Äggherren och runristningen i Muoniovaara

I Muoniovaara i norra delen av Pajala kommun finns den nordligaste kända runristningen i Sverige. Ristningen finns på ett stenblock ute i skogen uppe på ett berg en dryg kilometer nordöst om sjön Viiksenjärvi. Trots att stenen inte är från förhistorisk tid, utan från mitten av 1800-talet så finns en spännande historia knuten till stenen. Runstenen kan ses som ett minnesmärke över händelser och människor, däribland en engelsmans livsöde i en främmande kultur och ett främmande land.

Seitastenen

Seitestenen vid Muoniovaara i Pajala kommun, belägen ett par kilometer från den finska gränsen. På bilden är Maarit Nuutinen, inventerare inom projektet Skog och Historia i Pajala kommun, 2006. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

John Wolley
I början av juni 1853, för 165 år sedan, kom den engelske ornitologen John Wolley till Muoniovaara för att studera den då relativt okända fågelfaunan i de norra delarna av Skandinavien. Han var 30 år, välbärgad och ekonomiskt oberoende. Wolley kom från den lilla staden Matlock i England och hade studerat på både Eton och Cambridge. Han var en berest man. 1845 reste han till södra Spanien och Marocko. 1846 bar det av genom Frankrike, Tyskland och Schweiz där Wolley besteg Mount Blanc – en verklig bragd vid denna tid. 1846 reste han också till Orkney- och Shetlandsöarna, och 1849 till Skottland och Färöarna. Vid många av sina resor besökte Wolley andra ornitologer och äggsamlare, uppsökte platser för kungs- och havsörnsbon och häckplatser för fiskgjusar.

JohnWolley_Creative Commons Public Domain Mark 1.0_CC-PD-Mark

John Wolley.

Vid mitten av 1800-talet fanns stora kunskapsluckor om de europeiska fågelarterna. Det fanns ingen kunskap om häckplatser, bon och ägg för flera olika flyttfåglar. Utifrån flyttningsvägar och enstaka fågelfynd, fanns en tanke om att norra Skandinavien borde kunna ge mer information om fåglars häckningsplatser och sommaruppehåll för exempelvis fåglar som vistades längs med Englands kuster under vintern. Detta var anledningen till att Wolley 1853 begav sig ut på en ny resa, denna gång till de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.

Resa till väglöst land
Muoniovaara, som var målet för resan, låg vid denna tid i väglöst land och den enda möjligheten att ta sig till byn var att åka båt uppströms Torneälven, med start från Övertorneå. Från Kengis bruk bar resan vidare på Muonio älv. I drygt en vecka rodde och stakade Wolley tillsammans med två tolkar upp längs Torne och Muonio älvars forsande vatten. En av tolkarna, Teodor, anställdes i Haparanda. Han kunde både svenska och finska och skulle agera tolk åt Wolley tillsammans med studenten Salomon från Uppsala. Den 10 juni, efter närmare två månaders resa, kom Wolley till Muoniovaara som ligger vid den svensk-finska gränsen i övre Tornedalen.

Byn Muoniovaara bestod då av endast tre gårdar. En av dessa, ett stort, präktigt och till och med rödmålat hus, ägdes av handelsmannen Forsström. Han upplät rummen i bottenvåningen till Wolley. Enligt uppgifter så var det Lars Levi Læstadius som förmedlade kontakten mellan Wolley och Forsström. Redan samma dag plockade Wolley ägg från ett sädesärlabo i en vedstapel vid Forsströms gård. Dock insåg Wolley att barnen var intresserade av sädesärlorna, och lade därför tillbaka två av de fem äggen som han plockat från boet. Mycket nöjd kunde han konstatera att fågeln strax återupptog sitt ruvningsbestyr.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14770154073)

Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Knoblock
Under några av de första dagarna visade en 18-årig man, Ludvig Knoblock, bon av rödvingetrast och andra vanliga småfåglar för Wolley. Han tilltalades av den unge Ludvigs vakenhet och observationsförmåga och anställde Knoblock som passopp och förste bo-letare. Senare kom även Ludvigs far att arbeta för Wolley, då han var läs- och skrivkunnig. Fadern hade tidigare ägt handelsboden i Muoniovaara, men hade lämnat denna verksamhet på grund av ”samvetsbetänkligheter mot det brännvinssupande (!) som på den tiden var oskiljaktigt förbundet med all handel och köpenskap i lappmarken”. Istället hade han bosatt sig i en liten stuga. Wolley litade så pass på far och son Knoblock, att de fick blåsa ur och packa in de dyrbara ägg-rariteterna som skulle skickas till England.

