Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Rådhustorget i Piteå

Rådhustorget beskuren

När Piteås stad anlades på Häggholmen 1667 uppfördes gatorna efter en s.k. rutnätsplan. Detta speciella planmönster bildas då rätvinkliga gator korsar varandra och därigenom bildar ett rutnät av kvarter och gator. Som sig bör uppfördes också ett kvadratiskt torg i staden – Rådhustorget. Här placerades de monumentala byggnaderna utmed alla sidor vilka kom att bilda ett slutet rum. Tillsammans med Stora Torget i Uppsala är Rådhustorget i Piteå det enda kvarvarande i Sverige från 1600-talet och är idag riksintresse för kulturmiljövården.

Framskrapning av färgtrappa, därefter avläsning med färgläsare

Norrbottens museum har under de senaste veckorna gjort en djupdykning i färgsättningen av de byggnader som finns kring torget, detta på uppdrag av Piteå kommun. Anledningen är det 400 årsjubileum som stundar år 2021 vilket föranlett ett helhetsgrepp kring det anrika torget.

Efter en hel del arkivstudier och färgskrapning på tre av fastigheterna har äldre färgsättningar nu kommit fram i ljuset. Förhoppningen var att kunna skrapa små färgtrappor på alla byggnader, men då ett antal av dem bytt fasader kvarstod endast tre byggnader varav två ni kan läsa mer om här nedan – Rådhuset och Ulven 6. Även om Trivialskolan inte var med i skrapprojektet då byggnaden bytt fasad under 1980-talet, så är den en karaktärsbyggnad värd att nämnas. Byggnaden får du stifta mer bekantskap med sist i veckans blogginlägg.

Rådhuset

Rådhuset, det första i ordningen, brändes ner av ryska styrkor år 1721. Byggnaden återuppbyggdes 1725 och prydde sin plats invid torget i nästan 90 år. År 1806 brann även denna byggnad ner och den vi ser idag är det tredje rådhuset på samma plats. Fastigheten skulle enligt ett kungligt beslut uppföras i sten, men 1829 godkände kungen en byggnad i trä vilken sedan stod färdigt 1837. Det skulle dock dröja några år innan det brädfodrades och målades.
1922 uppfördes en påbyggnad som kom att inrymma polisstation och häkte. Påbyggnaden syns bäst från baksidan av huset och är målad i samma kulör som Rådhuset.
Idag inryms Piteå museum i lokalerna.

Rådhuset, färgtrappa, fasad, tillbyggnad

När vi skrapade färgtrappan på tillbyggnadens fasad utgick vi från ett färgsläpp som blottade underliggande kulör. Här ser vi att fasaden varit både beige och grå.

Rådhuset, färgtrappa tillbyggnad, fönsterfoder

Färgen på fönsterfodren har också skiftat under årens lopp. Här ser vi prov på både vitt, gult och grågrönt.

Ulven 6 fram

Fastigheten Ulven 6, också kallad Sossestugan, är troligen uppförd under första hälften av 1800-talet. Vissa delar är dock från 1800-talets mitt då också fastigheten brädfodrades. Fasaden är Norrbottens enda bevarade tidiga affärsfasad i trä och en av få bevarade i landet.
I slutet av 1800-talet inrymde byggnaden Westerbottens enskilda bank, men kom under hela 1900-talet att nyttjas för affärsverksamhet av familjen Wallstén. Idag inrymmer bottenvåningen föreningsverksamhet samt övervåningen bostäder.

Sossestugan, färgtrappa, fasad
Sossestugan, färgtrappa, knut

Färgtrapporna på fastighetens fasad och listverk visar på ett antal gråa och vita nyanser. Av äldre bilder att döma var fasaden alltid målad i kontrastfärger – ljus fasad och mörka listverk eller tvärtom.

TrivialskolanÄnda sedan 1600-talet har det legat ett skolhus parallellt med rådhuset. Just denna byggnad, Trivialskolan, är uppförd vid 1800-talets mitt och inrymde skola fram till 1894. Efter trivialskola blev byggnaden flickskola fram till omkring 1910 då posten tog över lokalerna.
Fasaden har under ett antal år under 1900-talets mitt varit putsad, men återfick vid en restaurering på 1980-talet stora delar av sitt äldre utseende.
Idag inrymmer bottenvåningen affärsverksamhet samt övervåningen bostäder.

Vid tangentbordet:
Erica Duvensjö

Läs mer:
Piteå museums hemsida – http://www.piteamuseum.se
Piteå kommuns kulturmiljöprogram Husera – http://www.pitea.se/husera