Påskägg
Påskägg klätt i lila stanniolpapper, från Luleå stad. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum (Nbm 14529)
Det finns en historisk anledning till att vi äter så mycket ägg till påsk. När Sverige var ett katolskt land var vi förbjudna att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Ägget är även en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.
Målade och dekorerade ägg gavs ofta bort till vänner och bekanta i påsktid. Att ge varandra påskägg på påskafton är en europeisk sed, sedan i varje fall 1700-talet. Vid olika hov runt om i Europa gav de kungliga varandra ägg med ett värdefullt innehåll, något som sedan kulminerade med juveleraren Fabergés kejserliga ägg. Mellan åren 1885-1917 tillverkade han över 50 överdådiga ägg till tsarfamiljen i S:t Petersburg.
Traditionen att ge bort ägg under påsken lever kvar, men idag är påskägget inte längre ett målat hönsägg, utan ett pappägg fyllt med godis. De första pappäggen, senare även klädda i stanniol, gjordes under 1800-talet i Tyskland. Pappäggens storlek har blivit större och större, parallellt med att godiskonsumtionen har ökat.
Fjädervippor
Färggranna fastlagsris och påskris dekorerade med fjädervippor, färgade ägg och kycklingar har sitt ursprung i gamla traditioner och trosföreställningar.
Fjädervippor från Harads Nbm 10868. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum
Risning
Under fastlagen, liksom under långfredagen var det förr brukligt att folk risade varandra. Piskningen levde kvar ända in på 1900-talet. Fastlagsrisningens ursprung har sökts i den hedniska trosföreställningen att den som berördes med ris antogs få del av trädets inneboende kraft. Under katolsk tid användes riset till att piska sig som en förberedelse inför fastan. Gustav Vasa förbjöd företeelsen, men piskningstraditionen levde kvar bland folk i gemen. Senare blev det, särskilt bland ungdomar, vanligt att under fettisdagen skämtsamt piska varandra med risknippen.
Piskningstraditionen var starkare kring påsken än kring fastlagen. På långfredagsmorgon skulle husbonden ge barn och tjänstefolk en ”risbastu” för att påminna om Jesu lidande. Seden, som kallades för påskskräckan, har förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Långfredagsrisningen utvecklades med tiden till en lek. Den som i hushållet kom upp först på långfredagens morgon fick risa de som sov längre.
Vid risningen användes ofta björkris, men också andra typer av ris har använts, till exempel enris. På många håll i norra Sverige trodde man att det var kvistar från dvärgbjörken som Jesus gisslades med. Trädets oansenlighet ska enligt traditionen ha att göra med skammen över att ha förorsakat Jesus smärta.
Prydnadsris
Fastlagsriset har även varit ett prydnadsris sedan åtminstone 1700-talet. Det smyckades med färgglada band och pappersblommor. Ibland kunde riset förses med pappersremsor med rim. Risen kunde också ges som kärleksgåvor, då ofta med små verser instuckna bland kvistarna. Färgade fjädervippor i fastlagsriset blev vanligt först på 1930-talet, men har använts sedan mitten på 1800-talet. Fjädrarna anspelar troligen på påskens ägg och kycklingar, som står för pånyttfödelse och liv.
Påskris
Påskris blev allmänna först under 1920-30-talet. Från början smyckades de inte, utan det var under 1930-talet som det blev vanligt att dekorera risen med färgglada påskfjädrar, kulörta pappersblommor och kycklingar av bomull. I städerna såldes risen ofta färdigdekorerade på torget, medan man på landet plockade in riset själv och dekorerade med köpta eller hemgjorda prydnader.
Idag har fastlags- och påskrisen blivit ett sätt att ta in våren i hemmet och de flesta gör inte någon skillnad mellan de bägge risen. Fjädrarna som vi pyntar våra ris med idag kan vara amerikanska kalkonfjädrar, som skickats till Kina för infärgning och paketering innan de når Sveriges affärer.
Äggkarotter och ägghönor
Äggkarott. Göran Dahlin © Norrbottens museum
Under 1800-talets senare del blev det populärt att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor. I Norrbottens museums samlingar finns endast en äggkarott i miniatyr. Museet fick 1968 en fin samling dockskåpsinventarier. Samlingen innehåller det mesta som behövs i ett dockskåpshem, som möbler, textilier, husgeråd och prydnadsföremål. Med samlingen följde även den lilla äggkarotten (Nbm 8624), som kanske dukades fram i dockskåpet till påsk. Karotten är fem centimeter lång och tillverkad av parian, som är ett tätt, oglaserat porslin.
Var och när den söta ägghönan är tillverkad känner vi inte till, men den och de övriga miniatyrföremålen har tillhört en kvinna som kommer från Luleå och levde åren 1834 till 1872. Samlingen gick i arv, först till hennes dotter och sedan till hennes dotterdotter, som i sin tur skänkte den till museet.
Påsken och äggen
Under påsken frossar vi på ägg i Sverige. Under påskveckan går det åt 2 000 ton ägg, dubbelt så mycket som under en vanlig vecka. Under själva påskafton mumsas det på upp till 6 miljoner ägg i timmen! Traditionen att äta mycket ägg vid den här tiden uppstod när Sverige var ett katolskt land. Då var det förbjudet att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Det var också nu som hönsen började värpa igen efter vintern. Ägget ses även som en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.
Att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor blev populärt under 1800-talets senare del. Hönorna tillverkades först i keramikverkstäderna i Staffordshire i England. Staffordshires verkstäder är kända för sina populära keramikfigurer. Efter engelsk förebild började hönorna tillverkas även i Sverige på 1860-talet av både Rörstrand och Gustavsberg. Karotterna kunde vara helvita eller målade. Rörstrand hade till och med en lyxhöna i sitt sortiment. Den var tillverkad i majolika med gulddekor.
Keramikhönorna fanns i olika storlekar, från mycket små för endast två ägg, till de som rymde tjugotvå ägg. Det förekom även att karotterna var försedda med tuppar och kycklingar på locket, men den ruvande hönan var det vanligaste motivet. Äggkarotterna behöll sin popularitet ända in på 1920-30-talen, men när funkisen slog igenom under 1930-talet blev det omodernt med porslin som bara kom till användning några få gånger per år. Idag ställer vi gärna fram ägghönorna på påskbordet igen, gamla, ärvda eller nytillverkade, importerade.
Läs mer:
Maxén, Maria & Waldetoft Lindroth, Helena, Glad Påsk!, Nordiska museets förlag, 1995.
Liman, Ingemar, Påskens ABC – en bok om våra påsktraditioner, Forum, 1973.
Fredlund, Jane, Så levde vi – fest och vardag i forna dagars Sverige, ICA Bokförlag, 2008
//Anja Wrede, föremålsantikvarie