Jag trodde länge att jag hade sett alla lättåtkomliga minnesmärken i Norrbotten från 1900-talets krig, Men jag hade fel. Till att börja med hade jag missat Gunnar Lundström, den förste norrbottningen som sköts ihjäl av styrkor utskickade av den italienske diktatorn Benito Mussolini. Sedan var det två soldater som kort före D-dagen dödades i en explosion utanför Haparanda.
Men låt oss inleda denna bloggkrönika i Glommersträsk. Orten ligger rätt långt från kusten och nära Västerbotten och är väl bland annat av de skälen mindre bekant. Vad jag kan förstå har ortens mest dramatiska minnesmärke i stort sett glömts bort utanför hembygden och det kändes därför helt rätt att uppmärksamma det i Lennart Westbergs och min senaste bok, Svenska flygare mot Hitler. Men Gunnar Lundström från Glommersträsk var inte pilot och inte stred han mot Hitler. Varför hamnade han ändå i vår bok? Jo, meningen var att Gunnar, en del av den svenska ambulansbrigad som skickats till Etiopien 1935, skulle räddas av Carl Gustaf von Rosen, som var en av de första flygarna att anmäla sig som frivillig för Etiopien och senare för brittiska Royal Air Force (RAF). Sedan kan man se Mussolini som föregångare till Hitler och det var ett av Mussolinis stridsflygplan som sköt ihjäl Lundström. Därmed hade vi skäl att ta upp Gunnar Lundströms öde i vår bok.
Norrbottningen som sköts ihjäl av Mussolinis stridsflyg har i flera decennier varit i det närmaste bortglömd utanför sin hembygd. Bildkällor: privat och Lars Gyllenhaal.Även i Norrbotten blev det en solidaritetsrörelse för Abessinien, idag Etiopien. Särskilt när fascistledaren Mussolini angrep landet 1935. Här ett gammalt märke som sannolikt sålts till förmån för etiopierna. Foto: Lars Gyllenhaal.
Innan Gunnar Lundström, svårt sårad i käken, avled så lyckades han skriva några meddelanden i sanden och sedan på några papperslappar. Han skrev främst om sin frälsning och lär trots sin ringa ålder ha dött lycklig. Hans ambulanskollegor liksom flera etiopiska soldater tog ett gripande farväl av honom vid hans fältmässiga grav. När hans närmaste hemma i Glommersträsk sedan fick höra att en välgörare ville stå för hemförsel av Lundströms kropp så svarade de att pengarna kunde göra större nytta i Afrika. Därför är den stenen i Glommersträsk, trots dess utseende, inte någon gravsten utan ett minnesmärke.
En av den svenska ambulansbrigadens Volvolastbilar efter en italiensk flygattack. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.
När jag blev varse att stenen stod kvar där den 1936 invigdes i Glommersträsk så ville jag självklart fara dit. Jag fick på platsen ytterligare förvissning om hur litet samhället är trots att tusentals personer samlades för att hedra Gunnar Lundström vid stenens invigning. Där kan vid tillfället knappast ha levt mer än några hundra personer men siffran fem tusen personer rapporterades av dåtida medier. Den bekräftar väl att solidariteten med såväl Etiopien som Gunnars familj var påtaglig.
Gunnar Lundströms fältmässiga begravning i Etiopien. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.I Gunnars hembygd Glommersträsk, inte långt från kyrkan, står detta minnesmärke över honom, som invigdes 1936. Foto: Lars Gyllenhaal.
När jag för några år sedan skrev min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget så hade jag ingen aning om den nedan avbildade minnessten som 1995 uppfördes inte långt från Haparanda. Närmare bestämt 17 kilometer norr om Nikkala, i Kattilasaari vid bron över Keräsjoki. Tack vare en uppmärksam läsare (tack till dig, och alla andra tipsare!) får jag här och nu tillfälle att komplettera. Bakgrunden till denna sten är en explosionsolycka som inträffade den 16 april 1944, alltså samtidigt som södra England kryllade av allierade trupper upptagna av diverse landstigningsövningar. Några veckor efter explosionen utanför Haparanda så inleddes den stora allierade invasionen av norra Frankrike.
Två svenska armésoldater sprängdes i april 1944 i bitar på denna plats i Haparanda kommun. Fyra decennier senare lät den lokala hembygdsföreningen uppföra stenen. Foto: Lars Gyllenhaal.
När olyckan inträffade var finska Lappland, som var nästgårds, ännu fullt av tyska trupper. Därför fanns det i Norrbotten ännu gott om beredskapsförband från andra delar av Sverige. De två omkomna, värnpliktige Rune Hedström och furiren Helge Pettersson, tillhörde Gävle-regementet I 14. Varför har denna sten fram till nu vare sig omtalats på nätet eller i någon känd bok? Orsakerna är flera, skulle jag säga. Dels för att Kattilasaari inte ligger vid någon större väg och dels för att stenen, intressant nog, inte restes av någon myndighet, utan av den lokala hembygdsföreningen. Till saken hör också att det svenska samhället, generellt sett, inte har visat något större intresse för personalen som omkom i tjänsten under andra världskriget. Hade det funnits ett betydande intresse hade det nog inte framkommit uppgifter som tyder på att det var fler, kanske betydligt fler, som dog för att vi skulle slippa bli ockuperade. Låt oss försöka minnas dem mer.
I östra delen av Kattilasaari i Haparanda kommun står stenen som påminner om två av många hundra offer som krävdes för att vakta Sveriges gränser under andra världskriget. Foto: Lars Gyllenhaal.
Örnberget norr om Vuoggatjålme i Arjeplogs kommun uppläts som fjällägenhet 14 mars 1935. Då tecknades ett 50-årigt arrendekontrakt för den då befintliga lägenheten Örnberget nr 1. En fjällägenhet motsvarar en bosättning ovanför odlingsgränsen, där svenska staten äger marken. Kontraktet för Örnberget nr 1 undertecknades av Georg Ebenhard Winnberg och omfattade ett skifte med en areal på ca 8,32 hektar. Winnberg fick rätt att ta ut nödvändigt husbehovsvirke för lägenhetens byggnader samt för övrigt välbehövligt virke och ved ur skogen. Dessutom fick Winnberg rätt till nödvändigt bete för sin boskap, rätt till jakt inom lägenheten (bortsett från jakt på älg) och fiske i Seldutjåhkå och sjöarna Tjaktjajaure och Vuoggatjålmejaure. Arrendet för Örnberget nr 1 uppgick till 10 kr/år. Lägenheten fick också rätt till lövtäkts- och betesområden på odisponerad kronomark på norra sidan Seldutjåhkå, 2 km öster om och 2 km väster om lägenhetens skifte. Dessutom fick arrendatorn inte på något vis hindra eller försvåra för samernas renskötsel i området, och fick ej heller ha hund inom lägenheten utan lappfogdens tillstånd.
Karta över fjällägenheten Örnberget nr 1, från arrendekontraktet som undertecknades 14 mars 1935. Material från Landsarkivet, Härnösand.
Enligt kontraktet framgår det att Örnberget var en befintlig lägenhet som uppläts för Georg Eberhard Winnberg, men några äldre arkivhandlingar kring Örnberget har ej kunnat påträffas vid arkivförfrågningar riktade till ATA, Riksarkivet och Landsarkivet i Härnösand. Carl Fries (1978) uppger i boken Skogsland och fjäll att han i sin ungdom hörde talas om ett nybygge vid namn Örnberget, någonstans i Sildutdalen i Arjeplog, där kungsörnen hade sitt bo. Fries fick kontakt med den tidigare nybyggaren, som tröttnat på ensamheten och flyttat ner till bygden igen. Nybyggaren berättade att han under sin tid på Örnberget dödat nio fullvuxna örnar samt att han omhändertagit deras ägg. Tyvärr framgår inget namn, men Fries anger sedan att Örnberget flera år senare nu beboddes av Georg Vinnberg med hustru och dotter, varvid örnen återigen fick sväva ovanför Örnberget.
Från den 14 mars 1936 uppläts till Georg Eberhard Winnberg på 10 års tid även ett område med rätt till slåtter och bete. Dessa områden utgjordes av Smördos-myren, belägen på Ö sidan om Seldutjåhkå, mellan fjällägenheten Örnberget n:r 1 och älven, samt Hem-myrarna, 4 st, belägna ovanför turistvägen genom Sildutdalen, omkring 600 m från Örnberget n:r 1. Smördos-myren bedömdes ge 5 skrindor hö vartannat år medan Hem-myrarna bedömdes ge 2 skrindor hö vartannat år i avkastning. Winnberg ansökte senare om en utvidgning av lägenheten med 2,27 hektar, vilket godkändes av Kungl. Maj:t 26 februari 1943 och av Länsstyrelsen i Norrbottens län 7 februari 1944. Sepalsbasen Truls (Sepals III) upprättades i en av statens vilstugor invid Silvervägen i Arjeplogs kommun, inte långt från den norska fjällstugan Graddis, något som kom att involvera Örnberget i den allierade verksamheten. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare.
Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela Østlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.
Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde ”fast personal” och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bodø. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bodø, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.
XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bodø-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över Ikesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.
Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Jörn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.
Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.
Under 2021 genomförde Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden och Luleå Tekniska Universitet en förstudie rörande andra världskriget i norr. Tillsammans med Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har vi planer på ett stort forskningsprojekt rörande andra världskriget i norr. Som en del av förstudien genomfördes en arkeologisk dokumentation av fjällägenheten Örnberget nr 1 sommaren 2021. Med på fältarbetet var undertecknad och arkeolog Lars Backman från Norrbottens museum tillsammans med Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker samt Mikael Norman, grafisk formgivare (bland annat åt Lars Gyllenhaal) med intresse för militärhistoria.
Vid den arkeologiska dokumentationen registrerades fjällägenheten, som omfattar rester av en timring efter ett tvåvåningshus, tre andra husgrunder, ett utedass, igenväxande åkermark samt en grund efter en eventuell rökanläggning. Inne i timringen, som fortfarande står upp med delvis inrasat ytter- och innertak, påträffades bland annat en sko/känga, tidningsfragment från andra världskriget, ett batteri, docksängkläder(?) och delar av klädesplagg, eventuellt rester av en ridbyxa av militärmodell med snörning i benslutet. I en av husgrunderna påträffades en sko, ett skoblock, fyra knivblad, stålvajrar, metallburkar m.m. Batteriet var relativt välbevarat, och bestod av 6×10 celler, vilket också är en batterimodell som har påträffats vid Kari, en allierad kommunikationscentral norr om Torneträsk som nyttjades av den norska motståndsrörelsen. Läs gärna mer om Kari: Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget
Enligt uppgifter från Hans Saethre, expert på andra världskrigets radioutrustning, så är det högst sannolikt att dessa batterier har använts under andra världskriget. De kan ha använts till att driva en större vanlig radiomottagare. Batteriet påträffades tillsammans med diverse tidningsklipp och tidningsfragment från andra världskriget, vilket åtminstone talar för att någon som vistades på Örnberget under beredskapstiden också hade tillgång till diverse tidningar, däribland tidningen Norra Västerbotten. Batteriet talar för att en radiotelegrafist har befunnit sig på platsen under andra världskriget, men det går ej att utesluta att batteriet har haft en annan funktion. Utöver fyndet av batteriet påträffades inget material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen. Till skillnad från lämningarna efter Kari-basen, som uppfördes enbart i syfte att användas som kommunikationscentral och som övergavs efter kriget, har Örnberget nyttjats både före, under och efter andra världskriget. Detta medför att det är svårt att urskilja material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen.
Då Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr, finns det all anledning att studera Örnberget mer. Det vore intressant att sätta in Örnberget i et större sammanhang då Örnberget var en del av den illegala gränstrafiken mellan Norge och Sverige under andra världskriget, där Mavas var en knutpunkt. Den illegala gränstrafiken på svensk sida passerade Mavas – Ikesjaure – Juronkåtan – Örnberget – Vuoggatjålme. I området finns även Statens vilstuga längs med Silvervägen i närheten av svensk-norska gränsen, där Sepals III/Truls var lokaliserad. Det skulle därför vara värdefullt att studera dessa platser och se om det kan finns några spår i landskapet som går att koppla till gränstrafiken och de flyktingströmmar som passerade under andra världskriget. I kombination med intervjuer av informanter i området och arkivstudier är det högst sannolikt att ny kunskap om både dessa platser och om Sepals-verksamheten kan erhållas. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till ämnet här på bloggen i framtiden, under förutsättning att vi erhåller medel till ett forskningsprojekt om andra världskriget i norr!
Vid tangentbordet: Frida Palmbo, arkeolog
Läs mer
Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.
Fontander, Björn (1979). Flykten över kölen 1940-1945. Malmö.
Fries, Carl (1978). Skogsland och fjäll. Stockholm.
Mjelde, Odd (2020). Erindringer.
Sæther, Ola (1995). XU. Etterretning i Salten under okkupasjonen. Bodø.
Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.
