Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Norrbottens trädgårdshistoria – präster och borgare

Före 1800-talets skiftesreform fanns det oftast inte mycket till trädgård på gårdarna på den norrländska landsbygden vilket var tydligare ju längre norrut man kom. Markerna uppe i norr var skogrikare och odlingsjorden sämre och tomten användes i första hand som arbetsyta med lösa djur som betade ända in på knuten. Först en bit in på 1900-talet fick trädgårdsodlingen sitt stora genombrott i övre Norrland samtidigt som det rådde stora skillnader mellan kustland, inland och fjällvärlden pga de vitt skilda odlingsförhållandena. För att få en överblick över hur trädgårdsbruket kom till vår norra landsände måste vi dock börja med att backa omkring tusen år och se hur trädgårdsbruket kom till Sverige.

Genom arkeologiska utgrävningar vet vi att nyttoväxter som kål, kvanne, rovor och ärtor har odlats sedan vikingatiden i Sverige. Man brukar dock säga att det var munkar och nunnor som lade grunden för det svenska trädgårdsbruket. De introducerade under medeltiden dryga hundratalet kulturväxter i vårt land, framförallt då växter till mat och medicin, tex äpplen. I klostren åt man gärna grönsaker och fick genom förbindelser med andra europeiska kloster tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Efter medeltiden och reformationen var det kungarna och adeln som blev ledande inom svensk trädgårdskultur. Att ägna sig åt trädgårdsodling ansågs då som en viktig del av den unge adelsmannens fostran och utbildning.

Under 1700-talet vet vi genom olika skriftliga källor och lantmäterikartor att det började dyka upp trädgårdar i norra Norrland, främst vid prästgårdarna. Prästerna uppmuntrades att sköta sina trädgårdar med omsorg och att inspirera allmogen att anlägga egna trädgårdar och vissa präster tog denna mission på stort allvar. De provade sig fram för att hitta växter som fungerade bra i vårt klimat och arbetade för att sprida kunskap om trädgårdsodling till bönderna. Ett exempel från Norrbotten är förstås prästsonen Daniel Solander från Piteå som 1750 blev en av Linnés främsta lärjungar.

Odlingsland vid Nederkalix prästgård under 1800-talets andra hälft. På bilden syns fröknarna Louise och Ida Häggmark. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:118:9.

Under 1800-talet blev det en statussymbol att ha en välskött trädgård för borgarna och förutom prästerna var också borgarna först med att ha trädgård här uppe i norr. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade samtida stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. Denna typ av trädgård var framförallt ett rum för nöje och umgänge.

En av de äldsta bevarade parkerna i Norrbotten är den vid residenset i Luleå. Detta är det enda residenset i landet som är byggt i trä. Skälet till detta var dels att man var tveksam till att ett murat hus skulle vara tjänligt som bostad i det hårda klimatet i norr, dels att man var osäker på om det skulle gå uppbringa tillräckligt många murare i ett område där trä var det förhärskande byggnadsmaterialet. Byggnaderna uppfördes på 1850-talet efter ritningar av arkitekt Ludvig Hawerman och är sedan 1856 länsresidens.

Området närmast residenset började iordningställas till kryddgård 1858 och 1875 anlades stadsträdgården intill. Många av de lövträdsarter som finns planterade här växer inte naturligt på de här breddgraderna men utvecklas ganska bra under de goda växtförhållanden som råder i parken. Inplantering av örter som inte heller växer naturligt i Norrbotten har också gjorts. Det gäller t ex blåsippa, gulsippa och vitsippa. Residensparkens utformning med terrasser och slänter kommer av den sluttande terrängen. Under parkens livstid har landhöjningen varit 0,8 cm per år, dvs ca 1,2 meter på 150 år. Strandzonen mellan parken och älven har under den här tiden därmed breddats med ca 80 meter.

Residenset i Luleå 1877. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1324-19-21.

En annan känd norrbottnisk park och trädgård anlades i Piteå av Lars Adam Ringius, Piteå stads förste telegrafkommissarie. Ringius var en riksuppmärksammad hortonom och skapade gården ”Hällan” i Pitholm samt stadsträdgården i Piteå som då han tog hand om den bar namnet ”Tåskgrubban” (grodgropen). Ringius lyckades övertyga snart sagt alla husägare i stan att omge sina hus med träd, blommor och örtagårdar och hjälpte till med att ta hem plantor och trädsticklingar, gav råd och såg till att det blev resultat. Balsampoppeln på kyrkoområdet i Piteå och ett par träd i stadsträdgården vid Strömmen finns kvar från hans tid. Ringius lät göra omfattande försöksodlingar, bla med vissa äppelsorter vid sin egendom Hällan. På världsutställningen i Paris 1878 deltog han med trädgårdsprodukter odlade i Piteå. För sina insatser invaldes han i Kungliga Lantbruksakademien 1901.

Telegrafkommissarie Ringius gård Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr R 819 D.

Trädgården var den borgerliga familjens finrum ute och skulle beskådas från promenader på krattade grusgångar. Att promenera var en av få möjligheter till motion, inte minst för damerna. Grusgångarna kunde kantas av vitmålade stenar eller stora vita snäckor och upplevelser skapades i form av vackra vyer och lusthus.

Grusgångar kantade med vita snäckor på gården Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:3:10.

Medvetet planerade buskage av syren, spirea, ros, doftschersmin och snöbär användes för att skapa rum. Buskar och träd planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Alléer förekom i både enkla, dubbla och flerdubbla led och gården kunde omslutas av en trädskärm på en eller flera sidor, vilket skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan. Solitära träd och buskar med speciellt utseende, t ex flik- eller brokbladiga träd som tysklönn, planterades i gräsmattan men prydnadsträd som tall, björk eller rönn var också populära i Norrland.

Sittplatser, gärna i form av bersåer eller lusthus, där man kunde sitta och läsa, konversera, dricka kaffe eller bjuda på punsch och godsaker, var viktiga. Bersån skulle vara formad som en hästsko eller som en fyrkant med tre täckta sidor. Öppningen var aldrig vänd mot söder eftersom man ville ha skugga i bersån. Den klipptes på en sådan höjd att man då man satt ner befann sig helt inom det gröna rummet medan man då man stod upp precis kunde se ut över bersån.  Den typiska bersån var av syren men i Norrland var även bersåer av häckkaragan, rönn, hägg och gran vanligt.

Praktfulla runda eller ovala, något välvda och tydligt avgränsade blomsterrabatter låg utlagda som mönstrade mattor, utskurna direkt i gräsplanerna eller i en grusplan. Ytan där rabatten låg var plan och överskådlig för att framhäva planteringen. Mönstret kunde vara t ex ett monogram och kunde bytas ut flera gånger per säsong för att alltid stå i blom. I mitten fanns gärna ett blickfång, en sk paradör, tex en exotisk växt, en uppstammad ros, en staty, urna eller spegelkula på en pelare eller en springbrunn. Rundeln var en skrytrabatt som skulle imponera på besökare.

Blomsterrundel framför Lassby herrgård, Råneå 1898. Blomstergruppen med hampa, majs, rävsvans och två slags kantväxter planterades och sköttes av Olga Andersson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr L 65:8.

Även för de högre stånden var nyttoodling nödvändigt för att kunna äta och bjuda ståndsmässigt. Fruktträd kunde placeras på gräsmattorna om de ansågs ha tillräckligt skönhetsvärde, men annars lades nyttoodlingen lite i skymundan. I drivbänkar drev man under våren upp tidiga grönsaker och kålväxter, förutom utplanteringsväxter. Drivbänkarna användes ofta för flera skördar. Den första kunde innehålla grönsaker som rädisor, sallat, spenat, kål, purjolök och dill medan gurka och melon ofta odlades som andra skörd.

Har du en gammal trädgård? Tänk då på att varje trädgård har en historia att berätta och att den och de kulturväxter som växer i den är lika viktiga för gårdsmiljön som husen.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum