Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

För drygt sex år sedan satt undertecknad tillsammans med kollegan Olof Östlund i omgivningarna kring Pajala och åt lunch. Vi gjorde arkeologiska utredningar i området med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering i området. Vi hade hört ett radioreportage om hur hundar användes inom sjukvården för att lokalisera cancer hos patienter. Under lunchen pratade vi om hur fantastiskt det vore om hundar kunde hitta brända ben på förhistoriska boplatser. Brända ben är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på förhistoriska boplatser, och är helt enkelt de matrester som våra förfäder lämnat efter sig. Tanken låg och malde hos oss och 2011 fick vi kontakt med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck vid Åkes Hundtjänst i Kalix. Vid gemensamma diskussioner föddes en önskan om ett samarbete med målet att kunna använda arkeologisökhundar som metod vid arkeologiska arbeten.

Hur skulle arkeologer kunna använda sig av arkeologisökhundar?
Tidigare i år har Norrbottens museum anlitat Fabel, Sveriges första certifierade arkeologihund. Fabel var med vid de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och letade efter gravar. Mer om detta kan du läsa i tidigare Åsas blogginlägg Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan. Fabel är tränad i att hitta mänskliga kvarlevor. Vi har däremot ett önskemål om att kunna hitta brända ben från matrester. Ett problem med att hitta förhistoriska boplatser här i Norrbotten, och såklart även på andra ställen, är att boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Ofta hittas boplatser tack vare öppna markskador, till exempel i dikesslänter, skogsbilvägar, rotvältor eller markberedningsspår. Tyvärr innebär markberedning även att boplatserna blir skadade, vilket är otroligt tråkigt att se. I samband med arkeologiska utredningar, som går ut på att ta reda på om det finns fornlämningar i ett exploateringsområde (det kan bland annat röra sig om etablering av en vindkraftspark, en gruva eller anläggandet av en ny vägsträckning) så har vi arkeologer möjlighet att undersöka potentiella boplatslägen närmare även om vi inte hittar några fornlämningar som är synliga för blotta ögat. Vi kan antingen med hjälp av spade eller grävmaskin avtorva områden för att se om det finns boplatsmaterial på platsen. I dessa lägen vore det optimalt om arkeologisökhundar skulle kunna användas. Om hundar markerar brända ben så skulle det vara möjligt för oss arkeologer att snabbare konstatera att det rör sig om en fornlämning utan att behöva göra större ingrepp i markytan. I sin tur innebär det såklart en besparing både i kostnad men även för miljön. Vid en arkeologisk undersökning skulle sökhundar kunna användas innan avtorvning, för att markera var det finns förekomster av brända ben.

Brända ben i urvalsbana och ”smittat vatten”
Det har gått några år sedan vårt första möte med Åke och Gunilla. På grund av tid och möjlighet så har arkeologisökhundsprojektet legat lite på is, men nu rör det äntligen på sig! Norrbottens museum har lämnat en del benmaterial som samlats in vid ett antal arkeologiska undersökningar till Åkes Hundtjänst. Med hjälp av benmaterialet har Åke och Gunilla påbörjat träningen av schäfrarna Bella, Cadja och Dasha. Träningen har bland annat omfattat försök i urvalsbana. Urvalsbanan har bestått av exempelvis fem burkar fyllda med material, varav en burk fyllts med brända ben och den sand/jord som benen påträffats i medan övriga burkar fyllts med sand/jord utan arkeologiska fynd. Därtill har benmaterial förvarats i burkar med vatten. Vattnet tar åt sig lukt av de brända benen och sedan har det ”smittade” vattnet droppats ut i mossa/vegetation. Resultatet hittills visar att samtliga hundar markerar rätt burk i urvalsbana och markerar de platser där det ”smittade” vattnet har droppats ut. Detta lovar mycket gott inför framtiden!

dscn0152

Åke Naalisvaara visar burkar som innehåller brända ben och vatten. Observera att märkningen HB på några av burklocken i verktygslådan inte står för något drickbart, utan är en förkortning för Haparandabanan. Vid Norrbottens museums arkeologiska undersökningar av fyra järnåldersboplatser längs med Haparandabanans sträckning samlades delar av anläggningar in som innehöll brända ben. Från detta har Åkes Hundtjänst fått material att använda till sin träning av Bella, Cadja och Dasha. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum


Fältförsök med arkeologisökhundar

Under tre dagar denna vecka så har Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst gått vidare i träningen av Bella, Cadja och Dasha, genom att göra fälttester på några fornlämningar i trakterna kring Kalix. Vi bjöd in media en av dagarna, då vi gärna vill informera om vårt projekt – även om det är långt ifrån klart. Intresset var mycket stort och representanter från Nordnytt, P4 Norrbotten, NSD och Kuriren närvarade vilket var otroligt roligt! Norrbottens museum har sökt och fått beviljat tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att få göra dessa fälttester, då viss provgropsgrävning är nödvändig för att avgöra om hundarna markerar brända ben eller ej. Alla markingrepp som ska ske inom en fornlämning kräver tillstånd från Länsstyrelsen, även för oss arkeologer. Det beror på att fornlämningarna inte ska skadas i onödan.

arkeologihund_20161011_dscf2448

Demonstration av sökning i urvalsbana i samband med pressens närvaro vid de arkeologiska fälttesterna utanför Kalix. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Vid fälttesterna har vi framförallt vistats på en boplats söder om Kälsjärv i Kalix kommun. Vid vårt besök kunde vi sorgligt nog konstatera att boplatsen till stor del är sönderkörd av motorcrossar. Vi fann boplatsmaterial i form av skörbränd sten, brända ben och lite kvartsmaterial som sprutat omkring i området. Ledsna arkeologer. Enda fördelen, om man nu kan uttrycka det så, är att vi i många fall faktiskt kunde se de brända ben som hundarna markerade i och med att de låg synliga i markskadorna.

arkeologihund_20161011_kje7762

Bella har nos för arkeologi! Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Dessutom markerade hundarna i två boplatsgropar och en skadad boplatsvall, vilket indikerar att det kan finnas brända ben i dessa anläggningar. Dessa har dock inte kontrollgrävts, för tillståndet från Länsstyrelsen innebär bland annat att vi inte får göra kontrollgrävning i konstaterade anläggningar. Däremot har vi kontrollgrävt på några andra ställen som hundarna markerat, tyvärr utan att hitta brända ben. Orsaken till detta kan bero på flera orsaker – hundarna har till exempel markerat några platser som ligger i svag sluttning. Det kanske kan finnas någon plats med brända ben högre upp i sluttningen, som gör att regnvatten har gjort att doftämnena har runnit längre ner. Dessutom ligger platserna mycket nära markskadorna där motorcrossarna har tagit sig fram – och det är mycket troligt att boplatsmaterial har spridits både hit och dit, och kanske landat i renlaven i området. Små vita brända ben blir svåra att hitta om de ligger i renlaven. Funderingarna är många, men efter veckans försök är vi försiktigt positiva. Bella, Cadja och Dasha visar att de i urvalsbana och utplacering av ”smittat” vatten lätt kan markera rätt plats. I fält kunde de också markera områden med brända ben och även markera enskilda ben som låg synligt i markskadorna. Att de dessutom gjort markeringar i konstaterade anläggningar gör ju det hela ännu bättre! Däremot behöver hundträningen fortsätta, Åke och Gunilla har nya funderingar efter fältförsöken och idéer om hur den fortsatta träningen ska gå till. Enligt Åke så har hundarna genomgått ca 1/3 av träningen så framtiden får utvisa hur slutresultatet blir.

dscn0166

Cadja, Gunilla Lindbäck, Åke Naalisvaara och Frida Palmbo på skadad boplatsvall. Spår från motorcrossar går rätt igenom boplatsvallen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Åke och Gunilla tränar hundarna på sin fritid, vid sidan av ordinarie arbete, vilket medför att träningen tar längre tid än om det skulle finnas finansiering för projektet. Hittills har vi tyvärr inte lyckats få finansiering för hundträningen i vårt spännande arkeologisökhundsprojekt, men förhoppningsvis så kanske det lossnar då vi nu kan peka på de framsteg som har skett. Norrbottens museum kommer att få ersättning för sin insats av Innovationsverksamheten, FoI-enheten inom Norrbottens läns landsting, då planen är att Åkes Hundtjänst ska försöka driva det hela som ett innovationsprojekt. Behovet av finansiering för träningen av hundarna kvarstår dock. Resultatet av veckans händelser ses åtminstone som mycket lovande och vi lär ha all anledning att återkomma…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Följ gärna Åkes Hundtjänst på Facebook eller via hemsidan Åkes Hundtjänst.

Arkeologisökhundar i ropet.

För några år sedan i samband med att min kollega Frida Palmbo och jag var och gjorde en arkeologisk utredning i trakterna av Aareavaara föddes en idé. Vi hörde på bilradion om att hundar inom sjukvården kunde detektera cancer genom att lukta på patienters blodprov eller urinprov. Vi satt på ett par stubbar på lunchrasten och pratade om att ”Det där borde ju vara möjligt att använda även inom arkeologi!”.

Brända ben borde vara idealiskt för att hitta de flesta boplatser, resonerade vi. I Norrbotten består stora delar av naturen av tallskog och granskog. I den typen av naturligt sura jordar (podsoljord) förmultnar obrända ben och andra obrända organiska material fort, men brända ben har en förmåga att bevaras genom tusentals år. Brända ben är dessutom med säkerhet kopplat till mänsklig verksamhet eftersom sannolikheten är ganska liten att ett djur skulle självdö, få benen rensade från kött, samlade på en ytmässigt begränsad yta, och sedan brännas i en naturlig skogsbrand. Brända ben är matrester som människor slängt i elden. De finns på boplatser från äldsta stenålder och framåt. Att ha brända ben som måldoft (eller ”etikett”) att söka för en specialsökhund, borde vara idealiskt.

Frida kände sedan tidigare två hundförare; Gunilla Lindbäck (som dessutom är utbildad arkeolog) och Åke Naalisvaara (som utbildar specialsökhundar). De nappade på idén och använde brända ben som Norrbottens museum lånat ut till dem för att göra tester i en urvalsbana inomhus. (Benen kommer från arkeologiska utgrävningar från 1970- eller 1980-talet, men saknar dokumentation. De kan alltså inte användas till arkeologiska analyser eftersom vi inte vet varifrån de kommer). Resultaten var mycket lovande: Hundarna markerar när de hittar doften av brända ben, ingen tvekan om den saken. Men för att övertyga länsstyrelse och möjliga finansiärer att detta kan vara framtiden, krävs mer än att hundarna bara markerar för brända ben i en urvalsbana inomhus.

Vi gjorde därför en litteraturstudie för att se vad som hittills skrivits om hundars luktsinne. Det skulle helst vara vetenskapligt granskade (peer reviewed) artiklar. Det finns färre än man tror, trots att hundens luktsinne varit känt sedan länge. Mycket har skrivits, men ofta har det som skrivits mera varit försök av typen ”testa och kör”, utan någon större noggrannhet i vare sig beskrivning av metoder eller statistik. De flesta vetenskapligt gångbara artiklar som skrivits handlar om sprängmedelssökning, narkotikasökning, skadedjurssökning och sökning inom medicin (cancersökning). I flera av artiklarna är träffprocenten av korrekta markeringar från hundarnas sida imponerande hög, och i de fall som hunden presterar sämre är det ofta kommunikationen mellan hund och människa som brister, d v s hunden har inte förstått vad det är som människan vill att hunden ska leta efter. Kontaminering av dofter, handhavandefel med måldofter och kontrolldofter, samt handhavandefel med hundar ställer till det.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Vill du gå djupare in i litteraturstudien och hundarnas resultat kan du öppna och läsa den via den här länken:

