Besynnerliga krigsfynd i Norrbotten

Det är rent besynnerligt vilka märkliga rester av andra världskriget som kan dyka upp även i Norrbotten – en del av Europa där inga större strider utkämpades under kriget. Men vad menar jag med ”inga större strider”? Det förekom väl inte några strider alls? Jo, det gjorde det. Vår historia är inte så odramatisk som många ännu tror.

Den första striden inom Norrbottens län under andra världskriget utspelade sig kring Vassijaure järnvägsstation den 20 maj 1940, då det svenska pansartåget ”Kiruna” stod vid stationsbyggnaden och med kulspruteeld ville markera för ett tyskt flygplan att det var flera kilometer inne i svenskt luftrum. Den tyska flygplansbesättningen nöjde sig inte med att fatta vinken och bege sig bort från svenskt område. De valde att skjuta tillbaka på pansartåget, varvid en värnpliktig från Piteå, Sven Sjöberg, sårades dödligt av det tyska planets eld. Nästa år, 2020, blir det exakt 80 år sedan denna händelse som påverkade många av Sjöbergs kamrater och anhöriga, liksom många Kirunabor, som såg Sjöbergs kista föras runt på Kirunas gator. Jag beskrev denna händelse närmare i min bok Tyskar och allierade i Sverige, som första gången utkom 2011 och sedan dess getts ut i en utökad pocketupplaga.

Några veckor efter Sven Sjöbergs död stred tyska och norska soldater flera gånger på norrbottnisk mark. Det var gränsröset 267A som var den gemensamma nämnaren för dessa markstrider med främst gevär och handgranater. Fysiska lämningar från striderna, inklusive en sprängd tysk stålhjälm, tyder på att någon eller några soldater dog på svensk mark. Dessa lämningar dokumenterades av undertecknad och några vänner för tiotalet år sedan och finns med i min bok Jan och Nordens frihet.

BkiNbild1

Del av tysk hjälm funnen i Norrbottens län nära gränsröse 267A. Överlämnades senare till Abisko gränsförsvarsmuseum. FOTO: Lars Gyllenhaal

På senare år har jag fått så många fina tips från läsare och föredragspublik att jag nu har material till en ny bok om Sverige under andra världskriget med fokus på främmande makters besök. Boken kommer att kunna läsas först i höst men här kommer några glimtar ur den, med norrbottniska kopplingar.

När jag av en trovärdig person fick ett tips om en man i Piteå som hittat en träkista med tyska dokument från andra världskriget – ja, då spetsade jag öronen och tog kontakt med mannen ifråga. Det visade sig att han inte bara kunde ge en detaljerad skildring av hur han fann kistan, i havet vid krigsslutet när han tjänstgjorde i svenska flottan. Han kunde även visa upp många av de dokument som han hittat. Han har tagit väl hand om dem – de är fullt användbara för vidare forskning. Det visar sig att en del handlar om olika tyska soldaters tjänstgöring och en del om var man begravt olika soldater. Särskilt tack vare de senare dokumenten kanske det blir möjligt att lösa en del gåtor kring de många, många soldater som ännu är försvunna.

BkiNbild2

Tysk ”Soldbuch”, en tysk soldats ID-dokument, som hamnade i Piteå genom fyndet av en flytande träkista från ett förlist tyskt fartyg. FOTO: Lars Gyllenhaal

Ibland händer det att man letar efter en viss sak men finner något helt annat, som är mycket intressantare. Så var det när jag rätt nyligen ringde upp en farbror utanför Kalix som sades ha två brittiska pansarfordon som jag eventuellt hade hittat bilder av tagna under kriget. Personen ifråga hade just sålt fordonen. Men så frågade han mig om jag var intresserad av en liten amerikansk bandvagn – som han hade kvar. Han beskrev den och jag tänkte att detta inte kunde vara möjligt. Det var bara att fara dit och kontrollera. Sagt och gjort. Farbrorn hade rätt, det var en T-24, som tillverkats för att USA skulle få en bandvagn som kunde fällas med fallskärm, i första hand över Norge 1942 eller 1943. Denna Norge-operation blev inte av, men drygt tusen T-24 hann tillverkas.

BkiNbild3

Undertecknad med en amerikansk fallskärmsbandvagn av typen T-24 som i flera år stått i en lada utanför Kalix. FOTO: Mika Kulju

De få T-24:or som bevarats – kan det vara några tiotal totalt – har inte alltid de stora hållarna för fallskärmarna kvar. Men det visade sig denna ha, liksom en mängd andra intressanta originaldetaljer. Jag har aldrig tidigare varit nära en sådan här vagn och undrar om det finns en enda utställd i Europa? Men i en lada utanför Kalix bevaras i alla fall en.

Stig Eriksson i Luleå gjorde ett ännu ovanligare fynd när han var ute och plockade hjortron på en myr mellan Haparanda och Boden. En välbevarad och över en meter lång tomhylsa. Ville jag titta på den stora tomhylsan? Stig lät mig komma in i hans garage och jag insåg då att den inte bara var stor. Dimensionerna var abnorma: 122 centimeters längd och en kaliber på 28 centimeter (egentligen lite större men enligt tyskt synsätt ändå klassad som 28 cm). Stig gissade att den var tysk, men var inte helt säker. Efter en del granskning lyckades jag dock hitta en tysk örnstämpel.

Efter att ha blivit fascinerad av besten och tagit alla mått kunde jag fara hem och börja diskutera över nätet med norska och tyska vänner. Det blev mycket diskuterande men nu är jag mer säker: tomhylsan kommer sannolikt från en av slagskeppet Gneisenaus kanoner, som också hänger ihop med världshistoriens näst mest vansinniga stridsvagnsprojekt. Om hur tomhylsan kan ha färdats från Norge till en hjortronmyr intill järnvägen mellan Haparanda och Boden? Det och mycket annat får du läsa om i uppföljaren till Tyskar och allierade i Sverige. Den ska som sagt vara klar i höst. Men så mycket kan jag berätta att den enorma tomhylsan numera är i säkert förvar hos Norrbottens museum.

BkiNbild4

Denna tyska tomhylsa hittades under hjortronplockning i Norrbotten och hänger ihop med ett av Hitlers mest vansinniga ”mirakelvapen”. FOTO: Lars Gyllenhaal

 

/Lars Gyllenhaal

Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal