Påskens traditioner

Påskägg

paaskaegg-klaett-med-lila-stanniolpapper_foto_goeran_dahlin

Påskägg klätt i lila stanniolpapper, från Luleå stad. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum (Nbm 14529)

Det finns en historisk anledning till att vi äter så mycket ägg till påsk. När Sverige var ett katolskt land var vi förbjudna att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Ägget är även en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.

Målade och dekorerade ägg gavs ofta bort till vänner och bekanta i påsktid. Att ge varandra påskägg på påskafton är en europeisk sed, sedan i varje fall 1700-talet. Vid olika hov runt om i Europa gav de kungliga varandra ägg med ett värdefullt innehåll, något som sedan kulminerade med juveleraren Fabergés kejserliga ägg. Mellan åren 1885-1917 tillverkade han över 50 överdådiga ägg till tsarfamiljen i S:t Petersburg.

Traditionen att ge bort ägg under påsken lever kvar, men idag är påskägget inte längre ett målat hönsägg, utan ett pappägg fyllt med godis. De första pappäggen, senare även klädda i stanniol, gjordes under 1800-talet i Tyskland. Pappäggens storlek har blivit större och större, parallellt med att godiskonsumtionen har ökat.

Fjädervippor

Färggranna fastlagsris och påskris dekorerade med fjädervippor, färgade ägg och kycklingar har sitt ursprung i gamla traditioner och trosföreställningar.

fjaedervippor-fraan-harads-edefors-socken_nbm-10868-10868-7_foto_goeran_dahlin

Fjädervippor från Harads Nbm 10868. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum

Risning

Under fastlagen, liksom under långfredagen var det förr brukligt att folk risade varandra. Piskningen levde kvar ända in på 1900-talet. Fastlagsrisningens ursprung har sökts i den hedniska trosföreställningen att den som berördes med ris antogs få del av trädets inneboende kraft. Under katolsk tid användes riset till att piska sig som en förberedelse inför fastan. Gustav Vasa förbjöd företeelsen, men piskningstraditionen levde kvar bland folk i gemen. Senare blev det, särskilt bland ungdomar, vanligt att under fettisdagen skämtsamt piska varandra med risknippen.

Piskningstraditionen var starkare kring påsken än kring fastlagen. På långfredagsmorgon skulle husbonden ge barn och tjänstefolk en ”risbastu” för att påminna om Jesu lidande. Seden, som kallades för påskskräckan, har förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Långfredagsrisningen utvecklades med tiden till en lek. Den som i hushållet kom upp först på långfredagens morgon fick risa de som sov längre.

Vid risningen användes ofta björkris, men också andra typer av ris har använts, till exempel enris. På många håll i norra Sverige trodde man att det var kvistar från dvärgbjörken som Jesus gisslades med. Trädets oansenlighet ska enligt traditionen ha att göra med skammen över att ha förorsakat Jesus smärta.

Prydnadsris

Fastlagsriset har även varit ett prydnadsris sedan åtminstone 1700-talet. Det smyckades med färgglada band och pappersblommor. Ibland kunde riset förses med pappersremsor med rim. Risen kunde också ges som kärleksgåvor, då ofta med små verser instuckna bland kvistarna. Färgade fjädervippor i fastlagsriset blev vanligt först på 1930-talet, men har använts sedan mitten på 1800-talet. Fjädrarna anspelar troligen på påskens ägg och kycklingar, som står för pånyttfödelse och liv.

Påskris

Påskris blev allmänna först under 1920-30-talet. Från början smyckades de inte, utan det var under 1930-talet som det blev vanligt att dekorera risen med färgglada påskfjädrar, kulörta pappersblommor och kycklingar av bomull. I städerna såldes risen ofta färdigdekorerade på torget, medan man på landet plockade in riset själv och dekorerade med köpta eller hemgjorda prydnader.

Idag har fastlags- och påskrisen blivit ett sätt att ta in våren i hemmet och de flesta gör inte någon skillnad mellan de bägge risen. Fjädrarna som vi pyntar våra ris med idag kan vara amerikanska kalkonfjädrar, som skickats till Kina för infärgning och paketering innan de når Sveriges affärer.

Äggkarotter och ägghönor

aeggkarott_8624_foto_goeran_dahlin

Äggkarott. Göran Dahlin © Norrbottens museum

Under 1800-talets senare del blev det populärt att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor. I Norrbottens museums samlingar finns endast en äggkarott i miniatyr. Museet fick 1968 en fin samling dockskåpsinventarier. Samlingen innehåller det mesta som behövs i ett dockskåpshem, som möbler, textilier, husgeråd och prydnadsföremål. Med samlingen följde även den lilla äggkarotten (Nbm 8624), som kanske dukades fram i dockskåpet till påsk. Karotten är fem centimeter lång och tillverkad av parian, som är ett tätt, oglaserat porslin.

Var och när den söta ägghönan är tillverkad känner vi inte till, men den och de övriga miniatyrföremålen har tillhört en kvinna som kommer från Luleå och levde åren 1834 till 1872. Samlingen gick i arv, först till hennes dotter och sedan till hennes dotterdotter, som i sin tur skänkte den till museet.

Påsken och äggen

Under påsken frossar vi på ägg i Sverige. Under påskveckan går det åt 2 000 ton ägg, dubbelt så mycket som under en vanlig vecka. Under själva påskafton mumsas det på upp till 6 miljoner ägg i timmen! Traditionen att äta mycket ägg vid den här tiden uppstod när Sverige var ett katolskt land. Då var det förbjudet att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Det var också nu som hönsen började värpa igen efter vintern. Ägget ses även som en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.

Att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor blev populärt under 1800-talets senare del. Hönorna tillverkades först i keramikverkstäderna i Staffordshire i England. Staffordshires verkstäder är kända för sina populära keramikfigurer. Efter engelsk förebild började hönorna tillverkas även i Sverige på 1860-talet av både Rörstrand och Gustavsberg. Karotterna kunde vara helvita eller målade. Rörstrand hade till och med en lyxhöna i sitt sortiment. Den var tillverkad i majolika med gulddekor.

Keramikhönorna fanns i olika storlekar, från mycket små för endast två ägg, till de som rymde tjugotvå ägg. Det förekom även att karotterna var försedda med tuppar och kycklingar på locket, men den ruvande hönan var det vanligaste motivet. Äggkarotterna behöll sin popularitet ända in på 1920-30-talen, men när funkisen slog igenom under 1930-talet blev det omodernt med porslin som bara kom till användning några få gånger per år. Idag ställer vi gärna fram ägghönorna på påskbordet igen, gamla, ärvda eller nytillverkade, importerade.

Läs mer:

Maxén, Maria & Waldetoft Lindroth, Helena, Glad Påsk!, Nordiska museets förlag, 1995.
Liman, Ingemar, Påskens ABC – en bok om våra påsktraditioner, Forum, 1973.
Fredlund, Jane, Så levde vi – fest och vardag i forna dagars Sverige, ICA Bokförlag, 2008

//Anja Wrede, föremålsantikvarie

 

Etnologiska post-påsk reflektioner med en finlandssvensk nyans

Det är mycket som förändras då man blir förälder och en sak som jag har reflekterat över är detta med högtider och traditioner. Vad vill jag föra vidare till barnen och vad vill jag uppmärksamma? Vad tyckte jag själv som barn var det roligaste vid olika högtider och vad tyckte jag var mindre roligt? Jag ska erkänna att som vuxen har påsken främst varit en helg som inneburit långledigt från jobbet och har jag varit hemma har jag plockat fram lite påskpynt.

Generellt tycker jag det finns mera likheter än olikheter mellan hur högtider firas i Västerbotten/Norrbotten och hur de firas i mina hemtrakter i svenskspråkiga Österbotten. Men självklart finns det också skillnader i traditioner och seder. I veckans blogginlägg kommer jag att fundera över påsken och olika påsktraditioner i Österbotten och i dessa trakter i norra Sverige som varit mina hemtrakter de senaste tio åren.

Påsken är i grunden en kristlig högtid som firas till minne av Jesu korsfästelse och hans uppståndelse, men även innan kristendomen kom till vår del av världen ägde festligheter rum vid denna tidpunkt på året genom det stora vårblotet som firades för att hälsa våren välkommen. Påsken är en glädjens, vårens och uppståndelsens fest och påskdagen infaller den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen dvs någon gång mellan 22 mars till 25 april. Idag har högtiden till viss del förlorat sitt kristna budskap och är för många en familjehögtid där gammal folktro och kristna traditioner blandas.

Påskveckan eller Stilla veckan som den också heter inleds med palmsöndag som följs av blåmåndag, vit tisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdagen och påsk annandag. I Österbotten kallas måndag mulimåndag (muli=mulen) och onsdag benämndes också som askonsdag. Namnen är på olika sätt förknippade med den kristna berättelsen om påsken. Det jag minns från då jag var liten var främst hur otroligt ”lång” långfredagen var. Alla butiker var stängda och många kompisar var bortresta och det var en dag som kändes otroligt lång och tråkig. Då jag flyttade till Sverige 2005 förundrades jag över att matbutikerna var öppna på långfredag (och även många andra röda dagar) I Finland har man varit betydligt mera restriktiv med butikers öppethållande på helger och röda dagar. Än idag är de flesta butiker stängda på helgdagar även om regelverket har luckrats upp och tillåter mindre butiker att ha öppet på de röda dagarna.

Det finns alltså en rad likheter i hur man firar påsken. Det pyntas med påskris som är björkkvistar och videkvistar som tas in och förses med fjädrar och färgglada ägg. I butikerna säljs påskprydnader som föreställer söta kycklingar, tuppar och hönor, påskhäxor och påskharar. Och väldigt mycket av detta är gult. I veckotidningarna får vi tips på den perfekta påskbuffén för alla smaksinnen med såväl traditionella rätter och mera moderna varianter av påskmaten. Det är helt enkelt en helg då människor är lediga och umgås med släkt och vänner, äter lite godare mat än vanligt och en massa ägg. I Skellefteåtrakten är det också en helg som är tydligt förknippade med att åka till fjällen en sist gång innan snön smälter.

Påskris Foto: Sophie Nyblom

Påskris
Foto: Sophie Nyblom

Men vilka är då skillnaderna mellan firandet i Finland och Sverige? Nu är detta inte någon fullständig förteckning på skillnader utan några noteringar jag gjort under åren jag bott i Sverige.

Memma – en finsk nationalrätt

Även om det är mer likheter än olikheter på matbordet under påsken så finns det ett undantag och det memma. Det är en mörkbrun gröt eller snarare en geggig sörja gjord på rågmjöl, malt, lite sirap, socker, salt och kryddad med pomerans. Det har rörts ihop med vatten och gräddats på låg värme i ugnen timtals för att få den kännspaka* söta mustiga smaken. Tidigare såldes det i speciella näversnickade askar som kallas ”rivor” men nuförtiden säljs det i pappersaskar.

Det äts som dessert och serveras tillsammans med socker och ovispad grädde. Dess ursprung har man i skriftliga källor kunnat spåra till 1700-talet då det ska ha ätits i sydvästra Finland. Vanligen åts memma på långfredagen eftersom den kunde ätas kall och man inte fick elda denna dag.

Även om memman anses vara en finsk nationalrätt och enligt många är ett ”måste” under påsken så är det väl ungefär som att surströmmingen är en svensk nationalrätt. Det är en sanning med modifikation. Jag har aldrig gillat memman och hos oss var det inget vi åt på påsken. Minns att det alltid serverades hos mormor och morfar och vi barnbarn smakade pliktskyldigt några skedar. Snart insåg mormor att det bara var min moster som faktiskt gillade det.

