En kärleksförklaring genom linfästen

Friargåvor var vanligt förekommande i det svenska allmogesamhället. Både mannen och kvinnan lämnade ifrån sig gåvor till den som de var intresserade av och dennes familj. Mannen kunde lämna ifrån sig gåvor i form av olika slöjdföremål, så som skedar eller som detta blogginlägg kommer att fokusera på nämligen linfästen.
Detta gåvoutbyte kunde ske när mannen ville visa sitt intresse eller som en gåva till den kvinna han redan var trolovad med. Friargåvans syfte var att etablera själva förhållandet medan trolovningsgåvans syfte var att bekräfta det stundande bröllopet och äktenskapet. I allmogesamhället, eller bondesamhället som det även kan kallas, gav det även högre status att ge något som man själv hade tillverkat i friargåva då detta visade att man menade allvar med bekantskapen och man fick även möjlighet att visa upp och imponera med sin hantverksskicklighet. Även kvinnan lämnade ifrån sig gåvor som hon själv hade tillverkat och då kunde det röra sig om en stickad halsduk, strumpor eller en mössa. Dessa gåvor var enklare i början av bekantskapen och kunde då bestå av exempelvis marknadskarameller eller en sked, för att sedan bli allt mer avancerade och i många fall även vackrare i takt med att relationen utvecklades. Från Roslagen finns det ett uttryck som lyder enligt följande: ”ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” som vittnar om den omsorg som i detta fall mannen lagt ner på sin gåva.

Linfäste 1

Tornspireliknande rockhuvud, skuret ur ett trä med snidad ornering samt spår av blågrön målning. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004833.

Det var när kärleken besvarades och gjordes offentlig som gåvorna blev mer dyrbara och det kunde då vara i detta steg som mannen gav kvinnan ett linfäste som friargåva. Det ansågs bättre om mannen själv hade tillverkat det föremål han lämnade ifrån sig. Från Västergötland berättas följande: ”Om pojkarna själva tillverkade gåvorna, så var däm i högre värde för flickorna…” Det ansågs mer imponerande och mannen ville ju även imponera på hans förhoppningsvis blivande svärfader.

Men faktum är att det inom denna föremålstyp även går att urskilja en specialiserad hantverksproduktion där en bild av friargåvor som saluslöjd framträder, detta verkar ha varit vanligast i Götalandskapen och Hälsingland. I de fall mannen inte var en lika skicklig hantverkare behövde han inte gå tomhänt till sin käresta utan han kunde istället köpa något i friargåva. För linfästenas del finns det exempel där ett flertal från samma landskap är så lika utseendemässigt att det finns anledning att misstänka att dessa varit en del av en serietillverkning. Ett exempel från Roslagen vittnar om just detta. Där finns det två identiska linfästen som båda har årtalet 1823 inskuret, dock i kombination med olika initialer. Det har tolkats som att dessa är skapade av samma person för två olika kunder som just det året gick i giftastankar och som möjligen då inte var speciellt hantverksskickliga så de anlitade då istället en hantverkare för att tillverka linfästena åt dem.

linfäste 2

Blåmålat linfäste med två kammar och utskurna hjärtan. Det är märkt: ”M B J A”. Detta linfäste är ifrån Brändön, Nederluleå socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004141.

Friargåvor var ofta bruksföremål, redskap som användes i vardagen. Men de var även minnessaker som användes och visades upp vid kollektiva arbetstillfällen under friaretiden där kvinnan kunde visa upp sina vackra gåvor. Typiska friargåvor var arbetsredskap för tillverkning och skötsel av textilier. Exempel på dessa är skäkteträ för linberedning, klappträ och mangelbräde för tvätten eller ett linfäste för spinnrocken.

Linfästen är en del av linberedningen som var en betydelsefull syssla i det svenska allmogesamhället och det är på själva linfästet som man fäster linet när man spinner med en spinnrocka. Linet går igenom en rad olika processer innan det är redo att spinnas. Först och främst ska man skörda linet och därefter sker processerna röta, bråka, häckla och därefter kan man spinna linet till garn. Linfästet är som det låter, ett fäste för linet som man i sin tur satte fast på spinnrocken. På linfästet hängdes linet trådrakt och lodrätt. Genom detta kunde man dra ut linet från underkanten och börja spinna. Linfästet kan vara format som en spira, eller så kan det vara platt och då kallas det istället för rockblad.

linfäste 3

Rockblad av björk med en kam upptill och nedanför en urtagning med ytterligare en kam. Hela bladet genombrutet. Målad i klarblå färg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 000954.

Linfästen kan bland annat kallas för rockhuvud, rockblad, linhuvud, blånkrona, bånkräkla, hörhuvud och torock. Denna variation av namn för ett föremål kan för vissa av dem ha sin förklaring i att lin har haft andra namn beroende på var i landet man kommer ifrån och där olika dialekter har satt sin prägel på själva namnet för linfästet. Lin har bland annat kallats för ”to” och ”hör” vilket gett namnen torock och hörhuvud. Denna stora namnvariation beror även på själva linet och hur linfästet såg ut, som nämnts tidigare kallas de för rockblad när de är platta till utseendet. När linet var något grövre, det så kallade blångarnet, och skulle spinnas använda man sig istället av en kräckla. Man kan då gissa sig till att blångarn och kräckla har spelat en roll för användandet av namnen blånkrona och bånkräkla.

Linfäste 4

Rockblad i björk. Rektangulärt med rundade hörn. Bladet helt genombrutet med snidade slingor. Målat i rött och grönt. Detta rockblad är ifrån Svartbyn, Överkalix socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 00967.

 

I Sverige förekommer linfästen i en stor variation med en rad olika utformningar och utseenden. Förklaringen till att linfästen kunde ha en sådan stor variation utseendemässigt kan bero på att den svenska allmogemannens konstnärliga kunnande till mångt och mycket just varit fokuserat på bland annat detta redskap, vilket även kan återkopplas till att linfästen har nyttjats som en friargåva och då krävt lite extra uppmärksamhet och kärlek från hantverkarens sida.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

 

Källor:
https://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/utstallning-pa-skanelaholms-slott-4703966.aspx

http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/555/intro_lin_blir_gull.pdf

http://www.domboksforskning.se/foremalslexion/rockhuvud_torock.htm

Jirlow, Ragnar. 1924. Om linberedning och linspinning hos svensk allmoge. Ingår i: Fataburen: kulturhistorisk tidskrift. Stockholm: Nordiska museets förlag. Sid. 143-162.

Lillienberg Olsson, Eva. 1993. Kär och valhänt – om friar- och fästmögåvor. Kulturen 1993. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund

Knutsson, Johan. 1995. Kärleksgåvor. Fataburen 1995. I glädje och sorg. Nordiska museets förlag.

Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad

På uppdrag av Luleå kommun har professor Lars Elenius djupdykt i Gammelstads mer okända historia. I ett flerårigt projekt har han åtagit sig att skriva fyra böcker om delar av kyrkstadens historia som tidigare inte berättats eller synliggjorts och att ta fram ny kunskap.

Under 2019 och 2020 kommer resterande tre böcker att publiceras på följande teman: Kyrkans och kyrkstugornas sociala arkitektur, Landhöjningen, landskapet och den omgivande vegetationen samt Hur man klädde sig till kyrkobesöket.

Det här inlägget kommer att beröra den första boken som publicerades för ungefär en månad senMöten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad.

 

IMG_1242

Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad. Första boken av fyra om ett av vårt läns världsarv som ska ta fram ny kunskap om Gammelstad och synliggöra kulturhistoria som tidigare inte skildrats. Foto: Nils Harnesk © Norrbottens museum

Gammelstad. Platsen för Nederluleå kyrka. Nederluleå heter församlingen idag. Men fram till 1693 var den stora medeltida kyrkan centrum i en enorm socken som omfattade nuvarande Luleå, Boden, Gällivare och Jokkmokks kommuner. Ett väldigt område som motsvarar ytan av landskapen Uppland, Sörmland och Västergötland.

Här tar boken sin början. Namnet Luleå härrör från nämligen från samiska, det äldsta skrivningarna av namnet på älven som gett socken dess namn är lula eller lulu, vilket med största sannolikhet kommer från det samiska lulle som betecknar väderstrecket ”öster”. Den östliga beteckningen användes för Luleälven nedanför sammanflödet mellan Stora och Lilla Luleälven vid Vuollerim. Nedanför sammanflödet av älvarna har det under lång tid bott skogssamer.

En teori för uppkomsten av detta namn är därför att det var fjällsamernas beteckning på skogssamerna som ”de som bor i öster” eller ”östborna”. Alldeles oavsett har namnet sitt ursprung i det samiska språket och i en äldre språkform som tagits upp i det finska och svenska språket vilket talar för att de tre språkgrupperna möttes tidigt i området.

Den samiska närvaron i kustlandet gör sig påmind ännu idag genom en rad platsnamn, det finns exempelvis ett 60-tal namn med ändelsen ren. Namn som berättar om traditionella områden för renskötsel och de grupper som arbetat med renar på just den platsen. Ännu vanligare är namn med ändelsen kåta eller lapp. Kåtanamnen återfinns sällan i närheten av jordbruksbyarna utan finns ofta på platser som haft närhet till gott fiske. Elenius menar att dessa platser nyttjats säsongsmässigt för mindre grupper av samer och att man snarare skulle kunna lägga till en beteckning vid sidan av de två etablerade, fjällsamer och skogssamer, och det är kustsamer.

Det är ett hundratal platsnamn som har ändelsen lapp inom nuvarande Boden och Luleå kommuner, de är jämnt spridda över kust och inland. Ibland framträder de däremot i större koncentration inom vissa områden, de kan då tänkas spegla en mer omfattande och permanent samisk bosättning.

Värt att understryka är att de samiska namnen är få i kustlandet. De namn som återgetts ovan är svenska namn som beskriver en samisk aktivitet och bosättning i närheten av byarna i Lule älvdal. Däremot finns i princip inga ortnamn som uppenbart härrör från det samiska språket. Det tyder enligt Elenius på att den samiska bosättningen var småskalig och glest utspridd.

Inte heller finskan har påverkat ortnamnen i nuvarande Luleå och Boden kommuner. Från den gamla storsocknens tid finns endast tre bynamn som är av finskt ursprung, det är Kallax, Vittjärv och Niemisel. Samtliga tre har sin grund i naturnamn och har troligen tillkommit i samband med att platserna nyttjades för jakt och fiske. Sjönamnet Vittjärvsträsk, som gett byn Vittjärv sitt namn, vittnar om hur det lätt blir när två skilda språkgrupper möts, det finska järvi betyder sjö vilket också det svenska ordet träsk gör. I mötet mellan språken blev det alltså i svensk översättning Rissjönsjön då förleden Vitt- antas komma från tornedalsfinska vitta som betyder ”ris”.

Generellt sett så vittnar de historiska källorna om ett brett utbyte och en flerspråkighet även i bygder som under lång tid betraktats som homogent svenskspråkiga. Elenius lyfter exempelvis fram ett vittnesmål av bonden Laurens Nilsson, bonde i Antnäs, från 1482. Han vittnade då i en arvstvist om ett laxfiske i Torne älv, något som han inte kunde ha gjort om han inte haft nära kontakter med boende i Torne älvdal eller för den delen varit flerspråkig. Ett annat exempel som visar detta är att en av männen i ett hushåll i Måttsund anges kunna läsa på finska i husförhörslängden under slutet av 1700-tal.

Även om de svenska platsnamnen idag är dominerande i kustlandet är Elenius noga med att understryka att den namngivning som fått fäste och behållits inte behöver vara den tidigaste namngivningen. Detta visas exempelvis av det samiska namnet på Luleälven som inte ersatts av något svenskt namn, i många fall har finska och samiska platsnamn fått svenska tillägg som exemplet Vittjärvsträsk men oftast har det skapats hela nya svenska namn som anknyter till jordbruksnäringen.

Boken är bara lite drygt 100 sidor men visar en fantastisk bredd och framför allt lyckas den med ambitionen att föra fram en del av vår gemensamma kulturhistoria som inte tidigare berättats. Den gör det också på ett enkelt och tillgängligt språk.

Boken fortsätter med att skildra birkarlaväsendet och dess relation till den samiska befolkningen, den finska kolonisationen uppför Luleälven, samiska flyttningsmönster, kustsamerna i byarna runt Gammelstad, domböckernas inblick i vardagslivet, den mångkulturella kyrkstaden, bilden av samerna i gamla och nya Luleå och närvaron av de andra nationella minoriteterna i världsarvet bara för att nämna något mer om bokens innehåll.

Vi kommer med spänning att följa de resterande tre publikationerna i serien och hoppas att de lyckas lika bra med att presentera det som tidigare inte berättats eller synliggjorts.

Denna fredag, Nils Harnesk.