Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal

Bland många ting små

Idag tänkte jag skriva lite grann om vad som sker i museets dolda värld, den del av museet som få människor (även en del museianställda) har någon djupare insikt i, vilket råkar vara samlingarnas dunkla värld. Samlingarna har under många år varit involverade i ett stort projekt som skett fortlöpande, fast kanske tämligen obemärkt utåt. Alla museets diverse föremålssamlingar, tiotusentals föremål, har flyttats från gamla förvaringslokaler i centrala Luleå till klimatanpassade magasin ute vid Björkskatan. Dessa samlingar, som utgör Norrbottens gemensamma kulturarv, förväntas kunna leva vidare i all evinnerlighet för framtida generationer att åtnjuta.

I dagens läge befinner sig detta stora flyttprojekt i sitt slutskede. I magasinen byggs nya hyllor varje dag, flyttkartonger och packlårar packas upp, museiföremål rengörs och inventeras för att sedan rullas ut på vagnar i magasinen där de till slut hittar sin plats bland alla hyllplan.

Många av dessa föremål har legat nerpackade i flera år. Vad som döljer sig i en låda kan vara något utav ett mysterium tills det att man öppnar den. Ofta blir man överraskad av den variation av föremål som dessa lådor dagligen bjuder på. Man skulle kunna säga att det är allt mellan himmel och jord som dyker upp, vilket nog går att illustrera bättre med ett par bilder än med väldigt många ord:

Många alldagliga föremål dyker upp, mycket från hemmet men också många arbetsrelaterade ting som brukats inom Norrbottens stora basnäringar i äldre dar, såsom skogsbruket och timmerflottningen. Men emellanåt stöter man även på lite mer unika eller udda föremål, som till exempel en tysk sågtandad bajonett från första världskriget eller ett hänglås från 1800-talet dekorerat med det Allseende ögat:

Bild1

Men det udda eller det unika är inte vad som gör ett föremål intressant, utan det är berättelserna som döljer sig bakom det materiella – de immateriella berättelser som vittnar om mänskliga livsöden eller historiska skeenden. Ibland när man undersöker ett föremåls proveniens i vår databas eller analoga liggare, stöter man på dessa berättelser. Jag vill med detta inlägg passa på att lyfta fram några av de som jag har stött på under arbetets gång, för att visa vilka berättelser som (bl.a.) utgör en del av Norrbottens kulturarv.

Familjen Isbergs ryggsäck

Vad som först ser ut att vara en sliten 80-åring från Kiruna visar sig vid närmare granskning vara en ryggsäck som använts av motståndsrörelsen i Nordnorge under andra världskriget. I Sverige etablerades av den norska regeringen (då belägen i London) tre stycken basstationer i norra Sverige; i Gällivare, i Kiruna och i Karesuando. I Kiruna kom familjen Isbergs hem att fungera som en samlingspunkt för den norska motståndsrörelsen och därifrån utgick diverse motståndsmän, kurirer, samt förnödenheter som vandrade över gränsen. Under krigstiden kom denna ryggsäck att bäras av en rad olika individer kopplade till motståndsrörelsen.

Kapten von Weissenbergs souvenirer

LRM_EXPORT_20180103_103116

Att samla på sig souvenirer när man är ute och reser, eller upplever saker, är något som många gör. Här har vi kapten von Weissenbergs souvenirsamling från Karelska näset i norra Finland, som består av sovjetiska stridsvagnsminor av typen TM-35. Daterade 1938 och 1941. Vem kapten von Weissenberg var kan jag inte riktigt svara på i dagsläget, men kanske var han en av många norrbottningar som reste som frivillig till Finland under ledorden “Finlands sak är vår” och därigenom kom att delta i Fortsättningskriget och de hårda striderna på näset. Kan tillägga att dessa minor turligt nog visade sig vara desarmerade.

Postbussen som sprängdes

LRM_EXPORT_20180102_114718

När man jobbar med att inventera föremålssamlingarna så stöter man emellanåt på föremål som vittnar om dramatiska skeenden. Till exempel denna medfarna nummerplåt från en tysk postbil som totalförstördes i de hårda striderna som rasade mellan Wehrmacht och Finska armén vid den finska landstigningen i Torneå, 1 oktober 1944, som också kom att bli starten på Lapplandskriget. Nummerplåten överlevde dock denna oerhört våldsamma händelse och kom till Sverige som en Haparandabos souvenir.

Två detaljer värda att notera är “WH” som står för Wehrmacht Heer samt den röda stämpeln som har Tredje rikets insignia.

Den dystra sparbössan

Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en väldigt vackert ärgad gammal sparbössa visar sig vara ett ting som vittnar om en mycket dyster episod ur Norrbottens historia. Den här sparbössan har stått utanför porten till Sandträsk Sanatorium, en plats där drygt 26.000 norrbottningar har vistats men endast hälften har lämnat. Många har vi säkert släktingar som aldrig kom hem igen från Sandträsk.

Med dessa små mikroberättelser ur samlingarna ville jag visa hur de små tingen ibland kan ruva på väldigt stora berättelser, och att detta är vad vi jobbar med att ta tillvara på. Den gemensamma berättelsen om Norrbotten och dess folk.

Nils Emil Nilsson
Museiassistent, Bildarkiv och Samlingar