Uppdateringar och nya versioner av program på våra tekniska prylar hör nuförtiden till vardagen för många. Det kommer meddelanden då man ska stänga datorn att en uppdatering behöver köras eller om du en smartphone får du regelbundet meddelanden om att olika appar behöver uppdateras. Huruvida vi som vardagsanvändare märker av uppdateringarna är tveksamt men då och då kommer det nya operativsystem eller så genomgår programmen en större uppdatering. Då kan det hända att vi inte riktigt känner igen oss när vi startar programmet nästan gång. Ikonerna kan ha fått ny layout och menyerna fått ny struktur och det kan ta ett tag innan vi lär oss navigera i det nya systemet, men snart är det gamla glömt och det nya har blivit vår vardag.

Det är det här som håller på att hända med museinätverket för samtidsdokumentation där uppdateringen inte riktigt är klar ännu utan det står i konfigurationsläge.

Från Samdok till DOSS

Samdok bildades 1977 som ett samarbetsorgan för samtidsdokumentation och insamling vid de kulturhistoriska museerna och senare bjöds även andra institutioner in i nätverket. Det fanns ett Samdokråd som ansvarade för de övergripande riktlinjerna och ett sekretariat vid Nordiska museet som ansvarade för administration kring verksamheten, informationsspridning och ansvarade för en webbsida för Samdok.

Samdok arrangerade årligen ett höstmöte som var ett tillfälle för kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte för etnologer från landets museer. Dessutom fanns flera temabaserade pooler som genomförde egna aktiviteter och möten. Här finns mer om poolernas verksamhet och Samdoks verksamhet före 2011.

2010 togs en ny programförklaring av Samdokrådet:

• Samdok verkar för samarbete mellan museerna, med universitet och högskolor, museernas publik, andra kulturarvsinstitutioner och -organisationer, nationellt och internationellt.
• Samdok arbetar för gemensam informationsspridning som gör resultaten användbara både i samtiden och för framtiden.
• Samdok verkar för samtidsperspektiv i museernas kulturhistoriska undersöknings- och insamlingsverksamhet.
•  Samdok verkar för fördjupat kunskapsutbyte kring museernas samlingar och samlingsfilosofi, med särskilt fokus på samlingarnas användbarhet för kommunikation och forskning.

Denna programförklaring blev inte långvarig för Samdok eftersom Nordiska museet lade ner sekretariatet 2011. De museer som engagerat sig i Samdok var eniga om att nätverket behövdes och utsåg en arbetsgrupp som fick uppdraget att ta fram ett förslag på hur man kunde arbeta vidare i Samdoks anda. Den nya organisationen döptes till Nätverket för samtidsdokumentation och de fortsatte att arrangera höstmöten och poolerna uppmanades hålla igång sin verksamhet.

I somras meddelande styrelsen för nätverket att man byter namn från Nätverket för samtidsdokumentation till DOSS – Dokumentation av samtida Sverige. DOSS är ett museinätverk för museipersonal som arbetar med samtidsdokumentationer och man arbetar fortfarande med att hitta formerna för det framtida nätverket. DOSS arbetar vidare i Samdoks anda och vill synliggöra behovet och nyttan av etnologer på museerna. Fortsättningsvis handlar det om nätverksarbete där kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte står i fokus samt poolerna kring olika teman där det finns möjlighet för konkret samverkan och fortbildning. Idag kommunicerar nätverket information via en grupp på Facebook samt via ett forum på Mötesplats Museum. Varje år ordnas höstmöte i november och nästa år äger det rum i Umeå 23-24 november.

Norrbottens museum återupptar nätverkandet

När jag började på Norrbottens museum hörde jag talas om Samdok men eftersom min företrädare hade gått i pension fanns det ingen naturlig överföring av kunskap och erfarenheter från hennes tid som etnolog på museet. De första åren har min tjänst främst handlat om olika uppdragsdokumentationer och museet har inte varit aktivt i Nätverket för samtidsdokumentation, som bildades då Samdok upphörde. Tidigare i år fick jag via etnologkollegor på andra museer i Norrland höra talas om att ”Samdok” fortfarande existerade men inte i samma form som tidigare och de saknade Norrbottens museum på höstmötena och i poolerna.

Första dagen hölls höstmötet på Nordiska museet. Foto Sophie Nyblom.

Så när inbjudan till årets höstmöte kom fick jag möjlighet att åka på det. Temat för i år var digital insamling och är ett område vi inte alls har arbetat med i någon större utsträckning. Däremot har vi pratat om att vi borde kunna utnyttja tekniken och de sociala medierna mera i vårt dokumentationsarbete så det var ett bra tillfälle att åka ner för att få mera kunskap om hur andra museer har arbetat. Förutom höstmötet höll också några av poolerna möten. Eftersom det blev en nystart för Norrbottens museum i dessa sammanhang passade jag på att delta i två av dessa: poolen för Naturbruk och poolen för Hemliv och Fritid.

Syftet med poolerna är dels att diskutera de områden som de berör men också att försöka göra dokumentationer tillsammans eller studiebesök där man gör en ”minidokumentation” för att utbyta erfarenheter och genom att arbetat tillsammans får vi etnologer kompetensutveckling och utvecklas i vår yrkesroll. På många museer är etnologerna väldigt ensamma i sina arbetsuppgifter och saknar kollegor att diskutera sitt arbete med.

Det var två otroligt givande möten och det vore roligt om det blev någon samverkan på sikt och att vi fick möjligheten att vara med i någon gemensam dokumentation: stor eller liten. Men det framkom också hur läget är på många museer och att etnologerna försvinner när verksamheter omorganiseras eller när etnologer går i pension så ersätts de inte. Många museer idag prioriterar andra yrkesgrupper när det planerar sin verksamhet och det sker med bekostnad på den egna samtidsdokumentationen. Flera av de närvarande har tjänster där de ska kombinera etnologin med andra uppdrag och det gör att tiden för att göra etnologiska dokumentationer är väldigt liten.

Höstmöte 18-19 november 2015

Det var en stor variation i innehållet på föreläsningarna. Några var mer forskningsinriktade medan andra uppehöll sig vid museers erfarenheter från praktiska arbete med att prova olika digitala insamlingsmetoder till mera övergripande presentationer från Riksarkivet, Nordiska museet och Sveriges Museers Förbund.

Tänkte redogöra för några av nyckelfrågorna från föreläsningara. För den som vill läsa mera om programmet, ta del av powerpointspresentationer kan man gå in på höstmötets hemsida.

• Digitalt kulturarv

Det digitala materialet omfattar allt från texter, foton, filmer, ljudfiler till databaser och hemsidor. Och frågan är ju vad som ska sparas, hur det ska sparas och vem som ska spara det? UNESCO Persist är ett projekt där man håller på att ta fram riktlinjer för hur museer och andra institutioner ska förhålla sig till det digitala materialet och insamling av det. Susann Nickel från Eskiltuna Museum berättade mer om arbetet med handlingsplanen.

• Hur bevaras det digitalt material

Nästa område är hur allt ska sparas och bevaras för framtiden och det handlar om såväl det material som samlas in vid museerna men även det material som finns i databaser och i våra digitala samlingar redan nu. Hur håller vi materialet uppdaterat så att det är tillgängligt och hur försäkrar vi oss mot att det inte försvinner. Anne Scherman från Kungliga Biblioteket tog oss med på en tur genom hur det kan gå till när de får en donation från en privatperson där det idag oftast är en blandning av såväl papper som digitala medier som datorer, kassetter, disketter och hårddiskar. Johanna Berg från Riksarkivet berättade om Digisam och deras verksamhet.

• Hur kan sociala medier användas i insamlingsarbetet

De digitala medierna är ett nytt fält för insamling, dokumentation och forskning och det leder till att det behövs nya metoder, diskussion om metodiken, nya analysgrepp och det väcker frågor om rättigheter och etik i den digitalt empiri. Under dagarna fick vi ta del av erfarenheter från olika aktörer som arbetat med olika insamlingsmetoder i dokumentationsarbetet

Susanna Haavisto, Satakunta Museum. I Finland bildades 2009 nätverket TAKO som kan jämföras med det som Samdok tidigare var. Projektet hon berättar om ingår i en pool om Vardagsliv där man har testat olika former av insamling av bilder och berättelser kring vad finnar äter och dricker. Det har varit ett treårigt projekt där flera museer har ingått och gjort egna dokumentationer kring ämnet.

Anne Ewing, Kultur IT. Berättade om minne.se en webbsida som startats under 2015 och är ett samarbete med Nordiska museet. Syftet är att samla in berättelser digitalt. En pilotstudie kring Studentflak och nu finns en fråga om Mötesplatser upplagd.

Maria Casagrande, Skånes hembygdsförbund. Har tagit fram appen Tidsmaskinen som tar dig tillbaka till historiska miljöer genom guidade turer i kulturmiljöer. Konceptet bygger på att t.ex. Hembygdsföreningar köper en funktion där de kan göra rundturer om sin miljö som sedan ortsbor och turister kan ladda ner genom appen och ta del av berättelser och historian.

Kajsa Hartig berättade om hur man på Nordiska museet har arbetat med att anpassa sin verksamhet och man genom den nya IT-avdelningen arbetar med olika samverkansprojekt för att lokalisera sig i den digitala djungel av sociala medier. Det handlar både om att nå ut med museets verksamhet till nya målgrupper men också att prova sig fram för att hitta insamlingsmetoder som fungerar när det gäller t.ex. bilder och berättelser.

Anna Fredholm från Armémuseet berättade om dokumentationen Lumpen – identitet och materiella minnen. Insamlingen pågick mellan 2011-14 och har resulterat i utställning, olika publikationer såväl inom museet som i den forskargrupp som har varit involverat i processen.

