”Vår hembygdsförening är nu 3 år gammal och det ligger nära tillhands att övertänka, om den blivit, vad vi sa, som voro med vid dess bildande, åsyftade.”
Så börjar Gösta Malm (1873-1965), ordförande i Norrbottens hembygdsförening, sin årsberättelse 1925. Det är slående att det i år är 100 år sedan detta skrevs, för Norrbottens museum står inför i stort sett samma stora utmaningar och möjligheter.
Gösta Malm var en mångsysslare som båda hann med att vara väg- och vattenbyggnadsingenjör (var teknisk ledare bland annat för byggnationen av Porjus vattenkraftverk), landshövding i Norrbotten, handels- och socialminister samt mycket mer. Han gav 1963 ut självbiografin ”I min krafts dagar”. Men han var inte bara ingenjör och politiker. Han vurmade dessutom mycket för kulturhistoria och hembygd.
Han beskriver här hembygdsföreningens ändamål i sina stadgar i årsboken från 1925: – ”att sprida kärlek till hembygden och dess natur och dess minnen samt kännedom om övre Norrlands bebyggelse och fädernas liv i denna del av fäderneslandet”. – ”genom att i tal och skrift samt genom anordnande av hembygdsmöten väcka kärlek till och fördjupa kännedomen om hembygdens natur och folk ; genom att undersöka, beskriva och vårda Norrbottens fasta fornlämningar ; genom att insamla, ordna och beskriva fornsaker samt etnografiska och historiska föremål”…
Han fortsätter: ”Den byggnadsuppgift, som undertecknad sätter främst, närmast efter en ny entré till prydlig inhägnad av Gültauudden, är emellertid åstadkommande av en verklig museibyggnad av sten, vilken dock bör förläggas till lämplig c e n t r a l plats i Luleå”.
En ny museibyggnad blev verklig elva år senare. Och nu 2025 så står Norrbottens museum med nya stora utmaningar. Museibyggnaden från 1936 håller på att grundligt renoveras och håller stängt tillsvidare. Ett våningsplan kommer att få ett klimatsystem som gör att känsliga föremål kan visas. Och museets personal håller som bäst på att arbeta för en helt ny basutställning.
100 år har gått sedan Gösta Palm skrev: “Vår hembygdsförening är nu 3 år gammal och det ligger nära tillhands att övertänka, om den blivit, vad vi sa, som voro med vid dess bildande, åsyftade.”. Det ligger nära tillhands att fundera på om Norrbottens museum, så här efter 100 år, om den blivit som personal och besökare önskat. Vi har stora möjligheter att åstadkomma något, när museet äntligen återöppnar, som gör både besökare och personal mycket stolta över sin kulturhistoria och hembygd – och sitt länsmuseum.
Vid tangentbordet: Ulf Renlund, antikvarie vid Norrbottens museum
Om några veckor är Norrbottens museum klar med digitalisering av det förvärv på ca 14.000 negativ som var en del av fotografen Bert Perssons fotografiska samling. Vi har samtidigt förberett för att påbörja museets nästa större digitaliseringsarbete av en fotografisk samling som förvaltas av museet. Samlingen som vi har valt att fortsätta med i fråga har tillhört den Luleåfödde fotografen Rolf Ericson (1929-2015) som donerade kvarlevorna efter sin fotografiska gärning år 2005 till Norrbottens museum. Efter ett långt arbetsliv som fotograf vid några av Sveriges största dags- och kvällstidningar hade Ericsons samling av bilder vuxit sig till omkring 800.000 negativ, som nu förvaltas i bildarkivet.
Rolf Ericson, Astrid Ericson och Eva Landberg hjälps åt att lasta tjänstebilen med Rolfs negativ i samband med donationen till museet 2005. Fotograf: Staffan Nyberg/Norrbottens museum, acc.nr: 2014:88. CC-BY-NC
Tillsammans med vår samarbetspartner för digitalisering, Bevara Digitalt, ser vi fram emot att få arbeta med hans arv mer aktivt, omvandla negativen till digitala bilder och information så att vi kan tillgängliggöra dem för alla som är intresserade av att ta del av hans bilder och de historiska händelser som han försökt att fånga. Rolf Ericson har vid flera tillfällen ställt ut delar av sina fotografier och nu får fler ta del av dessa fotografier genom att delar kommer att tillgängliggöras löpande i vår databas Carlotta. Jag passar även på att presentera ett axplock av bilderna i detta inlägg som min kollega Ola Norén redan har skannat in på förfrågan, antingen internt eller externt.
Kapellbygget i Kaitum 1963, Gällivare kommun. På bild ses även Andreas Labba, författare och initiativtagare till kapellet. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum. CC-BY-NC
Kaitum, kapellbygget, Andreas Labba. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum. CC-BY-NC
Konståkerskan Ally Lundström i Shoppingcenter i Luleå, 1958. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum. CC-BY-NC
Dans i Shopping, Luleå 1958. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.
Samlingen är omfattande och vi har behövt inleda arbetet baserat på ett urval av hans bilder. Vi kommer att inleda digitaliseringen utifrån årtionden med start 1960 och digitalisera ett år per årtionde till en början. Då får vi förhoppningsvis en bred representation av händelser, platser, personligheter och tider i Norrbottens län. Urvalsarbete, oavsett om det gäller insamling till museet eller tillgängliggörande av våra befintliga samlingar är arbetsamt. För varje beslut vi tar att prioritera ett visst material innebär det samtidigt att ett annat material får vänta. Och digitalisering och uppordning av samlingar tar tid.
Även om vi hunnit med att arbeta systematiskt med digitalisering på museet i några år blir varje nytt projekt ett nytt förfarande, både för oss och för vår samarbetspartner som utför skanning och annat viktigt arbete som hör till digitaliseringen. Vi passar nämligen även på att byta emballage till negativoriginalen till mer hållbara emballage som gör att negativen lever längre. Vi vill också bevara information som finns på de gamla fickorna, exempelvis markeringar som Rolf har gjort som berättar om hans arbetssätt eller ger oss information om motiven. Nedan visas två exempel på hur även negativfickorna bär information, som vi strävar efter att bevara även om vi också byter förvaring av materialet.
Kontaktkarta från år 1960
Sedan ska information om bilderna registreras både i vår databas och i de digitala bildfilerna. Detta brukas kallas för metadata och innefattar exempelvis information om bildens motiv, fotografens namn, plats, datum för fotografering och sedan datum för digitalisering av negativet, användningsrättigheter och annat som bedöms vara viktigt idag och för framtiden. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” är inget talesätt vi på bildarkivet arbetar efter. Vi vill nämligen helst ha orden också, så att bilderna vi förvaltar blir ett bra källmaterial. Detta ökar bildernas användbarhet och vår förståelse av det förflutna.
Pressvisning av rymdraket innan uppskjutning. Willard S (Bill) Houston, kommendör i US Navy, och Hans Hammargren, tekniker på MISU, lyfter raketen. 1961008. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum. CC-BY-NC
Pressvisning av rymdraket innan uppskjutning. Ingenjör Tord Lundblad med kikare och ljus tröja.
Digitaliseringsarbetet av museets fotografiska samling kan alltså grovt indelas i tre moment: 1. Urval och förberedelse, 2. Utförande och 3. Kvalitetssäkring, tillgängliggörande och arkivering.
Riksantikvarieämbetet har, tillsammans med svenska museet och kulturarvsaktörer, tagit fram en nationell strategi för digitalt kulturarv. Där betonas vikten av ett användbart, beständigt och synligt kulturarv. Det ställer roliga, utvecklande och ibland utmanande krav på oss museer. Vi ställs också inför nya frågor varje gång beroende på vilket material vi ska digitalisera och uppordna. Vad är det för material som ”bär bilden” och hur mår det materialet? Är det skört, smutsigt, besvärligt att hantera? Vad är det för bildsamling vi arbetar med? Vad säger samlingen om Norrbottens län och vad kan allmänheten tänkas vara intresserade av att se och använda? Vilka etiska frågor kan vi tänkas behöva ta ställning till i materialet? Vad väljer vi att visa, inte visa och varför?
När vi digitaliserade förvärvet av Bert Perssons bilder valde vi att sedan publicera alla bilder i Carlotta. Fördelarna med detta förfarande är att alla bilder blir tillgängliga. Nackdelarna är att det blir väldigt många bilder som behöver bläddras igenom i databasen. En post kan därför innehålla tre bilder medan en annan post innehåller närmare ett hundra, där flera dessutom kan vara snarlika och nästintill identiska. Inför publiceringen av Rolf Ericsons bilder kvarstår ännu det beslutet – om vi ska publicera alla bilder eller göra ett urval av bilderna. Vi kan nämligen inte riktigt skapa oss en bild av materialet som helhet förrän digitaliseringen är gjord.
Med bilder från gruvbygget i Svappavaara 1964, tulltjänstemän i Haparanda 1969 och Ritsem 1973, samtliga från Rolfs Ericsons samling, tackar jag för denna gång.
Christelle Fredriksson, bild- och föremålsantikvarie vid Norrbottens museum