Fotografier av Rolf Ericson digitaliseras

Om några veckor är Norrbottens museum klar med digitalisering av det förvärv på ca 14.000 negativ som var en del av fotografen Bert Perssons fotografiska samling. Vi har samtidigt förberett för att påbörja museets nästa större digitaliseringsarbete av en fotografisk samling som förvaltas av museet. Samlingen som vi har valt att fortsätta med i fråga har tillhört den Luleåfödde fotografen Rolf Ericson (1929-2015) som donerade kvarlevorna efter sin fotografiska gärning år 2005 till Norrbottens museum. Efter ett långt arbetsliv som fotograf vid några av Sveriges största dags- och kvällstidningar hade Ericsons samling av bilder vuxit sig till omkring 800.000 negativ, som nu förvaltas i bildarkivet.

Tillsammans med vår samarbetspartner för digitalisering, Bevara Digitalt, ser vi fram emot att få arbeta med hans arv mer aktivt, omvandla negativen till digitala bilder och information så att vi kan tillgängliggöra dem för alla som är intresserade av att ta del av hans bilder och de historiska händelser som han försökt att fånga. Rolf Ericson har vid flera tillfällen ställt ut delar av sina fotografier och nu får fler ta del av dessa fotografier genom att delar kommer att tillgängliggöras löpande i vår databas Carlotta. Jag passar även på att presentera ett axplock av bilderna i detta inlägg som min kollega Ola Norén redan har skannat in på förfrågan, antingen internt eller externt.

Samlingen är omfattande och vi har behövt inleda arbetet baserat på ett urval av hans bilder. Vi kommer att inleda digitaliseringen utifrån årtionden med start 1960 och digitalisera ett år per årtionde till en början. Då får vi förhoppningsvis en bred representation av händelser, platser, personligheter och tider i Norrbottens län. Urvalsarbete, oavsett om det gäller insamling till museet eller tillgängliggörande av våra befintliga samlingar är arbetsamt. För varje beslut vi tar att prioritera ett visst material innebär det samtidigt att ett annat material får vänta. Och digitalisering och uppordning av samlingar tar tid.  

 Även om vi hunnit med att arbeta systematiskt med digitalisering på museet i några år blir varje nytt projekt ett nytt förfarande, både för oss och för vår samarbetspartner som utför skanning och annat viktigt arbete som hör till digitaliseringen. Vi passar nämligen även på att byta emballage till negativoriginalen till mer hållbara emballage som gör att negativen lever längre. Vi vill också bevara information som finns på de gamla fickorna, exempelvis markeringar som Rolf har gjort som berättar om hans arbetssätt eller ger oss information om motiven. Nedan visas två exempel på hur även negativfickorna bär information, som vi strävar efter att bevara även om vi också byter förvaring av materialet.

Sedan ska information om bilderna registreras både i vår databas och i de digitala bildfilerna. Detta brukas kallas för metadata och innefattar exempelvis information om bildens motiv, fotografens namn, plats, datum för fotografering och sedan datum för digitalisering av negativet, användningsrättigheter och annat som bedöms vara viktigt idag och för framtiden. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” är inget talesätt vi på bildarkivet arbetar efter. Vi vill nämligen helst ha orden också, så att bilderna vi förvaltar blir ett bra källmaterial. Detta ökar bildernas användbarhet och vår förståelse av det förflutna.

Digitaliseringsarbetet av museets fotografiska samling kan alltså grovt indelas i tre moment: 1. Urval och förberedelse, 2. Utförande och 3. Kvalitetssäkring, tillgängliggörande och arkivering.  

Riksantikvarieämbetet har, tillsammans med svenska museet och kulturarvsaktörer, tagit fram en nationell strategi för digitalt kulturarv. Där betonas vikten av ett användbart, beständigt och synligt kulturarv. Det ställer roliga, utvecklande och ibland utmanande krav på oss museer. Vi ställs också inför nya frågor varje gång beroende på vilket material vi ska digitalisera och uppordna. Vad är det för material som ”bär bilden” och hur mår det materialet? Är det skört, smutsigt, besvärligt att hantera? Vad är det för bildsamling vi arbetar med? Vad säger samlingen om Norrbottens län och vad kan allmänheten tänkas vara intresserade av att se och använda? Vilka etiska frågor kan vi tänkas behöva ta ställning till i materialet? Vad väljer vi att visa, inte visa och varför?

