Silbojokk och den svenska gravrätten

På förekommen anledning tar jag nu tag i ett ämne som jag funderat på i flera år. Det gäller den svenska gravrätten. Att jag funderat på det en längre tid har sin grund i våra undersökningar av ödekyrkogården i Silbojokk. I dagarna har Silbojokk figurerat i radio och uttalanden om gravfrid och återbegravning har hörts. Här kommer ett litet inlägg på detta tema.

Först en kort tillbakablick och introduktion till platsen och omständigheterna. Silbojokk etablerades som ett litet brukssamhälle med start 1635, då malmen från Nasafjälls silvergruva började bearbetas. En präst stationerades på platsen, dels för att sörja för hyttarbetarnas själavård och dels för att missionera bland samerna i området. Förhoppningarna på silverfyndigheten var stora och Silbojokk var en tid en egen församling. Kyrka och kyrkogård anlades på platsen.

Gruvverksamheten blev aldrig lönsam, den avslutades efter ett anfall av en dansk/norsk krigshär 1659. Den kyrkliga verksamheten fortsatte i över hundra år efter det, trots att både samer och präster tyckte att Silbojokk låg avsides. 1770 övergavs Silbojokk och kyrkogården lämnades öde.

När Sädvajaures vattenkraftsdamm skulle höjas på 1980-talet utfördes arkeologiska undersökningar i Silbojokk. De anläggningar som hörde till hyttan undersöktes. Trots att man visste att en kyrka och kyrkogård funnits på platsen kunde den inte hittas. Jag förebrår inte de arkeologer som utförde de undersökningarna, de gjorde ett fantastiskt jobb! De försökte med de medel de hade, men förutsättningarna var emot dem. Dels blev de förvillade av den muntliga traditionen och dels hindrades de av markens obarmhärtiga natur. Alla rötter från den snåriga björkskogen med kraftig undervegetation gjorde att det var svårt att undersöka området.

Silbojokk_1984

Pågående undersökning av hyttans anläggningar i Silbojokk 1984. Kyrkogården låg på andra sidan bäcken, till höger i bild (troligen strax utanför bilden). Okänd fotograf.

Jag menar att de förvillades av en muntlig tradition för att de lade mycket tid på att undersöka mer recenta lämningar i form av en husgrund och en kåta. Detta på grund av att de låg på en udde som kallas Kyrkudden. Enligt traditionen var det där kyrkan skulle ha legat. Denna udde blev dock till först efter det att dammen byggdes och vattennivån i sjön höjdes. En kartering från 1947 (efter dammens tillkomst) visar att det då inte fanns någon udde vid Silbojokks utlopp i sjön. Kyrkudden bör således ha fått sitt namn först efter den första höjningen av dammen på 1950-talet.

Silbojokk_Kartering_1947

Skiss av Silbojokk utförd 1947, innan den första höjningen av dammen. 1. Privat stuga. 2. Grundrester, kyrka? 3. Grundrester, bostad? 4. Grundrester? 5. Grund efter hytta? 6. Rester efter dammbyggnad. 7. Område täckt av slagg. 8. Ängsmarker, f.d. bostadsområde?

Hade de tittat lite närmare på bergmästare Hans Philip Lybeckers karta från 1638 hade de kanske letat lite mer i området där kyrkogården är inritad på den kartan. Visst är den översiktlig, men det framgår i alla fall att kyrkogården inte ligger vid bäckens utlopp.

Silbojokk_1638_Lybecker_Utsnitt

Utsnitt av karta över Piteå silverbruk vid Silbojokk. Upprättad av Hans Philip Lybecker den 15 mars 1938. Kyrkogården ligger strax bakom hyttan. Originalkartan förvaras vid Riksarkivet.

Det där var nog en liten förebråelse ändå, men inte illa ment, vi skulle antagligen ha gjort precis likadant. Det som är märkligast är det beslut som togs av Länsstyrelsen efter undersökningarna på 1980-talet. Hur kunde exploatören få tillstånd att höja dammen trots att kyrkogården inte hittats? Och varför agerade inte svenska kyrkan vid den tiden för att rädda ödekyrkogården i Silbojokk? Den riskerade att dämmas över trots att den inte var undersökt, något som vi får hantera konsekvenserna av idag. Vi har en mycket stark gravrätt i Sverige. Varför använde man inte den rätten då, för att rädda Silbojokks församlingsmedlemmar från sitt öde – att spolas ut i Sädvajaure?

2014_177_020_Översikt_uo_Kyrkudden

Vy över Sädvajaure, från Silbojokk. Till vänster ses den så kallade Kyrkudden och hitom de två röd-vita markeringskäpparna ligger resterna efter kyrkan. Foto: Sara Hagström-Yamamoto, Norrbottens museum, 2014, CC BY

Nu vill jag titta lite närmare på den svenska gravrätten. Efter att ha läst på Svenska kyrkans hemsida och även gått igenom begravningslagen så kan jag sammanfatta det såhär: gravrätten i Sverige gäller generellt i minst 25 år från senaste begravning, om inte någon gravrättsinnehavare gör anspråk på gravplatsen. En förutsättning för att gravrätten ska gälla är även att gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Vad som händer med en grav efter det framgår inte. Antagligen beror det på hur mycket plats det finns på kyrkogården i övrigt.