I år lärde jag mig däremot en ny sak om memma och det är att det kanske inte är en så unik maträtt för Finland trots allt. När jag och min kollega som kommer från Iran var till Haparanda så hann vi göra ett besök på andra sidan gränsen. Han skulle då köpa ”mämmi” eftersom det smakade precis som en traditionell persisk maträtt som heter Samanoo. Det är en rätt som äts när man firar det persiska nyåret som sker i anslutning till vårdagjämningen.

När han glatt plockade åt sig en av de största förpackningarna i frysdisken så tänkte jag ”tja, jag kanske måste köpa en av de mindre bara för att smaka”. Så denna påsk åts det faktiskt memma hos oss. Det är kanske 15-20 år sedan jag smakade memma och visserligen smakade det bättre än jag minns, men det räckte även denna gång med några pliktskyldiga teskederna (och mycket socker och grädde) för att jag skulle inse att det nog är en rätt man måste lära sig gilla.

Memma - finsk delikatess Foto: Sophie Nyblom

Memma serverad med socker och grädde.
Foto: Sophie Nyblom

Påskgodis – påskägg 

Från memman till något betydligt godare: påskgodiset. Precis som här i Sverige är godiset också viktigt på påsken i Finland och det absolut viktigaste påskgodiset är troligen chokladägg som oftast även innehåller någon liten leksak. Nu då jag har egna barn har jag upptäckte vilken stor skillnad det är i utbudet på chokladägg i butikerna. Här i Sverige hade jag turen att åtminstone hitta några Kinderägg åt oss medan jag vet att mina systrar kan välja mellan Frost-ägg, Spindelmannen-ägg, My little pony-ägg, Barbie-ägg, Dinosaurierägg och så vidare. Utbudet på chokladägg är enormt i Finland. Dessutom finns det unika Mignonägget från Fazers. Det är riktiga ägg som tömts på sitt innehåll och fyllts med är en gudomlig nougatchokladblandning, sött och mastigt men god. Här i Sverige verkar traditionen snarare vara att köpa de dekorerade pappersäggen som fylls med färgglatt smågodis.

Hos många säger man åt barnen att det är ”påskharen” som kommer med godiset och de får börjar lördagsmorgon med att leta äggen som haren gömt. Det är ursprungligen en tysk tradition som har anor från 1600-talet men fick en större spridning under 1850-talet då godis- och leksaksindustrin kom igång på allvar och i Sverige fick den sin spridning under 1900-talet och den har senare även spridit sig till Finland.

Påskgodis Foto: Sophie Nyblom

Påskgodis
Foto: Sophie Nyblom

 

Påskhäxor/påskkärringar/påskgummor – kärt barn har många namn

I år blev jag informerad av min snart femåriga dotter att ”vi kan klä ut oss och gå runt och hälsa på folk och få godis” när jag hämtade hem barnen från förskolan på skärtorsdag. Och visst har jag förstått att den dagen skulle komma eftersom det finns många barn i kvarteren där vi bor som gått runt och ”tiggt” godis tidigare år. Och visst minns jag själv hur roligt det var att klä ut sig och går runt i timmar för att få mängder av godis, småpengar och om man hade otur en och annan frukt.

Däremot har saker och ting ändrats sedan jag var liten. Jag trodde först att det var olika traditioner mellan Finland och Sverige men efter lite efterforskningar och diskussioner med jämnåriga vänner verkar tendensen snarare vara en förändring över tid.

Det är i grunden en svensk tradition att klä ut sig till påskhäxa/påskkärring och gå runt och önskar Glad påsk och det finns ett samband med tron på häxor som tidigare fanns i Sverige. Det sades då att häxorna flög till Blåkulla på skärtorsdag och återvände på påsklördag. De flög iväg på en kvast som de smort med en särskild salva som de bar i ett smörjhorn (som idag symboliserars av en kaffekanna).