När vi digitaliserade förvärvet av Bert Perssons bilder valde vi att sedan publicera alla bilder i Carlotta. Fördelarna med detta förfarande är att alla bilder blir tillgängliga. Nackdelarna är att det blir väldigt många bilder som behöver bläddras igenom i databasen. En post kan därför innehålla tre bilder medan en annan post innehåller närmare ett hundra, där flera dessutom kan vara snarlika och nästintill identiska. Inför publiceringen av Rolf Ericsons bilder kvarstår ännu det beslutet – om vi ska publicera alla bilder eller göra ett urval av bilderna. Vi kan nämligen inte riktigt skapa oss en bild av materialet som helhet förrän digitaliseringen är gjord.

Med bilder från gruvbygget i Svappavaara 1964, tulltjänstemän i Haparanda 1969 och Ritsem 1973, samtliga från Rolfs Ericsons samling, tackar jag för denna gång.

Christelle Fredriksson, bild- och föremålsantikvarie vid Norrbottens museum

Det digitala kommer och går, men föremålen består

Hösten 2022 skrev Nils Harnesk här i bloggen om Norrbottens museums stora satsning på digitisering av museets bildarkiv. Med hjälp av medel från regionala utvecklingsnämnden sattes en stor satsning igång på digitalt tillgängliggörande av museets bildarkiv. Med ett tillskott på en miljon kronor kunde arbetet med digitisering av museets bildarkiv lyftas med hjälp av investeringar i utrustning och utveckling av nya processer.[1] Som nyanställd i samband med den här satsningen har jag haft anledning att fundera på digitalisering, både som rörelse i samhället och vad det kan innebära för ett länsmuseum som vårt.

För att få lite perspektiv på fenomenet digitalisering kan man lyssna på forskaren Ivar Eneroth vid Uppsala universitet. Hans bok Leadership and Digital Change: The Digitalization Paradox förklarar den inverkan digitalisering har på i stort sett alla företeelser i samhället. Digitisering av bilder betyder att omvandla en bild från analogt format, en bild du kan ta på med dina händer, till en bild i digitalt format som består av ettor och nollor. Dvs en digital bild som du kan titta på i din dator eller i din telefon. Digitalisering däremot är alltså den omvandling som sker av hela vårt samhälle, ibland kallat den fjärde industriella revolutionen. Digitaliseringen på bredden i samhället har alltså skapat något som verkar förändra vårt samhälle i grunden.[2]

Vi står mitt upp i en tid av förändring av hur vi tar del av, och utbyter information i alla möjliga sammanhang. Bussbiljetten handlas på språng mot busshållplatsen och matvarorna inför helgen beställs från datorn nån ledig stund. Julklappar är inte längre något som nödvändigtvis inhandlas på en gågata i julbelysning, utan kanske oftare från ett hörn i soffan med mobilen i handen. Dessa tre vardagliga exempel kan illustrera den omfattande digitalisering som pågår. Den för med sig förenklingar av vår vardag av det slag som vi aldrig frivilligt kommer att vilja avstå ifrån, samtidigt som vi som växt upp i en tid utan internet får vänja oss vid att hela tiden lära oss nya saker. Förändringarna har medfört att vi har helt nya förväntningar på hur saker och ting ska fungera och de här förväntningarna styr i sin tur hur verksamheter bedrivs och utvecklas.

