Kampen om residenset

Mellan åren 1816 och 1856 var Piteå det unga länet Norrbottens residensstad. Länet hade uppstått ur en delning av det äldre och vidare länet Västerbotten. Men faktum är att den första residensstaden utgjordes av byn Sunderbyn, där landshövdingen huserade från länets bildande 1810 och fram till flytten till Piteå 1816. År 1856 var Piteås tid som residensstad över då residens och myndighet flyttades till Luleå. Ända sedan dess har det funnits en muntlig tradition om att det var lömska intriger från lulebornas sida som ledde till att Piteå förlorade sin residensstatus.

Dessa muntliga traditioner lever än i dag. På en informationsskylt uppsatt av Piteå kommuns kultur- och fritidsförvaltning invid det hus där länsstyrelsens administration låg kan man utläsa följande:

En skicklig ”kupp” av Luleås politiker 1856 ledde till att Piteå förlorade sin status som residensstad. Konsekvenserna av förlusten märktes snart. Piteå tappade mark inom såväl skolväsendet, sjukvården och försvarsmakten till den nya residensstaden Luleå.

Det var denna beskrivning som fick mig att börja efterforska vad som faktiskt hände under de där åren vid mitten av 1800-talet.

Landshövding Åkerhjelm

Samtalen om ett nytt residens med tillhörande kansli inleddes i samband med att Knut Åkerhjelm tillträdde som landshövding år 1849. Det befintliga residenset ansågs olämpligt och brandfarligt. Kanslibyggnaden, som delvis är bevarad och där ovan nämnda informationsskylt återfinns, var för liten för att inrymma alla myndighetsfunktioner. En nybyggnation ansågs därför vara nödvändig. Åkerhjelm ville emellertid inte bygga ett nytt residens på den gamla tomten. Den var både oregelbunden och ojämn, men låg också mitt inne i den tätt bebyggda trästaden. Av brandsäkerhetsskäl ville Åkerhjelm ha en ny lokalisering och öppnade samtidigt upp frågan om Piteå skulle vara residensstad fortsättningsvis.

Utgångspunkten var att ett nytt residens med nya kanslibyggnader på en ny tomt behövdes, det var alla rörande överens om. Däremot var åsikterna delade om var detta skulle placeras – Piteå eller Luleå?

Trassel med värdering, besiktning och reparationer

Fastigheten i Piteå med residens och kanslibyggnad samt tillhörande uthus hade köpts av staten år 1842, av dåvarande landshövdingen Carl August von Hedenberg. Detta inköp hade föregåtts av en besiktning och värdering av magistraten, det vill säga det högsta styrande rådet i staden och som leddes av borgmästaren. Kronans bud om 6 000 riksdaler banco mötte nästan den värdering som hade gjorts, men bara två år efter köpet gjordes en ny besiktning av byggnaderna av Piteås magistrat. Då påvisades allvarliga brister och att omfattande reparationer krävdes.

År 1846 genomfördes ytterligare en besiktning med anledning av de upptäckta bristerna. Residenset förklarades obeboeligt. Huvudbyggnadens väggar var svårt angripna av röta och ansågs därför vara i så dåligt skick att den behövde rivas. Allt detta kom som en överraskning och ledde till att de magistratsledamöter som genomfört värderingen 1841 och rekommenderat staten att köpa fastigheten blev åtalade för tjänstefel.

När residenset sedan såldes av staten på auktion i januari 1852 inhämtade affären endast 206 riksdaler banco. Långt ifrån de 6 000 som fastigheten hade inköpts för. Det hade dessutom lagts ned mellan 1 000-2 000 riksdaler banco på renoveringar innan skadorna upptäcktes. Byggnaden såldes mot rivning och planering av tomten.

Hanteringen av Piteås residens och det påföljande åtalet mot ett antal av stadens rådmän medförde troligen en ansträngd relation mellan Piteås borgare samt landshövdingen och staten.

Frågan väcks om ny residensstad

Som tidigare nämnts var det i samband med Åkerhjelms tillträde som landshövding som frågan om en ny residensstad väcktes. Processen kring det gamla residenset hade fortgått i nära nog ett årtionde. Alla var överens om att det var obeboeligt och för trångt för den växande administrationen. Åkerhjelm var den som till slut förde processen vidare. I en skrivelse från 1850 som finns återgiven i tidningen Norrbottens-Posten beskriver han följande:

Enär en annan byggnadsplats alltså måste utses lärer böra tagas i betraktande, huruwida Piteå Stad har det läge inom länet, att Residenset må fortfarande der bibehållas, eller om icke fördelaktigare wore, att residenset förlades på annan ort.

Därefter redogör han för skälen till varför han anser att residenset med tillhörande administration bör flyttas till Luleå. Viktiga skäl enligt honom var att Luleå låg mer centralt i förhållande till den tätt befolkade jordbruksbygden vid kusten och i de nedre delarna av älvdalarna samt i relation till inlandet (som vid den här tiden kallades för lappmarkerna, områden som i huvudsak var befolkade av nomadiserande samer).

Vidare hade Luleå stad varit mycket tillmötesgående avseende landshövdingens önskemål om en tomt avskild från tät träbebyggelse. Den tänkta byggplatsen hade ”en utmärkt wacker belägenhet och fast grund, som staden och de enskilde, hwilka derinom hafwa egor, förklarat sig willige att för ändamålet upplåta på wida billigare wilkor, än en ny tomtplats i Piteå kan erhållas”. Landshövdingen såg även fördelar med att den stora tomten i Luleå hade utrymme för ett framtida länsfängelse. Det då moderna cellsystemet hade etablerats och skulle tvinga fram avsevärda ombyggnationer och förändringar i det befintliga länshäktet. Landshövdingen menade därför att det inte skulle medföra några större merkostnader för en omlokalisering av fångvården till Luleå.

Förslaget möttes av kritik och Kammarkollegium avrådde från en flytt från Piteå. Myndigheten, som finns kvar än i dag under namnet Kammarkollegiet, är Sveriges äldsta myndighet och ansvarar för Sveriges indelning. Myndigheten har anor från kammarrådet som Gustav Vasa inrättade 1539. En kuriosa i sammanhanget är att myndigheten även ansvarar för rikets regalier och ”att på plats som regeringen godkänner, under fyra olika lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter enligt särskilda förteckningar”.

Argumenten mot ett byte av residensort framfördes i en debattartikel i Aftonbladet i januari 1851, skriven under pseudonymen Tertius Interveniens (fri översättning ”den tredje parten”). Flytten ansågs innebära fördyringar, men även slöseri av redan investerade skattemedel i länshäktet som byggts i Piteå och residenset som köpts av staten trots ett dåligt skick. Vidare hävdade debattören att Piteå hade valts ut som residensort för att länsstyrelsen skulle finnas så nära huvudstaden som möjligt för att regeringens beslut skulle kunna verkställas så snabbt det bara gick.

Debattören lyfte även fram fördelen med att länsstyrelsen skulle vara kvar i Piteå i stället för att flyttas till Luleå. I Piteå skulle länsstyrelsen vara längre från den dåvarande svensk-ryska gränsen och bättre kunna skyddas från angrepp vid en eventuell konflikt med arvfienden. Vidare anfördes även spekulationer kring en kommande delning av Norrbottens och Västerbottens län i tre län och då skulle Piteå likafullt bli residensstad i det mellersta länet. Debattören avslutar med att förstärka onödigheten i en flytt och alla de kostnader som skulle drabba staten, länet, kommuner och enskilda privatpersoner.

Beslutet kommer

Den 29:e april 1851 fastställer kungen att Luleå blir den nya residensorten. Ett tungt vägande skäl bakom beslutet var att staten hade begärt ett yttrande från länets riksdagsledamöter där samtliga tillstyrkt en flytt. Ett annat var säkerligen kostnaderna. Luleå stad hade tillhandahållit en tomt som mötte de krav och önskemål som landshövdingen ställde, allt till en kostnad högst uppgående till 1 000 riksdaler banco. Detta ska jämföras med de två tomtplatser som hade utsetts i Piteå som skulle ha kostat staten 4 662 respektive 3 666 riksdaler banco.

Ett tredje skäl var, som landshövdingen argumenterat för, att lokalisera residensplatsen mer centralt i länets mer tätt befolkade delar och därmed underlätta både för myndighetsutövandet och för medborgarna. Detta underströks i en särskild skrivelse i frågan från länets allmoge, det vill säga de riksdagsledamöter som företrädde bondeståndet. När utredningen även visade att kostnaderna för en flytt inte kunde antas bli högre i Luleå än i Piteå kvarstod inte några hinder längre.

Ett sista tungt vägande skäl bör rimligen också ha varit att kungafamiljen vid denna tid ägde Gällivareverken. Gällivareverken omfattade Gällivare malmberg, masugnar i Avafors och Selet, stångjärnssmedjor i Vitåfors, Svartlå, Melderstein, Selet och Alter, vattensågar i Vitåfors, Melderstein, Selet, Lassbyn, Svartlå, Ljuså, Hedensfors, Alter, Hälleström och Borgfors samt markområden i anslutning till Piteå, Luleå och Råneå älvar om ungefär 60 kvadratmil. Enorma egendomar varav merparten låg geografiskt närmare Luleå än Piteå.

Gällivareverken var ett geografiskt sett enormt industrikomplex som kom att bli kungafamiljens privata egendom under 1820-talet fram till 1855 då den såldes. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F2-2-1).

Under maj månad restes förslag om att lämna frågan till vad som bäst kan beskrivas som en folkomröstning i en insändare i Aftonbladet. Författaren skrev under pseudonymen Sanningsälskande och förordade en flytt från Piteå, men inte till Luleå stad utan till Luleå Gamla stad (det vill säga Gammelstad). Författaren ansåg att denna plats bättre motsvarade en medelpunkt i länets tätbefolkade områden och delade uppfattningen om att Luleå var en isolerad hamnstad och alltför avlägsen från den gamla, etablerade bygden och landsvägen. I de sista raderna utvecklar författaren sin syn på frågan:

…länsresidenset bör flyttas från Piteå till Luleå Gamla stad, men då de enskilda intressena i denna fråga, liksom i många andra, synas spela en viktig rol, så tror författaren häraf sig uttala länets fleste innevånares önskan genom att föreslå det höga vederbörandes täcktes, innan Kongl. Maj:t tager frågan i nådigt öfvervägande, anställa en oväldig undersökning på stället och infordra innevånarnes ej hittills efterfrågade yttrande om rätta förhållandet i denna för länet och staten vigtiga fråga.

Den första folkomröstning som kom att genomföras i Sverige efter införandet av den allmänna och lika rösträtten ägde rum 1922 och rörde frågan om det skulle införas ett rusdrycksförbud i Sverige eller inte. Insändarskribentens krav här ovan ska därför betraktas med försiktighet och med tidens glasögon. Vid denna tid existerade inte den demokrati som vi är vana vid i dag. Ståndsriksdagen var fortfarande det rådande systemet och uteslöt merparten av befolkningen från rikets styrelse, även när denna avskaffades 1866 hade bara 20% av den manliga befolkningen rösträtt (http://firademokratin.riksdagen.se/).

Likväl bör det betraktas som ett tidigt uttryck från en del av befolkningen att få vara delaktig i samhällsutvecklingen och att få påverka politiska beslut.

Kupp och lömska intriger?

Åsikterna var många i tiden, något som materialet kring frågan visat, och det fanns säkerligen en rivalitet mellan städerna Piteå och Luleå. I det material som har framkommit kan dock inga kupper eller lömska intriger identifieras eller beläggas och beslutet låg inte heller inom städernas rådighet. Frågan väcktes av landshövdingen själv i samband med att residenset dömdes ut och beslutet togs av regeringen och i förlängningen kungen.

Det som städernas borgare kunde göra var att underlätta för residensets placering och tillmötesgå önskemålen som staten, ytterst landshövdingen, hade och i det fallet drog luleborna det längsta strået. Det kan liknas vid andra etableringar i dagens samhälle, exempelvis lokaliseringen av den fjärde migrationsdomstolen (där både Luleå och Umeå var alternativ) eller frågan om Northvolts etablering (där flera städer var involverade och Skellefteå slutligen valdes).