Äggherren
Wolley kom till Lappland under slutet av en fjällämmelperiod. Han fick därmed se både lämlar och de rovfåglar som jagar lämlarna. Tyvärr hade rovfåglarna redan häckat, så han hade svårt att samla in ägg från dessa arter. Den 1 juli 1853 sköt han dock en jorduggla som flög upp från sitt bo just som äggen höll på att kläckas. Den 2 juli kunde Wolley samla in skalbitar av kläckta ägg från en fjällvråk.

Bättre tur hade han med vadar- och simfåglarna tack vare deras senare häckningsperiod. Han kunde samla in ägg från vanligare andfåglar, men också tidigare okända arter som mosnäppa och dvärgbeckasin/halvbeckasin (som tidigare kallades för halvenkel beckasin). Han konstaterade att arten myrsnäppa, som tidigare funnits av norrmannen Lagesen och engelsmannen Dann, häckade på de ”lösaste och myggrikaste gungflyna i myrarna”. Den 15 juni 1853 hade Wolley dessutom turen att få studera nykläckta tranungar.

Under sin tid i Muoniovaara samlade Wolley in över 6 000 fågelägg på sina resor i Tornedalen, Nordnorge, norra Finland och Ryssland. Han fick namnet Munaäija (äggherren) av lokalbefolkningen.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14563599920)

Ägg. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Wolley hade antagligen inte kunnat skaffa sig all denna kunskap om Lapplands fågelliv utan Ludvig Knoblocks hjälp. Han genomförde en hel del intervjuer, vilket var omständligt. Först framförde Wolley det han ville säga på engelska till sin tolk Salomon, som översatte meningen till svenska till Teodor. Teodor översatte därefter till finska, och sen fick svaret tolkas i omvänd ordning tillbaka till Wolley.

I augusti 1857 lämnade Wolley Tornedalen där han hade genomfört sitt egentliga livsverk. Efter sig lämnade han minnen bland befolkningen i Muoniovaara, som i flera decennier efter hans avresa pratade om Wolley och hans märkliga bedrifter – men också tvillingsönerna som han fick med en av pigorna på Forsströms gård. Wolley var noga med att betala underhåll för sina söner, och efter sin död fick mamman en stor summa pengar till att ta hand om barnen. Kvinnan, som kom från den finska grannbyn Muonio, gifte sig med en man från hembyn och familjen emigrerade senare till Amerika.

Efter Wolleys hemkomst till England konstaterades att han var drabbad av en allvarlig hjärnsjukdom. Wolley avled den 20 november 1859, endast 36 år gammal. Han testamenterade de stora äggsamlingarna till sin vän Alfred Newton, som ägnade ett halvt sekel åt att ge ut Wolleys bokverk om 1 300 sidor. Bokverket har den latinska titeln Ootheca Wolleyana, vilket betyder Wolleys äggsamling. I Wolleys äggsamling finns en katalog över 6 076 ägg samt alla zoologiska iakttagelser som Wolley gjort i form av brev och dagböcker.

Kriget på Krimhalvön och runstenen i Muoniovaara
När Wolley vistades i Muoniovaara pågick Krimkriget, som startade 1853 när Ryssland anföll Turkiet. England och Frankrike lierade sig med Turkiet mot Ryssland. Striderna pågick framförallt på Krimhalvön, men även i Östersjön och på Åland. Sverige hade långtgående planer på att också gå med i kriget, genom att liera sig med England och Frankrike, men kriget tog slut 1856 utan att planerna genomfördes.

Runstenen i Muoniovaara kan ses som ett minnesmärke efter John Wolley. På stenblocket har en väldig ormdrake huggits in. Kanske har runstenen författats av John Wolley själv och har sannolikt huggits in i stenen strax efter att Krimkriget var slut. Texten relaterar till Krimkriget och i runtexten finns också John Wolleys namn med.

John Wolley framför seitastenen innan runskriften.