Förändringarna är alltså så stora att de inte går att bortse ifrån. Det uppstår ett tryck att förändra som beror på summan av erfarenheter från olika håll. Att bussar, liksom tåg och flyg, har appar med digitala tidtabeller och biljetter är en självklarhet. Att det går att beställa mat från affären ser vi inte som något vi höjer på ögonbrynen åt. Ett museum förväntas i den tid vi lever kunna visa upp åtminstone delar av sina samlingar och övriga arbeten på sin webbplats. Det här är ett fenomen som kallas spridningseffekt av förväntan (expectation spillover) av Iveroth.[3]

Digitaliseringen på ett länsmuseum som Norrbottens museum, med sin stora bredd, är något som tar sig en mängd olika uttryck. Det uppstår också intressanta frågor som berör själva kärnan i verksamheten, som ofta är något annat än det digitala. Det här är dock inget unikt då de flesta verksamheter, som exempelvis som sysslar med bussresor och middagsmat, i grunden handlar om något fysiskt påtagligt samtidigt som de hanteras med nya digitala verktyg. Utan bussar som går i tid, mat som smakar bra och fina julklappar att slå in, är de digitala hjälpmedlen i stort sett värdelösa.

Mitt arbete på Norrbottens museums samlingsavdelning handlar om att förvalta ett antal samlingar av museiföremål, bilder, arkiv och böcker. Grunden för verksamheten är välordnade lokaler, med hyllor, förvaringslådor och pallställ i ett kontrollerat klimat. Inget av det uppräknade kan på något sätt “digitaliseras”, men det behövs digitala system för att genomföra och dokumentera arbetet enligt branschstandard. Digitisering av bilder, som vi lagt stor möda på att utföra de senaste åren, är en viktig del av processen att dokumentera föremål och möjliggöra tillgängliggörande via digitala kanaler.[4]

Digitalisering av bilder tar tid och resurser i anspråk och museet har därför utarbetat en handlingsplan för digitalisering som hjälp för att prioritera våra insatser. I handlingsplanen finns ett prioriteringsverktyg som bygger på erfarenheter och principer från arbetet med museets olika samlingar och även Riksantikvarieämbetets lista för prioritering av digitalisering av kulturarv.[5]

En annan del av arbetet med att ta in föremål i en samling, och som jag fått förmånen att arbeta med, är att registrera en placering för föremålet. Placeringen gör det lättare att hitta ett visst föremål i museets magasin och är också grunden för att kunna inventera föremålen i ett visst utrymme.[6] Det uppstår ett fascinerande växelspel mellan de fysiska föremålen och registret i datorn när exempelvis en kaffekopp i hylla A hittar sitt fat i hylla F. Kanske ett banalt memoryspel, men prova att utföra det i vårt magasin med husgeråd med nära tusen hyllplan så kommer systemet till sin rätt. Placeringsregistret är både beroende av digitala funktioner i samlingsförvaltningssystemet och fysiska saker som pappersetiketter och skyltar. Inte minst är placeringsregistret beroende av ordning och reda på föremålen i samlingen och att ändamålsenliga hyllor, pallställ och annat finns iordningställt. Det går alltså inte att arbeta med att introducera digitala lösningar på ett museum utan att arbetet går hand i hand med den fysiska hanteringen och vården av samlingarna.

Magasinet för husgeråd med placeringsskylt. Fotograf: Anders Nygårds, Norrbottens museum.
Licens: CC BY

Vid tangentbordet:
Anders Nygårds, systemantikvarie, Norrbottens museum


[1] https://kulturmiljonorrbotten.com/2022/09/23/norrbottens-museum-satsar-pa-digitalisering/

[2] Iveroth, Einar & Hallencreutz, Jacob. (2020). Leadership and Digital Change: The Digitalization Paradox. s26

[3] Iveroth om förväntningar på digitalisering som drivkraft

[4] Samlingsförvaltning utförs enligt museets förvaltningsplan som i sin tur bygger på exempelvis den brittiska standarden Spectrum som översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet.

[5] https://www.raa.se/museer/digital-omstallning-pa-museiomradet/om-digitalisering/checklista-for-prioritering-av-kulturarvsmaterial-for-digitalisering/

[6] Registrering av placering ingår i Spectrums föreslagna arbetsrutin för katalogisering: https://collectionstrust.org.uk/resource/cataloguing-suggested-procedure/?tr=sv

Läs mer

Om digitalisering
Digitalisering – börja här | Riksantikvarieämbetet

Om samhällsförvaltning
Samlingsförvaltning | Riksantikvarieämbetet

All procedures – Collections Trust