Harsprångets första anläggarsamhälle

Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

Ortofoto Harsprångselet. Bilden till vänster är tagen på 1960-talet. Då har det andra samhället uppförts och Harsprångets vattenkraftverk har färdigställts. På platsen för det första samhället finns fortfarande ett antal byggnader kvar, bland annat centralmarketenteriet. Högra bilden är tagen tidigt 2000-tal, här har båda samhällena avvecklats helt och kvar finns endast spår av vägdragningarna. Bildkälla: Lantmäteriet

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

De första arbetarna fick bo i enkla små skogskojor innan det att man etablerade de mer permanenta byggnaderna och samhället. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Ritning på det stora centralmarketenteriet med sina fyra matsalar och lanterniner på taket. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Fotografi av Centralmarketenteriet under samhällets utbyggnad. Den vänstra byggnadsdelen innehöll ett modernt och effektivt kök och den högra byggnadsdelen innefattade matsalarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

För att undvika den oordnade bebyggelse som till en börja präglade grannsamhället Porjus vid inledningen av kraftverksutbyggnaden där valde man att ta fram en stadsplan för Harsprångets första anläggarsamhälle. Det T-formade centralmarketenteriet syns strax ovanför byggarbetsplatsen och vi dem tre stycken byggnader som i planen omnämns som Vinterbaracker. Dessa kom att bli de ungkarlsbaracker som fanns. Kv. A, G och B var avsatta till egnahemsbostäder åt arbetarna och deras familjer och i Kv. C syns det lilla handelscentrum som upprättades. Till vänster syns en utpekad plats för kyrka och i Kv. E finns plats för ett polishus, de kom aldrig att uppföras. Bildkälla: Harsprånget, bok av Nils Forsgren.

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

Den tilltagna ingenjörsvillan som permanent skulle inhysa den blivande driftingenjören för Harsprångets vattenkraftverk. Idag den enda byggnaden som finns kvar på platsen för det ursprungliga första samhället i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Egnahemsbyggnader belägna högst upp i samhället. Arbetarna hade en valmöjlighet bland ett antal standardtyper för utförandet av byggnaderna, samtliga ritade av Svante Dyhlén. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté
En familj framför sitt egnahem i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Pågående utbyggnad av samhället. I bakgrunden syns tre av de Vinterbaracker/ Ungkarlsbaracker som uppfördes i samhällets högra kant. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

I bakgrunden skymtar Centralmarketenteriets lanternintak och i förgrunden är de tre Vinterbaracker eller Ungkarlsbaracker som inhyste de arbetarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv

Vad djuren kan berätta

Animala ben, d.v.s. djurben, som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan berätta mycket för oss om en plats och hur den har nyttjats av forntidens människor. I veckans blogginlägg kommer jag att skriva om hur mycket information vi faktiskt kan få ut enbart genom att okulärt analysera djurbenen.

Genom att analysera de djurben som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan vi bland annat få fram vilka arter som finns representerade i materialet, om det exempelvis finns ben efter ren, ko eller svin representerade. Men analyserna slutar inte där. Genom de analyser som osteologer utför kan vi även få fram hur gamla djuren var när de lämnade jordelivet, om de var drabbade av någon sjukdom, om det finns slaktspår och genom det kan vi även analysera och bedöma slaktmönster. Vi tittar även på hur många av varje art som finns representerade i materialet, för att nämna några exempel. Jag tänkte att vi nu ska fördjupa oss lite mer kring hur en osteolog kan arbeta med djurben.

Det första jag gör när jag ska analysera djurben, är att sortera materialet efter element. Detta innebär att jag sorterar upp benen/fragmenten så att alla kraniefragment ligger i en hög, alla fragment från överarmsben ligger i en hög osv. Därefter går jag vidare till att artbestämma varje fragment – när så är möjligt. Är benen kraftigt fragmenterade kan det saknas karaktäristiska drag och då kan det vara svårt att bedöma art. I de fallen kan vi istället bedöma om fragmenten kommer från ett stort eller litet däggdjur. Djur som kan vara lite kluriga är bland annat fågel och fisk. Ben ifrån både fisk och fågel är väldigt karaktäristiska till utseende – kort sagt ser man direkt att det är fågel respektive fisk. Här är det kluriga istället att lista ut vilken fisk- respektive fågelart det i sin tur rör sig om…

Så här kan brända ben se ut. Trots att benen kan vara kraftigt fragmenterade så går det ändå att få ut en hel del spännande information.
Foto: Norrbottens museum.

Vad en osteolog kan analysera:

På samma sätt som när en osteolog analyserar mänskliga kvarlevor så bedömer vi både ålder och kön även på djur när det finns förutsättningar för det. Precis som när vi analyserar mänskliga kvarlevor bedömer vi bäcken, kranium och om benen är fullt utvecklade på djuren för att bedöma ålder och kön. Har vi exempelvis en underkäke med tänder kvar kan vi genom att analysera tandframbrytning bedöma åldern även på djur.

Något som kan vara intressant med djurben är att identifiera slaktspår. Slaktspår kan bland annat bedömas efter snittspår och huggmärken. Identifierar man slaktspår så kan vi även bedöma slaktriktning, d.v.s. från vilket håll har man exempelvis styckat lårbenet? Var på benen finner vi snittspåren? Genom sådan frågeställningar kan vi identifiera eventuella slaktmönster och jämföra med andra lokaler vilket är otroligt spännande.

Det är inte helt ovanligt att vi får analysera just brända ben. Likaså här bedömer vi art och element, det är dock något svårare i och med att benen ofta utgörs av väldigt små fragment. När ben utsätts för hetta spricker de och fragmenteras. Men vid brända ben analyserar vi även förbränningsgrad vilket innebär att vi bedömer hur pass eldpåverkade benen är.

En annan spännande aspekt som man kan titta på är kvantifiering! Det låter troligtvis lite tradigt men när man väl fått kläm på de olika metoderna och ser vilken typ av information man kan få ut så är det otroligt roligt! Kvantifiering skulle kunna bli ett alldeles eget blogginlägg så jag kommer därför att begränsa denna del av inlägget något.

Inom kvantifiering finns det olika begrepp så som MNI (minimum number of individual = minsta antal individ) och MNE (minimum number of element = minsta antal element). Genom dessa metoder kan vi räkna ut hur många individer det finns av respektive art samt hur många element som finns representerade i materialet. Det finns, som jag skrev ovan, lite olika metoder man kan använda sig utav när det gäller kvantifiering och jag tänkte försöka beskriva hur man kan använda MNI på ett någorlunda förståeligt sätt (hoppas jag) nedan.

Ett relativt simpelt sätt att räkna ut MNI är att använda sig utav resultaten från MNE-bedömningen. Det svåra kan vara att bedöma hur många unika delar det finns av varje element, detta gäller såklart endast för fragmenterade ben. Om vi exempelvis har två proximala (den övre delen av lårbenet som utgörs av höftkulan och lårbenshalsen) delar av lårben (med intakta ledytor) från vänster sida varvid båda härstammar från fullvuxna djur samt en distal (den motsatta delen till den proximala delen, belägen nedåt mot foten i detta fall) del av ett lårben från höger sida som visar sig komma från ett ungt djur så kan vi genom detta avgöra att det finns minst tre individer i materialet. Jag har skrivit följande inlägg tidigare som även tar upp kvantifiering i ett mer skarpt läge: Åter till Gammelstad kyrkstad | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com).

Som ni ser på bilden är det inte alltid så stora fragment som man som osteolog har att arbeta med…
Foto: Norrbottens museum.

Nu ska vi ta del av några exempel där djurben har kunnat ge en hel del spännande information:

Ann-Chirstin Nilsson har i en artikel i Populär arkeologi skrivit om hur man genom analyser av djurben från boplatser kan få hintar om huruvida boplatserna har varit belägna vid kusten eller i inlandet samt om boplatserna har varit bebodda året runt eller enbart säsongsvis. Ann-Christin har i sin artikel sammanställt en tabell med fornlämningar i Norrbotten, deras höjd över vattnet samt vilka djur som påträffats vid respektive lämning. Genom tabellen går det bland annat att se att ben från säl, och närmare bestämt vikaresäl, dominerar i jämförelse med övriga arter. Vad gäller vikaresäl så finns det ben från i princip hela kroppen – hela kroppen finns alltså representerad. Detta indikerar att sälen har styckats på platsen. Något som lyfts i artikeln är att det enbart på några enstaka boplatser förekommer ben från säl tillsammans med älg/ren. Trenden som kan ses via tabellen är att där det förekommer säl, finns inte älg/ren och vice versa. Trots att det har funnits ett begränsat material att genomföra denna analys på tolkar Ann-Christin detta som att det skulle kunna vara så att folk har flyttat mellan kust och inland för att i huvudsak jaga säl respektive älg/ren under olika delar av året.

I Sven-Donald Hedmans avhandling Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD har Sven-Donald bland annat låtit analysera det benmaterial som påträffats vid en rad olika undersökningar i Norrland. Syftet med den osteologiska analysen var framför allt att artbestämma benen och även göra en uppskattning om hur många individer som fanns representerade (MNI). Genom att analysera det osteologiska materialet hoppades Sven-Donald på att kunna studera de näringar och resurser som nyttjats inom den tidsperiod som han har valt att fokusera sin forskning på. Sven-Donald skriver bland annat i hans resultatdel att ren tillsammans med ren/älg framträder som de viktigaste resurserna från mitten av vikingatid och framåt. Förekomsten av fisk (sik, gädda och abborre) i de analyserade materialen tycks starta från slutet av vendeltid till tidig medeltid, men fisk förekommer även i enstaka kontexter daterade till historisk tid. Fiskben dominerar i materialet från slutet av vendeltid fram till mitten av vikingatid, under denna period har inga säkra bedömningar av ren kunnat göras. Att ren förekommer från och med vikingatid skulle kunna indikera att en ekonomisk förändring sker i och med att fisk i kombination med ren dominerar under just vikingatid. Sven-Donald påpekar dock att de fragment som enbart kunnat bedömas till däggdjur utgör en osäker faktor som skulle kunna förändra hans slutsatser.

På bilden ser ni det material som mina kollegor samlade in vid undersökningen i Sammakko varvid jag är ansvarig för den osteologiska analysen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Detta var endast en liten inblick i hur mycket information vi faktiskt kan få fram genom att enbart titta på benen. Om man även gör kemiska analyser kan man även få fram den kunskap som ögat inte kan se.

Efterlysning! Som ni ser på bilderna det kan röra sig om väldigt små fragment vid analyser av djurben. Därför arbetar jag med att få ihop en ordentlig referenssamling som underlättar vid analyserna. Om ni därför påträffar djurben när ni är ute i skog och mark och vill skänka dem till oss tar vi tacksamt emot dem! Genom att ha en referenssamling kan analyserna bli ännu säkrare och vi kan få ut mer information om de människor som levde här i Norrbotten innan oss.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Referenser:

Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Studia archeologica universitatis umensis 17. Umeå

Lyman, R. Lee. 2012. Quantative Paleozoology. Cambridge University Press

Lyman, R. Lee. 2014. Vertebrate Taphonomy. Cambridge University Press.

Nilsson, Ann-Christin. 1991. Kust eller inland? Djurben kan ge svaret. Ingår i Populär arkeologi. – 0281-014X. ; 1991(9): nr 2, s. 26-27. Lund