Arkeologisökhundar litteraturstudie

Frågan är nu hur man bäst går vidare. Vi har hundförare som är intresserade och vi har arkeologer som är intresserade. Problemet är tid och pengar. Tid för att utveckla metoder att träna hundarna. För att kunna använda hundarna som specialsökhundar på brända ben måste vi först lära dem att hitta etiketten i en inomhusbana. Vi måste vara säkra på att alla felkällor är bortsorterade och vi måste ha en hög träffsäkerhet hos hundarna. Därefter måste hundarna bevisa att de klarar jobbet i fältförsök utomhus på en plats där brända ben grävts ned (eller doften i form av bomullskompresser som fått ta åt sig doft från benen). Slutligen måste de bevisa att de kan hitta brända ben på äkta fornlämningar, och då måste man välja sådana fornlämningar där det sedan tidigare är känt att brända ben finns. Sådan testverksamhet på riktiga fornlämningar kommer att kräva godkännande från länsstyrelsen. Slutligen måste hunden och föraren godkännas, (certifieras – ”få ett körkort”). Eftersom det – vad jag förstår – inte finns någon utarbetad standard vad hundarna ska klara av så är det oklart vem man ska vända sig till att certifiera. Kanske blir det så att vi själva tillsammans med Åke och Gunilla får utarbeta någon slags standard. Processen tar arbetstid och pengar och det är det som vi söker nu. Eftersom andra arbetsuppgifter kräver våra resurser och tid så kan varken Norrbottens museum eller Åkes Hundtjänst ”bara göra” det här, vi måste hitta finansiering.

I detta skede kom arkeologidagen med perfekt timing för att berätta mer för allmänheten om detta. På söndagen den 30 augusti höll jag en föreläsning (som föregicks av ett radioinslag på P4 Norrbotten) om sökhundar som hjälpmedel inom arkeologin. Arkeologidagen sammanföll i år med den s.k. Grandagen på Grans Naturbruksgymnasium, som dessutom har en hundtränarutbildning Ett bra ställe att föreläsa om sökhundar och arkeologi. Litet uppmärksamhet kanske skapar nya förutsättningar?

Arkeologidagen är ett arrangemang som riksantikvarieämbetet ligger bakom och som museer och andra arkeologi-institutioner kan delta i. Riksantikvarieämbetet sprider sedan information över hela Sverige om alla föreläsningar, visningar och andra saker som händer den dagen. Det var den informationen som gjorde att Sophie Vallulv, arkeolog och hundförare från Småland, kontaktade mig bara några dagar innan arkeologidagen. Hon berättade att hon tränat sin hund att hitta humanosteologiskt material (d v s ben från människor). Hon hade skrivit sin Masteruppsats i ämnet.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Det är märkligt hur flera människor ibland får samma typ av idéer. Specialsökhundar i arkeologi både i Småland och i Norrbotten! Vallulv berättade också att det skulle sändas ett inslag om hennes hund i SVT:s program Vetenskapens Värld den 7 september. Inslaget visar hur de söker efter humanosteologsikt material i Sandby Borg på Öland. Titta gärna på det i SVT play om ni inte sett det redan.

Inslaget är synligt fram till 5 mars 2016. Här är länken:

Vetenskapens värld innehållande inslag om arkeologisökhund

Vi arkeologer skulle tjäna enormt mycket i tid och arbetsinsats, men också i miljöhänseende om vi slapp använda grävmaskin för att lokalisera lämningar. Om man kan gå direkt på de platser som hundarna markerar så blir vi mycket effektivare. Om vi arkeologer blir snabbare och effektivare är det till fördel för dem som betalar för arkeologin. En klar samhällsvinst alltså.

Är sökhunden en del av arkeologins framtid? Det återstår att se, men nu finns det i alla fall en certifierad hund i södra Sverige och flera arkeologer och hundförare som är intresserade. Det är en bra början.

/Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund