Schablonmåleri i Norr- och Västerbotten

Schablonmåleri är en teknik där man använder utskurna mönstermallar, schabloner, för att upprepa mönster i långa rader. Inom väggmåleriet användes ofta enkla geometriska figurer och växtdetaljer för att skapa komplicerade mönster.

Målning av schabloner i majorsbostället Nyborg 1986. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Schablonmåleriets historia
Målning med schabloner brukar kallas för en medeltida teknik men om man ska riktigt hårddra det så var schablonmåleri med handen som verktyg ett av människans tidigaste konstuttryck. Exempel på sådant dekorationsmåleri finns bland annat i en grottmålning i Argentina som bedöms vara ca 64 000 år gammal.

Under medeltiden i Europa blev dock sedvänjan med schablonmålning allt mer utbredd och välanvänd, framförallt i kyrkorna. Det medeltida kyrkliga schablonmåleriet användes för att skapa slingor och bårder men kanske framför allt för att fylla ut tomrummet mellan de bilder föreställande scener ur bibeln som målats på väggar och i valv.

Exempel på hur en medeltida kyrkomålning kunde se ut med figurmåleri på botten dekorerad med stiliserade blomsterschabloner, från utställningen Målarfärg på Skellefteå museum 1986. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Detta typ av måleri hittas idag sällan i Norr- och Västerbotten, främst för att vi inte har särskilt många kyrkor från denna tid men också eftersom man senare kom att måla över en stor del av detta måleri då vita kyrkoväggar kom på modet.

I slutet av 1700-talet började tryckta tapeter dyka upp även hos de mer välbeställda i Västerbotten. Tidens tyger och tapeter påminde mycket om varandra och kunde skapas med tryckstockar som liksom det senare väggmåleriet upprepade samma mönster i långa rader. De två teknikerna påminner därmed mycket om varandra.

Tapeten Nejlikrand är baserad på en förlaga från sent 1700-tal i Nordiska museets samlingar och har funnits både som tapet och tyg. Mönstret påminner mycket om dekorationsmåleri med schabloner. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

I Norr- och Västerbotten där utvändigt målade byggnader länge var ett bevis på välmåga betraktades invändigt dekormåleri, även enkelt sådant, som en lyx som endast förekom hos mer välbärgade personer. Eftersom det inte heller fanns några direkta högreståndsmiljöer att tala om i länen kunde det rådande modet omtolkas högst personligt och bygdemålarna dekorerade främst efter eget tycke och smak. Tekniken med schablonmålning fick under 1800-talet ett uppsving i stora delar av landet. I Norr- och Västerbotten upplevde den sin höjdpunkt omkring 1850-1880. 

Underlag för schablonmåleri
Det mesta måleriet i Norr- och Västerbotten utfördes på timmerväggar, antingen direkt på timret eller med någon form av underlag där emellan. I båda fallen ville man dock åstadkomma ett så jämnt underlag som möjligt. Metoden att jämna ut en timmervägg med en lerbaserad blandning, så kallad lerklining, är gammal och förutom den estetiska funktionen var den dessutom både tätande och isolerande, plus att den avsevärt försvårade för ohyra att få fäste i väggen. Den primära funktionen torde dock nästan alltid ha varit att jämna ut timmerväggen inför målning. 

En mängd olika saker kunde användas till lerklining; kodynga var mycket vanligt och utmärkt som fyllnadsmedel och armering, linhalm och agnar var också vanligt men allt från sågspån till gamla myrstackar förekom. I övriga delar av landet var helt lerklinade väggar vanligt förekommande medan det i norra Norrland var vanligast att endast den så kallade såten, mellanrummet mellan stockvarven, fylldes mer lerklining.

Lerklinade såtar mellan timmerstockarna i en kyrkkammare i Lövånger kyrkstad. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

När väggen väl bedömdes slät nog skulle den vitlimmas. Vitlimning kunde göras direkt på timret och utgjorde ofta grund för dekorationsmåleri. Limfärgen gjordes på en blandning av bindemedel (lim), pigment och vatten. Färgens största förtjänst, frånsett estetiska synpunkter, har varit att ingredienserna varit lättillgängliga och framför allt billiga. Därför har limfärg haft omfattande användning långt fram i tiden och även efter det att färdigblandade färgtyper började finnas i handeln. Färgens största nackdel är känsligheten för fukt och liten motståndskraft mot mekaniskt slitage, men det låga priset gör den ändå i rätt miljö billigast i längden, trots att den behöver förnyas oftare än andra färger.

Limämne i form av större bitar i Skellefteå museums samlingar. Limämnen förekom även som mindre pärlor. Foto: Skellefteå museum.

I enklare hem började vävspänning av väggar förekomma i början av 1800-talet som underlag för dekorationsmåleri med limfärg. Väven spikades med träpligg eller nubb direkt mot timret. Under 1800-talets senare hälft ersattes vävspänning av linne med juteväv och vävspänning blev därefter främst underlag för tapet. Vid samma tid blev det också vanligt att täcka väggen med papp innan den målades eller tapetserades. Pappspänning utfördes av en målare. 

Timmerväggar pappspända med så kallad Örvikspapp i en kyrkstuga i Bonnstan, Skellefteå kyrkstad. Foto: Gunnar Waller, Skellefteå museum.

Väggarna kunde också kläs med panel av trä som till en början sågades för hand. Hela stockens bredd utnyttjades för att såga fram brädorna, vilket innebar att bredden kunde variera mellan 15 och 50 cm. Virkesdimensionen är i regel bredare ju äldre virket är. Brädorna var ofta också mycket kraftiga. Efter kantning och spontning fick de ett kilformat utseende vilket gjorde att de vid uppsättning spikades växelvis rot- och toppända. Fram till 1800-talets senare del handhyvlades allt virke. Under 1800-talets senare hälft blev maskinsågad pärlspontpanel vanligt på väggar, i samband med utvecklingen av sågverken. Som underlag för schablonmåleri användes dock nästan enbart helt slät panel.

Timmerväggar klädda med en liggande slät träpanel som använts som underlag för en yngre variant av schablonmåleri. Foto: Skellefteå museum.

Schablonmönstren
Schabloner skars tidigare ut av näver eller kraftigt papper eller till och med i plåt. För att måla ett helt rum fick man ofta göra flera schabloner av samma utseende då de inte var så lättvättade. Schablonerna blev sällan exakt likadana vilket märks om man studerar mönstret på väggen närmare. Målningen blev inte heller perfekt då det lätt kunde smita lite färg utanför vilket dock hör till de äldre mönstrens charm. Ofta kunde man också variera mönstret något från schablon till schablon och skavankerna blir då mindre framträdande. Idag när vi kan använda plastfilm istället är det lättare att kopiera samma mönster exakt likadant direkt från väggen och också att rengöra schablonen mellan användning.

Kopiering av äldre schablonmönster direkt från väggen med hjälp av plastfilm. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

De vanligaste schablonmönstren bestod av stiliserade blommor eller geometriska former. Mönstren började efterhand alltmer efterlikna tapeter och när de också började utföras på papp eller väv istället för direkt på timmerväggen bidrog detta till intrycket av papperstapet. I slutet av 1800-talet började färdiga schabloner säljas från så kallade schablonfabriker eller importeras från Tyskland och Danmark. Tillgången på färdiga mönster medförde en viss likriktning utseendemässigt. Det dekorationsmåleri som förekom på pappspända väggar och i tak omkring sekelskiftet 1900 utfördes främst med linoljefärg till skillnad från det äldre måleriet som utfördes med limfärg. Färgen stöpplades i båda fallen.

Tvåsidig schablonmall från Västerbottens museums samlingar som visar turordning av färgläggning av takschablon i naturlig storlek. Foto: Västerbottens museum.

De enklaste mönstren byggdes upp av en enda schablon i en enda kulör på en bottenfärg som ofta var vit. För att skapa de mer intrikata mönstren behövdes en serie olika schabloner lagda sida vid sida, vars placering synkroniserades med passmärken. Målaren arbetade sig stegvis över väggen och använde sig av flera olika kulörer. För riktigt komplicerade mönster kunde schablonerna även placeras ovanpå varandra och målas i olika kulörer. Detta krävde att det första lagret var helt torrt innan nästa lager applicerades.

