Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa

Glommers Hatt- och Leksaksmuseum

De flesta museer är uppbyggda genom långvarigt systematiskt samlande. Men när det gäller Glommers Hatt- och Leksaksmuseum låg samlingen och väntade på att bli upptäckt.

”När jag blir vuxen”, skrev den då tolvåriga stockholmsboende dot­tern i sin dagbok, ” så vill jag bo i Glommers­träsk.”

De tre gånger Maja hade varit där, tillsammans med en kompis och kompisens glommersfödde pappa, hade övertygat henne: det var Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort, som gällde – inget annat.

Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, så föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i i Glommers. Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort tim­merhus från 1898, ”byggt som lanthandel, lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse”.

En vecka senare var vi där på Storgatan 103 – och föll pladask! Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt stockholmsliv, så kom frågan från Viveca, kvinnan som tillsammans med sin man skulle sälja huset: ”Ska ni inte upp på vin­den och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sål­da i modebutiken som hon hade på bottenvåningen?”

Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar från 30-60-talet, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel-­ eller halvfabrikat. ”Jenny Stenqvist, Modemagasinet. Glommersträsk” stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hatt­fabrikerna.

En gång var Glommersträsk stort, till och med större än det som med tiden skulle bli tätorten Arvidsjaur. Och här fanns en utmärkt kundkrets! Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla. Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om hel­gen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhu­set. Det var inte för inte som byn kallades ”Sali’ Glom­mers”. Dessutom hade de minst en vardaghatt.

I kartongerna låg hattar i alla möjliga material, tekniker, färger och stilar: tyg, skinn, ull, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar. Allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Drygt tre decenniers hattmode, lika fräscht som då det packades.

Det var som om allt bara väntat på att bli upptäckt. Egent­ligen skulle hattarna ha skänkts till Norrbottensteatern strax efter vårt besök men chauffören fick förhinder! Nu ingick de istället i husköpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.

Kanske på ett eget museum, tänkte vi. Inrymt i Jennys gamla modeateljé- och butik på bottenvåningen? Javisst, beslutet var självklart!

En försöksutställning med ett hundratal av Jennys hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial på köpet: piedestaler, modeskisser från 40-­talet och en välfylld gästbok som gjorde klart att detta var en skatt. Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som såg Glommersträsk som Norrbottens lilla Paris.

Jenny Petrina Stenqvist var affärskvinnan som varje dag promenerade Stor­gatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt. En bestämd dam som bättre än kunden visste vad som passade (och inte passade) och som aldrig glömde om någon skrat­tade i smyg åt hennes sortiment. Eller som, gu’bevars, provade utan att handla. Eller gjorde det mest förbjudna – att skratta!

Men också mamman till tre söner, sällskapsmännis­kan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kaffe­rep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i födelsebyn Näverliden.

En kvinna med drömmar och ambitioner och som missenträskarna i grannbyn enligt Sara Lidman såg på med avundsjuka ögon: ”I Glommersträsk har de allt, till och med en modist har de”.

Men allt blev inte sålt, som sagt. Att rea vägrade hon – precis som nästan alla kolleger på den tiden. Hellre lägga upp hattarna på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.

Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.

En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, skallarna har faktiskt hunnit växa en hel del sen då de gjordes.

Nu, när vi firar 10-årsjubileum, är museet en av de stora attraktionerna i Arvidsjaurs kommun. Hit kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor­- och farmödrars hattar: ”Precis en sån hatt hade hon!”

Och så passar de på att prova själva, överallt finns det speglar och besökare uppmanas att ta med kamera!

Många har haft hattaskar men gjort sig av med dem. Nu får de istället beundra våra hattaskar i alla storlekar, någon märkt med ägarinnans namn – ”Fru Sjöberg, Mejeriet, Sjulnäs”. En annan är fullklistad med lappar från de hotell på kontinenten som ägarinnan – och hattasken – hade besökt någon gång på 30-talet.

Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister…

Hit kommer de som aldrig gjort en hatt tidigare men som raskt skriver upp sig på kölistan till ABFs årliga hattskapar­kurs i juni med modisten Catharina Carlsson inne i Arvidsjaur.

Den norska kvinnan som lånade modisten Marika Smiths specialtill­verkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården blev nöjd.

För att inte tala om systrarna som skulle på bröllop i Frankrike och som hade missat att de skulle ha matchande hattar till sina klänningar, – en klänning à la Jackie Kennedy i ljus cerise och en svart-vit med breda ränder. Nu ringde till oss – desperata! Och de behövde ha hattarna samma vecka!

Naturligtvis hade vi det! Och visst kunde vi avvara hattarna en vecka! Lyckat bröllop och en bra historia.

Glommers Hattmuseum vill vara ett levande museum med föremål som tål att både beundras och prövas. Fast permanentmaskinen med heta spolar i metall som står i frisörhörnan rekommenderas inte för testning. Uttrycket ”Den som vill vara fin får lida pin” har fått en mycket tydlig innebörd av besökarnas berättelser om egna erfarenheter.

Herrhattar hade Jenny inte i sin butik.  De första manliga museibesökarna fick därför söka förgäves och gick hellre ut och rökte. Det dröjde inte så länge förrän besökarna själva hade letat fram sina egna hattar från 50-talet från garderober och vindar. Andra ville att deras avlidna pappors hattar skulle få komma ut i ljuset igen.

Här finns fedorahattar, Stetson, bowlerhattar, en swingpjatthatt och till och med en officershatt från tidigt 1800-tal, modell Napoleon. Men speciellt uppskattade är nog de som kommer från välkända herrekiperingar i Norr-och Västerbotten: Säfströms i Vindeln och Lycksele, Saedens i Piteå, Perssons ekipering i Vindeln, Markgrens i Älvsbyn, Luleå och Haparanda och inte minst Lundqvists Kläder i Glommersträsk!

Nästa steg, när både kvinnor och män var nöjda, var självklart att satsa barnen. Lösningen var att utöka med en avdelning för leksaker från 30-talet och framåt: dockor, nallar, dockserviser, ångmaskiner, märklintåg, dockskåp och dockvagnar, bordshockey, labyrintspel och andra spel, klossar, bokmärken, kasperdockor och marionettdockor, flygande tefat och snart sextio år gamla barnskidor, glaskulor, Barbie och Transformers… Det började med våra egna leksaker men snart kom såväl bybor och besökare utifrån med leksaker som de själva inte hade plats för.

Med tiden har vi insett att den här avdelningen var minst lika mycket en satsning på barnen och deras föräldrar som på den äldre generationen som äntligen återser sin barndoms leksaker. Och det mesta går bra för besökarna att leka med, oavsett ålder.

Så har Glommers Hatt- och Leksaksmuseum utvecklats steg för steg efterhand, ett levande museum som sagt med en bestämd hantverkare och affärskvinna i centrum som fortfarande får ögon att lysa och munnar att le, långt efter sin död. Kanske Jenny Petrina till och med skulle förstå alla som skrattar av lycka!

Vid tangentbordet:
Mats och Pia Klockljung vid Glommers Hatt- och Leksaksmuseum, som också är fotografer till samtliga bilder i detta blogginlägg.

Besök:
Storgatan 103, Glommersträsk. Observera att besök måste bokas i förväg på antingen tel 070-313 52 06 eller gabriel_ljung53@hotmail.com

Glommers Hattmuseum finns även på Facebook: https://www.facebook.com/glommershatt/