Det finns inte särskilt mycket skrivet om företeelsen att klä ut sig till påskhäxa men Fredrik Skotts artikel ”Först ska vi till Blåkulla, sen ska vi till McDonald´s” Påskkäringar i Sverige 1850-2000 som publicerades 2002 är en av de mera omfattande sammanställningarna. I sina efterforskningar hittar han tecken på att det fanns en företeelse att gå som påskkärring redan på 1700-talet i västra Sverige medan man tidigare inom folklivsforskningen har velat se företeelsen som mer modern och kanske främst ett 1900-tals fenomen. Man har då hänvisat till sambandet med de verkliga häxprocesserna som föregicks i Sverige på 1600-talet och menat att det bör ha gått ca 200 år och några generationer innan människorna är mogna för att skämta om häxorna och att det därför borde vara en mer sentida tradition. Oavsett dess historia och ursprung så är det under 1900-talet som den stora spridningen sker och når hela Sverige.

Enligt Wikipedia ska flickor klär ut sig till påskkärring med förkläde, huckle och kaffekanna medan pojkar klär ut sig till påskgubbe med hatt och mustasch, men man kan också vara hund eller katt. Barnen går sedan runt och delar ut kort med en påskhälsning och som tack får de godis, en peng eller någon annan liten gåva. I Västsverige går barnen oftast på lördag medan de i andra delar av landet går på skärtorsdag. Det finns också en variant där barnen går runt och delar ut i godis i stället för att de förväntar sig att få det. Det är alltså i princip samma företeelse som i Finland även om det där alltid har varit påskafton som varit den aktuella dagen.

Den stora skillnaden som jag har noterat sedan jag flyttade till Sverige och som jag inte riktigt gillar är att nuförtiden verkar barnen mest gå runt och ”tigga” godis. Det har hänt att det kommit barn med stora ICA-kassar som de genast sträckt fram när man har öppnat dörren. Och det må vara att de inte hade någon mindre påse hemma men det värsta är egentligen att det inte längre är något givande och tagande utan det är mest ett ”godistiggeri”.

Då vi var barn var en del av att gå som påskhäxa också att rita påskkort som man skulle ge bort och när jag har pratat med jämnåriga här i Sverige har de samma minnen. Visst var målet det samma: att få så mycket godis som möjligt och kanske ännu hellre pengar så man kunde köpa eget godis eller någon leksak. Men det viktiga var också att man skulle ge något för att få. Hade man inte ritat påskkort kunde man sjunga en sång eller ge en kvist som man hade dekorerat med fjädrar. Jag tycker faktiskt att det är lite tragiskt att på de 10 år jag har bott här har jag inte fått ett endaste påskkort men gett en hel del godis.

Nu är det här förstås inte barnens fel utan det handlar ju om vad vilka traditioner vi föräldrar vill ge till våra barn. Så i år då mina barn kom på att de skulle klä ut sig och gå runt och ”få godis” så såg jag också till att innan vi ens började fundera på vilka kläder de skulle ha så ritade och målade vi några påskkort som vi gav åt dem vi hälsade på i kvarteret. Det visade sig också vara ett mycket bra sätt att få stopp på rundturen för snabbt insåg de små att det fanns mycket godis att hämta i granngårdarna men när korten var slut var det dags att gå hem.

Oscar och Maya är påskhäxor Foto: Sophie Nyblom

Påskhäxorna Oscar och Maya
Foto: Sophie Nyblom

Påskbrasa

Den sista skillnaden jag tänkte skriva lite om är påskbrasan. Medan vi här i trakterna tänder brasor på Valborgsmässoafton är det i Österbotten på påsken man har de stora ”påskbrasorna”. De tänds ofta vid byagårdar och andra samlingspunkter i byarna där det säljs eller bjuds på fika och korv. På vissa ställen har det också blivit en tävling mellan byarna om vem som har den ”största och grannaste” brasan. Det här är en tradition som också finns på västkusten i Sverige och man har spekulerat i om man med eldarna ville skrämma bort häxorna som återvände från Blåkulla på påskafton.

Det var några post-påsk reflektioner efter att helgen är över och vardagen åter är här

/Sophie

*finlandism som betyder lätt igenkännlig, karaktäristisk, kännetecknande