Hedkammen-Harrsjöbacken: Järnålder vid Bureå

I höstas gjorde vi den första delen av en förundersökning av en fornlämning som heter Raä Bureå 356:1. Vi kallar den Hedkammen-Harrsjöbacken.

Nu har vi fått de analyssvar som vi väntat på och rapporten är klar. Fyra 14C-prover finns nu analyserade från förundersökningen. Dateringarna kommer från fyra olika anläggningar, tre kokgropar och en härd. De två lägst liggande anläggningarna av de fyra som daterats gav äldst ålder: Härden A9 och kokgropen A6 hör båda till tidsperioden 380-200 f. Kr, alltså i runda slängar 2400-2200 år gamla. De ligger ungefär 26 m ö h. Vid den tidpunkten fanns den dåtida Östersjöns yta 23 m ö h, vilket innebar att närmaste strandkant fanns drygt 130 m österut i ett sund som avskilde två halvöar från varandra. Båtar och transporter fanns förmodligen nära och gick till och från platsen.

Dateringar från Hedkammen-Harrsjöbacken, räknat uppifrån A1 (kokgrop), A3 (kokgrop), A6 (kokgrop) och A9 (härd).

Dateringar från Hedkammen-Harrsjöbacken, räknat uppifrån A1 (kokgrop), A3 (kokgrop), A6 (kokgrop) och A9 (härd).

Några århundraden tidigare vid ca 700 f.Kr, när kustlinjen låg ungefär 26 m ö h, fanns någonting som skulle kunna tolkas som en naturlig havsvik där människor kunnat lägga till med grundgående båtar alldeles i direkt anslutning till boplatsen. Det är möjligt att någon av de anläggningar som ännu inte är daterade skulle kunna höra till den tiden. En gissning från min sida är att det är den lilla naturliga hamnen som först lockat människor att komma till just den här boplatsen. De anläggningar som vi hittat är ganska fint grupperade kring den sänka som idag finns i mitten av området.

En möjlig naturhamn för ungefär 2700 år sedan (700 f.Kr.). Kanske väcktes intresset för platsen med den?

En möjlig naturhamn för ungefär 2700 år sedan (700 f.Kr.). Kanske väcktes intresset för platsen med den?

De två andra anläggningarna som daterades, kokgropen A1 och kokgropen A3, låg högre i terrängen. De ligger mellan drygt 26 m ö h och 27 m ö h. Dessa två anläggningar fick yngre dateringar än de två som låg lägre. De hör till tidsperioden 530-660 e Kr, de är alltså i runda slängar 1350-1500 år gamla. Vid det laget hade havet sjunkit undan till en nivå som idag är ungefär 13 m ö h, och de två kokgroparna hade alltså ingen nära koppling till strandkanten, som då låg på 600 m avstånd. Det skiljer alltså 700-800 år mellan de yngre anläggningarna och de äldre på boplatsen. Det är oklart om kokgroparna A1 och A3 verkligen är kokgropar. Till skillnad mot kokgropen A6 saknar de nämligen helt den stenpackning som ska magasinera värme, det fanns inte ens utrensad sten kring dem. De skulle möjligtvis kunna ha haft en annan funktion, exempelvis som kolningsgropar. Spår av sot och kol finns i dem.

A3, en kokgrop utan stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A3, en kokgrop utan stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A6, en kokgrop med stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A6, en kokgrop med stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

Likheter finns med en annan järnåldersboplats som undersöktes vid Harrsjön på 1990-talet (Raä Bureå 351:1, kallades Harrsjöbacken).  Den hade också dateringar över lång tid, från 600-talet f Kr. till ca 1000 tal e.Kr. Det finns väldigt många fornlämningar kring den gamla Harrsjön, och ju fler dateringar vi får desto mer ser vi att området har lockat människor under lång tid. Men varför så många fornlämningar från olika tider i det här området?

