Som liten ville jag bli arkeolog. Sen kom jag på andra tankar. Men när jag var i tonåren dök Indiana Jones upp på biograferna. Jag var då tillräckligt förståndig för att begripa att han inte representerade verklig arkeologi men icke desto mindre var han inspirerande och det är också Norrbottens museums arkeologer som nu tagit sig an högst verkliga rester av en allierad spionbas i Kiruna kommun.
Tidigare har jag besökt XU-basen ”Kari”, som ligger norr om Torneträsk, tillsammans med en av basens veteraner, Sverre Solberg från Trondheim. Han tillhörde alltså XU, som var en norsk underrättelseorganisation som samarbetade tätt med brittiska Secret Intelligence Service (SIS), även kallade för MI6. Sverre Solberg hade varit telegrafist på ”Kari” och han gav mig en känsla för hur det var att en längre period leva på denna mycket ensliga plats, några stenkast från norska gränsen.
Förutom att Sverre var en gemytlig och cool gubbe så berättade han en historia som jag aldrig kommer att glömma. En vinternatt när han var ensam på basen så råkade han öppna dörren medan det var tänt inne i basen. Detta var inte bra eftersom ljuset skulle kunna noteras av tyska gränspatruller, som sedan skulle kunna tänkas undersöka ljuskällan. Det dök senare också upp en människa. Men inte en tysk. Det var en sovjetisk krigsfånge som lyckats fly från tyskt slavarbete i Norge. Han hade råkat titta åt rätt håll vid rätt ögonblick och det kan nog ha inneburit skillnaden mellan liv och död för det var många kilometer till närmsta svenska stuga.
Krigsfången hade inte fått raka sig på mycket länge och var i behov av det mesta. Sverre Solberg försåg honom med både mat och hygienprodukter. Efter rakningen visade det sig att fången var en rätt ung man. Det var inte det första intrycket.
Döm om min förvåning då arkeologen Lars Backman fann ett rakblad under den första arkeologiska undersökningen av ”Kari”. Det är nog möjligt att det kan vara samma rakblad som användes när krigsfången blev av med sitt skägg. Ett annat föremål som Frida Palmbo och Lars Backman fann ser kanske rätt vanligt ut, men jag kunde berätta för dem att just den typen av konservburk har jag tidigare sett i flera områden där krigsfångar befunnit sig. Det är en större konservburk som fångar gjorde om till ett slags matkärl.
Det går nog inte att utesluta att Kari-burken kommer från fången som inte längre behövde den. Alltså fann vi på bara två sökdagar två föremål med potentiell koppling till Sverre Solbergs starkaste minne från basen.
Tack vare kontakt med den norske radioentusiasten Hans Saethre fick jag ifjol fler upplysningar om de fallskärmsbehållare som lämnades kvar vid Kari och som även har fällts över den franska motståndsrörelsen. Det var inte, som jag trott, en brittisk Lancaster som utförde fallskärmsfällningen över Kari hösten 1943, utan istället en Halifax. När det skedde så var det också en extrem fällning av fallskärmsbehållare. Enligt vad Hans Saethre fått fram genom arkivforskning så hette planets chefspilot Perrins och fallskärmsuppdraget han och hans besättning utförde var det dittills längsta.
Den större burk med text som Lars Backman fann vid Kari kan nog anses vara ett av de mest oväntade fynden hittills. Kari var ju en bas främst för att skicka radiomeddelanden och i viss mån för att hjälpa kurirer. Lars Backmans fynd har dock inget med underrättelser att göra men däremot med sabotage. Tack vare en bok om brittisk sabotageutrustning så står det klart att burken Lars Backman fann har innehållit stubintråd.
Nu när Kari blir mer känd så får man bara hoppas att allmänheten visar fortsatt respekt för platsen och låter basens föremål ligga kvar. Några saker har avlägsnats av Norrbottens museums arkeologer, för konservering och framtida utställningsverksamhet. Vill du läsa mer om Kari och andra spår av 1939-45 i Sverige så hänvisar jag till min bok ”200 svenska sevärdheter från andra världskriget”. Nästa vecka kommer Norrbottens museum även att berätta mer om det arkeologiska arbetet vid Kari här på Kulturmiljöbloggen, så återkom gärna då och ta del av mer information om Kari-basen!
Vid tangentbordet:
Lars Gyllenhaal, författare