Mönster uppbyggt av en enda schablon i en enda kulör på vit botten. Foto: Seth Jansson, Skellefteå museum.
Mönster i Wallmarksgården, Gammlia uppbyggt av flera olika schabloner målade i olika kulörer. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.
Schablonmönster i byggnadsminnet Nyborg, Skellefteå från ca 1850 där flera schabloner har använts i lager på lager. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.
Närbild av schablonens lager-på-lager-effekt. Foto: Skellefteå museum.

I tak och på golv
Mot slutet av 1800-talet när papp av cellulosa började framställas på rulle och spik började tillverkas industriellt blev pappspända tak vanligt i alla sociala grupper. Ofta var det taket i salen som papp- eller vävspändes. Till pappspänning av tak användes en tunnare papp än till väggar. Uppsättningen utfördes vanligtvis av en kunniga målare. Pappspända tak målades oftast med limfärg eller kritades. Under 1800-talet och i början av 1900-talet försågs de gärna med dekorationsmålning utförd med schabloner. Måleriet byggdes ofta upp med en rad olika schablonbårder längs takets ytterkant och gärna med en rund schablon i mitten där sedan lampkronan hängdes upp som pricken över i.

Pappspänt och schablonmålat tak i Drängsmark, Skellefteå utfört av Algot Lundqvist. Foto: Annika Hallinder, Skellefteå museum

Likaså förekom schablonmålade golv under en period på 1800-talet. Eftersom dessa nöttes kraftigt av brukande så är det ovanligt att man idag hittar sådana bevarade i gott skick. De schablonmålade golven blev nog aldrig heller lika vanliga som deras motsvarigheter på väggar och i tak.

Schablonmålat golv i Bexeliusgården, Lövånger. Foto: Skellefteå museum.

Några exempel på mönster från Norr- och Västerbotten
Det mönster som nog har hittats flest gånger i båda länen är det som senare har fått gå under namnet ”Vågen”. Mönstret har hittats i allt från enkla bondgårdar till patronsbostäder, i en rad olika byar i Skellefteå och Byske socken och även på flera orter i Norrbotten. Hur mönstret spreds är inte känt men kanske var det så att det var en och samme målare som utförde måleriet i alla dessa gårdar. Kringvandrande målare var vanligt och en del av dem kunde täcka in stora geografiska områden.

Mönstret ”Vågen” avritat från en gård i Gagsmark, Byske socken. Foto: Pär Hallinder, Skellefteå museum.

En annan populär mönstertyp som har förekommit i många olika varianter i båda länen är den med rombisk uppbyggnad av stiliserade blomster och blad. Ibland har även mitten av varje romb dekorerats med en mer naturligt efterliknande blomma, stjärna eller dylikt.

Variant av det rombiska mönstret hittat i en gård i Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.
Delar av mönstret på bilden ovan har fått en mer naturligt efterliknande blomma i mitten av rombmönstret. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Efter att mönstermallar från schablonfabriker blev vanliga blev det också vanligare att ett och samma mönster kan hittas över stora delar av landet. Ett exempel på sådant mönster hittar man bland annat i byggnadsminnet Rijfska gården, Kusmark Skellefteå liksom i en Västerbottensgård i en grannby i Byske socken. I dessa fall kan man misstänka att det också är samme målare som varit framme eftersom måleriet är utfört med samma typ av fältindelning och med samma kulörer förutom att själva schablonen i det ena fallet är grön och i det andra fallet blå. Detta dekorationsmåleri är troligtvis utfört så sent som på 1920-talet.

Schablonmålning i blått på rosa botten från 1920-talet i byggnadsminnet Rijfska gården, Kusmark Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.
Samma schablonmönster som ovan i grönt på rosa botten i köket i en Västerbottensgård i Byske socken. Foto: Krister Hägglund, Skellefteå museum.
Närbild av schablonmönstret på bilden ovan. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Schablonmönster från Norr- och Västerbotten på tapeter
Om man inte har orken eller lusten att återskapa ett gammalt lokalt använt schablonmönster hemma så kan det vara bra att känna till att det också finns några tapeter på marknaden som är baserade på schablonmönster hittade i Norr- och Västerbotten. Ett av dessa går under namnet Glommersträsk och trycks av Lim- och handtryckta tapeter i Göteborg. Vilken gård mönstret kommer ifrån är inte känt men en god gissning är att det kommer från Hängengården, hembygdsgården i Glommersträsk. Mangårdsbyggnaden på gården uppfördes 1804 och i gården finns flera fina väggmålningar bevarade. Dessa är målade av Anna-Greta Jonsdotter som föddes 1779.

