Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

För drygt sex år sedan satt undertecknad tillsammans med kollegan Olof Östlund i omgivningarna kring Pajala och åt lunch. Vi gjorde arkeologiska utredningar i området med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering i området. Vi hade hört ett radioreportage om hur hundar användes inom sjukvården för att lokalisera cancer hos patienter. Under lunchen pratade vi om hur fantastiskt det vore om hundar kunde hitta brända ben på förhistoriska boplatser. Brända ben är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på förhistoriska boplatser, och är helt enkelt de matrester som våra förfäder lämnat efter sig. Tanken låg och malde hos oss och 2011 fick vi kontakt med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck vid Åkes Hundtjänst i Kalix. Vid gemensamma diskussioner föddes en önskan om ett samarbete med målet att kunna använda arkeologisökhundar som metod vid arkeologiska arbeten.

Hur skulle arkeologer kunna använda sig av arkeologisökhundar?
Tidigare i år har Norrbottens museum anlitat Fabel, Sveriges första certifierade arkeologihund. Fabel var med vid de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och letade efter gravar. Mer om detta kan du läsa i tidigare Åsas blogginlägg Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan. Fabel är tränad i att hitta mänskliga kvarlevor. Vi har däremot ett önskemål om att kunna hitta brända ben från matrester. Ett problem med att hitta förhistoriska boplatser här i Norrbotten, och såklart även på andra ställen, är att boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Ofta hittas boplatser tack vare öppna markskador, till exempel i dikesslänter, skogsbilvägar, rotvältor eller markberedningsspår. Tyvärr innebär markberedning även att boplatserna blir skadade, vilket är otroligt tråkigt att se. I samband med arkeologiska utredningar, som går ut på att ta reda på om det finns fornlämningar i ett exploateringsområde (det kan bland annat röra sig om etablering av en vindkraftspark, en gruva eller anläggandet av en ny vägsträckning) så har vi arkeologer möjlighet att undersöka potentiella boplatslägen närmare även om vi inte hittar några fornlämningar som är synliga för blotta ögat. Vi kan antingen med hjälp av spade eller grävmaskin avtorva områden för att se om det finns boplatsmaterial på platsen. I dessa lägen vore det optimalt om arkeologisökhundar skulle kunna användas. Om hundar markerar brända ben så skulle det vara möjligt för oss arkeologer att snabbare konstatera att det rör sig om en fornlämning utan att behöva göra större ingrepp i markytan. I sin tur innebär det såklart en besparing både i kostnad men även för miljön. Vid en arkeologisk undersökning skulle sökhundar kunna användas innan avtorvning, för att markera var det finns förekomster av brända ben.

Brända ben i urvalsbana och ”smittat vatten”
Det har gått några år sedan vårt första möte med Åke och Gunilla. På grund av tid och möjlighet så har arkeologisökhundsprojektet legat lite på is, men nu rör det äntligen på sig! Norrbottens museum har lämnat en del benmaterial som samlats in vid ett antal arkeologiska undersökningar till Åkes Hundtjänst. Med hjälp av benmaterialet har Åke och Gunilla påbörjat träningen av schäfrarna Bella, Cadja och Dasha. Träningen har bland annat omfattat försök i urvalsbana. Urvalsbanan har bestått av exempelvis fem burkar fyllda med material, varav en burk fyllts med brända ben och den sand/jord som benen påträffats i medan övriga burkar fyllts med sand/jord utan arkeologiska fynd. Därtill har benmaterial förvarats i burkar med vatten. Vattnet tar åt sig lukt av de brända benen och sedan har det ”smittade” vattnet droppats ut i mossa/vegetation. Resultatet hittills visar att samtliga hundar markerar rätt burk i urvalsbana och markerar de platser där det ”smittade” vattnet har droppats ut. Detta lovar mycket gott inför framtiden!

dscn0152

Åke Naalisvaara visar burkar som innehåller brända ben och vatten. Observera att märkningen HB på några av burklocken i verktygslådan inte står för något drickbart, utan är en förkortning för Haparandabanan. Vid Norrbottens museums arkeologiska undersökningar av fyra järnåldersboplatser längs med Haparandabanans sträckning samlades delar av anläggningar in som innehöll brända ben. Från detta har Åkes Hundtjänst fått material att använda till sin träning av Bella, Cadja och Dasha. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum


Fältförsök med arkeologisökhundar

Under tre dagar denna vecka så har Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst gått vidare i träningen av Bella, Cadja och Dasha, genom att göra fälttester på några fornlämningar i trakterna kring Kalix. Vi bjöd in media en av dagarna, då vi gärna vill informera om vårt projekt – även om det är långt ifrån klart. Intresset var mycket stort och representanter från Nordnytt, P4 Norrbotten, NSD och Kuriren närvarade vilket var otroligt roligt! Norrbottens museum har sökt och fått beviljat tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att få göra dessa fälttester, då viss provgropsgrävning är nödvändig för att avgöra om hundarna markerar brända ben eller ej. Alla markingrepp som ska ske inom en fornlämning kräver tillstånd från Länsstyrelsen, även för oss arkeologer. Det beror på att fornlämningarna inte ska skadas i onödan.

arkeologihund_20161011_dscf2448

Demonstration av sökning i urvalsbana i samband med pressens närvaro vid de arkeologiska fälttesterna utanför Kalix. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Vid fälttesterna har vi framförallt vistats på en boplats söder om Kälsjärv i Kalix kommun. Vid vårt besök kunde vi sorgligt nog konstatera att boplatsen till stor del är sönderkörd av motorcrossar. Vi fann boplatsmaterial i form av skörbränd sten, brända ben och lite kvartsmaterial som sprutat omkring i området. Ledsna arkeologer. Enda fördelen, om man nu kan uttrycka det så, är att vi i många fall faktiskt kunde se de brända ben som hundarna markerade i och med att de låg synliga i markskadorna.

arkeologihund_20161011_kje7762

Bella har nos för arkeologi! Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Dessutom markerade hundarna i två boplatsgropar och en skadad boplatsvall, vilket indikerar att det kan finnas brända ben i dessa anläggningar. Dessa har dock inte kontrollgrävts, för tillståndet från Länsstyrelsen innebär bland annat att vi inte får göra kontrollgrävning i konstaterade anläggningar. Däremot har vi kontrollgrävt på några andra ställen som hundarna markerat, tyvärr utan att hitta brända ben. Orsaken till detta kan bero på flera orsaker – hundarna har till exempel markerat några platser som ligger i svag sluttning. Det kanske kan finnas någon plats med brända ben högre upp i sluttningen, som gör att regnvatten har gjort att doftämnena har runnit längre ner. Dessutom ligger platserna mycket nära markskadorna där motorcrossarna har tagit sig fram – och det är mycket troligt att boplatsmaterial har spridits både hit och dit, och kanske landat i renlaven i området. Små vita brända ben blir svåra att hitta om de ligger i renlaven. Funderingarna är många, men efter veckans försök är vi försiktigt positiva. Bella, Cadja och Dasha visar att de i urvalsbana och utplacering av ”smittat” vatten lätt kan markera rätt plats. I fält kunde de också markera områden med brända ben och även markera enskilda ben som låg synligt i markskadorna. Att de dessutom gjort markeringar i konstaterade anläggningar gör ju det hela ännu bättre! Däremot behöver hundträningen fortsätta, Åke och Gunilla har nya funderingar efter fältförsöken och idéer om hur den fortsatta träningen ska gå till. Enligt Åke så har hundarna genomgått ca 1/3 av träningen så framtiden får utvisa hur slutresultatet blir.

dscn0166

Cadja, Gunilla Lindbäck, Åke Naalisvaara och Frida Palmbo på skadad boplatsvall. Spår från motorcrossar går rätt igenom boplatsvallen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Åke och Gunilla tränar hundarna på sin fritid, vid sidan av ordinarie arbete, vilket medför att träningen tar längre tid än om det skulle finnas finansiering för projektet. Hittills har vi tyvärr inte lyckats få finansiering för hundträningen i vårt spännande arkeologisökhundsprojekt, men förhoppningsvis så kanske det lossnar då vi nu kan peka på de framsteg som har skett. Norrbottens museum kommer att få ersättning för sin insats av Innovationsverksamheten, FoI-enheten inom Norrbottens läns landsting, då planen är att Åkes Hundtjänst ska försöka driva det hela som ett innovationsprojekt. Behovet av finansiering för träningen av hundarna kvarstår dock. Resultatet av veckans händelser ses åtminstone som mycket lovande och vi lär ha all anledning att återkomma…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Följ gärna Åkes Hundtjänst på Facebook eller via hemsidan Åkes Hundtjänst.

