Återbruk av byggnadsmaterial – delar som redan har något att berätta och ett uttryck som berör

Innanför den blå dörren i ladugården gjordes ett intressant återbruksfynd. Foto: Jessica Lundmark

Äldre byggnadsmaterial som har sett flertalet generationer passera har också något att berätta, vilket vi borde ha större respekt för. Återbruk har varit en självklarhet inom den nordiska byggkulturen, att ta reda på, laga, återanvända och bygga för att kunna ta isär och bygga upp igen. Denna självklarhet försvann i och med industrialismen och det allt mer rationella byggandet. Dessutom sjönk kvaliteten på byggnadsmaterial och möjligheten till att kunna ta isär och återanvända. I Sverige är omkring en tredjedel av allt avfall idag byggavfall. I och med en allt större resursmedvetenhet där det nu finns tydliga regeringsmål om en cirkulär material- och resurshantering så håller förhoppningsvis någonting på att hända. En omställningsprocess som satts i rullning med förhoppningar tillbaka till en mer självklar återbruksprocess inom byggsektorn. Jag heter Jessica Lundmark, är bebyggelsesantikvarie på Norrbottens museum med ett stort intresse för återbruk av byggnadsdelar. I det här blogginlägget ska jag ta med er till två olika platser och byggnader där återbruk spelat en central roll, en ladugård i Rasmyran, Boden och en nybyggnation i Svartlamon, Trondheim. Följ med!

Strax nordväst om Boden, i Rasmyran, står en enkelstuga på en höjd ovan Lule älv. Ovan vattnet lyser träden upp i alla nyanser av gult framför dimman mitt i hösten. Intill den slamfärgade enkelstugan, där en gång en ovanligt stor familj (sett till dagens mått mätt) ska ha bott står en ladugård med tre hopbyggda huskroppar. I ladugården inryms inte längre några kor för gården används istället som fritidsbostad. Tider förändras men platsen tas nu om hand med större omsorg än på länge. Anledningen till varför jag är på plats är i ärendet av en rådgivning. Ladugårdsrummet ska omvandlas till året runt bostad och mitt i arbetet gjordes ett mycket intressant fynd.

Samtliga av rummets väggsektioner var uppförda av höga, gedigna spegeldörrar på rad, som de senaste sextio åren fungerat både som fyllnadsmaterial och bärande konstruktion av rummet. Ungefär trettio stycken dörrar eller totalt femton pardörrar ska nu plockas ned för att rummet ska kunna uppfylla behovet som året runt bostad. Vad kan dörrarna användas till nu när de måste plockas ned och varifrån kommer de, så många dörrar av samma typ och av den storleken? Jo, efter att ägarna gjort en egen eftersökning visade det sig att de tagits tillvara, av en släkting, från Bodens Garnisonssjukhus när sjukhuset avvecklades år 1956.

Det stora Garnisonssjukhuset i Boden ska ha inrymt de resliga pardörrarna som sedermera fungerat som innerväggar i en ladugård i Rasmyran. Arkiv: Norrbottens museum.

Dörrarna återbrukades i ladugården, men då undangömda bakom puts och panel. På femtiotalet var släta dörrar mer attraktiva än ”dammsamlande” spegeldörrar. Idag finns det planer på att spegeldörrarna ska få ett tredje liv och användning som ytskikt på den långa väggen i det gamla ladugårdsrummet när rummet omvandlas till året runt bostad. I och med att dörrarna exponeras kan de fortsätta att berätta sin historia, bidra till en karaktärskapande livsmiljö och en bibehållen kulturarvsprocess.

Femton pardörrar bär upp väggkonstruktionen. De är resliga och sträcker sig från golv till tak. Dörrarna har fram till år 1956 suttit i Bodens Garnisonssjukhus. Foto: Jessica Lundmark
Spegeldörrarna är tjocka, genomgående och synliga även från utsidan efter att ytterpanelen monterats ned. Foto: Jessica Lundmark

Under våren 2019 studerade jag ett projekt i Svartlamon, Trondheim, där ett nyproducerat flerfamiljshus byggts till största delen av återbruk. Det är Nøysom arkitekter tillsammans med fem hushåll självbyggare som har ritat och uppfört byggnaden. Stommen var av nytt virke, medan beklädnaden (väggar, golv och inredning) kommer från äldre byggnader från olika tidsepoker.

Flerbostadshus för fem familjer, där stommen är nyuppförd och ytskikt och beklädnader till största delen består av återbruk. Den röda pilen visar på informantens för studiens radhusdel där fasaden är uppförd av riksteaterns tidigare golv. Till höger i bild är den gemensamma tvättstugan där fasadsidorna både är uppförda av återbrukad korrigerad plåt och traditionellt stavspån. Foto: Jessica Lundmark

Husets ytterfasad som är utsatt av väder och vind, där det ligger intill hamnen i Trondheim, ställer stora krav på virkeskvaliteten. Fasaden är uppförd av ett återanvänt golv från riksteatern belägen i samma stad, ytbehandlat med bränning på traditionellt japanskt vis. En av fönsterbrädorna är av robust ek från en gammal träeka. Innerväggarna är beklädda med pärlspontpanel från ett närliggande 1890-talshus som monterades ned i samma veva, och med teak- och spegeldörrar. Ådringsmålade listverk från samma 1890-tals hus har anpassats med nya geringsvinklar och har monterats runt återbrukade fönster och dörrar. De äldre byggnadsdelarna skapar, trots att de kommer från så många olika platser och fått bibehålla sina olika uttryck, harmoni ihop så som de placerats.

Teakdörrar beklär innerväggarna liksom en ljust grön målad pärlspontpanel från ett nedmonterat hus från 1890-talet. Listverk, spegeldörrar liksom innerdörrar är också av återbruk. Spår efter tidigare plats och användning har tillåtits vara synligt på innergolv.  Foto: Jessica Lundmark
En traditionell japansk bränning av fasaden gör den motståndskraftig för yttre påverkan. Till höger syns äldre fönster som restaurerats och uppförts i nybyggnationen. Färgsättning och placering håller ihop fasaduttrycket som speglas av återbruk. Foto: Jessica Lundmark

Det visade sig att metoden att använda återbruk som främsta byggnadsmaterial var tidskrävande när det gällde momenten att samla ihop byggnadsdelarna, rensa spik och göra delarna byggredo. Gestaltningen tog form till stor det efter återbruksmaterialet och de äldre byggnadsdelarna gav således radhuslängan dess uttryck. En byggnad ställer stora krav på funktionalitet, därför fanns krav på att gallra bland återbruksmaterialet. Dörrar, listverk, golvbrädor, pärlspontpaneler och fönster var möjliga att återanvända som de var medan virke från ytterpaneler sitter i så utsatt väderläge, blir spruckna och torra med åren, att det är svåra att återanvända.

Engagemang för att leva resurssnålare och ta om hand, restaurera och laga istället för att slänga och köpa nytt motiverar människor i Svartlamon. Självbyggare i projektet ser på materialiteter som något att ta om hand på sikt snarare än som något flyktigt. En förändrad syn till materialiteter där trender får mindre betydelse och möjliggöra till förändringsbart skulle göra det lättare för byggnadsmaterial att ingå i en cirkulär ekonomi (ett slutet ekosystem). Projektet i Svartlamon har uppmärksammats och spridits. Kanske för att den mångfacetterade fasaden av återbruksmaterial sticker ut men också för att det ligger i tiden att ta vara på befintliga resurser och vårt gemensamma kulturarv. Att uppmärksamma det befintliga materialiteterna för att öka känslan av förankring mellan människor och bebyggelse och för att göra mindre avtryck på jorden.

I Rasmyran liksom Svartlamon visade sig dörrar, liksom fönster vara delar som är tacksamma att återbruka i olika former. Något som också är tydligt är att äldre återbrukade byggnadsdelar som exponeras fortsätter att förmedla sin historia. Sammanfattningsvis kan det vara spår av år på sjön (fönsterbrädan av ek), dans på riksteatern (fasaden), eller patienter, militärer och vårdpersonal som passerat trösklar (spegeldörrarna i Rasmyran). Kunskap om våra materialiteter gör förhoppningsvis att vi tar större hänsyn till dem och värnar om ett bevarande. Äldre byggnadsdelar kan vara del av en naturlig kulturarvsprocess liksom en återbruksprocess, om vi fortsätter att återbruka, upprätthålla hantverks- och kulturhistoriska kunskaper. Åh visst, det krävs en del extra ansträngning, att rensa spik från brädor, renputsa tegelsten och bättringsmåla paneler men då är äldre byggnadsdelar ofta av mycket bra kvalitet, möjliga att montera isär, laga och montera upp igen. Dessutom har de med sina spår av tid, redan något att berätta och ett uttryck som berör.

// Bebyggelseantikvarie, Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Heinsoo, J. & Westerbring, J. (2016). Cirkulär ekonomi och demontering för återanvändning inom byggindustrin. Göteborg: Chalmers University of Technology. http://proxy.lib.chalmers.se/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db =ir01368a&AN=cpl.245194&lang=sv&site=eds-live&scope=site [2019-02-13]

Lundmark, J (2019). FRÅN HUS TILL HUS I EN ÅTERBRUKSPROCESS -Potentialen för återbruk som materiell och meningsskapande resurs i nybyggnation. Göteborg; Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/60489/1/gupea_2077_60489_1.pdf

Kalakoski, I., & Huuhka, S. (2018). Spolia revisited and extended: The potential for contemporary architecture. Finland: Tampere University of Technology. Journal of Material Culture, 23(2), ss. 187-213. doi: 10.1177/1359183517742946

Regeringskansliet (2015). Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Regeringskansliet, Stockholm. https://www.regeringen.se/49c2e4/globalassets/regeringen/dokument/finansdepartementet/ag enda-2030/att-forandra-var-varld_agenda-2030-for-en-hallbar-utveckling.png.pdf [2019-04-17]

Undersökning i Silbojokk 2020

Det börjar bli en inarbetad tradition att skriva ett inlägg om årets undersökning i Silbojokk under hösten och nu är det så dags igen. Jag skulle nästan kunna plagiera förra årets inlägg, för förutsättningarna i år liknade förra årets. Denna gång var vi dock mer förberedda och anpassade arbetet lite bättre.

Det första som kunde sätta käppar i hjulet i år var förstås Coronapandemin. Tidigt i våras kändes allt osäkert om hur fältsäsongen skulle bli – skulle vi överhuvudtaget kunna utföra uppdrag, eller skulle det komma restriktioner som satte stopp för vårt arbete? Som tur var kom det inte så stränga restriktioner. Då vi arbetar utomhus och har möjlighet att hålla avstånd så bedömde vi att det skulle gå bra ändå.

Liksom förra året hade jag planerat för en extra vecka i fält och dessutom planerat in flexibilitet i planeringen för att kunna optimera tiden i fält utifrån olika förutsättningar. Men, liksom förra året blev det inte riktigt som jag hade hoppats. Som vanligt hade jag under våren kontakt med vår båtförare och Skellefteälvens vattenregleringsföretag, för att höra hur det såg ut med isläget på sjön och vattenståndet. De hade tyvärr oroväckande information att komma med! Till att börja med hade vi en relativt mild vinter, vilket gjort att dammen inte hade tömts helt. Vintern hade däremot bjudit på rikligt med snö i Arjeplogsfjällen, så det var risk för en rejäl vårflod. Alltså fanns det risk för att vi inte skulle kunna vara i Silbojokk så länge, eftersom att dammen sannolikt skulle fyllas relativt snabbt. Vårt hopp låg alltså till att kunna börja så tidigt som möjligt, för att ändå få de planerade arbetsveckorna i fält. Men, det gick inte heller för att isen inte gick förrän en vecka senare än normalt. När vi äntligen kunde påbörja undersökningarna var vattennivån relativt låg, så vi tänkte att det kanske skulle kunna gå bra trots allt!

När vi kom till Silbojokk var det lågt vatten i sjön, men det steg ovanligt fort. Här syns området där hyttan och arbetarbostäderna låg, på andra sidan bäcken från vårt undersökningsområde.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr 2020_18_002, CC BY

Det första vi gjorde när vi kom på plats var att se över hur förra årets igenläggning hade stått emot erosionen. Som tur var hade det gått riktigt bra, trots att vi då fick lägga igen ytor som svämmats över av vatten. Men de gravar som vi fick täcka igen och lämna under pågående undersökning förra året var nu överlagrade med ett tjockt lager svallgrus, utöver den sand och de stenar vi använt vid igenläggningen. Därför avvaktade vi med dem till en början. Istället tog vi tag i ett område längst mot NV där sökhunden Fabel markerat för grav. Den markeringen hade vi tidigare tolkat vara antingen löst liggande ben som vi inte kunde hitta, eller att Fabel reagerat för att vi använt området intill som dumphög för jord vid tidigare undersökningar. Vid de senaste undersökningarna har vi dock påträffat gravar allt närmare denna sökhundsmarkering, så det var bara att fortsätta. Vi tog även itu med en yta i östra delen av kyrkan, där vi sedan tidigare vet att det finns gravar.

Översiktsplan över undersökningsområdet, med undersökta ytor, gravar och sökhundsmarkeringar.

På samma sätt som förra året mätte vi in vattennivån vid lunchtid varje dag, för att få reda på hur snabbt dammen fylldes på. Det var med bävan vi räknade ut hur mycket det stigit från gårdagen. Ja, det var ju inte någon överraskning, eftersom vi bokstavligt talat såg hur snabbt det steg… Men, det var ändå värre att få det svart på vitt. Förra året steg vattnet ovanligt fort, med ca 0,3 meter per dygn. I år steg det med 0,6 meter vissa dygn, trots att dammen hölls öppen! Det bådade inte gott för det fortsatta arbetet. Vi insåg ganska snart att vi inte skulle kunna vara på plats hela den planerade fältarbetstiden. Det var bara att gilla läget och anpassa arbetet utifrån det.

På de tre veckor vi fick i fält hann vi bara undersöka fem ”nya” gravar plus de tre som blev översvämmade förra året. Det kändes bra att bli färdiga med dem – det känns inte bra att lämna gravar som bara är delvis undersökta och veta att de kanske kommer att erodera bort till nästa gång. Däremot är vi inte färdiga med det område de ligger i. Här ligger begravningarna i lager ovanpå varandra. Det är inte så konstigt, för nu är vi inne i kyrkan, där utrymmet var begränsat.

Tolkning av kyrkans utbredning i Silbojokk. Den V gaveln är osäker, då marken är för ursvallad i denna del. Sakristian har inte heller kunnat lokaliseras.

Här ovan är en översikt över vårt undersökningsområde med de undersökta gravarna och inmätta stenar. De bruna är tolkade som syllstenar tillhörande de två kyrkor som stått på platsen. Den östra delen är fortfarande ganska tydlig, men inget av den västra delen har kunnat lokaliserats i fält. Denna del har eroderat bort sedan länge. Den västra delen av kyrkans grund har inte heller varit lika kraftig som den östra på grund av att marken sluttar. I väster har kyrkan sannolikt vilat mer eller mindre direkt på den berghäll som nu är blottad. När kyrkan byggdes täcktes berghällen av jord och när vi kom till Silbojokk första gången 2003 var det bara en liten bit som stack upp. För varje år därefter har den kommit fram mer och mer, dels på grund av erosionen och dels på att vi undersökt gravar som legat upp mot berghällen.

Till höger i bild ses berghällen som kyrkans V del vilade på. Aleksi och Ida håller på att fylla igen ytan inne i kyrkan, där flera garvar finns kvar.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr: 2020_18_103, CC BY

Nu tänkte jag nog inte skriva mer. Istället vill jag göra reklam för en föreläsning, som jag ska hålla på museet den 14 oktober, klockan 18:00, om undersökningarna i Silbojokk. Föreläsningen kan även följas på länk via Norrbottens museums Facebooksida. Anmälan till föreläsningen görs via Norrbottens museums hemsida.

// Åsa Lindgren
Arkeolog