Kulturarvspodden 7: Kommunikation, handel och resande i Lule älvdal

Avsnitt nummer 7 av Kulturarvspodden handlar i huvudsak om en analys och tolkning av två vikingatida gravar i Lule älvdal. Två unika gravfynd från samma älvdal, med snarlika fyndomständigheter och nära nog identisk fyndsammansättning. I dagens avsnitt får vi veta mer om dessa gravar, vilka som kan ha gravlagts på dessa platser och varför.

Sommaren 1926 gjorde arbetaren Janne Pettersson från Randijaur ett till synes makabert fynd i samband med vägarbeten på ön Storholmen i sjön Vajkijaure, Jokkmokks kommun. Vid schaktningen ur en mindre kulle hade Pettersson huggit fast korpen i vad som visade sig vara en del av ett människokranium. Polisen tillkallades men att det skulle föreligga brott bakom att de mänskliga kvarlevorna fanns på platsen kunde snabbt avskrivas. Föremålen som hittades i anslutning till fyndet visade att det rörde sig om en förhistorisk grav.

Vid täktarbeten i en utskjutande sandbacke invid Slumpberget i Bodens kommun gjordes 14 år senare, 1940, ett liknande fynd. Vid arbetet hade ett antal föremål kastats upp utan att arbetarna noterat detta. När den fuktiga sanden torkat blev föremålen mer synliga och togs till vara tillfälligt av en skolelev från Boden. Under sommaren 1942 genomfördes en besiktning av platsen och fler föremål och mänskliga kvarlevor kunde tas om hand och samlas in till Norrbottens museum. Fyndet fick namn efter en närliggande sjö, Brotjärn.

Inom forskningen har det framförts en hypotes om att de nordliga flodsystemen med sina drag och ed ingick i ett gemensamt trans-Arktiskt handelsnätverk som etablerades redan under järnålder. Nätverket sträckte sig från norra Skandinavien, via Vita Havet och Norra Dvina till västra Sibirien. Nätverket var enligt denna hypotes uppdelat i två sektioner med Norra Dvina som centralområde och nav i nätverket. Nedre Dvina var under hela nätverkets existens en skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga rutterna. Norrbotten tillhörde det västligaste undersystemet i nätverket. Detta geografiska område kallades av samtida ryska krönikörer för Kayanskaya Zemlya eller på svenska; Kajanernas land.

Det arkeologiska materialet från yngre järnålder i Norrbotten stöder etableringen och existensen av ett sådant kontaktnätverk. Majoriteten av fynden från perioden härrör från nuvarande Finland, Ryssland, Baltikum och Norge. Ett exempel är Storkågefyndet daterat till 300-talet e.Kr. som med sina föremål antyder en förbindelse rakt över Bottniska viken mot södra Finland och Estland. Gråträskfyndet är ytterligare ett exempel från Piteå socken som uppvisar en rik variation av föremål från finsk-östbaltiskt, ryskt, samt gotländskt område daterade till 1000-1200 e.Kr. med en mycket stor andel norska och engelska mynt från perioden 1050-1200.

Från Lule älvdal kan nämnas fyndet av ett svärd funnet vid Njoatsosjávrre, en av källsjöarna till Kamajokk. Svärdet som har daterats till tidig vikingatid har med stor sannolikhet sitt ursprung i Norge. Fyndplatsen ansluter till den färdväg som via Luleälven tog resenärer över vattendelaren ned till Tysfjord.

Det här sätter Brotjärns- och Vajkijaurefynden i ett intressant sammanhang. Gravar daterade till sen vikingatid, mycket lika varandra till fyndsammansättning och lokalisering samt innehåller föremål som anknyter starkt till nuvarande Finland och Ryssland. De bägge individerna som gravlagts vid Brotjärn och Vajkijaure kan ha varit handelsresande på väg till eller från möten med sina handelspartners, dels från den norska sidan och med samiska invånare boende i regionen.

Ha en fin lyssning, Nils Harnesk.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Urval av källhänvisningar:

Harnesk, Nils. 2019. Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder. Ingår i: Norrbotten 2018-2019. Luleå.

Arkeologi i Norrbotten. En forskningsöversikt. 1998. Luleå.

Bergman, Ingela & Edlund, Lars-Erik. 2016. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. Ingår i: Acta Borealia Volume 33. Tromsø.

Bergman, Ingela; Zackrisson, Olle; Östlund, Lars. 2014. Travelling in boreal forests: Routes of communication in pre-industrial Northern Sweden. Ingår i: Fennoscandia archaeologica XXXI. Helsingfors.

Fjellström, Markus. 2017. Kol- och kväveisotopanalyser samt 14C-dateringar på humant skelettmaterial från Brotjärn, Överluleå socken, Norrbotten (Raä 436:1). Uppdragsrapport.

Fjellström, Markus. 2017. Kol- och kväveisotopanalyser samt 14C-dateringar på humant skelettmaterial från Storholmen i Vajkijaur, Jokkmokk socken, Lappland (Raä 24:1). Uppdragsrapport.

Hartzell, Lisa. 2016. Osteologisk analys av skelettdelar från Brotjärn. Raä 436:1, Överluleå socken, Norrbotten, Nbm 4900. Osteologisk rapport.

Hartzell, Lisa. 2016. Osteologisk analys av skelett från Storholmen i Vajkijaursjön. Raä 24:1, Jokkmokk socken, Lappland, SHM 18106. Osteologisk rapport.

Hoppe, Gunnar. 1945. Vägarna i Norrbottens län. Uppsala.

Jasinski, Marek E. & Ovsyannikov, Oleg V. 2006. Routes to the Arctic Ocean – Aspects of medieval and post medieval portage systems in the Russian north. Ingår i: The Significance of Portages: Proceedings of the First International Conference of the Significance of Portages. Oxford.

Korhonen, Olavi & Anderson, Hans. 2010. Samiska ortnamn vid vägar och färdleder i Lule lappmark. Luleå.

Larsson, Gunilla. 2007. Ship and Society – Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden. Uppsala.

Magnus, Olaus. (1555) 1976. Historia om de nordiska folken I-IV, nytryck sedan 1951 års upplaga, med kommentarer av Nils Granlund. Östervåla.

Makarov, Nikolaj. 1991. ”Eastern” Ornaments of the 11th-13th Centuries in the Sami Areas: Origins and Routes. Ingår i: Acta Borealia Volume 8. Tromsø.

Serning, Inga. 1960. Övre Norrlands järnålder. Umeå.

Tingbrand, Per. 2009. Forna konflikter inom Nordkalotten – Strövtåg, gränsfejder och krig till och med 1809. Umeå.

Torstensson (Nylund), Eivor. 1977. 1553 års fiskeregister för Torneå och Kalix storsocknar. Ingår i: Namn och bygd – Tidsskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årgång 65. Uppsala.

Wessman, Anna. 2010. Death, Destruction and Commemoration Tracing ritual activities in Finnish Late Iron Age cemeteries (AD 550–1150). Iskos 18. Helsingfors.

Potatisodling i Norrbotten

Potatis är en kulturväxt som under historien har förflyttats från världsdel till världsdel. Potatisens ursprung är Andernas högländer i Sydamerika, men hur kom den egentligen till Sverige och Norrbotten? Sannolikt började människorna odla de första potatisarna i samband med domesticeringen av laman för 4000-7000 år sedan, men det dröjde länge innan potatisen kom till Europa. Arkeologiska fynd av keramik med avbildningar av potatis har hittats i Sydamerika från århundradena kring Kr.f.

I samband med de spanska erövringarna i Sydamerika 1537 kom européerna i kontakt med potatisen., som spreds till Spanien antagligen under 1570-talet. Det finns uppgifter om att ett sjukhus i Sevilla serverade potatis i den dagliga kosten och att potatis inköptes år 1573.  Potatisen förökades i Spanien och spreds därefter runt om i Europa. Det visade sig däremot att den potatis som förts till Europa inte var anpassad för det europeiska klimatet. Potatisknölarna var av kortdagstyp och de långa ljusa dagarna med få mörka timmar räckte inte till för att potatisen skulle bilda knölar. Istället växte de kraftigt ovan jord och bildade frukter. Det var framförallt apotekare som odlade potatisen, som kom att användas som läkemedelsväxt.

Först under slutet av 1700-talet/början av 1800-talet kom en ny sorts potatis till Europa, som bildade mer knölar än blast. Det tog tid att övertyga den europeiska befolkningen om fördelarna med potatisen, då den smakade bittert av ämnet solanin. Dessutom var potatisen inte anpassad till den växtföjd som praktiserades. När potatisen under 1840-talet blev en av Europas viktigaste baslivsmedel utbröt tyvärr potatisbladmögel, en svår svampsjukdom som fick förödande konsekvenser. Vid denna tid fanns det få genetiska variationer av potatis, så potatisbladmöglet spred sig snabbt. Potatisbladmöglet är faktiskt den första kända katastrof vars orsak är en gröda med ett begränsat genetiskt underlag. På Irland förstördes potatisodlingarna helt och hungersnöden var ett faktum. 2 miljoner irländare tvingades emigrera. Potatisbladmöglet orsakade även missväxt och svår hungersnöd under första världskriget. På grund av detta började potatisen förädlas, för att få fram sorter som var resistenta mot svampsjukdomar.

Potatisen i Sverige
Olof Rudbeck d.ä. nämner potatisen år 1658 i förteckningen över den växter som odlades i botaniska trädgården i Uppsala. Då kallades potatisen för peruviansk nattskatta. Potatisen spreds från Uppsala som prydnadsväxt till flera slottsträdgårdar.

Olaus_Rudbeck_Sr_(portrait_by_Martin_Mijtens_Sr,_1696)

Olof Rudbeck d.ä. målad av Martin Mijtens d.ä. 1696, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=796252

Från 1664 finns faktiskt det första svenska receptet på hur potatisen kan tillagas, nämligen i Romble Sales skrift:

”Om Jordhpäror. Stecka dem uthi Askan, sedan skala och skär them uti trinna skijfwoe, och fricasera med Löök, Salt, Peppar, Wijnätticka, och rätta an med lijtet Muskåt”.

Jonas Alströmer är den första i Sverige som odlar potatis i större mängd under 1700-talet. Han genomförde odlingsförsök med potatis i Västergötland och menade att man skulle äta potatis istället för bröd. Alströmer skickade sättpotatis till landshövdingar, präster och bönder, men trots detta gick det trögt med potatisodlingen. Svenska staten bidrog till potatisodlingen i Sverige, genom propagandaskrifter, information till landsbygden, demonstrationer, försöksanläggningar och gratis utdelande av sättpotatis. Människor med inflytande blev involverad, exempelvis kyrkans män, läkare, landshövdingar och godsherrar. Att staten propagerade för potatisodlingen berodde på den ständiga sädesbristen. Från början gick dock introduktionen av potatisen mycket trögt i Sverige. Kanske bidrog Linnés misstro till knölarna till motståndet. Linné menade att en växtfamilj med så många giftiga släktingar inte kunde frambringa något ätbart och ofarligt. Linné döpte också potatisfamiljen till smutsblommiga.

Jonas_Alströmer,_1685-1761_(Johan_Henrik_Scheffel)_-_Nationalmuseum_-_38979.tif

Jonas Alströmer av Johan Henrik Scheffel – Nationalmuseum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=52123741

Från början användes potatisen inte till kokning, utan maldes till mjöl att använda vid brödbak. Potatisen gav dock stor avkastning, fem-sex gånger utsädet, och var mer energirikt än råg. När efterfrågan på potatis med anledning av brännvinsframställning ökade bidrog detta till att potatisodlingarna utökades. Eva de la Gardie, en av rikets fruar, genomförde praktiska potatisexperiment hemma på godset i Västergötland. I november 1748 skickade hon sina resultat till Vetenskapsakademien: potatispulver var rikt på stärkelse, gick att blanda i brödet, pudra peruken med – och till att bränna brännvin med. Genom att bränna brännvinet med hjälp av potatis sparade man på värdefullt havre och korn, och djuren kunde dessutom fodras med resterna. Eva de la Gardie blev för övrigt vid 24 års ålder den första kvinnliga medlemmen i Vetenskapsakademien.  När husbehovsbränningen förbjöds 1855 fanns det ett stort överskott på potatis, och nu började man att äta potatisen kokt.

Evadelagardie

Eva de la Gardie av Gustaf Lundberg, Public Domain, https://commons.wikimedia. org/w/index.php?curid=1774915

003790_Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun

Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun. Föremål ur Norrbottens museums samlingar.

Potatisodlingen i Norrbotten
Första gången potatis odlas i Norrbotten verkar vara år 1749, då de första odlingsförsöken gjordes, genom att en enstaka borgare hade ”förliden vår i Stockholm funnit eller fått 3 st. nog vissnade päron, av vilka han efter hemkomsen utan någon besynnerlig aktsamhet sönderskurit 2:re och styckerna uti kållandet nedkastat, vilka han nu sedermera till en del vid kållandets uppskadande i höst igenfunnit, och hava växt till antalet 8 st., alla större än de 2;ne han sönderskurit, skall ock som hanförmenar, väl flera därav varit växte, som dess folk icke kommit att eftersöka, emedan… stjälkarne under kålsängens rensande blivit bortryckte”.

1977_640_Potatisrist 1956-57, Nuoksujärvi Junosuando, Foto Lundemark Erik

Potatisrist i Nuoksujärvi, Junosuando, 1956-57, Foto: Erik Lundemark. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:640.

1975_1992_3_Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet , Alvik

Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet i Alvik. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1992:3.

Det var svårt att få upp utsäde till Norrbotten. Pehr Adolph Ekorn, den förste landshövdingen i det då nybildade Norrbottens län, skrev ett klagobrev till Kungliga Majestätet den 21 december 1811 över bristen på utsäde, och påtalade att allmogen i flera socknar inte ens kände till ”den välsignade frukten”. Klagobrevet verkar ha fått effekt. 1812 skickades kanslivaktmästaren Sven Bogren iväg med 70 säckar potatis, på uppdrag av landshövdingen för att dela ut potatis i Norrbotten. Utsädet fördelades mellan socknarna:

Tabell utsäde

Mer än 1000 personer fick ta del av utsädet, varav nästan hälften i Luleå och Nederkalix socknar (205 respektive 308). Resultatet verkar dock ha blivit rätt klent. 1812 blev ett missväxtår och i Norrbotten skadades potatisen av den tidiga kölden på hösten. Potatisen började dock få fäste i Norrbotten. Enligt den tyske teologen F. W. Schubert som reste i Norrbotten 1817 odlades potatis i alla trakter av Norrland, i alla lappmarken och även norr om polcirkeln. För Luletrakten angav han att potatisodlingen gjort enorma framsteg, då utsädet gav tjugofalt igen. I Tutrutla norr om Övertorneå hade länsmannen och hans bror (sannolikt söner till förre brukspatronen på Kengis)  odlat potatis och bränt denna till brännvin, och i Svanstein gjordes försök att göra socker och sirap av potatis. Brukspatronen Ekström odlade potatis i Jukkasjärvi och spred sina kunskaper i potatisodling till grannarna i Kurravaara och Jukkasjärvi.

1986_907_Potatissättning på sandåkern nära begravningsplatsen. Fr. V Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst

Potatissättning år 1914 på sandåkern nära begravningsplatsen i Gammelstad.. Från vänster Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst. Foto: Johan Albert Nordberg. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:907.

1990_657_Potatisen kupas m pero-al i storbacken, Jokkmokk, 1933. Foto Gustaf Holmström

Potatisen kupas med pero-al i Storbacken, Jokkmokk, år 1933. Foto: Gustaf Holmström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:657.

1979_1506_Potatisupptagning Arvidsjaur

Potatisupptagning i Arvidsjaurs kommun. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1506.

Lantbruksakademien och Hushållningssällskapet arbetade för potatsens förädling och utbredning vid odling. De sammanställde en hel del rapporter över potatisodling och råd vid potatissjukdomar. Vid slutet av 1890-talet skedde försöksodlingar med potatis, bland annat på Mjölkudden i Luleå. Hushållningssällskapets provodlingar bidrog till att ta reda på vilka sorter som gick bra att odla. Av 90-talet sorter som provodlats hade man år 1897 kommit fram till ett antal olika potatissorter som var lämpliga att odla i Norrbotten:

Sorten Eigenheimer, även kallad Vaikijaur eller Unbypotatis, framhävs som en tidig, högt avkastande sort som passar till både mat och foder. Mandelpotatisen bedömdes ge låga skördar, men på grund av sin förnämliga och egenartade smak så ville man inte förkasta denna sort helt. Odling av mandelpotatis för det egna hushållet var försvarlig, men inte till foder. För odling till avsalu krävdes ett betydande merpris på 40-50 % utöver ”vanlig rund” potatis. För extra tidig färskpotatis var sorten Early Puritan främst och likaså den gamla välkända sorten Rosenpotatisen. Även sorten Erstling, också kallad Duke of York eller Midlothian Early, räknades till de tidigaste sorterna. De tidiga sorterna var däremot inte lämpliga till vinterförvaring, utan rekommendationen var att konsumera dem redan under sensommaren och hösten. Bland de medeltidiga och senare kräftimmuna potatissorter nämndes Direktor Johanssen, Majestic, Leksandspotatisen och Wekaragis. Utifrån resultaten av försöksodlingarna rekommenderades potatisodlarna i övre Norrland att gallra ut en hel del mindervärdiga sorter, och gå in på odling av någon väl känd och omsorgsfullt prövad sort, där Eigenheimer ges som exempel.

Råd potatissjukdom

Flyblad med råd och anvisningar om potatisen drabbas av potatisål/potatisnematod. Ur Hushållningssällskapets material om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

1948 skriver agronomen E. Hellbo, vid Statens Centrala Frökontrollanstalt, i artikeln Norrland kan odla potatis:
”Vilken annan landsända är så nogräknad, när det gäller matpotatisens kvalitet som Norrland? Vad man där ofta kvalitativt anser som en självklar sak, betraktas gärna på de stora konsumtionsorterna som en hopplöst åtrådd delikatess.Man frågar sig då, om vi icke här rör oss på ett område som norrlänningarna hittills i icke tillräcklig grad förstått att ekonomiskt utnyttja… Frågeställningen för Norrland är i själva verket den: Skall man låta södra Sverige alltjämt behålla greppet om en sådan konsumtionsort som t.ex. Stockholm eller bör icke Norrland på allvar se till, att få ett ord med i laget? Det torde icke vara obekant, att tillståndet på potatismarknaden i huvudstaden för närvarande utan minsta tvekan får betecknas som kaos. Konsumenterna efterspana förgäves en fullgod potatis och man är i regel heller icke ovillig att betala ett högre pris för en förstklassig vara. När allmänheten sätter värde på en god potatis, varför skall man då inte ge den det?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Det är ju väl bekant att de långa och ljusa sommarnätterna i Norrland ger extra god smak till grödorna som odlas. Idag odlas potatis runt om i Norrbotten, både i privata trädgårdar och bland yrkesodlare. Själv brukar jag odla lite potatis varje år och brukar prova lite olika sorter varje år, även om mandelpotatisen såklart är en favorit! Odlar du potatis, och vilken/vilka sorter väljer du?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor
Agerberg, Lars S (1939). Sortförsök med potatis i Norrbotten 1914-1938. Särtryck ur Sveriges Utsädesförenings tidsskrift 1939, häfte 4 och 5. Ingår i Hushållningssällskapets arkiv om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

Andersson, Solveig (1996). Hur potatisen introducerades i Norrbotten. Uppsats i historia, Högskolan i Luleå.

Strese, Else-Marie. Rover och potatis. I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red). (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001.

Unnes, Elin (2020). Eva Ekeblad. Från slottsfru till akademiledamot. I: Allt om Trädgård nr 5 2020.

Utterström, Gustaf. Den äldsta potatisodlingen i Norrbotten. I: Laquist, Birgit (red) (1946). Norrbotten, Årsbok 1945. Luleå.