John Wolley framför seitestenen innan runorna ristades in i stenen. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Inskriptionen är ristad med korrekta runor och är en blandning av svenska och engelska:

“Vi ar i lant of Oskar friat of Viktoria of Inklant.
This holi saita vit holt sint morak stil
har lat Jon Volli of Matlock rit runs
aftir Savastovols fal”

Eller:
“Vi äro I Oskars land, befriat från Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark omkring (omgivning)
har lärt Jon Volli från Matlok att rista runor
efter Sevastopols fall.”

ristningen

Runristningen på stenblocken. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

Ernst Manker, etnograf och föreståndare för den samiska avdelningen på Nordiska museet under åren 1939-1961, gjorde flera omfattande etnografiska undersökningar av samerna och deras historia. I sitt verk Lapparnas heliga ställen från 1957 skriver Manker att det inte finns någon nu levande tradition som styrker att stenen i Muoniovaara är en seite, samt att det inte finns några kända offerfynd från platsen. Manker menar dock att stenens form, storlek och plana ovansida liknar andra offerstenar, vilket kan indikera att det rör sig om en offerplats. Oavsett om stenen är en samisk offerplats eller ej, är historien kring seitestenen med runristningen en spännande berättelse om en del av Norrbottens historia.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

För den som vill läsa mer finns John Wolleys verk tillgängligt online: Ootheca Wolleyana: An illustrated cataloge of the collection of birds eggs. Begun by the late John Wolley, and continued with additions by the editor Alfred Newton.

Påskens traditioner

Påskägg

paaskaegg-klaett-med-lila-stanniolpapper_foto_goeran_dahlin

Påskägg klätt i lila stanniolpapper, från Luleå stad. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum (Nbm 14529)

Det finns en historisk anledning till att vi äter så mycket ägg till påsk. När Sverige var ett katolskt land var vi förbjudna att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Ägget är även en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.

Målade och dekorerade ägg gavs ofta bort till vänner och bekanta i påsktid. Att ge varandra påskägg på påskafton är en europeisk sed, sedan i varje fall 1700-talet. Vid olika hov runt om i Europa gav de kungliga varandra ägg med ett värdefullt innehåll, något som sedan kulminerade med juveleraren Fabergés kejserliga ägg. Mellan åren 1885-1917 tillverkade han över 50 överdådiga ägg till tsarfamiljen i S:t Petersburg.

Traditionen att ge bort ägg under påsken lever kvar, men idag är påskägget inte längre ett målat hönsägg, utan ett pappägg fyllt med godis. De första pappäggen, senare även klädda i stanniol, gjordes under 1800-talet i Tyskland. Pappäggens storlek har blivit större och större, parallellt med att godiskonsumtionen har ökat.

Fjädervippor

Färggranna fastlagsris och påskris dekorerade med fjädervippor, färgade ägg och kycklingar har sitt ursprung i gamla traditioner och trosföreställningar.

fjaedervippor-fraan-harads-edefors-socken_nbm-10868-10868-7_foto_goeran_dahlin

Fjädervippor från Harads Nbm 10868. Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum

Risning

Under fastlagen, liksom under långfredagen var det förr brukligt att folk risade varandra. Piskningen levde kvar ända in på 1900-talet. Fastlagsrisningens ursprung har sökts i den hedniska trosföreställningen att den som berördes med ris antogs få del av trädets inneboende kraft. Under katolsk tid användes riset till att piska sig som en förberedelse inför fastan. Gustav Vasa förbjöd företeelsen, men piskningstraditionen levde kvar bland folk i gemen. Senare blev det, särskilt bland ungdomar, vanligt att under fettisdagen skämtsamt piska varandra med risknippen.

Piskningstraditionen var starkare kring påsken än kring fastlagen. På långfredagsmorgon skulle husbonden ge barn och tjänstefolk en ”risbastu” för att påminna om Jesu lidande. Seden, som kallades för påskskräckan, har förekommit i Sverige sedan 1600-talet. Långfredagsrisningen utvecklades med tiden till en lek. Den som i hushållet kom upp först på långfredagens morgon fick risa de som sov längre.

Vid risningen användes ofta björkris, men också andra typer av ris har använts, till exempel enris. På många håll i norra Sverige trodde man att det var kvistar från dvärgbjörken som Jesus gisslades med. Trädets oansenlighet ska enligt traditionen ha att göra med skammen över att ha förorsakat Jesus smärta.

Prydnadsris

Fastlagsriset har även varit ett prydnadsris sedan åtminstone 1700-talet. Det smyckades med färgglada band och pappersblommor. Ibland kunde riset förses med pappersremsor med rim. Risen kunde också ges som kärleksgåvor, då ofta med små verser instuckna bland kvistarna. Färgade fjädervippor i fastlagsriset blev vanligt först på 1930-talet, men har använts sedan mitten på 1800-talet. Fjädrarna anspelar troligen på påskens ägg och kycklingar, som står för pånyttfödelse och liv.

Påskris

Påskris blev allmänna först under 1920-30-talet. Från början smyckades de inte, utan det var under 1930-talet som det blev vanligt att dekorera risen med färgglada påskfjädrar, kulörta pappersblommor och kycklingar av bomull. I städerna såldes risen ofta färdigdekorerade på torget, medan man på landet plockade in riset själv och dekorerade med köpta eller hemgjorda prydnader.

Idag har fastlags- och påskrisen blivit ett sätt att ta in våren i hemmet och de flesta gör inte någon skillnad mellan de bägge risen. Fjädrarna som vi pyntar våra ris med idag kan vara amerikanska kalkonfjädrar, som skickats till Kina för infärgning och paketering innan de når Sveriges affärer.

Äggkarotter och ägghönor

aeggkarott_8624_foto_goeran_dahlin

Äggkarott. Göran Dahlin © Norrbottens museum

Under 1800-talets senare del blev det populärt att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor. I Norrbottens museums samlingar finns endast en äggkarott i miniatyr. Museet fick 1968 en fin samling dockskåpsinventarier. Samlingen innehåller det mesta som behövs i ett dockskåpshem, som möbler, textilier, husgeråd och prydnadsföremål. Med samlingen följde även den lilla äggkarotten (Nbm 8624), som kanske dukades fram i dockskåpet till påsk. Karotten är fem centimeter lång och tillverkad av parian, som är ett tätt, oglaserat porslin.

Var och när den söta ägghönan är tillverkad känner vi inte till, men den och de övriga miniatyrföremålen har tillhört en kvinna som kommer från Luleå och levde åren 1834 till 1872. Samlingen gick i arv, först till hennes dotter och sedan till hennes dotterdotter, som i sin tur skänkte den till museet.

Påsken och äggen

Under påsken frossar vi på ägg i Sverige. Under påskveckan går det åt 2 000 ton ägg, dubbelt så mycket som under en vanlig vecka. Under själva påskafton mumsas det på upp till 6 miljoner ägg i timmen! Traditionen att äta mycket ägg vid den här tiden uppstod när Sverige var ett katolskt land. Då var det förbjudet att äta ägg under den 40 dagar långa fastan, därför åt man desto fler när det blev tillåtet igen vid påsk. Det var också nu som hönsen började värpa igen efter vintern. Ägget ses även som en symbol för pånyttfödelse och liv och markerar påskens budskap om uppståndelsen.

Att servera de kokta påskäggen i speciella äggkarotter eller ägghönor blev populärt under 1800-talets senare del. Hönorna tillverkades först i keramikverkstäderna i Staffordshire i England. Staffordshires verkstäder är kända för sina populära keramikfigurer. Efter engelsk förebild började hönorna tillverkas även i Sverige på 1860-talet av både Rörstrand och Gustavsberg. Karotterna kunde vara helvita eller målade. Rörstrand hade till och med en lyxhöna i sitt sortiment. Den var tillverkad i majolika med gulddekor.

Keramikhönorna fanns i olika storlekar, från mycket små för endast två ägg, till de som rymde tjugotvå ägg. Det förekom även att karotterna var försedda med tuppar och kycklingar på locket, men den ruvande hönan var det vanligaste motivet. Äggkarotterna behöll sin popularitet ända in på 1920-30-talen, men när funkisen slog igenom under 1930-talet blev det omodernt med porslin som bara kom till användning några få gånger per år. Idag ställer vi gärna fram ägghönorna på påskbordet igen, gamla, ärvda eller nytillverkade, importerade.

Läs mer:

Maxén, Maria & Waldetoft Lindroth, Helena, Glad Påsk!, Nordiska museets förlag, 1995.
Liman, Ingemar, Påskens ABC – en bok om våra påsktraditioner, Forum, 1973.
Fredlund, Jane, Så levde vi – fest och vardag i forna dagars Sverige, ICA Bokförlag, 2008

//Anja Wrede, föremålsantikvarie