Selholmen – en arkeologisk sensation?

Jag sitter nu och gör en reseplanering för årets tipsgranskningsturné runt om i Norrbotten. Norrbottens museum får årligen in ett antal tips om forn- och kulturlämningar i länet, som vi arkeologer åker ut och granskar. Om det visar sig vara en fornlämning eller kulturlämning gör vi en registrering av tipset, så att det förs in i Kulturmiljöregistret där alla Sveriges kända forn- och kulturlämningar finns registrerade.

De senaste åren har vi varit rätt duktiga och arbetat med att granska så mycket tips som vi kan, men tyvärr så finns det en hög med betydligt äldre tips som blivit liggande av en eller annan orsak – antagligen på grund av personal- och tidsbrist. 2017 jobbade Daniel, en extraanställd arkeolog, hos oss. Han digitaliserade alla dessa äldre tips och vi har dem nu tillgängliga i vårt digitala kartprogram, där vi också lägger in alla nyinkomna tips. Där kan vi enkelt se ifall vi har möjlighet att åka ut till något av dessa äldre tips, exempelvis när vi granskar nya tips eller gör uppdrag i närheten. När jag planerade tipsgranskningsturnén förra året så lade jag därför till några äldre tips, som geografiskt låg nära de nyinkomna tipsen som vi skulle åka ut och titta på. Jag valde därför endast ut de gamla tipsen utifrån var de låg geografiskt, och tog därefter fram handlingarna för respektive tips. Det visade sig att det fanns ett mycket spännande tips bland dessa!

För mer än 20 år sedan fick Norrbottens museum in ett tips om eventuella gravhögar på ön Selholmen i Älvsbyn. I Norrbotten finns det två kända gravhögar, Sangisgraven och Espinärahögen. Dessa två högar är inte särskilt stora, ca 7-8 meter i diameter och 0,5-1 m höga. De är relativt oansenliga i storlek, framförallt om man tittar på högarna som finns på Selholmen! Jag beslöt mig för att undersöka högarna på Selholmen närmare genom diverse arkivstudier. Det visade sig att lämningarna en gång blivit registrerade i Fornminnesregistret, där de beskrivs som ovala högar 34 x 11 meter respektive 25 x 15 meter stora och 5-6 meter höga – alltså betydligt större än nyss nämnda Sangisgraven och Espinärahögen. Men så här stora gravhögar ska väl inte finnas i Norrbotten!? Eller?

Hög m skada

En av högarna på Selholmen. Foto från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

I beskrivningen i Kulturmiljöregistret framgår att högarna utgår på grund av att de utgör naturbildningar, däremot har jag inte lyckats hitta någon motivering till varför högarna bedömts som naturbildningar. På ön Selholmen har det dessutom funnits en festplats i början av 1900-talet och framåt i tid. Kan aktiviteterna kring denna ha bidragit till högarnas uppkomst? Jag har i mina arkivstudier hittat igen en Laga Skifteskarta från år 1867 bland Lantmäteriets historiska kartor. Där finns högarna inritade och området beskrivs som ängsmark och skogsmark. Detta innebär att högarna fanns på Selholmen redan innan festplatsen anlades. Alltså är högarna äldre, men frågan är hur gamla de är – och om de är naturbildningar eller ej.

I mina arkivstudier upptäckte jag också att högarna på Selholmen faktiskt har dokumenterats inom projektet Nordarkeologi, ett inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten mellan 1969-1983. Där beskrivs högarna enligt följande: ”Vi kunde efter moget övervägande konstatera, att detta omöjligt kunde vara naturbildningar, åstadkomna genom erosion eller dylikt. Och älvens strömfåra kan omöjligtvis ha rymts i sin helhet i den smala öppningen mellan sydvästra stranden och Selholmen”. Här har alltså arkeologer gjort en bedömning att det sannolikt rör sig om gravhögar!

Hög från vattnet

En av högarna på Selholmen, fotade från Piteälven, från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

Den 27 december 1982 finns ett reportage om högarna på Selholmen i Piteå-tidningen. Arkeologen Herbert Wigenstam uttalar sig: ”Det här är ingen naturbildning. Nu är det dags att andra börjar ta forntidsgravar på allvar” Enligt Wigenstam kan det inte vara annat än gravar, och att de bör undersökas ordentligt. Även arkeologen Hans Christiansson uttalar sig om högarna och menar att de har samma form som gravhögar i Mellansverige och nämner Tingshögen i Uppsala som exempel, men att enligt alla tidigare kända fakta ska det inte finnas storhögar norr om Medelpad. Christiansson menade att högarna bör undersökas arkeologiskt och geologiskt för att fastställa om det rör sig om gravar eller ej. Piteå-tidningens arkeologiska expert, Allan Forsberg, häpnade när han första gången stod inför högarna – ”Jag formligen baxnade. Det var som att stå framför storhögarna i Köping… Om det är storhögar, ja då är det en sensation”.

Hög

Hög på Selholmen. Foto från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

Jaha, då behöver vi alltså utreda om högarna kan vara naturformationer eller ej. Sagt och gjort, jag tog kontakt med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi tidigare samarbetat med när det gällde Norrbottens hittills äldsta boplats i Aareavaara norr om Pajala. Jag sände honom bilder och information om högarnas geografiska belägenhet. Utifrån det materialet och SGU:s jordartskarta som grund menar Möller att det sannolikt inte kan vara någon naturlig process som skapat kullarna. Hans slutsats var: Gräv – den som gräver får se (och får kunskap!).

Vidare arkivstudier resulterade i en notering i arkeologen Gustaf Hallströms kartotek:

Selholmen001

”I brev från Clas Häckner i Stockholm, till Fil.Dr. B. Scnittger av den 14/10 1921 lämnas följande upplysningar. Å en holme ”Sälholmen” i Pite älv finns två ”ättehögar”, den ena ca 90 och den andra ca 83 m i omkrets (enl. stegning). Höjden torde uppgå till omkring 8 å 10 m. Den östra är orörd, men den västra har en fördjupning i toppen” och är f.ö. något skadad vid basen. Möjligen har en tredje hög funnits men är nu borta”. Dokument från Gustaf Hallströms arkiv.

I ett brevet till Schnittger, som återfunnits hos ATA, står det ” Möjligen har det funnits ännu en tredje hög, som dock utjämnats, kanske för att bereda plats för en dansbana, ty jag vill minnas att spåren av denna tredje hög funnits vid denna”.

Vid det här laget var jag såklart eld och lågor – kan vi ha storhögar i Norrbotten?! Jag och min kollega Åsa Lindgren åkte ut och tittade på högarna i slutet av maj förra året. I samband med besöket på Selholmen i maj träffade vi på en före detta Älvsbybo som tillsammans med sin fru och sina barnbarn var på semester i Älvsbyn, för att visa sin barndoms lekplatser. Han var vänlig att visa oss runt på Selholmen och berätta om vart festplatsen varit lokaliserad – han hade dansat på Selholmen på det glada 60-talet. Vi berättade om orsaken till vårt besök, och jag tror att de blev minst lika intresserade som vi, och vi bytte kontaktuppgifter så att vi kan hålla dem underrättade om hur vi ska gå vidare med högarna på Selholmen. Det är alltid kul med lokalt intresse – och vi vill ju gärna föra ut det vi jobbar med till allmänheten!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av högarna på Selholmen, fotad i maj 2018.

Jag och Åsa konstaterade vid besöket att högarna är enorma! De syns dessutom mycket tydligt på terrängskuggningskartor. Det finns också några lägre formationer i området mellan gravhögarna, små låga förhöjningar som kanske skulle kunna vara andra typer av gravar. Vi kände däremot att vi behövde ytterligare arkeologisk kompetens – vi tycker själva inte att högarna ser naturliga ut, men detta är inte en fornlämningskategori som vi är vana vid i Norrbotten och därmed inte har så stor kunskap om! I höstas återvände vi till Selholmen med fler av våra arkeologkollegor från museet, men även Åsa Algotsson, arkeolog på Länsstyrelsen i Norrbotten, och Thomas Wallerström, idag pensionerad (men fortfarande aktiv) arkeolog som en gång i tiden jobbat hos oss på Norrbottens museum. Den gemensamma arkeologiska expertisen konstaterade att det finns stor potential i området, och att vi absolut ska gå vidare och utreda högarna närmare. Vi har även kontaktat fler arkeologer verksamma i de nordliga länen för att inhämta synpunkter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeolog Thomas Wallerström framför en av högarna på Selholmen. I bakgrunden syns arkeologerna Åsa Lindgren och Jannica Grimbe i närheten av den andra högen. Foto från oktober 2018.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När vi besökte Selholmen i oktober 2018 var det mycket lågt vatten. På stranden hittades denna skiffer(?)häll, som skiljde sig från den i övrigt mycket sandiga marken. En bit ifrån finns sten, men inte släta så som denna stenhäll är. Kan den ha något med högarna att göra? Kompass för storleksuppfattning.

Vi har därför sökt medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsbidrag, och dessutom har ledningen på Norrbottens museum bedömt att projektet är av stort intresse och därmed skjutit till en summa pengar, så i år kommer vi att utföra dels fördjupade utredningar genom både geologisk provborrning och markradarundersökning och dels en mindre arkeologisk provundersökning. Den geologiska provborrningen kommer att genomföras av Per Möller. Borrningen kommer att göras i högarna för att få upp en lång profil som visar högarnas jordsammansättning, och utifrån denna se om högarna är naturliga eller uppbyggda av människor. Markradarundersökning kan användas för att lokalisera och kartlägga dolda strukturer och konstruktioner i marken. Om det finns anläggningar runt om och intill de eventuella gravhögarna – kanske andra gravar, bör dessa synas i markradarn. På grund av vegetationen kan antagligen inte hela högarna avsökas med markradarn, men Älvsbyns kommun har lovat att vara behjälplig med att röja undan sly för att underlätta markradarundersökningen. Området runt om högarna kommer att kunna sökas av med markradarn, och förhoppningsvis går det att söka av så mycket som möjligt av högarna också. Markradarundersökningen kommer utföras av Bengt Westergaard som är prospekteringsansvarig vid Arkeologerna, Statens historiska museer, då vi själva inte har denna kompetens och utrustning hos oss på Norrbottens museum.

Förhoppningen var även att vi skulle använda oss av en arkeologihund med förare, för att visa på eventuellt skelettmaterial i området. Tyvärr har vi inte kostnadstäckning för detta i år, men om den geologiska provborrningen och markradarundersökningen ger ett lovande resultat kommer vi att söka pengar för fortsatta arbeten på Selholmen, och då kan vi förhoppningsvis få möjlighet att söka av Selholmen även med en arkeologihund!

Den geologiska provborrningen och markradarundersökningen kommer att genomföras sannolikt i slutet av maj-början av juni, medan den arkeologiska provundersökningen kommer att utföras i slutet av fältsäsongen. Då bör vi ha fått ett resultat från både provborrning och markradarundersökningen och fått indikationer på vart vi kan lägga ett provschakt. I nuläget är dock planen inte att provgräva i någon av de stora högarna, utan i en av de mindre formationer som finns mellan högarna och som kanske skulle kunna utgöras av andra typer av gravar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I bakgrunden är en av högarna på Selholmen. Vid de stora tallarna till vänster i bild är två lägre formationer. I någon av dem planerar vi att göra en liten provundersökning till hösten. Till höger i bild syns arkeologerna Jannica Grimbe och Åsa Lindgren.

Jag misstänker att högarna på Selholmen har avfärdats som gravar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, framförallt då ingen vidare utredning av högarna har blivit genomförd. Det blir därför mycket spännande att se vad den geologiska provborrningen, markradarundersökningen och provundersökningen kan ge för resultat! Vi har alltså all anledning att återkomma om Selholmen längre fram här på Kulturmiljöbloggen! Bara fältsäsongen infinner sig någon gång…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Länsmejerskan Anna Gustafson (1860-1944)

”Du har väl hört talas om länsmejerskan”, sade arkivkollegan Staffan Johansson, när jag började min tjänst som arkivarie vid Norrbottens museum år 2006. ”Länsmejerskan?” ekade jag med frågetecken i blicken. Anna Gustafson var då ett okänt namn för mig, men det dröjde inte länge innan jag lärde mig att Norrbottens första och enda länsmejerska är en legendar i vår landsändes historia, och av goda skäl. Eva Gradin, museets mångåriga och otroligt kunniga etnolog kunde berätta mer. Hon hade skrivit en uppsats om Anna Gustafson en gång i tiden och samlat in flera av de färgrika berättelser om länsmejerskan som fortfarande levde kvar i folkminnet, trots att Anna Gustafson hade lämnat länet år 1929. Tänk att ha satt sådana avtryck i människors medvetande!

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co år 1910

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co, år 1910.

Men Anna Gustafsons spår finns egentligen överallt omkring mig. I arkivet, där Norrbottens Hushållningssällskaps handlingar står i rad efter rad av arkivboxar. Där finns allt det som länsmejerskan själv skrivit i tjänstens vägnar, om mjölk, ost och mejerier, om slöjd, kosthåll och trädgårdsodling, om de många och långa resorna, om studieresor för småbrukarkvinnor, dyrtidshushållning och mycket annat. I museets arkiv finns hon också, invald som den första kvinnan i museistyrelsen år 1915. Där var hon aktiv och kreativ, som med allt hon företog sig. I museets samlingar finns än idag flera föremål som inköpts av Anna Gustafson vid någon av hennes resor i länet. Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, museets förste intendent, spelade hon en central roll i skapandet av friluftsmuseet Hägnan och Norrbottens första folkdräkt, skapad 1912.

I kampen för kvinnans politiska rösträtt i Luleå finns Anna Gustafson, i landstingets skolköksstyrelse, i debatter om slöjdinnehållet för länets arbetsstugor – ja, jag måste gå så långt som att säga att hon är en av de personer i våra arkiv som framstår så tydligt att hon känns levande än idag. Mest känd är hon kanske som grundaren av Norrmejerier – det var nämligen länsmejerskan som fick till stånd den moderniseringsprocess av mjölknäringen som till sist ledde till deras existens: via utbildning av mejerskor, anläggande av andelsmejerier och till sist bildandet av Norrbottens Producentförening, föregångaren till dagens Norrmejerier.

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal.

Svante Svensson har besökt Arkivcentrum Norrbotten i sitt arbete med att dokumentera Anna Gustafsons liv och den miljö som hon verkade i. Han har sökt bland alla de tusen spår som hans farmors syster lämnat efter sig i våra arkiv och samlingar, och dessutom gått igenom alla de papper hon själv bevarade i en kista på vinden i hemgården. Resultatet av hans år av arbete är boken ”Länsmejerskan – fröken Anna Gustafson”, en rikhaltig kunskapskälla att ösa ur för alla som vill veta mer. Råmanuset till boken lät han mig vänligt nog använda för att inkludera Anna Gustafson i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon, där hon har en välförtjänt plats: https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGustafson

I det här inlägget vill jag särskilt passa på att tacka Svante Svensson för att han valt att donera Anna Gustafsons privata handlingar till Norrbottens museum. I december 2018 flyttade nämligen Anna Gustafson norrut ännu en gång, från Mölnlycke i söder till Luleå i norr. Hennes personarkiv innehåller både bilder, trycksaker, räkenskaper, anteckningsböcker och dikter, korrespondens, manus till föredrag och mycket spännande minnesskildringar författade av Anna själv om hennes tid i Norrbotten. Det är ett fint och historiskt betydelsefullt material som belyser inte bara en viktig person, utan en viktig period i vårt läns historia. Det känns fint att hon nu får ”bo” bland alla de andra avtryck hon lämnat i våra samlingar, tillsammans med trogne vännen David Törnqvist, vars privatarkiv skänktes till museet för ett par år sedan. Anna Gustafsons arkiv har ännu inte förtecknats, men nu när jag går igenom materialet så kan jag inte motstå chansen att få visa några små smakprov. Men först överlåter jag ordet till Anna själv, som får berätta hur det hela startade år 1892:

”Den 27 oktober 1892 anlände jag med båt till Luleå; järnvägen hade icke då nått Norrbotten. Den 28 oktober anmälde jag mig hos Hushållningssällskapets sekreterare och begärde anvisning på var jag skulle börja mitt arbete samt på några riktlinjer för detsamma. Hushållningssällskapets ordförande var flyttad från Norrbotten och vice ordföranden var en läroverksadjunkt som hade föga intresse av landsbygden. Riktlinjer erhöll jag och dessa i fränaste ordalag och de lydde: ’Res hem igen. Ni skall icke tro att Ni kommer att kunna uträtta något här, där folket är mycket konservativt. Att få dem till att börja med något nytt, är som att köra huvudet i väggen. För övrigt har varken jag eller Hushållningssällskapets ordförande varit för att anställa eder. Det är Berggrens påhitt.’ Jag ansåg mig då skyldig att förklara, att hem reser jag icke!”

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905. Anna Gustafson skymtar längst bak, till höger, ensam kvinna bland idel män.

Nej, hem reste hon sannerligen inte. Anna Gustafson blev istället känd som ”en av de duktigaste karlar vi har här i Norrbotten”. Hennes rättframma, orädda och humoristiska personlighet, tillsammans med gedigna kunskaper, stor energi och en osedvanlig praktisk begåvning gjorde henne snart till en nyckelfigur i Norrbottens modernisering. Hon var och förblev den enda kvinnan i Hushållningssällskapet under hela sin verksamma tid, och hade anställts då man ansåg att det krävdes en kvinna för att få bondhustrurna att lyssna. Men Anna Gustafson vände sig istället direkt till männen, för att visa hur hushållets smörpeng kunde bli en betydande inkomstkälla för jordbruket i stort. Genom utbildning, rationalisering och ny teknik kunde mjölk, smör och ost bli en industri att räkna med, menade hon, och generera betydligt mer pengar till bönderna.

Tre mejeriföreningar

Tre mejeriföreningar av de mer än trettio som Anna Gustafson bidrog till att starta i Norrbotten under sin tid som länsmejerska. Håkansö var nummer två i Norrbotten, år 1893.

Först skulle gubbarna övertalas. Anna Gustafson hade som få andra en förmåga att tala med bönder på bönders vis, och lyckades där andra innan henne gått bet. I ett brev från fd landshövding Karl Bergström den 2 juni år 1936 minns denne tillbaka med följande ord: ”Vi erinrade oss med stor glädje Viktor Bäckströms besök en qväll på Håkansö mejeri samt då Fröken Gustafsson visst vid Hvitå körde ut mötesordförande [Bergström själv] och Doktor Hellström från sammanträdet. De gingo lydigt, men lyssnade genom den dörr som ställdes på glänt.” Efter en stunds förläggningar hade länsmejerskan och bönderna tydligen nått samförstånd, och de höga herrarna kallades tillbaka in. Bergström avslutar brevet med ”Fröken Gustafssons mycket tillgivne gamle vän och tillika skrälle”. Tillsammans hade de rest otaliga mil tillsammans i tjänsten, bland annat under de svåra nödåren 1902-1903, och vänskapsbanden bestod livet ut.

Interiörbild, mejeri, troligtvis Håkansö

Interiörbild av mejeri, troligtvis Håkansö, fotograf okänd. I dörröppningen skymtar Anna Gustafson själv.

Anna Gustafsons insatser stannade inte vid bildandet av andelsföreningarna – hon såg också till att mejeriet kom igång på alla sätt – klev in som ordförande vid möten, hjälpte till att söka lån, såg till lokalfrågor, maskinutrustning och inte minst en mejerska för att sköta själva arbetet. Utbildade mejerskor var det ont om, och det behövde man snabbt råda bot på. I Björkfors startade en mejeriskola 1895, med Anna Gustafson som föreståndare och huvudlärare vid skolan.

Vy från Björkfors mejeriskola

Vy från Björkfors mejeriskola, fotograf okänd.

I Björkfors mötte hon David Törnqvist, som kom att bli hennes nära vän under åren framöver. David Törnqvist undervisade en tid vid Björkfors, men kom med tiden att flytta till Luleå där han blev museiföreningens sekreterare och förste intendent. Den poetiskt lagde Törnqvist var på många vis Anna Gustafsons motpol – grubblande där hon var munter, den veke drömmaren till hennes outtröttliga handlingskraft. Kärleken till hembygden förenade dem, och enligt släktingar till bägge fanns kärleken även dem emellan. I bägges privata handlingar finns spår som tyder på en stark ömhet: kärleksfulla dikter och brev, en vacker handskriven kopia av Davids första bok, dedikerad till Anna. Vid hans alltför tidiga bortgång avskrev hon utan tvekan den avsevärda summa pengar hon lånat honom under årens lopp. Det var egentligen aldrig frågan om lån, skriver Anna till släktingarna. Pengarna hade räddat honom undan svältdöden, och hon hade aldrig förväntat sig få dem tillbaka.

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors, fotograf Erik Hultin. På baksidan av bilden finns elevernas namn skrivet i nästan oläslig blyerts. De var de första mejerskor som utbildades vid skolan.

Anna Gustafson och David Törnqvist gifte sig aldrig. Kanske var det pengaproblemen, kanske de långa resorna eller helt enkelt att hennes arbete var den större passionen. Deras gemensamma strävanden för hembygdsfrågorna har ändå skapat ett arv som på sätt och vis kan sägas vara deras kärleksbarn. Norrbottensdräkten 1912, och friluftsmuseet Hägnan, ursprungligen placerat på Gültzauudden. Det var Luleå stads jubileum 1921 som gav museiföreningen, via främst Anna Gustafson och David Törnqvist, chansen att genomdriva drömmen om ett friluftsmuseum i Skansens anda. Anna Gustafson lade ner ett enormt stort arbete i utställningsarbetet, med både mejeriavdelningen och en hemslöjdsutställning som blev omtalad som den finaste samling kvinnlig slöjd som skådats i Norrbotten. Hon fick Jubileumsutställningens silvermedalj för sina insatser och tog dessutom emot guldmedalj för medborgerlig förtjänst direkt av kung Gustav V vid utställningen.

Anna Gustafson och David Törnqvist

En gapskrattande Anna Gustafson och allvarsam David Törnqvist med flera, fotograf okänd.

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson. Dockan har tillhört Anna Gustafson, men finns numera i Norrbottens museums samlingar, tillsammans med David Törnqvists matchande docka från samma tid. Anna och David var ledande figurer i den dräktkommitté som komponerade Norrbottensdräkten, presenterad vid en soaré i Luleå år 1912.

Mycket, mycket mer kan skrivas om Anna Gustafson, men det får bli i ett annat sammanhang. Med stor säkerhet kommer hon finnas med då museet öppnar en ny hemslöjdsutställning till sommaren 2019, liksom i utställningen Mark. Jag låter Anna själv avrunda, med de ord hon skrev då hon lämnade Norrbotten 1929:

”Då jag icke är i tillfälle att före min avresa från Norrbotten träffa mina i länet spridda vänner ber jag att genom pressen få framföra mitt hjärtevarma tack för den vänskap och förståelse jag fått mottaga under mina snart tillryggalagda 37 arbetsår. Jag kommer att bo på annan plats, men hemma är och förblir jag endast här. Edert tacksamt tillgivna Anna Gustafson.”

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström. Anna Gustafson ansvarade för såväl hemslöjds- som mejeriavdelningen.

Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gultzauudden 1925

Plankarta över Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gültzauudden i Luleå år 1925.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum