Norrbottens museum satsar på digitalisering

Grundtanken i Sveriges kulturarvspolitik är att kulturarvet är i ständig utveckling och formas av människor tillsammans. Alla ska ha rätt att vara med och forma kulturarvet. I museilagen (2017:563) formuleras detta vidare i att museerna ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning samt att museerna ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser. Vidare konstateras det i kulturmiljölagen (1988:950) att ansvaret får våra kulturarv och kulturmiljöer är delat av alla. Ett av de nationella kulturpolitiska målen är vidare att främja ett levande kulturarv som bevaras, användas och utvecklas.

Att tillgängliggöra samlingar och kulturmiljöer genom digitisering och digitalisering, vare sig det avser arkivhandlingar, föremål, fotografier eller visualisering och förmedling av hela kulturmiljöer, är därför en central fråga för alla museer och verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljöer. Både avseende bevarande, men framför allt för att göra materialet tillgängligt för utbildning, forskning och innovation. Ökad digitisering och digitalisering är en förutsättning för att museerna ska kunna vidmakthålla sin viktiga roll som kunskapsinstitutioner. Det är även en förutsättning för en säker och effektiv samlingsförvaltning.

Genom att tillhandahålla öppna, länkade och kvalitativa data och metadata öppnas stora möjligheter till att knyta samman nationella och internationella samlingar över institutionella och ämnesmässiga gränser. När kulturarv och kulturmiljöer blir digitalt tillgängliga skapas förutsättningar för ökad delaktighet – ett kulturarv för alla.

Här är det viktigt att skilja på begreppen. Digitisering är att göra något som är analogt till ett digitalt format, exempelvis att scanna ett fotografi, fota ett föremål i en samling eller att göra en 3D-modell av en enskild kulturmiljö, kanske ett statligt byggnadsminne eller en bronsåldersgrav.

Digitalisering, åtminstone inom museivärlden, handlar då mer om hur vi förmedlar, gestaltar och använder det digitala materialet. Det kanske förmedlas via föremålsdatabaser, arkivdatabaser som sen kopplas ihop med nationella eller europeiska plattformar som Kringla och Europeana. Eller så kanske materialet används i digitala utställningar, eller presenteras i verkliga utställningar, förmedlas i sociala medier eller i olika pedagogiska plattformar där Stockholmskällan är ett väldigt bra exempel. Digitaliseringen handlar även om vilka rättigheter som vi museer och andra verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljö sätter på det material vi digitiserar och förmedlar digitalt. Ska materialet kunna användas och utvecklas måste vi arbeta med fritt tillgänglig data i så hög utsträckning det bara går.

Problemet har däremot varit att det saknas resurser för att ta sig an de omfattande behov som är kopplade till digitaliseringen som då även innefattar storskalig digitisering. Både ekonomiska såväl som kompetensmässiga.

Därför är det glädjande att regionala utvecklingsnämnden beslutat att tillskjuta Norrbottens museum 1 miljon kronor under 2022 för digitala satsningar. En del av de medel som avsatts för kultursatsningar i spåren av pandemin och särskilt för utveckling av kulturell infrastruktur och digitalisering. Både i regionala utvecklingsnämndens plan och den kommande kulturplanen för Norrbotten är digitalisering ett viktigt och utpekat område. I ett län av Norrbottens storlek är digitalisering, särskilt inom museiverksamheten, nödvändig och viktig för att vi ska vara hela länets museum.

Grunden till satsningen utgjordes av Norrbottens museums digitaliseringsplan och ett underlag med prioriterade insatser som togs fram i samverkan med medarbetarna. Syftet är att öka volymen av digitiserat material i föremålsdatabasen Carlotta, att öka tillgängligheten och spridningen av museets samlingar samt att pröva metoder för visualisering av ett antal kulturmiljöer.

I satsningen ingår en rad aktiviteter. Bland annat kommer vi att inleda digitiseringen och tillgängliggörandet av Lea Wikströms stora fotosamling.

Lea Wikström (1888-1980) föddes i Luleå. Efter en tid som lärling i Henny Tegströms fotoateljé i Luleå arbetade hon som fotobiträde i södra Sverige. Omkring 1917-1918 flyttade hon till Malmberget och övertog Grahns fotoateljé i Malmberget.

Lea Wikström arbetade som fotograf i över 60 år. I början av seklet var det självklart att fotolärlingarna skulle lära sig alla arbetsmoment, och Lea utförde därför också allt mörkrumsarbete själv. Hela hennes samling överlämnades av Lea Wikström själv som gåva till Norrbottens museum 1978.

Gällivare hotell omkring 1930-1940. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Samlingen utgörs av omkring 100 000 fotografier, glasplåtar (glasnegativ) och negativ, som behöver digitiseras. Samlingen motsvarar ungefär 5% av Norrbottens museums totala fotosamling och är efterfrågad då den skildrar Malmbergets utveckling under så lång tid, än mer aktuell idag då Malmberget snart bara är ett minne eftersom samhället nedmonteras och försvinner på grund av gruvbrytningen.

Vitåforsgruvans anrikningsverk omkring 1917. Vitåfors var ett samhälle som låg mellan Malmberget och Koskullskulle, det avvecklades redan på 1960-talet. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Målet är att i detta första steg digitisera och förmedla 10 000 fotografier ur samlingen, högupplöst och med licensen Public Domain, vilket innebär att materialet blir fritt tillgängligt för allmänheten att ta del av, använda och utveckla.


Ask för glasplåtar från Lea Wikströms fotosamling. Norrbottens museum. CC-BY-NC.

En annan viktig del av satsningen är att fotografera föremål i de kulturhistoriska samlingarna och att registrera dessa i vår föremålsdatabas om det inte är registrerade redan. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men med en samling på omkring 70 000 föremål, varav en bråkdel kan ställas ut samtidigt, så är tillgängliggörandet av samlingarna genom vår föremålsdatabas otroligt viktig för att kunna visa bredden av våra samlingar för allmänheten och att samtidigt kunna göra dem sökbara. Med högupplösta bilder av föremålen i samlingsdatabasen möjliggörs studier av föremålen och delaktighet kring dem på ett helt annat sätt. I korthet innebär detta en digitisering av våra föremålssamlingar, ett arbete som är påbörjat men som med dessa extra medel får en välkommen skjuts på vägen.

Utöver detta inrymmer satsningen även en metodutveckling av hur vi som museum ska kunna arbeta med visualisering av hela kulturmiljöer. Fem unika och värdefulla kulturmiljöer kommer att dokumenteras med drönare och foto där syftet är att kunna göra detaljerade 3D-modeller som kan presenteras för digitala besökare, primärt på museets sida på Google Arts & Culture men fler plattformar kan bli aktuella. De miljöer vi ska dokumentera i detta skede är det fjällnära nybygget Delliknäs (Arjeplog), lämningarna vid det före detta samhället och gruvan Nautanen (Gällivare), den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur som historiskt kallats för ”Lappstan”, norra Europas största slåttermyr Vasikkavuoma (Pajala) samt stenvalvsbron över Vassara älv uppförd 1864 (Gällivare).

Samtliga är spännande och unika kulturmiljöer och som i vissa fall, som Delliknäs och Nautanen, ligger otillgängligt till och är svåra att ta del av om du har någon form av funktionsvariation. Vissa av dem är så pass omfattande också, som Vasikkavuoma, att det kan vara svårt att uppfatta skalan på marken, invid miljön. Dokumentationerna blir alltså en digitisering av hela kulturmiljöer och ett test för hur vi virtuellt kan tillgängliggöra dessa för allmänheten.

Exempel på vad man kan göra med 3D-teknik. I detta fall en vikingatida spännbuckla.

Inom samma satsning inryms även ett försök att utveckla arkeologisk metod genom att testa luftburen markradar i syfte att ta reda på om detta är en möjlig väg framåt för att i svåråtkomliga områden påvisa om det finns fornlämningar i marken eller ej. I detta skede kommer metoden att testas över den inre delen av Gammelstadsviken, en våt- och myrmark som sannolikt innehåller lämningarna efter den sista hamnen som fanns i anslutning till kyrkstaden och den korta period som Luleå stad återfanns där. På 1600-talskartor återfinns en lång bro, sannolikt en kavelbro, och längst ut i öppet vatten är det inritat ett antal sjöbodar. Bron omtalas fram till 1736 då den förstörs i en islossning för att sedan, på grund av landhöjningen, aldrig byggas upp på nytt. Lämningarna av detta bör återfinnas i våtmarken men syns inte ovan mark och på grund av förutsättningarna i området är det svårt att undersöka på något annat sätt.

Den sista delen i vår satsning är att tillgängliggöra det material vi redan har i och kommer att digitisera och registrera i vår föremålsdatabas via den nationella plattformen K-samsök, som tillgängliggör kulturarvsdata från svenska museer och andra minnesinstitutioner via söktjänsten Kringla. Då kommer allt det digitala material vi har att bli tillgängligt och sökbart på ett enklare och bredare sätt, inte bara för norrbottningarna utan i hela Sverige och på sikt även i hela Europa via plattformen Europeana.

Denna fredag vid tangenbordet, Nils Harnesk.


Hur gör man enklast små hål i över 700 plastpåsar?

Tänk att det har redan har gått en månad av 2016. Tiden går verkligen fort – och de flesta av oss arkeologer har fullt upp med rapportskrivning även en bit in på detta nya år. En vanlig fråga som vi brukar få är ”Men vad gör ni på vintern då?”. Så här dags på året så är det framförallt rapportskrivning som gäller, på sådant som inte hunnits med under föregående år. Under 2015 hade Norrbottens museum en hel del arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och då blir det en hel del att ta hand om när man kommer in på kontoret igen och har tid avsatt för rapportarbetet.

Fyndregistrering och att göra små hål i över 700 påsar
Under 2015 undersökte Norrbottens museum delar av två boplatser i närheten av Sikfors, längs med väg 555, med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Vid undersökningarna hittades en hel del fynd, framförallt av brända ben, men även lite rester efter redskapstillverkning i kvarts, kvartsit och flinta, en del av ett nordbottniskt redskap, en del av ett sänke och lite rödockra. Nu under januari så har undertecknad arbetat med fyndregistrering av alla de fynd som påträffades vid undersökningen. Det blev över 700 fynd där majoriteten utgörs av brända ben från de matrester som har hittats vid utgrävningarna. Nu är det så att arkeologiskt benmaterial ska förvaras i plastpåsar av tjockare modell, då de fyndpåsar som vi använder i fält består av en sorts plast som vittrar sönder relativt snabbt. Dessutom behöver man göra en massa små hål i dessa påsar, så att benmaterialet kan andas.

DSCN0203[1]

Brända ben i den typ av fyndpåsar som används i fält – skrivfälten behövs för att skriva ner de fynduppgifter som behövs, exempelvis fornlämning, typ av arkeologiskt arbete, vart någonstans och fyndets id. Till höger syns en fyndpåse av tjockare typ, med hål så att benen kan andas.

Så i samband med fyndregistreringen – då fynden registreras i ett program som heter Intrasis och som är speciellt framtaget för arkeologiska undersökningar – har fyndetiketter fyllts i med de uppgifter som behövs för att man ska kunna identifiera fynden och små hål har tagits upp i påsarna. Efter diverse olika försök konstaterades att enklaste sättet att ta upp dessa hål var med hjälp av ett/en don/pryl. Genom att lägga en bunt fyndpåsar på en tjock frigolitbit var det relativt enkelt att ”hacka” upp hål med hjälp av donet/prylen.

DSCN0206[1]

Håltagning i fyndpåsar pågår!

Fyndetiketter har sedan häftats fast i de tjockare plastpåsarna och de brända benen har lyfts över till dessa påsar. Relativt tidsödande…

DSCN0205[1]

Fyndetiketten häftas fast på insidan av fyndpåsen, som sedan rullas ihop upptill och häftas igen.

DSCN0207[1]

Fyndpåse klar!

DSCN0208[1]

Fyndpåsarna förvaras därefter i fyndback och kommer att förvaras bland de arkeologiska samlingarna i Norrbottens museums föremålssamlingar.

Bilder till Norrbottens museums bildarkiv
Samtidigt som undertecknad har sysselsatt sig med fyndregistrering har min kollega Carina Bennerhag arbetat med de bilder som tagits under den arkeologiska undersökningen. Då en arkeologisk undersökning innebär ett borttagande av en fornlämning så är fotograferingen en del i dokumentationen som ska bevaras för eftervärlden. Fotografierna får filinformation som bland annat berättar vad bilden föreställer, vilka som eventuellt är med på bild och vart bilden är tagen. Bilderna med tillhörande fotolista levereras sedan till Norrbottens museums bildarkiv. På så vis kan man få fram viktig information om vad bilden föreställer även i framtiden. Så småningom kommer bilderna att bli sökbara på internet genom Carlotta, en databas för Norrbottens museums föremål och bildarkiv och som finns att hitta på: http://nbmcarlotta.nll.se/web

Digitalisering av ritningar
Vid arkeologiska undersökningar dokumenteras anläggningar och kulturlager genom ritningar, vilket kan göras både i plan och i profil. Vid undersökningarna längs med väg 555 hittades bland annat några härdar och två gropanläggningar som har dokumenterats i profil. Då det är flera olika personer som har ritat dessa profilritningar är det inte alltid teckenförklaringen är likartad. Som ett led i rapportarbetet för undersökningarna längs väg 555 har profilritningarna renritas digitalt i ArcGIS, ett program som vi bland annat använder för att framställa de kartor som är med som bilagor i våra arkeologiska rapporter.

DSCN0210[1]

Profilritning av en av de härdar som undersöktes av Norrbottens museum längs med väg 555 sommaren 2015.

Bilaga 8

Renritning av samma anläggning som på bilden ovan, klar att infogas i rapporten över den arkeologiska undersökningen längs väg 555.

Skolprogram
Rapporten börjar äntligen vara någorlunda klar. Samtliga analysresultat har nu kommit och kommer att införlivas i rapportens resultatdel. I projektet ingick även en kommunikativ del, där vi kommer att åka ut till skolan i Sikfors med ett skolprogram riktat till skolans alla elever, från förskola upp till årskurs 6. Barnen kommer att få en gemensam introduktion om stenålder i Norrbotten där resultaten från undersökningarna i närheten av Sikfors kommer att ingå. Sedan kommer barnen själva att få prova på att vara arkeologer, vilket brukar vara uppskattat när vi åker ut till skolorna med skolprogrammet ”Arkeolog för en dag”. Vi har då med oss sandsäckar där vi gömmer fynd som barnen sedan får gräva fram med hjälp av pensel, skärslev och sil. Därefter så får barnen försöka gissa vad det är för fynd som de har hittat och vad de kan ha använts till. Vi hoppas att barnen i Sikfors kommer att tycka om vårt skolprogram – och vem vet, kanske vi kan inspirera till nya blivande arkeologer?!

 

Vid tangentbordet: Frida Palmbo