Hängengården i Glommersträsk. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Ett annat exempel hittar man i Boråstapeters kollektion Anno. Där finns ett nytryck av en schablonmålning från ca 1850 från majorsbostället Nyborg i Skellefteå. Bostället renoverades 1850 då det gick från att vara militärboställe till att bli privatbostad. Kollektionen innehåller tre olika färgställningar av tapeten men tyvärr lyckades man inte återskapa den exakta färgställning som originalet har. Mönstret anses unikt eftersom det innehåller tre olika kulörer vilket inte var helt vanligt vid schablonmålning.

Förlagan till Boråstapeters tapet Nyborg hittar man i majorsbostället Nyborg på Nordanå i Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

I ECO:s kollektion Epok fanns tidigare även ett schablonmönster från omkring 1820-talet baserat på ett original från Steckzénska gården i Piteå vilket även gav namn åt tapeten. Tyvärr slutade den att tryckas 2002 men i Duros kollektion Gammelsvenska Quickup finns en tapet vid namn Dahlströmska gården som är mycket snarlik ECO:s tapet. Båda tapeterna är uppbyggda av samma schablon som bildar ett rombmönster men i mitten av romberna har de fått olika mönster. Förlagan till Dahlströmska gården hittades i en gård med samma namn i Vadstena vilket visar mönstrens spridning från norr till söder (eller tvärtom) redan vid denna tid.

Vid tangentbordet: Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Källor

Tryckta
Bergman, Kaj. På timmer och tapet: 1800-talets schablonmålade väggmönster i Norrbotten. Norrbottens museum, Luleå, 1992.

Fridell Anter, Karin & Wannfors, Henrik. Så målade man: svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. Svensk byggtjänst, Solna, 1989.

Lindberg, Annika. ”Vackert å grant, vackert å grant!”. Västerbotten. 2000:2, s. 2-45, 2000.

Åsbrink, Anna-Carin. Handbok för schablonmåleri. Länsstyrelsen Gävleborg, 2020.

Vinjettbild. Målning av schabloner i majorsbostället Nyborg 1986. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Denna artikel publiceras även på nättidskriften Västerbotten förr & nu. Schablonmåleri i Norr- och Västerbotten (nattidskriftenvasterbotten.se)

Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan?

Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.

Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.

Bildtext:  De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer.
De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp.

Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.  

De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer inom Skellefteå kommun.

Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund.  Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.

Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.

Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.

Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.

Satellitbild kompletterad med terrängskuggning för 3D-effekt. Det blå är en schematisk markering för högsta kustlinjen. Här syns tydligt de våldsamma tömningar av glaciärsjöar som skett norrifrån och kullandskapet just norr om kustlinjen. Ilvädersträsket är sjön i det övre högra hörnet av kartan.
Här är jordartskartan som visar isälvssediment (grönt), isälvseroderat område (grått), morän (blått), myrmark (brunt) och berg i dagen (rött). Myrarna var för 10500 år sedan till största delen öppna vatten, den blå linjemarkeringen för Högsta kustlinjen är alltså ganska schematisk.
En topografisk karta över samma område gör det litet tydligare var sjöar, blötmyrar och torrmyrar ligger. Kullandskapet framträder kanske tydligast på den här kartan.

Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.

Kullandskapet söder om Ilvädersträsket. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från kulle söder om Ilvädersträsket med utsikt ut över myrlandskapet. På bilden syns också Therese Hellqvist, Skellefteå museum. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från en moränrygg vid Källheden. Fantastiskt läge, men inga synliga lämningar. Therese Hellqvist söker febrilt i markskador efter spår. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.

Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.

Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.

Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.

Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.

Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?

Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.  

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Litteratur:

Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482

Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen: