_________________________________________________

Skrällande släggor i gruvan slå
troget mot väggar av berggrå metall.
Stiger ur djupet då och då
mullrande skottens skall.
Buktar i vildmark en körväg sin krök,
mellan hopar av järnmalm böjd,
dit, där en masugn sin lågande rök
pustar mot kallblå höjd.

_________________________________________________________________

– Erik Axel Karlfeldt ”Vinter i bergsbygd”

Den 14 juli 2023 skrev jag ett inlägg här på bloggen om utredningen mellan Porjus och Gällivare. Det blev en översiktlig redogörelse av utredningens resultat, om hur arbetet hade gått och vilka lämningar vi hittade. Nu när jag sitter med rapporten är det mycket information jag kommer över som inte riktigt hör hemma i en arkeologisk rapport, men som jag ändå finner intressant. Jag kommer därför att göra en djupdykning i en plats i närheten av utredningsområdet och på det viset synliggöra vad som inte får plats i rapporten. Tanken är att fler inlägg om lämningar eller platser längs utredningsområdet kommer avhandlas här på bloggen under året, vi får se. Men vi börjar här, i Malmbergets kåkstad.

Många av er känner säkert till Kåkstan i Malmberget. Det är en rekonstruerad byggnadsmiljö av den kåkstad som stod här på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den ursprungliga kåkstaden revs, men i och med Malmbergets 100-årsjubileum år 1988 rekonstruerades den på sin ursprungliga plats söder om det tidigare bangårdsområdet. Det var Länsstyrelsen i Norrbotten, Gellivare sockens hembygdsförening och Gällivare kommun som låg bakom rekonstruktionen.

Hur det började

Malmfyndigheten i Gällivare blev känd under mitten av 1600-talet. Då nämns fyndigheten i Johannes Schefferus tryckta skrift om Lappland. Schefferus innehade en Skytteansk professur (en professur i politik och vältalighet) vid Uppsala universitet. Skriften var ett beställningsjobb åt rikskanslern Magnus Garbiel de la Gardie och skulle dokumentera den svenska regeringens intresse för och insatser i norr. I ett kapitel om metaller nämner han Svappavaara och Junosuando och nämner då även att det finns en tredje fyndighet i ”ett berg kallat Gillevara”. Uppgiften om Gällivares malmåder hade han fått från delägaren av Kengis bruk, manufakturkommissarien i kommerskollegium, Abraham Reenstierna. Han skulle i sin tur ha hört det på någon av sina resor till Norrbotten år 1654-56 och 1660-61. Det rapporterades dock inte in i bergmästarrelationen förrän år 1704. År 1736 erhöll löjtnant Karl Thingvall vid Västerbottens regemente en mutsedel på berget. Tillsammans med bergmästare Seger Svenberg inleddes nu den första undersökningen av malmfyndigheten i Gällivare. De upptäckte att det fanns rikligt med malm redan i dagen och samma sommar rekognoscerades byggnadsplatser för anläggning av hytta och hammare längs Ängesån, Tvärån, Lina älv, Vitån, Råne älv, Vitträskån och Lappträskån.

Malmbrytningen kom i gång på 1740-talet. Före malmbanans tillkomst år 1888 transporterades malmen med ren och ackja ner till kusten där den sedan förädlades vid bruk och masugnar i blad annat Avafors, Melderstein, Strömsund, Selet, Törefors samt Edefors. De engelska bolagen The Gellivara Company Limited och sedan The New Gellivara Company Limited hade påbörjat järnväg och malmbrytning, men gick i konkurs 1867 respektive 1882. De norrbottniska tillgångarna övertogs samma år av ett nybildat svenskt bolag, Gällivare Aktiebolag och sedan AB Gellivare Malmfält. Svenska staten gick in och fortsatte järnvägsbyggandet.

Den första bebyggelsen i Malmberget började växa fram när malmbanan färdigställts. Järnvägen drogs så nära brytningsplatsen som möjligt. Malmen kunde då rutschas ner till järnvägen och man slapp den dyra uppfodringen. Byggnader och bostäderna byggdes bredvid och i nära anslutning till gruvan, vilken snabbt blev hjärtat i verksamheten och vardagslivet vid Malmberget. Samhället fick snabbt en karaktäristisk uppdelning i ett högre beläget bolagsområde och ett lägre beläget område för enskild bebyggelse, åtskilda genom ett järnvägs- och industriområde.

Arbetarna ville bo nära gruvan, inte inne i Gällivare som det var tänkt, men det byggdes inte tillräckligt med bostäder för att husera arbetarna. De engelska och senare de svenska gruvbolagen kunde inte möta bostadskrisen som uppstod i och med den ständigt ökande arbetsstyrkan. År 1892 uppgick arbetsstyrkan i 460 man och redan år 1896 hade den vuxit till 1 500 man. Bolaget klarade av att täcka 1/3 av boendebehovet för de anställda, och då hade man ändå en boendetäthet på minst 2 personer per rum. Det saknades byggnadsplan och det fanns ingen tillgänglig byggmark. Marken utanför gruvans utmål bestod av kronoöverloppsmark. Den som byggde här riskerade att bli avhyst. På tallstammarna i den glesa skogen på berget sattes det upp anslag om att det var förbjudet att fälla kronans tallar. Folkmängden fortsatte samtidigt att växa under 1890-talet med mellan 600 – 900 personer per år. Det resulterade i att en kåkstad växte fram vid bangården och vid de olika brytningsplatserna.

I intervjun berättar herrarna Palm och Wäppling om hur det var att komma till Malmberget när gruvdriften kom igång.

− Det var så dåligt i Mellansverige och här visste jag att det var bättre.

Det berättar Palm, som flyttat upp för att börja jobba i gruvan.

Wäppling, som kom från Överkalix, berättar om det hårda livet och arbetslösheten som fick honom att söka sig till gruvan och hur det var när han flyttade till Malmberget.

− Vi var fyra stycken. Vi fick bli inneboende hos en familj på Heden i Gällivare.

Efter 12 timmars arbetsdag fick de gå en bra bit hem i snön.

− Man var ju inte bortskämd.

Livet i kåkstaden

Fotografier och ögonvittnesberättelser ger bilden av kåkstaden som en stökig plats med 100-tals kojor, skjul och brädhus huller om buller uppförda på den steniga och gropiga marken. Byggnaderna i denna kåkstad bestod av jordkojor och brädskjul inklämda mellan de större arbetarbostäderna.

Brädkåken var den vanligaste kåktypen. De byggdes direkt på marken på en så stenfri plats som möjligt av brädor från dynamit- och fläsklådor. Brädorna spikades på in och utsidan av trästolpar som slogs ner i backen. Som isolering fyllde man väggarna (utrymmet mellan brädorna) med jord, torv, gamla trasor och sågspån.

I ett reportage i DN av Efraim Rosenius från vintern 1898 finns Kåkstaden skildrad.

”Man blir ej glad av att vandra omkring bland kåkarna, dessa små grå, omålade skjul, de flesta liknande vedbodar eller rent av svinstior, alla lika däri att de ej ha murad skorsten utan helt enkelt ett smalt plåtrör som sticker upp ur taket. Underligt är att eldsvådor inte inträffar oftare. Tillbud yppas oupphörligt. Invändigt upprepar sig alltjämt samma tavla: en tarvlig säng med paltor i en byrå eller dragkista, ett omålat bord – eller ett fint nätt bohag som skär mot rummets usla beskaffenhet – och så ej att förglömma den lilla järnspisen och plåten i taket genom vilket rökröret leder upp. Ibland är det tapeter, ibland tidningar och pappstycken i stället för tapeter, ofta enbart bräd- eller stockväggar med lump och lumpor instoppade här och var i hålor och springor. Stundom dölja snygga ytterväggar ett kaos av paltor och smuts. En annan gång överraskas man av att inne i ett stenrös finna ett stort snyggt rum med förnöjda människor i och blommor i fönstret.”

År 1908 skrev förste provinsläkare doktor Block om de sanitära förhållandena i kåkstaden. Han beskriver att miljön utanför bostäderna ofta var förorenade av slask och hushållsavfall. Även bolagets arbetarbostäder beskrevs som trångbodda. I ett fall bodde en familj på fem personer i en enrumslägenhet. Två av familjemedlemmarna hade lungsot. Vidare skriver han att slasklådor var nedgrävda utanför gruvbolagets bostäder och att de spred en vedervärdig doft över området.

Kåkbebyggelsen spred sig långt utanför den egentliga kåkstaden då arbetarna, speciellt om vintern, ville bo så nära gruvorna som möjligt.

Jordkojorna var en annan typ av kåk som förekom på Malmberget. De bestod av hål som grävdes in i bergssluttningen. Väggarna formades med stenar, slanor eller brädor. I dörren kunde det finnas ett fönster som släppte in lite ljus. En liten spis med ett plåtrör fanns för värme och matlagning. Golven var oftast trampade jordgolv, ibland täckt med brädor.

Augusta Andersson och Olivia Gustafsson berättar om livet i Malmbergets kåkstad. De förhållandevis få kvinnorna som bodde där tvingades ha skinn på näsan för att tas med stökiga karlar.

I intervjun berättar kvinnorna om hur männen ibland slogs om de få kvinnor som fanns i samhället. Kvinnorna fick handskas med berusade män som kom med flaskan i handen och krävde att få kaffe. Då gällde det att säga ifrån. En av kvinnorna berättar om när hon var ensam i hemmet och fick köra ut en berusad man som kommit hem till henne. ”Nu sätter du på kaffet, kärring” hade han sagt.

− ”Vem är det som bestämmer det? Det är jag som bor här och ingen annan” sade jag. ”Ut med dig, jag kokar inget kaffe.” Inte skulle man vara rädd. 

Kvinnorna ser tillbaka på tiden i Malmberget med tacksamhet för hur bra de sedan fick det på äldre dagar.

− Jag kan ligga och fantisera ibland när jag lagt mig på kvällen. Då kommer jag ihåg allting och jag brukar tänka i mitt stilla sinne ”Ja, det skulle bli en stor roman om man skulle kunna berätta allt. Hur man haft.” Men man kan inte det.

Jag önskar att de hade skrivit den där romanen…

Spriten

Från 1723 fram till och med 1898 fanns det så kallade lappmarksförbudet vilket innebar att det var förbjudet att handla med brännvin i norra Norrlands inland. Många av rallarna och gruvarbetarna i Malmberget kände inte till förbudet. När det blev känt gjorde de nästa vad som helst för att kringgå det och trots det formella förbudet blev spritmissbruket utbrett. Malmfälten hade blivit ett paradis för lönnkrögarna som köpte sprit söderifrån per postorder. Under julledigheten år 1888 beställde arbetarna 260 liter brännvin för att fira långledigheten. En utvald grupp skickades till Luleå och fick 220 kronor (motsvarande ungefär två månadslöner) att handla brännvin för. Transporten skulle ske med tåg, men stoppades emellertid av järnvägslänsmannen. Arbetarna bestämde sig då för att ta landsvägen till Gällivare. En polispatrull försökte stoppa dem i Nunisvaara men gruvarbetare från Malmberget hade fått nys om patrullen och dök upp till transportörernas undsättning, beväpnade med gevär och påkar. Polisen tvingades ge upp, men det var bara början. Följande dag genomfördes husrannsakan och lade beslag på flera kannor brännvin. Det slutande inte där, gruvarbetarna blev så arga över att ha mist sin sprit att 300 män tågade till länsman Nils J Holm och tvingade honom att kvittera ut spriten. Dagen därpå hörde länsman av sig till länsstyrelsen och krävde hjälp av militären för att få slut på bråket. 40 fältjägare kom till hans undsättning och omringade arbetarbostäderna varpå 13 av arbetarna arresterades. De som kvitterat ut spriten fick 8 månaders fängelsestraff, resten fick böter. Spriten spelade en stor och olycklig roll i dramat som var Malmbergets kåkstad. Nu vet jag inte under vilka förhållanden de här männen levde, men kan ni tänka er hur den här julledigheten var för en småbarnsfamilj? Först lägger pappan stora summor på sprit, deltog sedan i en väpnad konflikt med polisen över sitt brännvin, spö sig säkert redlös på kvällen varpå ens hem genomsökt av polis. Pappan svarade med att storma länsmannens kontor för att få tillbaka spriten, söp säkert sig redlös igen och fick morgonen därpå sitt hem omringat av 40 fältjägare. Sen, såklart, 8 månader i fängelse eller böter. God jul i ditt dynamitbrädesskjul..?  

Många hade tröttnat på det utbredda fylleriet. De tog lagen i egna händer och rensade ut krogarna och nästena.

Det var inte bara männen som var drivande i detta samhällsproblem. Det fanns även kvinnor som drev lönnkrogar i Malmberget. De tillhörde inte normen, men de förekom. Vi känner till dem då de åkte fast för sin spritförsäljning och således finns dokumenterade. En av dem var änkefru Hanna Strand som åtalades för att ha bedrivit en lönnkrog. Hon anlitade en ”brännvinsadvokat” men det fanns flera vittnen till hennes maltdrycksförsäljning och hon fick 50 kronor i vite. Det berättas även om kvinnor som hade dåligt rykte då de antingen drev lönnkrogar eller tillbringade mycket tid där. Historierna är inte återgivna i rättsdokument så var sanningen börjar och slutar är osäkert. En av dessa kvinnor var ”Vackra Sara”. Enligt historier som berättas om henne var hon ung och vacker och en favorit hos Malmbergets arbetare. När det år 1896 gjordes ett försök att riva alla lönnkrogar skall Vackra Sara ha gått ut på trappen till sin lönnkrog iklädd enbart ett band knutet om livet. I bandet hände flera spritbuteljer och när hon började dansa klirrade spritflaskorna. Denna uppvisning skall ha lockat männen tillbaka till flaskan och Saras krog fick stå kvar. En märklig men klassisk Adam och Eva historia, bara det att Vackra Sara lockade med sprit i stället för äpplen. En manipulativ kvinna som försörjer sig genom att med sin skönhet och nakna kropp locka hederliga män till synd. Den avslöjar mer om berättaren än den faktiska kvinnan bakom historien. En annan kvinna det berättas om var ”Svarta Tilda”. Hon hade fått sig ett dåligt rykte genom att tillbringa mycket tid på lönnkrogar. Hon sägs också ha haft ett väldigt vackert ansikte. Hon skall ha dött under en orgie på en av dessa lönnkrogar. Om det ligger någon sanning i detta vet jag inte. Jag vet inte heller hur, exakt, hon skall ha dött under denna orgie, men berättelsen hintar av att hon dog till följd av sitt syndfulla leverne. Om historien är sann anser jag det är mer troligt att hon blev dödad av någon som levde ut sina synder på en vacker kvinna med dåligt rykte. Oavsett huruvida det är sant eller inte kan vi fundera över varför berättelsens krut har lagts på kvinnans utseende och livsstil, inte omständigheterna kring hennes död.

Det syns inte på bilden, men enligt Forsström skall det på den flaggliknande skylten stå ”Kafé. Endast för nyktra”.

Kåkstaden var ingen säker miljö. Det fanns ingen polis och vardagen präglades av fylla, spel och slagsmål. Det hände att folk blev ihjälslagna.

Arbetet i gruvorna var hårt och trots att arbetarna fick förhållandevis bra betalt så var omständigheterna i kåkstaden… ja, gruvliga. Livet i Malmbergets kåkstad känns väldigt avlägset för mig som sitter här i skrivande stund vid min dator. Det är mörkt ute, men värmen och ljuset i mitt moderna hem tillåter mig att arbeta. Jag har en mugg med varmt te, musik spelar i bakgrunden och jag har mat som väntar i kylskåpet om jag skulle bli hungrig. Jag har lugn och ro, rent och fint, mjukt och väldoftande. Ni som läser detta har förmodligen en liknande miljö runt er nu. Men kan ni tänka er, att i denna vinterkyla slita med händer, spett och rygg i Malmbergets gruva. Att stå ut med allt buller, alla faror, mörkret, smutsen och kylan i 12 timmar var dag för att sen gå hem till en mörk, trång, kall och smutsig jordkoja eller brädkåk. Kanske bor din familj där. Kanske flera små barn. Kanske har två av dem lungsot. Några timmars sömn, sen är det dags igen. Tänk er mamman, som måste uppfostra sina små barn i denna miljö. Se dem bli smutsiga och sjuka, nerbäddade bland paltor för att skydda sig mot de kalla vintervindarna som kryper sig in mellan lumpstoppade väggar. Tänk er att vara en ung mamma här, att försöka göra det bästa av denna situation. Smutsen, soporna, stanken, kylan, sjukdomarna och, såklart, spriten. Inte bara vad den gör mot barnens pappa, utan även eventuella följder av ett missbruk. Kanske blev han aggressiv, kanske ledsen. Kanske blev han ”bara” redlös och somnade. Vad händer om han, fortfarande onykter efter kvällens ranson, inte är förmögen att se farorna omkring sig i gruvan? Vad händer hon han skadar sig, eller värre? Vad händer om han blir sen hem efter ett besök på någon av kåkstadens lönnkrogar? Kanske har någon annan sett honom där och hämmad av spriten beger sig mot din jordkoja och vill ha något mer än bara kaffe. Förmodligen hade grannarna koll på varandra. Man var varandras trygghet. Men för dem som bodde i de utspridda kåkarna och kojorna vid de mest avlägsna gruvorna – var fanns deras trygghet?

Livet här var såklart inte bara ett av misär. I kåkstaden fanns olika affärer, bageri, kafé, hotell, bastu, hantverkare och så vidare. Arbetarna fick en hygglig lön och kåkstadens slumkaraktär berodde på bostadsbrist och inte på fattigdom. Flera folkrörelser växte sig också starka i samhället, såsom arbetarföreningen med Folkets hus, nykterhetsrörelsen IOGT och Verdandi och frälsningsarmén med andra frikyrkosamfund. Det fanns människor som försökte göra tillvaron drägligare för de som arbetade och levde här. Men när jag väger det ena mot det andra så känns de goda försöken ungefär som en blomma i jordkojans fönster eller en bit blommig tapet på de lumptätade väggarna av ihopspikade fläsklådor – som läppstift på en gris. Historier om livet i kåkstaden läses som en låt av Townes van Zandt:

________________________________________________________________________

”Living on the road, my friend

Was gonna keep you free and clean.

Now you wear your skin like iron

And your breath as hard as kerosene”

.

“Poncho & Lefty” Townes van Zandt.

________________________________________________________________________

Och likt en sorgsen countrysång är det är någonting fängslande med Malmbergets kåkstad som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske människans starka natur och att vi faktiskt inte har kommit särskilt långt från vår natur som vi kanske tänker oss. Att vi för bara ± 130 år sedan kunde ta en kista med några få tillhörigheter till en avlägsen gruva och bygga oss en jordkoja av skrotsten att kalla hem. Som en björn i sin lya. Det är otroligt avlägset vår bekväma vardag och samtidigt väldigt nära i tid. Hur fascinerande är inte människans envisa försök att skapa ordning i allt kaos. Är vi byggda av samma tåliga virke som malmbergets folk? Hade du kunnat bygga dig en koja av jord och sten? Hade en blomma i kojans enda fönster piffat upp vardagen tillräckligt för dig? Förmodligen är vi kapabla till mer än vad vi tror. Även om det känns avlägset är det hissnande nära.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog på Norrbottens museum.

Referenser och litteraturtips

Andersson, Gudrun (2004) Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad. Institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap. Avdelningen för samhällsvetenskap. Luleå tekniska universitet

Forsström, Gösta (red.) (1988). Gällivare kommun: skrifter. D. 1 Malmberget : malmbrytning och bebyggelse. 2., oförändr. uppl. Luleå: Norrbottens museum

Forsström, Gösta (1975). Kåkstaden i Malmberget: markdisposition och bebyggelse vid ett uppväxande gruvsamhälle. Stockholm

Larsson, Hanna (2023) Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare

P4 Norrbotten, Arkivpärla: De tillhörde pionjärerna i Malmbergsgruvan

P4 Norrbotten, Arkivpärla: När Malmbergets langarnästen och lönnkrogar rensades ut

P4 Norrbotten, Arkivpärla: De första Malmbergsborna bodde i jordkulor

Norrbottens museum Carlotta – sökord ”Malmberget kåkstad”

DigitaltMuseum – sökord: ”Malmberget kåkstad”