad kan ha på en plats och över tid. Det är många år sedan stationshuset var i bruk. Idag pågår renovering där hänsyn tas till byggnadens kulturhistoriska värden. Karungi station ska ha blivit överrumplad av trafik, precis efter dess uppförande. Under första världskriget fungerade stationen som knutpunkt i transporten av gods mellan öst och väst. Platsens betydelse ska under tiden ha synliggjorts inte bara i Sverige utan även i Europa och världen. Här skapades platsminnen som byggts på och levt vidare tills idag.

Karungi stationsbyggnad ritad av Folke Zettervall. Denna ritning från år 1902. Arkitektkontoret, Kungliga Järnvägsstyrelsen.

Hotad, det har byggnaden varit, till rivning och av fukt- och mögelangrepp. Själva räddningsaktionen görs genom både kunskapssökande, nyfikenhet och praktisk byggnadsvård. Stationsbyggnaden har ju varit allas på något vis från en början – tillgänglig och välbesökt med ett tydligt syfte. En byggnad som denna som många människor kan identifiera sig med kan spegla igenkänning och trygghet, ett identitetsvärde. En järnvägsstation fungerar för de som kommer just via rälsen, som en entré till en plats, som ett vägledande landmärke. Utan bruksvärde däremot är en byggnad inte mer än en oanvändbar kuliss. Nuvarande fastighetsägaren funderar på den nya användningen för byggnaden och tomten. Det finns planer för planteringar och kolonilotter på tomten för att kunna bjuda in fler odlingsintresserade. Platsen skulle då åter igen tillgängliggöras för fler och återaktiveras, vilket är två grundläggande faktorer för det materiellas överlevnad.

Karungi Järnvägsstation. Ungefärligt fotoår: 1940-1949. Digitalt museum.
Stationen har länge stått tom och under förfall men just nu pågår upprustning av byggnaden och av den generösa tomten. Fotograf: Peter Sandström

Den gestaltade livsmiljön, en fråga för politiken

Sedan 2018 har Sverige en politik för ”Gestaltad livsmiljö”. En nationell arkitekturpolicy har tagits fram av förvaltningsmyndigheten Boverket, på uppdrag av regeringen. Den gemensamma livsmiljön ska vara tillgänglig, inkluderande och vi ska alla kunna påverka utformningen av den. Det uttrycks i policyn att det gemensamma skapandet är en grundläggande faktor i den nya politiken.

Det är Sveriges Riksarkitekt Helena Bjarnegård som leder och samordnar frågor om arkitektur och gestaltad livsmiljö, på Boverket liksom nationellt. Politiken om gestaltad livsmiljö omfattar arkitektur, form, design, stadsbyggnad, konst och kulturmiljö. Historiska sammanhang, sociala värden samt människans behov, möjligheter och preferenser är viktiga utgångspunkter. I fokus ligger alltså formandet av människans livsmiljö. Kortsiktiga ekonomiska vinster ska enligt policyn inte gå före kvalitet och hållbarhet. God samverkan är grundläggande för att politiken ska vara genomförbar. Frågorna förankras i kommuner och regioner.

Vilken roll har våra befintliga byggnader och den äldre bebyggelsen i vår gestaltade livsmiljö? Kulturhistoriska värden lyfts fram som en viktig del av politiken, att dessa värden ska tas tillvara och utvecklas. Äldre bebyggelse är viktig för känslan av tillhörighet och trygghet, lika viktigt som skapande av nya områden. Enligt policyn ska historiska värden och lokala särdrag betonas som en förutsättning för utveckling av god arkitektur. Helhetssynen är viktig, där kulturarv och kulturmiljö ska ingå som självklara delar.

Kunskapsspridning om vår gestaltade livsmiljö och bebyggelse är grundläggande för att vi ska värna om dess mångfald, alla tidslager och påverkan på oss människor. Illustration: Jessica Lundmark

Det är vi invånare som känner vår ort, vår livsmiljö bäst och ska vistas där mest, är det inte så? I form av en dialog, ett medborgarförslag, deltagande i kommunens öppna workshops inför ett områdes utveckling, genom enkätundersökningar, i form av en insändare eller ett inlägg på någon social media kan en invånarröst göra sig hörd. Säkert finns det många kreativa sätt där till att påverka formen på vår gemensamma, gestaltade livsmiljö?

Att måla en tavla

Vad har den befintliga bebyggelsen för roll i den gestaltade livsmiljön? Den äldre bebyggelsen bör inspirera och fungera som grund och förankring i ett områdes utveckling. Att måla något på ett vitt papper kan vara lätt ångestframkallande. Det blanka, nakna papperet utan spår eller lämningar att inspireras av kan hämma den kreativa processen. En drälld skvätt av orange oljefärg hade kunnat ge projektet riktning, blått fungerar som komplementfärg och kulörerna förhöjer varandra. Ett veck ger struktur och ett uttryck på papperet och kan minna om någon, om något. Det blanka papperet ser inte längre så skrämmande ut, för där är redan några kullar och högresta tallar, en bunker, en lada, en tegelmur och lätt solbrända tapeter. Det blir tydligare vilka komponenter som saknas och vad som måste läggas till när utgångspunkterna och berättelserna redan finns där. Det som sedan krävs är extra hänsynstagande och varsamhet för att kunna fortsätta skapandet.    

Där människor finns pågår en ständig rörelse. Där sker möten mellan nytt och befintligt, mellan natur, kultur, djur …

Sedan andra halvan av 1900-talet har det ogenerats rivits äldre bebyggelse för att istället uppföra ny som anses vara mer ekonomiskt rationell och med en förbättrad standard. Byggnader är en materiell resurs, både som en natur- och kulturresurs att värna om på samma gång. En äldre byggnad har mycket troligt byggnadsmaterial som kommer från orten, från skogen, berghällen och jorden i dess närhet med stark förankring till platsen. En byggnad innehar integritet som bör respekteras. Att bevara och aktivera ett äldre hus är likväl en miljöinsats som bevarande av vår kulturhistoria.  

Innan jag själv började studera arkitektur och bebyggelsehistoria och fick ett mer vaket öga för den miljö jag vistades i ska jag erkänna att jag inte reflekterade något vidare om den. Desto mer jag lär om en plats eller byggnad, om dess arkitektur och historia, desto högre värderar jag den och bryr mig. En miljö kan till och med verka hypnotiserande. Jag kan komma på mig själv med att sakta ned på tempot, stanna upp och bara vilja hänga på en plats. Intill den snirkliga gatumiljön, under lindträdkronorna i parkallén, bland husen som ifrågasätter, bland de som berättar och de bemålade brandmurarna som uttrycker. Där det är helt tyst eller där det hörs klockor som ringer och lönnäsor som slår i varandra. Det är kanske också precis på de platserna som samspelet av alla intressen lyckats bjuda upp besökaren till en förförande dans.

Bakom papper och penna, Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

KÄLLOR

Mer läsning om arbetet med gestaltad livsmiljö:

ArkDes (2020). En uppföljning av: Politik för gestaltad livsmiljö 2020 och medskick inför framtida arbete. https://arkdes.se/wp-content/uploads/2020/09/arkdes_tinktank_rapport2020-09-02_issu.pdf

Eller på Boverkets hemsida: https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/

Boverket (2018). Politik för gestaltad livsmiljö. https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/gestaltad-livsmiljo/politik/

Karungi station

Olsson, Oscar – kontorist (1937). Historik över Karungi station. Haparanda. https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mode=thread&id=15850

Fotografi: Karungi Järnvägsstation. Fotoår: 1940-1949. Digitalt museum. https://digitaltmuseum.se/021018113851/stinsen-utanfor-jarnvagsstationen-i-karungi

Fotografi: Karungi station. Fotograf: Peter Sandström. https://banvakt.se/morjarv-karungi/karungi/

Vad händer med våra kulturmiljöer av riksintresse?

Luleå tekniska universitet och Piteå museum har genomfört en studie av hur kulturhistoriska värderingar av komplexa stadsmiljöer påverkas när förutsättningarna för ett bevarande förändras genom strukturella, ekonomiska, fysiska och/eller sociala förändringar av miljöerna. Undersökningen har finansierats av Riksantikvarieämbetet.

Fyra stadsmiljöer i Norrbotten, utpekade kulturmiljöer av riksintresse, ingick i studien: Piteå, Svartöstaden, Malmberget-Koskullskulle, samt Kiruna-Kirunavaara.

Undersökningen är baserad på arkivmaterial, planer, utredningar, kartor etc., samt litteratur och platsbesök.

De gamla byggnaderna i kvarteret Stjärnan till höger revs på 1980-talet. Fastigheten Stjärnan 2, den Edinska gården med frontespis över gårdsfasaden, var den sista bevarade handelsgården i Piteå. Foto: Arne Degerman, Piteå museums bildarkiv.

Begreppet ”riksintresse” introducerades på 1960-talet i samband med den fysiska riksplaneringen. Syftet med denna var att klargöra vilka mark- och vattenresurser som var angelägna ur ett nationellt perspektiv. Resurserna sågs utifrån ett ekologiskt perspektiv och i kartläggningen ingick både natur- och kulturmiljöer.

Den fysiska riksplaneringen reglerades i Naturresurslagen från 1987. Samma år kom Plan- och bygglagen, som reglerade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Naturresurslagen ersattes av Miljöbalken 1998 och bestämmelserna om riksintressen återfinns där i de tredje och fjärde kapitlen.

Det första urvalet av kulturmiljöer av riksintressen gjordes 1971. Urvalet gjordes länsvis av landsantikvarierna och bearbetades därefter centralt på Riksantikvarieämbetet. Inga nya inventeringar eller besiktningar i fält skedde, utan urvalet baserades enbart på de kunskapsunderlag som redan fanns.

Urvalet speglar sammantaget den förskjutning från exklusivt monumenttänkande till ett miljötänkande, där miljöer som antogs ha större allmänintresse valdes ut. Tyngdpunkten började också förskjutas från det unika till det karakteristiska. Till de estetiska och arkitektoniska synsätt som tidigare dominerat förhållandet till byggnader, lades nu bebyggelsehistoriska, kulturgeografiska, sociologiska, sociala och etnologiska aspekter.

Av de fyra riksintressen som ingår i denna studie var det endast Piteå och Kiruna som upptogs i 1971 års urval:

Piteå
Torget, med Rådhus och Trivialskola, Storgatan, 1700–1800-tal.

Kiruna
Gruvberget Kirunavaara, helt omformat av brytning.

På 1980-talet gjordes ett nytt urval av riksintressen. Riksantikvarieämbetet fattade 1987 beslut om 1620 områden av riksintresse för kulturminnesvården i landet. Urvalet hade breddats betydligt och miljöerna satts in i ett historiskt sammanhang. För Norrbottens del gjordes urvalet i detta skede endast en preliminär bedömning och vissa av områdena kompletterades redan 1990. Det uppgavs att underlaget framtagits efter samråd med kommunerna. Samtliga värdetexter publicerades 1990 i skriften Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §.

1992–1997 genomfördes en riksintresseöversyn som medförde att värdetexterna fick ett mer genomarbetat innehåll. Arbetet gjordes centralt på Riksantikvarieämbetet, där ett län i taget besöktes för stormöten med planerare och antikvarisk expertis från länsstyrelser, länsmuseer och i vissa fall även kommuner.

Värdetexterna som togs fram för de fyra riksintressena i denna studie har varit gällande fram till 2010-talet, där Kiruna reviderades 2010 och Svartöstaden 2019. Motiveringen för de fyra riksintressen beskrivs nu:

Piteå
Stadsmiljö kring torget som speglar 1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter.

Svartöstaden
Stadsmiljö som speglar den sociala skiktning som var en förutsättning för industriproduktionen. Områdets framväxt och utveckling är en regional återspegling av den internationella samhällsprocess som industrialiseringen från 1800-talets slut in i modern tid utgjort. 

Malmberget-Koskullskulle
Två gruvsamhällen med för dem karaktäristisk och tidstypisk bebyggelse som väl speglar konjunkturförändringar och social skiktning från 1800-talets slut.

Kiruna-Kirunavaara
Stadsmiljö och industrilandskap från 1900-talets början där tidens ideal för ett mönstersamhälle förverkligades på ett unikt sätt i det oexploaterade fjällandskapet. Staden Kiruna grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett centrum för norra Norrlands inland.

Att städerna är utpekade kulturmiljöer av riksintresse innebär inte att de inte förändras, eller rent av rivs.

I Piteå har riksintresset i översiktsplaneringen gått från att vara en icke-fråga till att genomsyra hela förhållandet till stadsmiljön. I praktiken påverkas miljön genom den ständigt pågående stadsomvandlingen, som tog sin början på 1930-talet, där stadskärnan har påverkats genom förtätning, skalförskjutning, ökade volymer och handelns strukturomvandling. Rivningar i centrum är fortfarande en förutsättning för nybyggen, även om kulturmiljön har fått större genomslag de senaste åren.

Rådhustorget är under ombyggnad i oktober 2020. En ny detaljplan för riksintresset har tagits fram för att säkerställa kulturmiljön inför framtiden. Hela markytan har belagts med smågatsten och rådhuset har målats om. Foto: Catharina Westling, Piteå museum 2020.

I Svartöstaden har funnits bristande överensstämmelse mellan riksintressets värdetext och dess faktiska avgränsning, vilket lett till oklarheter i planeringen. Området har påverkats av många olika förändringsprocesser som växlande planeringsförutsättningarna bidragit till. När miljöstörningarna från industrin, järnverket och malmhamnen var stora, avsåg Luleå kommun att avveckla stadsmiljön. Detta medförde eftersatt underhåll, uteblivna investeringar och ett tilltagande förfall. Luleå kommun köpte upp fastigheter som kom ut på marknaden och rev byggnader, vilket ledde till protester och en opinion för bevarande. De hot och utmaningar som riksintresset står inför idag är inte längre förfall och rivningar, utan ovarsamma vård- och underhållsåtgärder, förtätning och restaureringar som bidrar till den gentrifieringsprocess som pågår.

Bebyggelsen inom den första byggnadsplanen för Svartöstaden utgör kärnområdet i riksintresset. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.
Svartöstaden växte fram som en följd av industrins förläggning till Svartön. Bostadsbyggandet och samhällets befolkning har fluktuerat i takt med de internationella konjunkturerna. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.

I Malmberget kommer större delen, om inte hela, samhället att avvecklas för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Det innebär att större delen av bebyggelsen rivs, även om en del byggnader flyttas. Samhällsfunktioner, så som skola och sportanläggningar, flyttas till Gällivare, där också nya bostadsområden byggs. Cirka femtio byggnader har, eller är planerade, att flyttas. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från bolagsområdet, har framförallt flyttats till Koskullskulle, där de bildar ett nytt område. Den nya placeringen är inte identisk med hur byggnaderna var placerade i Malmberget, men de flyttade byggnaderna relaterar till varandra och skapar en miljö som påminner om den tidigare, genom höjdskillnader och topografi, områdets täthet etc. En del byggnader har flyttats till Gällivare. Merparten av de flyttade byggnaderna utgörs av äldre, uttalat kulturhistoriskt värdefulla, byggnader, men inte enbart. Villor även från senare epoker har flyttats, vilket innebär att sammantaget så finns spår av flera epoker i Malmbergets historia bevarade i omkringliggande samhällen.

Den så kallade Långa raden från Malmberget, flerbostadshus för tjänstemän från 1909, på sin nya placering i Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
Från Malmberget har byggnader från flera olika byggnadsepoker flyttats till Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

I Kiruna beskriver man det som att staden ska flytta för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Ett nytt centrum är under uppbyggnad nordost om dagens samhälle, och LKAB bygger ett nytt område åt nordväst. Uppdelningen mellan ett bolagsområde och stadsplaneområde som fanns när Kiruna grundades uppstår därmed även nu genom stadsomvandlingen, även om det nya bolagsområdet blir framträdande i stadsbilden på ett sätt som det gamla aldrig var. En stor del av den kulturhistoriskt värdefulla och tidigare skyddade bebyggelsen har, eller kommer att rivas. Ett femtiotal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer att flyttas under stadsomvandlingsprocessen. Dessa hör till Kirunas äldsta byggnader, och merparten är från LKAB:s bolagsområde. Några byggnader har flyttas till ett område i anslutning till nya centrum, och några har flyttats till LKAB:s nya område. Urvalet i Kiruna skiljer sig åt från det i Malmberget, då det i Kiruna är byggnader från samhällets äldsta epok som flyttas.

Stadshuset i Kiruna inför omvandling. Rivningen har påbörjats. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
I Kiruna har främst byggnader från den äldsta byggnadsperioden flyttats. Intill det nya bolagsområdet byggs nya punkthus. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.

Att riksintressebeskrivningarna har betydelse för hur kulturmiljöerna uppfattas och beskrivs i andra sammanhang är naturligtvis inte särskilt överraskande. Att riksintressenas värdetexter även bidrar till att skapa värden måste också anses vara vedertaget. Men undersökningen visar också att de begrepp som används och skapas genom värdetexterna kan få genomslag på andra sätt än de avsedda. Hur kulturmiljöerna beskrivs och lyfts fram beror också till stor del hur det aktuella kunskapsunderlaget ser ut och ur vilket perspektiv en miljö betraktas.

Riksintressebeskrivningarna lyfter vissa perspektiv och tydliggör vissa kulturvärden. Dessa återkommer i andra beskrivningar och i andra plandokument, så som översiktsplaner och utredningar. Detta innebär att vissa föreställningar om platserna får ett starkt genomslag, medan andra sammanhang döljs eller nedtonas. Piteå beskrivs till exempel som ”trästaden”. Svartöstaden och Malmberget uppfattas som ”kåkstäder” medan Kiruna är ”mönsterstaden”.

Det finns också en tendens att det som pekas ut som värdebärande ur ett nationellt perspektiv värderas högre än det som har uppfattats som värdefullt ur ett regionalt och/eller lokalt perspektiv. Det finns exempel på att om staten inte har inkluderat bebyggelse i det som uttalat utgör riksintresse, så har det tagits som intäkt för att den inte behöver skyddas enligt PBL, eller att det inte spelar någon roll om det rivs eller förvanskas.

Hur riksintressena hanteras beror på en rad faktorer som inte enbart har med lagstiftningen att göra. Även om det råder samma typ av förändringstryck på liknande riksintressemiljöer, så kan bebyggelsen komma att hanteras på skilda sätt. Ett bra kulturmiljöunderlag är inte tillräckligt. Det måste aktivt användas av myndigheter, planerare, fastighetsägare m fl. Kommunerna saknar ofta kulturmiljökompetens inom den egna organisationen, varför en stark stadsarkitekt eller en drivande länsantikvarie kan få stort inflytande. Det krävs också en kontinuerlig politisk förankring av riksintressemiljöerna.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet och
Anna Elmén Berg, filosofie doktor i konstvetenskap och antikvarie på Piteå museum

Källor i urval
Andrén, Erik, 1935 ”Småstadens borgargård: Ett forskningsobjekt i Norrbotten och andra svenska städer”, Norrbotten, Luleå.

Berg, Sara, u.å. Förstudie till kulturmiljöprogram för Svartöstaden Luleå kommun.

Brummer, Hans Henrik & Brunnström, Lasse, 1992, Kiruna – staden som konstverk, Stockholm: Waldemarsudde.

Brunnström, Lasse, 1981, Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. Del 1 En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå.

Biörnstad, Margareta, 2015, Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Förarbeten för fysisk riksplanering: underlagsmaterial. Nr 23 Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården: beskrivning till kartredovisning sammanställd inom riksantikvarieämbetet, Stockholm: Liber 1972.

Elmén Berg, Anna, 2011 Malmberget och Koskullskulle – fördjupad riksintressebeskrivning, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, 2016, Svartöstaden, Luleå: Kulturhistorisk analys av riksintresset, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, Sjöholm, Jennie (2020) ”Trästaden Piteå – Riksintresset som (nästan) försvann”, i Piteå museum årsbok 2020, Piteå museums förlag, Piteå, ss 52-75. 

Forsström, Gösta, 1973, Malmberget: malmen och bebyggelsen, Gällivare kommun, Skrifter del 1, Luleå: Norrbottens museum.

Hammarlund, Sven, 1952, “Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten.

Nordin, Erik, 2016, “Den nordiska trästaden och dess förhistoria: Några minnen och anteckningar, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 72.

Norrbottens synliga historia: 1992 & 1998, Norrbottens kulturmiljöprogram del 1, del 2, band 1-2, Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksantikvarieämbetet, Riksintressen för kulturmiljövården – Norrbottens län (BD), Riksantikvarieämbetethttps://www.raa.se/app/uploads/2019/02/BD_riksintressen.pdf

Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §, Riksantikvarieämbetet: Almqvist & Wiksell 1990.

SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten.

SOU 1979:55, Hushållning med mark och vatten 2, Del 2 Bakgrundsbeskrivning.

Steckzén, Birger, 1921, Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum, Stockholm: Almqvist & Wiksell.  

Sträng, Maria & Elmén Berg, Anna, 1997, Älvnäset – en del av Svartöstaden, Luleå kommun, Luleå: Norrbottens museum.

Svensson, B. & Wetterberg, O. 2008, ”Historiens betydelse i kulturmiljöförvaltning” in

Malmberget: strukturella förändringar och kulturarvsprocesser – en fallstudie, eds. B.

Svensson & O. Wetterberg, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, ss. 6-14.

Wikström, Jan, 1982, Svartöstaden – en kåkstad: Kortfattad historik, Luleå.

Wikström, Jan u.å. Svartöstaden: Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Katalog.