Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Anemi och spår på skelettet?

Denna vecka återvänder vi till osteologins fascinerande värld! Vi kommer att fortsätta på ett liknande tema som mitt förra blogginlägg som handlade om hur skelettet påverkas vid brist på D-vitamin. Har ni inte läst det så finns det inlägget att läsa här: Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Denna veckas blogginlägg kommer att handla om vad som kan hända med skelettet vid en annan typ av bristsjukdom, nämligen anemi d.v.s. blodbrist.

-I detta inlägg kommer det att förekomma ett fotografi på ett mänskligt kranium som uppvisar spår av det tillstånd som veckans blogginlägg behandlar. Fotografiet är taget av undertecknad och publiceras i ett utbildande och visualiserande syfte. Känsliga läsare varnas.-

Att lida av anemi eller blodbrist är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle och som kan bero på en rad olika faktorer, men den vanligaste är på grund av för dåliga järnvärden, dvs järnbrist. Det är uppskattningsvis ca 30 % av jordens befolkning som lider av blodbrist. Att lida av blodbrist kan, som med så många andra tillstånd, bero på en rad olika typer av underliggande sjukdomar. Anemi definieras dock av att man har för lite hemoglobin och/eller för lite röda blodkroppar i blodet.  

Järn behövs för att hemoglobin ska utvecklas i de röda blodkroppar som bildas i benmärgen. De röda blodkropparna transporterar i sin tur syre från lungorna till kroppens alla celler. Röd blodkroppar behövs alltså för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Vid blodbrist blir de röda blodkropparna bleka och de blir mindre än vad de normalt är, de har även en mycket kortare livstid. Livstiden för en röd blodkropp kan halveras vid blodbrist, i normala fall lever en röd blodkropp i 120 dagar. Järn lagras i vanliga fall i levern och i mjälten när de röda blodkropparna bryts ned. Ca 90% av det järn som finns i röda blodkroppar behövs även för att bilda nya blodkroppar. Blodbrist utvecklas när lagren är uttömda och kroppen försöker absorbera ett större intag av järn. Förlusten av järn är alltså större än själva intaget.

Även människor förr i tiden drabbades av anemi. Det kan dels ha berott på en järnfattig diet, dålig hygien i samband med sämre levnadsförhållanden och därmed även en ökad risk för infektion samt utvecklingen av ett mer permanent jordbrukssamhälle kan alla tillsammans, eller var för sig, ha bidragit till att blodbrist uppstod och ökade bland människor. Bortsett från en järnfattig diet, spelade en rad andra faktorer in i dåtidens samhälle (som dock fortfarande är aktuella än idag); nämligen blodförlust i samband med skador, menstruation och kroniska sjukdomar så som cancer och parasiter.

Blodbrist kan visa sig genom trötthet, man är blek, man får svårt att andas och tar därför kortare och ytligare andetag, man svimmar, har hjärtklappning samt att man har en ökad hjärtfrekvens. Samtliga symptom är alla vanliga tecken på sjukdomen. I de svårare fallen går det även att se problem i den kognitiva utvecklingen, hjärtfel samt abnormaliteter i skelettet. Förändringar i skelettet bildas troligen enbart under barndomen, vuxna individer uppvisar spår i skelettet men dessa har troligtvis redan bildats när individerna redan var barn.

Vad kan hända med skelettet vid anemi?

Vad som då kan hända med skelettet är att det yttre skalltaket tunnas ut. Detta sker när den svampliknande, spongiösa benvävnad (diploën) som finns mellan det yttre och det inre skalltaket skapar ett tryck mot själva skalltaket. Benvävnaden mellan det yttre och det inre skalltaket blir då tjockare än normalt och det yttre skalltaket blir som sagt tunnare och får en porös yta. Att ha en förtjockad diploë är ett av de kriterier som finns för porotic hyperostosis vilket är ett tillstånd som ofta går hand i hand med en patologi som kallas för cribra orbitalia. Detta tillstånd i kraniet inträffar när kroppen stimuleras till att producera mer röda blodkroppar i benmärgen för att kompensera för järnbristen. Dessa förändringar ses ofta på hjässbenen och nackbenen samt att taket i själva ögonhålan får små tätt sittande hål/perforeringar vilket kallas för just cribra orbitalia. Cribra orbitalia identifieras genom dessa små perforeringar som är placerade i de övre delarna av ögonhålornas tak, därav dess namn (se bild nedan).

Här kommer en liten snabbkurs i latin:

Orbita = ögonhåla. Härstammar från orbis som betyder cirkel

Cribrum = porer/perforeringar som i plural blir cribra.

Skelett nummer 6 från Magasinsgatan i Luleå med cribra orbitalia i ögonhålan.
Foto: Emma Boman @ Norrbottens museum.

Skelettförändringar i samband med anemi vid järnbrist tycks förekomma i två olika former; den ena med enbart förändringar i ögonhålorna (cribra orbitalia) och den andra med både förändringar i ögonhålorna och i skalltaket (porotic hyperostotis). Förändringarna är ofta symmetriska och förändringar i skalltaket tycks inte förekomma utan närvaron av förändringar i ögonhålorna. Det har därför föreslagits att förändringar i skalltaket kan indikera en svårare form av anemi. De skelettförändringar som förekommer vid anemi kan även förekomma vid andra sjukdomar så som brist på D-vitamin, inflammation och även vid tumörer. Dessa tillstånd, porotic hyperstotis och cribra orbitalia, har under en längre period tolkats bero på anemi vid järnbrist, men nyare forskning menar på att det inte enbart behöver vara så.  Det kan även tyda på exempelvis stress och ohälsa hos barn. Att identifiera orsaken bakom skeletala förändringar är inte helt lätt alla gånger – som med så mycket annat här i världen.

När denna typ av förändringar (som nämns ovan) påträffas på skelettet, och som anses vara en aktiv lesion, dvs det är förändring eller skada som är pågående, indikerar det att individen inte har anpassat sig efter sjukdomen vid tidpunkten för individens bortgång. Studier har påvisat att det även finns en ökad dödlighet hos individer med cribra orbitalia.

Anemi ökade under den yngre stenåldern

En tolkning som finns är att förekomsten av anemi ökade i samband med att man övergick från ett jägar- och samlarsamhälle till att vara jordbrukare. Sädesslag är ingen källa till järn och när man då övergick till att förlita sig på att dessa grödor skulle ge en tillräckligt varierad kost kan det ha lett till att förekomsten av anemi ökade hos populationerna under stenåldern. Skelettmaterial daterade från denna övergång indikerar att ökandet av anemi och övergången till ett jordbrukssamhälle kan hänga samman.

Man tror att förekomsten av anemi kan ha ökat under stenåldern när man övergick från att vara jägare-samlare till att mer livnära sig på jordbruk. Illustration av Hanna Larsson @ Norrbottens museum.

Under det medeltida Europa var det inte helt ovanligt att män led av blodbrist i högre utsträckning än vad kvinnor gjorde. Detta tror man beror på att kvinnor i regel ammade sina barn tills de var runt 4 år gamla. När kvinnor ammar så länge ger det en oregelbunden mens vilket i sin tur gjorde att de inte förlorade lika mycket blod, som de skulle ha gjort vid en regelbunden menstruationscykel. Efter medeltiden tycks det dock skifta och kvinnor led istället mer av blodbrist än män, detta är som en följd av upprepade graviditeter och regelbunden menstruation däremellan. Det finns även studier som föreslår att individer av de högre klasserna inte led av blodbrist på samma sätt, vilket troligen beror på att deras diet innehöll mer rött kött och att de hade bättre levnadsförhållanden med mindre infektionsrisker.

Massgraven vid Magasinsgatan

I de arkeologiska materialen i Norrbotten har cribra orbitalia identifierats i ett material påträffat i en massgrav vid Magasinsgatan i centrala Luleå. Delar av denna massgrav framkom redan 1906 och även under 1960-talet. Massgraven undersöktes dock inte förens 1972 då en schaktning för vattenledningar ägde rum. Massgraven har, efter det övriga fyndmaterialet, tolkats vara ett spår av finska kriget och har därmed även daterats till början av 1800-talet.  Individerna har tolkats tillhöra svenska och finska soldater men även troligen ortsbor.

Vid Magasinsgatan 7 i kvarteret Haren i centrala Luleå påträffades en massgrav redan 1906. I massgraven har cribra orbitalia identifierats hos flera individer. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1972:225:1.

Vid höga dödsantal inom arméer, som skett utanför själva slagfältet, var det ofta den så kallade ”fältsjukan” som fick skulden. Om en individ drabbades av exempelvis tyfus eller dysenteri så var det inte ovanligt att man istället kallade tillståndet för fältsjukan. Fältsjukans symptom beskrevs bestå av bl.a. diarré, frossa, sår och skörbjugg. Det finns bland annat beskrivet att en mycket smittsam feber härjade bland trupperna efter deras ankomst till Torneå i december 1808, det var även i Torneå som smittan härjade som värst. Det var brist på både läkare och medicin och det rådde trängsel på sjukhusen, vilket inte underlättade smittans framfart som då även nådde byborna. De avlidna samlades ihop och transporterades till en avsedd massgrav där alla kroppar samlades och begravdes tillsammans.

Cribra orbitalia har identifierats hos fem kranier som påträffades i massgraven vid Magasinsgatan. För två av dessa kranier är det dock inte helt klart om de faktiskt tillhör materialet från Magasinsgatan eller inte. Det kan bero på bristfällig dokumentation sedan tidigare eller att flera kockar har varit inblandade i diverse olika processer, vilket kan göra att dess ursprung kan vara något svårtolkat – men det har tolkats som att även dessa två individer kommer ifrån massgraven vid Magasinsgatan. Majoriteten av kranierna som har identifierats ha cribra orbitalia har tolkats vara kvinnor vilket stödjer teorin att massgraven även utgörs av bybor och inte enbart av soldater.

Anemi är ett tillstånd som har drabbat människor långt bakåt i tiden och som drabbar oss än idag. Skillnaden idag är att  det finns medicinsk hjälp att få om man lider av anemi, men för att kunna få rätt typ av behandling behöver läkaren först ta reda på den bakomliggande orsaken till blodbristen.  

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

Blodbrist – anemi – 1177 Vårdguiden