Att diskutera den nu gällande svenska gravrätten i detta sammanhang är egentligen helt felaktigt. Begravningsplatsen i Silbojokk övergavs av kyrkan 1770 och är idag en ödekyrkogård som faller under kulturmiljölagens skydd. Jag brukar säga att Silbojokk har hamnat i ett juridiskt vakuum i och med att exploatören inte längre är skyldig att stå för de arkeologiska kostnaderna. Detta på grund av att de arkeologiska undersökningar som gjordes inför senaste höjningen av dammen godkändes och ansågs tillräckliga för att tillåta att området exploaterades. Men det är faktiskt inte ett juridiskt vakuum. Det är bara kostnadsansvaret som har förflyttats. Det ansvaret ligger nu hos staten.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt mig från början, men jag har i alla fall fått lära mig lite mer om den svenska gravrätten. Silbojokk är en komplex kulturmiljö med många komplexa frågor att hantera, och ingen vinner på att försöka förenkla det som är svårt. Framför allt går det inte att tillämpa en nutida begravningslagstiftning på en kyrkogård som övergavs för nästan 250 år sedan och som skyddas av kulturmiljölagen.

Då detta är årets sista blogginlägg passar jag på att önska alla ett Gott nytt år!

// Åsa Lindgren
Norrbottens museum

Vad gör arkeologer på vintern?

Bring in your archaeologists1452703089968-1647OM67KY1J9F682I3M

Ofta får vi frågan vad vi arkeologer gör när tjälen gått i jorden, ljuset visar sig mindre och mindre och snön lagt sig tung över fjäll och skog. Speciellt bekymrade brukar folk vara för arkeologer här i norr eftersom fältsäsongen är så kort. Sitter vi och rullar tummarna och väntar på nästa fältsäsong?
Jag kan lugna alla bekymrade läsare med att det råder febril aktivitet på Kulturmiljöavdelningen! Rapporter från fältsäsongens projekt håller på att färdigställas, föreläsningar och föredrag inom museets regi förbereds, projekt inför kommande fältsäsong arbetas fram och tvärvetenskapliga samarbeten med andra institutioner initieras.

Arkeologi och osteologi
På arkeologsidan har vi sedan i våras fått förstärkning i form av arkeolog och osteolog Emma Boman. -Vinterhalvåret är en bra period att genomföra analyser på eftersom vi inte har uppdrag i fält då, säger Emma.

_DSF0029redalt

Emma är osteolog och studerar just nu benmaterialet från en av årets arkeologiska förundersökningar i Gammelstad. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Museet har tidigare fått anlita osteologer för artbedömningar, åldersbedömningar och könsbedömningar av benmaterial som påträffats vid arkeologiska undersökningar. Emma kommer nu att kunna ta över en del av dessa uppgifter. På bilden nedan visar Emma svintänder från en arkeologisk undersökning i Gammelstad från maj i år.

Emma berättar:
– I maj i år genomförde museet en tre dagar lång förundersökning i Gammelstad. Trafikverket ska sänka vägarna här ute för att ordna bättre förhållanden för avvattning och snöröjning. Till undersökningens mest intressanta lämningar från förundersökningen hör en husgrund (som finns med på 1817 års ”charta öfver Luleå Gammelstad”) och en avfallsgrop med fajans, skärvor av fönsterglas, fragment av kritpipor och djurben. Att hitta ben i ett arkeologiskt material är väldigt spännande säger Emma. Emma är osteolog, det vill säga benexpert och berättar entusiastiskt om de osteologiska fynden i Gammelstad:

_DSF0022redaltjpg

Svintänder från en av årets förundersökningar i Gammelstad. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

-Som osteolog jobbar man med att försöka få fram så mycket kunskap som möjligt från ett benmaterial. Det kan röra sig om vilka djurarter som finns i ett boplatsmaterial och att uppskatta antal individer, kön och ålder på individerna. Vidare kan det finnas slaktspår på benen eller andra spår som visar om djuret haft sjukdomar. Det är viktigt att ha ett referensmaterial så att man kan jämföra ben i ett arkeologiskt material med ben från ett modernt material där man har kännedom om art, säger Emma.

_DSF0030redaltjpg.jpg

Huggspår på ett lårben från nöt. Skadan har troligen uppkommit vid styckning. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

När det gäller det osteologiska materialet från undersökningen har Emma sett att det rör sig om ben från nöt, svin, får/get och fisk. Emma säger att det är svårt att dra några stora slutsatser av materialet eftersom det är så få benfragment.
-De ben som vi hittat mest av är kluvna rörben från extremiteterna, berättar Emma. Man har då klyvt benen för att komma åt märgen. Tyvärr saknas ledändar i benmaterialet. Med dessa kan man bedöma djurets ålder, längd och vikt.
Genom att studera tänder kan man också bedöma djurets ålder. I Gammelstad visar det sig att man mestadels har slaktat unga djur. Att man valt att slakta yngre djur i kyrkstaden kan man också se i det osteologiska materialet från tidigare arkeologiska undersökningar.
-Hur daterar man benen?
– Dels kan man skicka in benen på C14-analys men man kan också datera benen utifrån andra daterbara fynd i samma kontext. I det här fallet har vi lyckats datera delar av kritpipor till 1740-1798 utefter detaljer på kritpipshuvudena. Fajansen verkar också komma från samma tidsperiod och därmed bör tamdjuren i det arkeologiska materialet som tidigast ha levt och slaktats under samma period.
-Små brända fragment är svårast att artbedöma. Där kanske man får nöja sig med att konstatera att det rör sig om ett däggdjur, menar Emma.
Vill du läsa mer om det osteologiska resultatet från förundersökningen i Gammelstad finns ett tidigare blogginlägg där Emma berättar mer: https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/09/06/osteologiskt-material-i-gammelstad/

Miljöarkeologi
Andra nytillskott bland arkeologerna under året är miljöarkeologerna Ida Lundberg och Hanna Larsson. De hjälper till med att färdigställa rapporter för höstens arkeologiska projekt, bland annat en undersökning vid Esrange (ungefär fem mil öster om Kiruna) och en utredning vid Nunasvaara, mellan Svappavaara och Vittangi.

Ida och Hanna arbetar just nu också med makrofossilprover från undersökningen vid Esrange. Hanna berättar:
-Makrofossilprover eller arkeobotaniska prover är jordprover som vi tagit ute i fält från arkeologiskt intressanta platser där man förväntar sig finna makrofossiler i form av fröer, sädeskorn och annat smått material som är svårt att upptäcka vid själva undersökningen.
-Makrofossilprover har blivit allt vanligare att ta vid arkeologiska undersökningar. Man har mer och mer insett hur mycket information man faktiskt kan få ut från dessa prover och hur analyserna av proverna kan hjälpa till att tolka lämningen som är föremål för den arkeologiska undersökningen, säger Ida. Arkeologiska lämningstyper som man ofta ta prover ifrån är ”stolphål”, det vill säga rester efter stolpar som en gång ingått i en byggnadskonstruktion.
-I utkanten av härdar kan man också hitta fröer, sädeskorn eller annat som tappats vid härden. Mitt i härden är det ingen vits att leta efter makrofossiler, poängterar Ida, eftersom alla eventuella spår efter växter sedan länge har brunnit upp här.

_DSF0044redjpg

Hanna Larsson (t v) och Ida Lundberg är miljöarkeologer som analyserar makrofossilprover från museets undersökningar. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Vid den arkeologiska undersökningen i Esrange har man undersökt härdar och nu hoppas Ida och Hanna på att man via makrofossiler ska kunna göra en rumslig analys av ytan runt härdarna. Vart har ingången till kåtan varit? Var har köksdelen legat? Vilka växter har använts i matlagningen? Kan man se om man några naturmediciner använts för tillberedning?

Vid arkeologiska undersökningar av hus strävar man från miljöarkeologiskt håll att kunna göra en rumsanalys av husets olika delar. Har man förvarat någon typ av foder/växter i vissa delar av huset? Har djur bott i någon del av huset? Analyserna underlättar tolkningen av husets rumsindelning och ger kunskap om hur näringsekonomin sett ut på platsen. Förutom byggnadsrester från tak och väggar kan man finna hörester, rester efter matväxter med mera.

Från insamling till färdigt resultat 
För att få ut så mycket kunskap som möjligt från makrofossilproverna är det viktigt att samla in prover med jord från intressanta kontexter, berättar Hanna. Vanligtvis krävs det runt en liter med jord per provtagningsplats men mängden provmaterial varierar mellan olika institutioner säger hon. Förväntar man sig insekter i provet brukar man ta upp till fem liter jord per prov.

Efter att undersökningen avslutats tas proverna in och torkas för att inte mögla. Därefter flotterar man prover i såll med olika maskvidd ner till 0,5 mm. Flotteringen innebär att vatten tillförs provet och allt organiskt material kommer då att flyta upp till ytan och fångas upp av ett såll. Proverna torkas efter flotteringen och studeras sedan i stereolupp.

_DSF0047redjpg

Proverna flotteras och vattensållas med såll som har ned till 0,5 mm maskvidd. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Resultaten från analyserna av makrofossilproverna kommer att presenteras i slutrapporten om Esrange. Vi väntar med spänning!
-Om det kommer något intressant i proverna från Esrange kommer vi säkert att skriva om detta i blogginlägg framöver, avslutar Ida.

Vid tangentbordet denna dag…Jannica Grimbe

God jul och Gott nytt år önskar vi alla våra läsare!!!