Gustaf Hallström

En av de mer kända arkeologerna under första hälften av 1900-talet var Gustaf Hallström som under sina aktiva år stort kom att bidra till forskningen kring den norrländska arkeologin. Gustaf föddes i Stockholm 1880 som yngsta bror i en skara på tre. Han började sina studier 1900 i Uppsala och tog en fil. kand. examen i jämförande fornkunskap (arkeologi) 1904. 1913 blev han fil. lic och 1944 hedersdoktor i Uppsala. Han arbetade bland annat på Statens historiska museum, Livrustkammaren och Riksantikvarieämbetet.

Frågor som tidigt fångade Gustafs intresse var hur och när norra Skandinavien befolkades och hur och när den samiska kulturen kan spåras. Han försökte svara på dessa frågor genom flera expeditioner på Nordkalotten där han studerade fornlämningar och den samtida befolkningens levnadssätt.

Gustaf Hallström smälte, mer än någon annan arkeolog i början av 1900-talet, samman fornforskning, etnologi och ett ekologiskt synsätt. Under expeditionerna till avlägsna områden i norra Skandinavien och Kola i Ryssland (1908 fram till första världskriget), gjorde han insatser som fortfarande är av stor betydelse. Nedan finns korta sammanfattningar av ett urval av dessa expeditioner. Gustaf Hallström anses ha lagt grunden till den arkeologiska forskningen i Norrland och han har skrivit ett stor antal uppsatser och texter om olika arkeologiska företeelser och tidsperioder. Han ägnade flera årtionden åt de Nordskandinaviska hällristningarna och hällmålningarna och gjorde långa och noggranna undersökningar i fält på otillgängliga platser där han gjorde viktiga upptäckter. Forskningen karaktäriseras av stor grundlighet och samvetsgrannhet. Ett exempel på detta är att han släpade med sig fotoutrustning på sina expeditioner, trots att det var tungt och väldigt otympligt på den här tiden. Av hans nästan 10 000 foton finns huvuddelen arkiverade på Forskningsarkivet vid Umeå universitet. Där finns även dagböcker, noteringar, intervjuer, manuskript m.m. Idag finns mycket av detta även digitalt. Totalt består Gustaf Hallströms arkiv på Forskningsarkivet av 220 volymer, där det mest utgörs av hans arkeologiska och etnologiska forskning.

Resan 1907
27 år gammal företog Gustaf Hallström sin första resa som skulle vara i fyra månader. Med på expeditionen fanns hans fru Astrid och vännen Helmer Smith. Målet var att studera fornfynd och hällristningar i främst norra Jämtland och södra Lappland. Runt midsommar befann sig sällskapet vid Nämforsen i Ångermanälven där Hallström kopierade hällristningar. Därefter begav de sig till Östersund och registrerade hällristningar vid Landverk vid sjön Ånn innan de fortsatte till Trondheim, främst för att lära känna de många hällristningarna.

f0978

Astrid Hallgren vid Handölsforsen, Jämtland 5/7 1907

 

Detta var också Gustafs första kontakt med samer. Han erbjöd sig att arbeta och ville gärna lära sig samernas egna metoder, vilket han också fick ta del av. I sin dagbok skrev han följande om en av de värdfamiljer han fick bo hos under sin resa:

Aldrig träffar jag ett värdfolk som detta. Hela deras själ ligger i att jag ska äta o ska dricka kaffe. Skall roas! O jag är som ett vax. Jag välsignar min goda stjärna som förde mig hit.

Tack vare sin nyfikenhet lärde han sig att kamma starr till skohö, väva band, fånga renar med lasso och hur man håller rentjurar som ska kastreras. Han lärde sig också en del  samiska ord och uttryck.

Resan 1909
Svenska lappmarken. Under tre veckor reste Gustaf Hallström runt i fjälltrakterna kring Torneträsk för att få en inblick i samernas levnadssätt och för att studera etnografiskt material i Norrbottens lappmark. Det arkeologiska intresset ledde honom också till en stor offerplats på stranden vid sjön Rautasjaure. Efter ett kort besök i Tromsö begav han sig under hösten söderut i Sverige, genom Arvidsjaur där han studerade skogssamerna, innan han fortsatte till Tärna i Västerbotten. Han vandrade sedan över fjället förbi Atjiken och Virisjaur till Borgafjäll och sedan vidare till Gäddede i Jämtland, dit han kom i mitten av oktober.

Offerplatsen vid Rautasjaure ligger ca 2 mil söder om Torneträsk. Hallström hade fått uppgifter om var offerplatsen fanns och begav sig dit med vännen Helmer Smith. När de grävde på platsen hittade de en mängd fynd i form av bl a anglosaxiska mynt, arm- och fingerringar samt hängprydnader som kunde dateras till år 1000-1200, dvs från slutet av vikingatiden till början av medeltiden. Papper, visitkort och målade namn visade att turister befunnit sig på platsen, och Gustaf skriver att han är glad att han hann ta sig till platsen ”ty det är i sista stund. Senast i vår har en dylik blivit alldeles förstörd”.
Intresset för den samiska kulturen via turismen tog sig uttryck i form av roffande och plundring, möjligen av obetänksamhet. Detta var ett problem för både samerna och forskarna, och disponenten Hjalmar Lundbohm i Kiruna gick inte fri från anklagelser.
Tack vare Hallströms insatser räddades en hel fyndgrupp av grundläggande betydelse för forskning om den äldre samiska kulturen. Han förstod också betydelsen i att studera offertraditionerna i nutid.

Resan 1910
Detta år begav sig Hallström till den inre delen av Kolahalvön. Det är den fotografiskt mest dokumenterade, med ca 600 foton. Under resan undersökte han sex boplatser vid Dvinabukten vid Vita havet, som var från yngre stenålder och bronsålder. Fynden från dessa undersökningar tog han med hem och studerade och katalogiserade dem på Statens historiska museum under 1915.

Resan 1925 och 1926
På vårvintern 1925, från mars till april, gav sig Gustaf ut på en 55 mil lång skidfärd. Först tog han tåget till Kiruna och där tog han sedan fram skidorna. Han och hans vägvisare Viljam passerade Karesuando och reste därefter vidare österut mot Enare genom norra Finland. De följde Pasviksälven mot Petsamo och vidare till Varangerfjorden. Efter att ha besökt Vardö fortsatte de efter Tana älv till Utsjoki. Därifrån tog de rissla mot Rovaniemi och Torneå. Under resan passerade de flera samebyar där Hallström studerade samernas levnadssätt under vintern.

Eftersom Gustaf Hallströms resa 1925 hade väckt allmänhetens intresse, planerade han en ny tur under senvintern 1926. Han började på isarna utanför Holmön och Storön utanför Kalix, och vidare till Lansjärv för att studera säljakt. Han fortsatte sedan på skidor till Tärendö, över Karesuando till Kautokeino och vidare med ackja och släde till Alta och Norra Ishavet. Han ville studera bebyggelsen och uppleva och dokumentera vinterns färdsätt på Nordkalotten. Genom att själv färdas som han gjorde, kunde han studera de forntida kommunikationerna. Under resans gång dokumenterade han bland annat flera kåtor, gårdstun, risslor och ackjor av olika slag.

h675

Gustaf Hallström 1926 på rastplats St. Burgfjället, Norge. ”…Finnmarksvidden öppnar sig för mig med allt sitt under- ett ofantligt böljande hav med horisonten så fjärran att jag nästan skriker av förtjusning.”

Röda korset
I slutet av september 1915 fick Hallström frågan om att följa Röda Korsets tåg med Liebesgaben, när de skulle förmedla brev och paket till de tyska och österrikisk-ungerska krigsfångarna i Sibirien. Efter en tid anslöt även Hallströms fru Astrid i Tjita i Transbajkalien nära gränsen mot Mongoliet och Manchuriet. Efter hemkomsten till Sverige 1916 reste hon runt i hela Sverige och höll på flera platser föredrag om de sibiriska fånglägren. Det ordnades även en utställning på Nordiska museet i Stockholm med krigsfångearbeten som de köpt och tagit med sig tillbaka till Sverige, som konst, konsthantverk och små tidningar.

b139

Sortering av paket, troligen Sibirien 1915-1916

Gustaf Hallström blev också en av organisatörerna av Svenska brigaden i Finland under Frihetskriget 1918, och han fortsatte i frihetsrörelserna i Baltikum 1919. Under andra världskriget verkade han i Finlandskommittén och efter att Tyskland ockuperade Norge 1940 arbetade han aktivt mot ockupationsmakten. Gustaf utförde expeditioner i norra Finland och norra Norge för den svenska militära underrättelsetjänstens räkning. Detta kunde han göra genom att använda fältarkeologin som täckmantel.

Efter världskrigen utvecklades Hallströms forskning i norr mer mot en helhetsbild av Norrlands forntida utveckling. Det publicerades ett stort antal studier som handlade om arkeologiska fynd i flera av de norrlänska socknarna. 1938 gav han ut boken Monumental Art of Northern Europe from the Stone Age I. The Norwegian Localities. Som pensionär arbetade han vidare i fält och med manuskript. Han gav ut ytterligare en bok om hällbilder 1960, som blev hans mest kända internationellt – The Monumental Art Of Nothern Sweden from the Stone Age. Nämforsen and other Localities. Hans stora verk om Norrlands forntid blev aldrig färdigställt.

Under senare år har det diskuterats huruvida Gustav Hallström var nazist och rasbiolog eller inte. Det är känt att han var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland, som stod bakom det nazistiska styret i Tyskland. Det fanns dock flera anledningar att vara medlem i föreningen, t ex affärsmässiga. I det offentliga materialet finns även kopplingar till rasbiologi och rashygien, som var vanligt under 1930- 1940-talet. Hallströms stora förebild var t ex arkeologen Oscar Montelius som tillämpade rasbiologin. De flesta människor som Hallström träffade delade han in i raser eller typer, även samerna. Det var vanligt att man tänkte på människor som raser i början av 1900-talet och det fanns även kriterier för hur en människa skulle se ut för att tillhöra en viss ras. I Hallströms PM inför sina första resa, framgår det att mätningar på levande skallar och insamling av samiskt skelettmaterial skulle ske. Men i hans dagbok från 1907 finns endast en notering från ett tillfälle om att han mätt skallar på levande människor – hos den första samiska familjen han besökte på sin resa.

Från en arkeolog…

f1336

…till den vid spakarna denna vecka, Tone Hellsten.

Tone

Foto: Staffan Nyqvist, Norrbottens museum

Källförteckning:
Baudou, Evert (1997). Gustaf Hallström: arkeolog i världskrigens epok. Stockholm: Natur och kultur.

Forskningsarkivet, Umeå universitet:
http://www.foark.umu.se/samlingar/arkiv/7A/om
http://www.foark.umu.se/samlingar/arkiv/digitala-utstallningar/gustaf-hallstrom/resan-1926

Nerman, Birger (1962). Gustaf Hallström 11/7 1880- 5/10 1962: In memoriam. Fornvännen 1962:328-334.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_328
Ingår i samla.raa.se

Rosén, Gull-Mari & Törner, Åsa (1993). Gustaf Hallström och samerna: resor på Nordkalotten = Gustaf Hallström ja sámit : mátkkit Davvikalohtas : 1907-1926. Umeå: Västerbottens museum.

Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5784255 (2018-01-31).

Foton:
Gustaf Hallströms fotosamling, Forskningsarkivet, Umeå universitet.

Bland många ting små

Idag tänkte jag skriva lite grann om vad som sker i museets dolda värld, den del av museet som få människor (även en del museianställda) har någon djupare insikt i, vilket råkar vara samlingarnas dunkla värld. Samlingarna har under många år varit involverade i ett stort projekt som skett fortlöpande, fast kanske tämligen obemärkt utåt. Alla museets diverse föremålssamlingar, tiotusentals föremål, har flyttats från gamla förvaringslokaler i centrala Luleå till klimatanpassade magasin ute vid Björkskatan. Dessa samlingar, som utgör Norrbottens gemensamma kulturarv, förväntas kunna leva vidare i all evinnerlighet för framtida generationer att åtnjuta.

I dagens läge befinner sig detta stora flyttprojekt i sitt slutskede. I magasinen byggs nya hyllor varje dag, flyttkartonger och packlårar packas upp, museiföremål rengörs och inventeras för att sedan rullas ut på vagnar i magasinen där de till slut hittar sin plats bland alla hyllplan.

Många av dessa föremål har legat nerpackade i flera år. Vad som döljer sig i en låda kan vara något utav ett mysterium tills det att man öppnar den. Ofta blir man överraskad av den variation av föremål som dessa lådor dagligen bjuder på. Man skulle kunna säga att det är allt mellan himmel och jord som dyker upp, vilket nog går att illustrera bättre med ett par bilder än med väldigt många ord:

Många alldagliga föremål dyker upp, mycket från hemmet men också många arbetsrelaterade ting som brukats inom Norrbottens stora basnäringar i äldre dar, såsom skogsbruket och timmerflottningen. Men emellanåt stöter man även på lite mer unika eller udda föremål, som till exempel en tysk sågtandad bajonett från första världskriget eller ett hänglås från 1800-talet dekorerat med det Allseende ögat:

Bild1

Men det udda eller det unika är inte vad som gör ett föremål intressant, utan det är berättelserna som döljer sig bakom det materiella – de immateriella berättelser som vittnar om mänskliga livsöden eller historiska skeenden. Ibland när man undersöker ett föremåls proveniens i vår databas eller analoga liggare, stöter man på dessa berättelser. Jag vill med detta inlägg passa på att lyfta fram några av de som jag har stött på under arbetets gång, för att visa vilka berättelser som (bl.a.) utgör en del av Norrbottens kulturarv.

Familjen Isbergs ryggsäck

Vad som först ser ut att vara en sliten 80-åring från Kiruna visar sig vid närmare granskning vara en ryggsäck som använts av motståndsrörelsen i Nordnorge under andra världskriget. I Sverige etablerades av den norska regeringen (då belägen i London) tre stycken basstationer i norra Sverige; i Gällivare, i Kiruna och i Karesuando. I Kiruna kom familjen Isbergs hem att fungera som en samlingspunkt för den norska motståndsrörelsen och därifrån utgick diverse motståndsmän, kurirer, samt förnödenheter som vandrade över gränsen. Under krigstiden kom denna ryggsäck att bäras av en rad olika individer kopplade till motståndsrörelsen.

Kapten von Weissenbergs souvenirer

LRM_EXPORT_20180103_103116

Att samla på sig souvenirer när man är ute och reser, eller upplever saker, är något som många gör. Här har vi kapten von Weissenbergs souvenirsamling från Karelska näset i norra Finland, som består av sovjetiska stridsvagnsminor av typen TM-35. Daterade 1938 och 1941. Vem kapten von Weissenberg var kan jag inte riktigt svara på i dagsläget, men kanske var han en av många norrbottningar som reste som frivillig till Finland under ledorden “Finlands sak är vår” och därigenom kom att delta i Fortsättningskriget och de hårda striderna på näset. Kan tillägga att dessa minor turligt nog visade sig vara desarmerade.

Postbussen som sprängdes

LRM_EXPORT_20180102_114718

När man jobbar med att inventera föremålssamlingarna så stöter man emellanåt på föremål som vittnar om dramatiska skeenden. Till exempel denna medfarna nummerplåt från en tysk postbil som totalförstördes i de hårda striderna som rasade mellan Wehrmacht och Finska armén vid den finska landstigningen i Torneå, 1 oktober 1944, som också kom att bli starten på Lapplandskriget. Nummerplåten överlevde dock denna oerhört våldsamma händelse och kom till Sverige som en Haparandabos souvenir.

Två detaljer värda att notera är “WH” som står för Wehrmacht Heer samt den röda stämpeln som har Tredje rikets insignia.

Den dystra sparbössan

Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en väldigt vackert ärgad gammal sparbössa visar sig vara ett ting som vittnar om en mycket dyster episod ur Norrbottens historia. Den här sparbössan har stått utanför porten till Sandträsk Sanatorium, en plats där drygt 26.000 norrbottningar har vistats men endast hälften har lämnat. Många har vi säkert släktingar som aldrig kom hem igen från Sandträsk.

Med dessa små mikroberättelser ur samlingarna ville jag visa hur de små tingen ibland kan ruva på väldigt stora berättelser, och att detta är vad vi jobbar med att ta tillvara på. Den gemensamma berättelsen om Norrbotten och dess folk.

Nils Emil Nilsson
Museiassistent, Bildarkiv och Samlingar