En översikt över De två boplatserna och sundet mellan lagunen (Harrsjön) och Bottenviken.

En översikt över De två boplatserna och sundet mellan lagunen (Harrsjön) och Bottenviken.

Hedkammen (grusåsen) och Harrsjön (först i formen av en lagun med koppling till Bottenviken, senare i form av en insjö när landhöjningen avskilt lagunen från kusten), har förmodligen spelat stor roll till att människor återkommit till området om och om igen under lång tid.

Skälen kan vara flera: Det var lätt att ta sig till och från platsen med båt, och även sandmarkerna kring grusåsen måste ha varit en bra och enkel färdväg för den som hellre färdades på land. Där fanns rikt fiske i den grunda lagunen/sjön och goda möjligheter till fiske och säljakt i Bottenviken, samt fiske i Bureälvens nedersta fors som finns drygt 2 km norrut. Trakterna kring Bureå, Burvik och Bjuröklubb beskrevs även långt senare av Olaus Magnus på 1500-talet som väldigt rika på fisk och säl. Jag tror att jakt och fiskemöjligheterna var lika goda redan under järnåldern. Där fanns, förutom den grunda lagunen med ett rikt djurliv, också fångstgropsystem vid åsens fot, vilket antyder goda jaktmöjligheter på älg.

Utöver möjligheterna till jakt och fiske fanns också den potentiella möjligheten att hitta sjömalm i den numera utdikade Harrsjön. På den gamla Harrsjöns botten fylls dikena än idag av kraftigt rostfärgat vatten när snösmältningen sätter in på våren. Det är tydliga tecken på rika mängder av järnpartiklar i området som mycket väl kan ha gett upphov sjömalm och därmed förutsättningar för ett järnhantverk i trakten. Tillverkning av järn har vi ännu inte hittat, men däremot påträffades på 90-talet spår av järnhantering (smide) på Harrsjöbackenboplatsen Raä Bureå 351:1. Den ligger bara 400 m sydöst om platsen Raä Bureå 356:1 som vi förundersökte i höstas. Vi hittade den här gången inga spår av metallhantering, inga järnföremål från järnålder och inget järnslagg.  Däremot en hittade vi en klubba med skaftränna. Sådana klubbor anser en del arkeologer hänger samman med metallhantering. Tanken är att de eventuellt kan ha använts för att krossa malmen vid järnframställning. Men någon järnframställningsugn har alltså ännu inte hittats vid den gamla Harrsjön.

Stenklubban som påträffades hösten 2018. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Stenklubban som påträffades hösten 2018. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Naturresurserna på platsen borde ha varit lockande och där det finns mycket människor, där går det bra att bedriva handel. Traktens rikedom under järnålder skulle kunna vara början på ett bebyggelsecentrum, och kanske också startpunkten till varför kusttrakterna kring Bureå och Bureälven även under senare tider lockade. Det rika fisket i Harrsjön, Bureälvens forsar och i Bottenviken i kombination med säljakt och kanske handel lockade flera århundraden senare till sig Franciskaner-munkar på 1400-talet som behövde samla in varor till sitt kloster längre söderut. Det är detta som gett upphov till traditionen om ”Bure kloster”, som mest troligt inte alls var en klosterbyggnad utan snarare ett terminarhus, ett ordenshus – som tjänade som en förrådsbyggnad att samla varor i för vidare transport söderut.

I Bureå fanns 1543 fyra hemman, vilket kanske inte låter så mycket, men där fanns också mellan 1543 och 1556 fyra köpmän, varav två var birkarlar. Förmodligen är det läget vid älven som transportled för handel, fisket och naturresurserna i övrigt kring Bureå som gjort att handeln fått en plats i bygden. Starten för Bureå som samlingsplats och handelsplats kan mycket väl ha börjat vid Harrsjön redan för 2200-2600 år sedan.

Eftersom vi i höstas inte fick tag på någon skogsmaskin som kunde avverka åt oss på grund av förra sommarens torka (alla blev upptagna med att hugga skog på andra ställen när regnen till slut kom), är tanken att vi i år ska fortsätta med vår förundersökning, Vi siktar på att starta fältarbetet i juni så fort som skogen har avverkats så att vi kan få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Syftet med förundersökningen är främst att få en uppfattning om hur stor boplatsen är och hur många anläggningar som kan finnas inom förundersökningsområdets gränser. Detta gör vi för att det ska vara enklare att bedöma hur lång tid som en slutlig arkeologisk undersökning kan kräva den dagen allting måste grävas bort när järnvägen Norrbotniabanan ska fram. Men det är inte bara för framtida kostnadsberäkningar som den här förundersökningen görs. När vi i juni får möjlighet att öppna större, sammanhängande ytor hoppas vi också på att hitta mer fakta som kan belysa vad platsen har använts till.

Vid tangentbordet denna vecka:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Mera att läsa:

Ulf Lundström 1997: Bönder och gårdar i Skelelfteå socken 1539 – 1650. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskingsprogrammet Kulturgräns Norr 3. Umeå 1997.

Anders Olofsson 2014: Rapport över arkeologisk delundersökning. Bure Kloster, Klosterholmen, Raä 11, Bureå socken, Skellefteå kommun, Västerbottens län, 2013. Skellefteå museum 2014 (opublicerad), Skm dnr 53/2013.

Tidigare blogginlägg i Kulturmiljö vid Norrbottens museum om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018):

https://kulturmiljonorrbotten.com/2018/11/16/en-liten-klubba-betyder-sa-mycket/

Ett annat blogginlägg värt att läsa angående järn och faktiskt också järnframställning är Carina Bennerhags blogginlägg om projektet Järn i Norr.

https://kulturmiljonorrbotten.com/2017/03/03/jarn-i-norr/

 

 

 

Här börjar civilisationen – låt den inte gå under

Jag ligger på soffan som morfar har slöjdat ihop nere i snickarbodan. Egentligen är det bara en tunn brits på tre reglar i en vrå på förstukvisten i Mårdsel, en limträskiva med ett lager skumgummi och skinnimitation i vinyl fasthäftat ovanpå, men det är himmelriket. Under britsen har morfar nämligen monterat ett element och värmen sprider sig som en mjuk smekning längs ryggen. Magen värker och jag har, ärligt talat, lite svårt att andas. Jag har aldrig varit så mätt.

Mat

Civilisationens vagga. Maten har varit ett sammanhållande kitt sedan urminnes tider. Men vad händer när allt färre har möjlighet att lägga kraft på matlagningen? Foto: Hushållningssällskapet.

Min mormor var en fena på att laga mat. Hon hade en kokbok, Kajsas Kokbok, med förord av Charles Emil Hagdahl, som jag har fått ärva. I den har hon antecknat, gjort ändringar i recept, strukit över och lagt till enligt sin egen köksempiri. Själv såg jag aldrig mormor använda den där, handstilen tyder också på att hon var rätt ung när hon antecknade, och det som framför allt avslöjar åldern på texten är hur välskrivna och detaljerade recepten är.

Medan hon fortfarande levde bad jag henne att skriva skrev ner sitt recept på just blodkorven. Det var helt annorlunda och följer samma mönster som alla hennes recept från senare i livet. Det ser ut enligt följande.

Ett par liter blod.
Lagom med renfeta.
Lite salt, timjan och kryddpeppar.
Öl.
Mjöl till lagom konsistens.
Stoppa i fjälster. Koka tills klar.

Det här är inte ett recept. Det är ett chiffer.

Låt oss börja med ”Ett par liter blod”. Ett par? Det är ju traditionellt två, men här uppe är ju ”ett par” generellt samma sak som ”några”. Vi vet alltså inte hur många liter blod, men det är helt okej eftersom vi inte har en aning om mängden på övriga ingredienser heller. Det är också svårt att räkna ut vilken sorts blod – jag vet ju att mormor alltid använde ren, men det är ju en svår slutsats att dra om man inte varit med – vi ska jobba med.

Nåväl. Vi går vidare. ”Lagom med renfeta” är en till styggelse. Jag tvivlar på att det är särskilt många nu för tiden som ens vet vad renfeta är, ännu färre vet vad som är lagom mängd i en blodkorvssmet. Renfeta är för övrigt det fett som sitter runt djurets inre organ.

”Lite salt, timjan och kryddpeppar” är ju bara galet, precis som punkten ”öl”. Vilken öl? Hur mycket? Jag vill minnas att mormor använde någon slags bayersk lättöl från ett större svenskt bryggeri, hon var inte mycket för dubbel-ipa, så det är ingen idé att satsa för mycket tankekraft på att hitta rätt smakkombination till just blodkorvssmeten. Du har annat att tänka på. Nämligen vilket mjöl och hur mycket av det som ger en lagom konsistens.

Det är svårt att bedöma hur mycket information som en mänsklig hjärna rymmer, eftersom det mest lättfattliga sättet vi har att beskriva informationslagring på är att jämföra med datorer. En hjärna arbetar inte alls på samma sätt som en dator. Alla försök att likställa dem haltar som en matkonsulent efter ett maratonlopp. Men: Varje neuron kan skicka iväg en signal till en annan nerv 200 gånger i sekunden, vilket gör att vi kan se de enskilda neuronerna som processorer med en frekvens på 200 Hz. Oändligt långsammare än dagens datorer med en processorkraft på 1 GHz, naturligtvis – men de har å andra sidan bara en eller två processorer. Hjärnan har hundra miljarder neuroner, vilket ger den sammanlagda frekvensen 20 000 GHz. Om vi till den ekvationen lägger att hjärnans neuroner är länkade i ett komplicerat nätverk och har kontakt med tusen andra blir den faktiska frekvensen tusen gånger större, 20 miljoner GHz. Forskarna vet väldigt lite om hur hjärnan sparar information. En tolkning som gjorts är att varje kontakt mellan två neuroner kan lagra en bit information och i så fall motsvarar det mänskliga minnet ungefär 12 000 Gb, eller för att använda vardagsspråk:

Skitmycket.

Ni ska ha klart för er att detaljerade recept i grund och botten är en lögn, men det är åtminstone en lögn som vi kan förstå. Ta palt. Ser du ett recept som innehåller definitiva mängder, till exempel en liter mjöl till ett kilo potatis, kan du bara vara säker på en sak: Hur palten blir i slutändan har du ingen aning om. De parametrar som styr smak och konsistens är så mycket större än deciliter och gram.

Vilken sorts potatis använder du? Hur gammal är den? Maler du eller river? Hur mycket stärkelse innehåller den? Du pressar naturligtvis ut överflödig vätska – men använder du den överblivna stärkelsen i paltsmeten? Vad har du för mjöl? Hur torrt är det? Hur högt proteininnehåll? Har du fläsk i palten? Hur fett är det i så fall?

Ni förstår själva. Det är oerhört svårt att skriva ett recept som täcker in alla eventualiteter och samtidigt inspirerar folk att faktiskt vilja laga maten i receptet.

Så till sist blir vi stående där. Med ord som ”lagom” och mormorskänslan i nävarna som enda kvalitetssäkrande verktyg.

Ärter

Böjas i tid. Att redan från barnsben få vara med i odling, förädling och matlagning skapar förhoppningsvis ett livslångt intresse. Hushållningssällskapets matkonsulent Pelle Johansson indoktrinerar redan sin son Kalle. Foto: Pelle Johansson.

