Konst i museets samlingar: Margareta Renberg (1945-2005)

2019 förvärvade Norrbottens museum 14 verk av konstnären Margareta Renberg. Margareta var född i Luleå och utbildade sig på Konstfack och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon slog igenom under 1970-talet då hon hade flera utställningar och gav ut en diktsamling. Både hennes bildkonst och poesi har beskrivits som egensinnig. Men vem var Margareta? I samband med museets förvärv intervjuades Kristina Renberg, som delade med sig av sina berättelser om och minnen av sin syster.

Utan titel, Margareta Renberg. Torrnålsgravyr/koppartryck 31 x 36 cm (Nbm: 29978). Foto: Simon Eliasson © Norrbottens museum

Margaretas intresse för litteratur och teckning uppstod tidigt. Hon var lika duktig på att skriva och berätta som hon var på att måla och teckna, berättar Kristina. Systrarna växte upp på Skurholmen i Luleå, i ett hus som deras pappa Gunnar hade byggt i början av 1950-talet. På tomten fanns en lekstuga och på lekstugans vind brukade spökhistorier berättas. Margareta, som hade talets gåva, var särskilt spännande att lyssna på.

Efter studenten 1964 flyttade Margareta till Stockholm för att studera på Konstfack. Där läste hon bland annat arkitektur, figurteckning, fri målning, gjuteri, konsthistoria, muralmålning och scenografi. 1968 började hon på Kungliga Konsthögskolan och två år senare hade hon sin första separatutställning. 1974 fick Margareta Stig Carlson-priset för sin debutdiktsamling En tatuerad dams memoarer. Priset delades ut av FIB:s Lyrikklubb som även var utgivare av tidskriften Lyrikvännen. Att ta emot pris var däremot inte så märkvärdigt för Margareta, berättar Kristina och tillägger att systern var den mest ärliga människa hon har träffat.

Sitter du bekvämt, Margareta Renberg. Serigrafi 50 x 40 cm, numrerad 82/83 (Nbm: 29985). Foto: Simon Eliasson © Norrbottens museum

Från början var Margaretas konst mer föreställande och grafiken kunde innehålla en del råa inslag. Det fanns en viss svärta i det hon skapade, men det fanns också alltid mycket humor. Med tiden blev konsten alltmer abstrakt och färgerna mer dämpade. I målningarna återfinns ofta kroppar och kroppsdelar som kan betraktas och förstås på olika sätt. De underfundiga titlarna fungerar som små ledtrådar för betraktaren.

Kristina tror att Margareta hade ett galleri av bilder i sitt huvud som hon använde sig av. Hon la märke till så mycket och såg så många detaljer. På senare år har Kristina känt igen några av miljöerna i verken, bland annat badrummet i föräldrahemmet, saftmajan som deras mamma Elsa brukade använda och jordgubbarna som det fanns så gott om i trädgården.

Anisbröd, Margareta Renberg. Skulptur i brons, 4 x 7 cm (Nbm: 29973). Foto: Simon Eliasson © Norrbottens museum

1995 blev Margareta ledamot i Konstakademien, där hennes vän och professor Ulf Linde också var medlem. Samma år fyllde Margareta 50 år och födelsedagen firades med knytkalas ute i trädgården på Thielska galleriet. Kristina berättar att gästerna hade med sig en stor bäddad säng i present. Margareta hade inte haft någon ordentlig säng tidigare, så gästerna hade gått ihop och köpt en åt henne. Galleristen Mariann Ahnlund brukade också hjälpa Margareta med sådant som var mer praktiskt. Ute på landet hos Mariann bakade Margareta sina anisbröd, som blev förlagor till hennes skulpturer. Anisbröden i brons har bland annat delats ut som prisstatyett av Norrbottensakademien.

Filt, Margareta Renberg. Serigrafi 48 x 40 cm, numrerad 119/150 (Nbm: 29981). Foto: Simon Eliasson © Norrbottens museum

2000 diagnosticerades Margareta med lungcancer. Hon mådde mycket dåligt under sjukdomsperioden, men levde in i det sista. Kristina minns särskilt den bejublade utställningen på Konstakademien. Två stora salar fylldes med Margaretas konst och trots att hon själv var så sjuk vid tidpunkten kunde hon tala på ett entusiasmerande sätt och få publiken att lyssna andlöst.

Margaretas sista verk blev Filt, en serigrafi som skulle tryckas i en konstnärsalmanacka. Kristina berättar att Margareta inte var helt nöjd med resultatet och att det inte är helt säkert att den var färdigställd. Margareta blev bara 59 år gammal och sin sista tid tillbringade hon på Stockholms sjukhem. På begravningen i Solna var det många som höll tal, spelade och sjöng. Bland gästerna fanns Ulf Linde, Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström.

Jubileumsfirande med Luleåkonstnärer

Just nu visas verk med skilda tekniker av Margareta Renberg i Kulturens hus i Luleå. I utställningen ingår bland annat oljemålningen, bronsskulpturen, litografin, blyertsteckningarna, tuschteckningarna, serigrafierna och koppartrycken ur Norrbottens museums samlingar. Margareta Renberg är en av tre konstnärer med Luleåanknytning som konsthallen lyfter i sitt firande av stadens 400-årsjubileum. De två andra konstnärerna är Magnus Svensson och Johannes Lindh. Fram till och med 2 maj pågår utställningarna med de tre konstnärerna. De har olika uttryckssätt, men många beröringspunkter. Konsthallens öppettider hittar du här.

Paulina Öquist Haugen

En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.