Kanske summeras kunskapsläget i det historiska källmaterialet och den tydliga frånvaron av ”kupp” och ”lömska intriger” bäst av redaktören för Piteå-Tidningen 1927:

Borgerskapet i Luleå gjorde endast vilket annat som helst för sitt samhälles förkovran nitälskande borgerskap skulle ha gjort. Man underlättade en åtgärd som höga vederbörande själva togo initiativet till.

Det nya residenset i Luleå uppfördes i trä i strid med gällande förordningar. Undantaget kunde göras på grund av fastighetens distans från övriga träbebyggelse samt då kunskap om uppförandet av stenhus saknades i stor utsträckning i länet och för att byggsäsongen bedömdes för kort för huset skulle hinna uppföras och torka innan frosten kom. Okänt år och fotograf.

Denna fredag, Nils Harnesk.

Axel Hambergs forskarhyddor

När jag skrev till min vän i Skåne att jag skulle till Sarek för att titta närmare på några äldre byggnader blev han förvånad. Inte finns det väl hus i Sarek? En lokalbo känner garanterat till en handfull, men kan kanske ändå bli lite förvånad över vilka historiska kåkar där finns. Först måste vi spola tillbaka tiden över 150 år, långt innan den genomsnittliga skåningen ens visste att Sarek fanns. Och vi börjar berättelsen i Stockholm med Axel Hamberg.

Axel Hamberg
Axel Hamberg föddes i Stockholm är 1863. Som son till apotekaren, läkaren och rättskemisten Nils Peter Hamberg var det kanske inte konstigt att även Axel studerade vidare. Intresset för medicin var kanske inte så stort, vilket medförde att Axel hellre läste kemi, mineralogi och geologi. På den tiden var ämnena inte lika stora som idag, så en akademiker fick ofta ägna sig åt flera ämnesområden. Axel Hamberg var dock särskilt mångfacetterad och läste andra ämnen som hydrologi, glaciologi, meteorologi och kartografi. Med sin breda kunskap kom han till slut att anlitas som professor för hela det geovetenskapliga fältet.

Särskilt anmärkningsvärd var Axel dock genom sitt praktiska sinne. Ofta utvecklade han sina egna instrument och metoder. Några av vilka kom att vara så vetenskapligt betydande att de idag skyddas av svenska staten. Faktiskt så var Hamberg så skicklig att några av instrumentet används än idag.

Öppnandet av Sarek
”Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden där· emellan och Kvikkjokk.” – Axel Hamberg i boken Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar, 1922.

Så skrev Axel Hamberg i den reseguide han skrivit om Sarek år 1922, samma år som han vunnit Svenska Turistföreningens guldmedalj. Läser man vidare i hans bok Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar blir Hambergs kärlek för det svenska fjället tydligt. Hur kan en sådan geologiskt intressant plats inte vara tillgänglig för allmänheten?

”Mikajökelns öfre del, sedd från bergsryggen på jökelns sydöstra sida.” 3 augusti 1895. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Med expeditioner till arktiska områden vid Norra Ishavet och till Schweiziska alperna i bagaget tog sig Axel Hamberg gärna an det uppdrag han fick år 1895; att utföra en glaciärinventering i Sarek. På den tiden fanns en generalstabskarta över området, men som var så bristfällig att den inte fungerade för Hambergs ändamål. Flera ortsnamn saknades eller var felaktiga och topografin stämde dåligt överens med verkligheten. I sann forskaranda fick Hamberg börja sitt arbete med att kartlägga Sarek. Ett arbete som skulle ta honom över 30 år. Varje sommar, med undantag för 1898 och 1917, reste Hamberg till Sarek för att genomföra sina studier. 1898 föll bort då han istället gjorde en resa till Svalbard, och 1917 ställdes resan in på grund av sjukdom. Utöver detta gjorde han även 6 stycken vinterresor till Sarek.

Sina expeditioner till Norra Ishavet 1892 och Spetsbergen i Svalbard 1898 medförde att Hamberg hade gedigna kunskaper om mätning och mätutrustning. Vid båda expeditioner användes traditionella metoder, likväl som den då moderna fotogrammetriska metoden. De kartor som Hamberg tog fram var de bästa kartorna över området ända fram till 1970-talet då ortofotografiet tillkom.

Mätstationen vid Litnok (namnet kommer troligen från samiskans liddno sin betyder berguv). Än idag används en del av Hambergs mätutrustning. Vattenfall har dock kompletterat med lite modernare tillägg. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

De sommarresorna till Sarek gick bra, då Hamberg och hans medarbetare bodde i tält. Sin första vinterresa gjorde han 1902, något som kom att förändra hans attityd mot logiförhållandena i fjället. För att klara vintern tog han hjälp av den lokala traditionen och bodde således i en kåta.  ”Obeskrivligt obehagligt för en Stockholmare” beskrevs det när kylan klev ner mot -35°C. Att det snöade in och höll otätt löste Hamberg genom att täppa till rökhålet med hårt packad snö i en säck. Lösningen höll i ett par dagar men visade snart sina dåliga sidor. När tövädret kom så öste blötsnö ner i kåtan och inomhusklimatet försämrades avsevärt. Kanske finns det någon lärdom om att lokal byggnadstradition lämpar sig väl för rådande klimat?

Axel Hamberg var nog inte bara missnöjd med de äventyr han fick uppleva. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Efter en vinter under svåra förhållanden bestämde sig Hamberg för att bygga ”någon slags vattentät kåk” som dels skulle att gå i och dels kunna fungera som förvaring för utrustning och proviant.

Skårkashyddan fick sannerligen prova sin vattentäthet för några år sedan då en bäck hade hittat vägen in i dess vardagsrum. Idag är bäcken dock omledd och man kan numera gå torrskodd inomhus. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Sommaren därpå inleddes arbetet med att bygga forskarhyddor i Sarek. En gammal trälåda som tidigare använts för att trakta instrument fick bli första byggnadsmaterialet. De korta brädorna kunde fraktas med ren, men de längre brädorna fick männen glatt bära själva. Med en såg, en hovtång och två geologhammare byggdes det första huset upp. På bara två dagar, mellan 2 och 3 juli, var Hotell Säkojokk uppfört. Namnet Hotell Säkojokk var kanske an aning optimistiskt för en byggnad på 2 x 2,7 meter. Väggar och tak kläddes med näver och golvet grävdes ur för att få högre i tak. Gamla glasnegativ rengjordes och användes numera som fönsterrutor.

Byggandet av Säkok var kanske inte det enklaste att få ihop. Låga fraktvikter var en absolut nödvändighet, så de fick nöja sig med ett fåtal, små verktyg. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Säkkokhyddan byggdes något år senare och blev mycket uppskattad, inte bara av Hamberg och hans medhjälpare utan även av biologer och andra geologer som hade fått upp ögat för Sarek. Både Hotell Säkojokk och Säkkokhyddan var provisoriska byggen sprungna ur nöden. Snart kom man fram till att mer hållbara forskarstugor krävdes. Hamberg tog sig an uppdraget att designa särskilt anpassade stugor för området. Dessa skulle uppfylla flera krav; vara väderbeständiga, kräva litet underhåll så att tiden kunde spenderas för forskning, vara behagliga och funktionsdugliga samtidigt som de skulle uppföras med material som lätt kunde tas till svårtillgängliga platser.

På vinden fanns det material och förnödenheter för både underhåll av byggnad och människa.© Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Den första byggnaden med den nya tekniken var Pårtetjåkkåhyddan (år 1911, 1 830 möh). Med en regelstomme med stolparna placerade med jämna mellanrum kunde järnskivor monteras med 3 centimeters överlapp och kittas däremellan. Från utsidan spikades skivorna fast medan de skruvades fast från insidan. Järnskivornas mått var 60 x 120 eller 60 x 180 cm och hade en tjocklek på 0,75 mm. Som isolering användes bomull. För att bomullen inte skulle glida ned för järnskivorna så beströks dessa med linolja som klistrade fast bomullen. Krokar och spikar på vardera sidan trästolparna ankrade fast det snöre som användes för att spänna fast bomullen. Ytterväggarna var 10 cm tjocka medan innerväggarna var 5 cm.

Linolja och snören fick hålla uppe den bomull som användes vid isolering av hyddorna. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Pårtetjåkkåhyddan byggdes med en kvadratisk form för att få den så formstabil som möjligt, för att skydda den mot de kraftiga stormar som kan uppstå på fjället. För att det inte skulle vara allt för golvkallt kläddes golvet med korkmattor. Den speciella färgsättningen som stugorna har är inte ursprunglig utan har tillkommit så sent som på 1960-talet. Ytterväggarna har dock alltid varit rödmålade och fönsterlisterna vita. Först målades järnskivorna med blymönja, men denna bröts ned av det hårda fjällklimatet. Hamberg beskrev detta själv som ”det bjärt röda öfvergick efter några år till en löjlig gråviolett färgnyans”. Blymönjan målades sedermera över med en järnoxid färg.

Stommen till Pårtetjåkkåhyddan byggs upp år 1911. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Pårtetjåkkåhyddan står stadigt på platån strax nedanför fjälltoppen. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson
Pårtetjåkkehyddan. Märk väl att dörren är delad i mitten. Detta innebar att det gick att komma ut även om det låg en meter snö. Var det högre än så fick man klättra ut genom fönstret och om det var högre än så fick man stanna inne. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Succén Pårtetjåkkåstugan gav mersmak. Nu ville Hamberg låta bygga en stuga mellan Pårtetjåkkå och avresebyn Kvikkjokk. Detta gav upphov till Pårekhyddan (år 1912, 710 möh), som för övrigt väger 2 600 kilo jämfört med de 7 000 kilo en lika stor stuga hade vägt om den uppfördes traditionellt. Pårekhyddan var nödvändig som mellanstation då avståndet mellan Kvikkjokk och Pårtetjåkkå var 33 kilometer med en stigning på 1 500 meter.

Pårekhyddan. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Därtill lät Hamberg bygga tre stugor i Rapadalen; Litnokhyddan (år 1912, 510 möh), Tjågnorishyddan (år 1912, numera i Ájttes fjällträdgård, alltså 242 möh) och Skårkashyddan (år 1914, 595 möh). Dessa stugor behövde inte följa Pårtetjåkkås kvadratiska form eftersom de låg mer skyddade i lä. Därmed uppfördes dessa i en avlång, mer tradtionell byggnadsform. De rektangulära byggnaderna är oftast enklare att inreda på ett effektivt sätt. Hyddorna gjordes en aning klenare än den i Pårtetjåkkå men lyckades ändå vara 7 gånger mer vindtåliga än nödvändigt. Skårkashyddan, som var den femte och sista, byggdes större än de andra. Denna hydda blev 25 m² istället för bara 20 m². Samma år som Skårkashyddan byggdes utökades Pårekhyddan med ett förråd och bostadsdel.

Litnokhyddan sett från ovan. Mätstationen syns precis nere till vänster i bild. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

När stugorna sedan skulle inredas med möbler var Hambergs ännu uppfinningslysten. För att spara på plats inne i stugorna uppfann Hamberg den så kallade ”Byråsoffan”. Precis som namnet antyder var det just en soffa som även fungerade som byrå.

Ritning för byråsoffan. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Byråsoffan var en slags föregångare till de lösningar vi ser idag för compact living. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Att Skårkashyddan blev den sista hyddan år 1914 berodde på ett par orsaker; första världskrigets utbrott, Hambergs försämrade hälsa och att underhållet av de befintliga stugorna redan var påtagligt.

Våren år 1967 monterade Tjågnorishyddan isär och fraktades bort från Sarek för att samma år återbyggas på Jokkmokks museum för en utställning. Efter utställningen revs stugan men kom att återuppbyggas igen år 1995 på i Fjällträdgården vid Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. För den som är intresserad av inredningen så finns i denna hydda även den byråsoffa som Hamberg uppfann. De stugor som står kvar i Sarek förvaltas idag av Laponiatjuottjudus. Stugorna är normalt låsta, men det händer ibland att de håller öppet hus några dagar under augusti. Håll ögonen öppna!

Allt gott önskar veckans glada skrivare,
Marcus Bengtsson

Referenser:
Riksantikvarieämbetet. Beslut om Skyddsbestämmelser för det statliga byggnadsminnet: Axel Hambergs forskarhyddor i Sareks nationalpark, Jokkmokks kronoröverloppsmark 17:3, Jokkmokks kommun, Norrbottens län

Lars Anderssons hemsida om Axel Hamberg

Fjäll- och samemuseet Ájtte