För ett par veckor sedan befann jag mig på en uteservering i Girona. Där hade ett antal småskaliga, norrbottniska livsmedelsproducenter samlats för att smälta intrycken efter dagens studieresa på den spanska landsbygden. Jag hamnade i samspråk med Per Huuva, en man med oändligt många strängar på sin lyra. Han berättade om hur det gick till när hans farfar skulle lära honom något. De gick ut i skogen med varsin yxa, de högg, kokade kaffe, farfar drog en rövarhistoria om en slagbjörn som härjade i trakten och sen gick de hem. När Per kom hem insåg han att han lärt sig saker – men inte det som hade med huggandet att göra. Han kunde tre nya fågelläten, han hade fått ett nytt ställe att lägga snaror på och han visste exakt när man skulle börja tappa björken på sav. Eftersökt eller inte så fungerar mormors recept enligt ungefär samma mekanismer.

Helt i linje med de fynd som forskare gjort kring inlärningens biologi och kemi.

När vi rör på oss utvecklar kroppen endorfiner, hormoner som gör oss mer kreativa, avslappnade och dessutom förbättrar vår förmåga att fokusera. När du är hungrig producerar magsäcken hormonet ghrelin, som är oerhört viktigt för den mänskliga inlärningsprocessen. När du arbetar fysiskt med mat är du öppen för nya intryck och lärdomar.

Det här är både välsignelse och förbannelse. Om du jobbar hårt och är läraktig behöver du så småningom inte fundera på mängder, sorter och tillredningssätt. Du tar den potatis du har, tillsätter det mjöl som finns och stoppar in det fläsk som är tillgängligt – allt i lagom mängd. Men hur många av dagens människor har lust, tid och möjlighet att jobba hårt med maten? 30 procent av svenskarna lever ensamma, 70 procent av hushållen innehåller max två personer och i mataffärerna breder de färdiga portionerna ut sig där det tidigare stod hyllor med råvaror. Vad det innebär för vår folkhälsa finns det andra som är bättre lämpade än jag att uttala sig om, jag oroar mig mer för en annan aspekt: Vad händer med våra nedärvda kunskaper, det gemensamma kulturarv som maten innebär, när allt färre faktiskt lagar mat?

Bröd

Lärdomar. Att veta hur en deg ska kännas när den är färdigknådad går utmärkt att lära sig – men det tar tid. Foto: Pelle Johansson.

Jag kan fortfarande ångra att jag inte djupintervjuade mina äldre släktingar innan de dog, lät dem berätta om saker de visste och kunde, läxor de lärt sig, folk de träffat och platser de sett.  Jag är rädd för att de tog med sig alldeles för mycket kunskap i graven – och jag är lika rädd för det som riskerar att förloras i framtiden.

Stycka

Fackmannamässigt. Andreas Krekula, styckmästare på Lilla Skafferiet, har yrkeskunskapen i händer och armar. Foto: Pelle Johansson.

Jag oroar mig för att vi allihop håller på att lägga oss på den imaginära värmebritsen, förvisso mätta men utan nyfikenhet och vetgirighet. Till slut, i takt med att allt fler människor som innehar kunskap försvinner, kommer vi att förlora den – för alltid.

Hansen

Långsamma processer. Paul Hansen driver en framgångsrik charkuteriverksamhet i Umeå. Foto: Pelle Johansson.

Civilisations inträde kan beskrivas som den tidpunkt då mänskligheten började skapa något beständigt, något som fanns kvar efter de enskilda individernas hädanfärd. Om det viktigaste vi har är föda kan civilisationen faktiskt ha börjat i en maträtt som delats mellan generationer, en lista ingredienser och en arbetsbeskrivning från gammal till ung. Maten är vårt gemensamma arv och, för att parafrasera Tyko Jonsson, den grund varpå samhället vilar.

Det vore både en sorg och en skam om vi skulle tappa det.

Det vore inte värdigt ett tänkande samhälle.

/Pelle Johansson, matkonsulent på Hushållningssällskapet Norrbotten-Västerbotten