Sammanfattningsvis var det ungefär samma problem, hinder och fördelar som de olika aktörerna hade mött på.

Problem och nackdelar

• Tidskrävande
• Svårt att få folk att delta.
• Rättigheter – svårt att veta vad som gäller kring rättigheter till digitalt material.
• Etiska dilemman.
• Finansiering – tidskrävande projekt som kräver resurser.
• Utmaning att få en bred representivitet bland de svarade.
• Undersökningar behöver markandsföras och digitala sidor göras tilltalande för de som ska svara.
• Representativitet – vilka är det man år och vilka når man inte?
• Digital insamling räcker inte som metod utan bör för att uppnå bäst resultat kombineras med andra dokumentationsmetoder.
• Osäkerhet kring källkritiken – hur vet vi vem som svarat?

Fördelar

• Man når nya målgrupper.
• Kan få ett stort material som är enkelt att ta fram data ur.
• Kompetensutveckling för personalen.
• Möjlighet till samverkan för museerna med den forskningsvärlden.

• Hur förhåller vi oss till den digitala världen

Den digitala världen är en del av mångas vardag och det bör museerna förhålla sig till i sitt framtida arbete både när det gäller insamling av materiella artefakter och det digitala materialet. Hur ska vi då agera som forskare i den digitala empirin och hur ska vi hantera den mängd av data som finns tillgängliga för oss.

Martin Berg, docent i sociologi som på olika sätt berört digital insamling under de senaste 15 åren i sin forskning. Har i sin bok Netografi problematiserat hur forskaren ska förhålla sig till digitala medier i sitt arbete. Det handlar oftast om en tudelad uppgift att skriva om både Internet som fenomen och Internet som arena där människor interagerar och kommunicerar. Detta ställer delvis nya krav på hur forskaren ska agera i sin roll när hen använder sociala medier som forskningsfält.

Jussi Karlgren från företaget Gavagai. Jussi är också professor i språkteknologi och han lyfte frågan kring detta vad det egentligen är som ska sparas och vad det är som är det viktiga i den oerhörda mängd av information det finns i den digitala världen. Det kanske inte är vår roll att spara de enskilda fraserna från Twitter och eller bilder från Instagram utan att se på den stora helheten. Han jämförde det med ett hav, det är inte de enskilda blänken på vågorna som är intressanta utan de stora vågrörelserna och deras utveckling. Ibland drabbas museivärlden av panik ”allt kommer att försvinna om ingen sparar det” och kanske är det så att bilder på Instagram och Facebook och tweets egentligen ska ses som det småprat som förs i en matkö eller vid fikabordet, bara för att det finns i digital form och är möjligt att spara så är det kanske inte det vi ska göra.

Kajsa Hartig, Nordiska museet, är inne på samma linje i sin presentation om samverkansprojektet Collecting the digital from a photographic perspective som handlar om de sociala fotografier som fladdrar förbi i flödet på sociala medier. De tas och blir en digitalbild men de tas inte och publicerars inte för att sparas utan som ett inlägg i en pågående digital konversation.

Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet sammanfattade dagarna. Foto Sophie Nyblom.

 Sammanfattning av dagarna

Jonas Engman etnolog på Nordiska museet hade som uppgiften att göra en slutsummering i slutet av dagarna och några av hans reflektioner utifrån presentationer och diskussioner var följande:

• Det behövs en metoddiskussion kring hur vi förhåller oss till den digitala tekniken och hur vi använder oss av den i insamling.
• Behövs diskussion kring analysverktyg: vilken kunskap är det vi får på detta sätt och hur ska den förstås? Vad skulle en mobil med sms och foton från en bondpojke på 1800-talet slut berätta om samhället?
• Vad ska vi dokumentera och varför? Behövs diskussion om kunskapsmålen vi vill uppnå med dokumentation och inte göra det ”bara för att vi kan”. Varför samlar vi in information om mötesplatser, matbilder, studentflak och det sociala fotografiet?
• Finns många frågor kring rättigheter till digitalt material – det behöver utredas.
• Etiken i forskning på det digitala fältet behöver diskuteras.
• Vi lever våra liv i olika sfärer och den digitala är en av dem som för vissa tar mer palts än för andra. Vi tar med oss den materiella världen in i det digitala, hur ser de ut där. Vilka strukturer finns där. Var händer med de som inte är med?
• Faran när museer omorganiseras och etnologerna försvinner i omorganiseringen är att det material som samlas in kan komma att bli ”fattigmansmaterial” där den etnologiska kunskapen inte finns med i arbetet och det som samlas in blir mycket men torftigt material för framtidens forskare.

Framtiden

Som ni säkert förstår var det två intensiva dagar jag och återvände hemåt med nya kunskaper, nya bekantskaper och idéer om framtiden. Nu återstår för Norrbottens museum att fundera på hur vi ska arbeta med samtidsdokumentationen i framtiden.

Veckans skribent är Sophie Nyblom, etnolog på Norrbottens museum.