Bogträn och selbågar

Denna gång handlar blogginlägget inte om arkeologi, ja faktiskt inte ens om kulturmiljöer. Och nu när det varningsordet är uttalat, kan vi övergå till… föremålssamlingen.

På Norrbottens Museum är för vi närvarande sysselsatta med att flytta våra föremålssamlingar till nya, fräscha och, inte minst, klimatanpassade lokaler. Vår nya adress är Höstvägen 7 på Björkskatan i Luleå.

Bland det senaste som fått plats här är vår (ganska) stora samling av bogträn, eller lokor som de också kallas. De hade förstås en praktisk användning. De var en del av hästens seldon, något som gjorde det möjligt för hästen att dra en rissla eller något annat, och de flesta lokorna var inte heller något annat än ett praktiskt hjälpmedel. Men de allra flesta av våra exemplar är dessutom målade och/eller försedda med praktfulla utskärningar. De är helt enkelt exempel på folkkonst.

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Folkkonst
Idag kan nog begreppet folkkonst innefatta det mesta, men ursprungligen (1890-tal) var det knutet till det samhälle som då var på väg att försvinna. Det självförsörjande jordbrukarsamhället sågs av många som ett idealiskt samhälle, fjärran från industrier och allmän rösträtt, storpolitik och fattigdom.
Idag pratar man oftast om möbler, som skåp och ståndur, eller kanske husgeråd, som laggade eller svarvade kärl när det gäller folkkonst trä. Men ett annat område som sysselsatte de allra bästa folkkonstnärerna var hästarnas utrustning och åkdonen. Det berodde förstås på att det för bönderna var en fråga om att visa eller hävda sin sociala ställning. Och färden till kyrkan eller till marknaden var kanske det allra bästa tillfället att jämföra sitt ekipage med grannens, och därmed också sin bevisa eller upprätthålla sin status.

Det var också vid den här tiden som de flesta av de kulturhistoriska museerna i landet tillkom. Vårt museum grundades 1886, även om inte museibyggnaden byggdes förrän 50 år senare.

Vår samling av lokor kommer också den från den här tiden, när många lokala tjänstemän eller andra ”överhetspersoner” lade sig till med böndernas utrangerade föremål. Tyvärr var dessa samlare sällan intresserade av lokornas ursprung, så föremålskatalogen är inte särskilt informativ. Men de konstnärligt utformade lokorna finns i alla fall kvar.

Lokor eller bogträn
Lokorna, eller bogträna som de också kallas satt framtill på selen och vilade mot hästens bogar. De var S-formade och nästan alltid försedda med ett tydligt djurhuvud upptill. Detta kunde vara ett hästhuvud, ett lejonhuvud, men det vanligaste motivet var ett fågelhuvud, där fågelhuvudet förmodligen är det yngsta motivet. Från början var de ofta försedda med skurna växtornament, men senare enbart med målade ornament.

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor

Lokor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj, hästhuvud

Detalj, hästhuvud. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

De omålade, oornerade vardagslokorna var sällan försedda med djurhuvud. Vi har inte så många sådana i samlingarna, vilket speglar de tidigaste samlarnas intresse.

Det är bara i sydligaste Sverige som denna typ av seldon inte har använts. Där fanns i stället den kontinentala bröstselen.

Sel- eller rankbåge?
Andra delar av hästarnas utstyrsel var sel- och rankbågarna.

Rankbågarna har ett östligt ursprung. De har varit vanliga i Ryssland, Balticum och Finland. I Sverige förekommer de ner till Västerbotten. Rankbågen kopplas mellan skaklarna ovanför lokorna och gör att skaklarna kommer längre ut från hästens kropp, vilket i sin tur gör resan mindre ryckig, såväl för häst, som för resenär.

De tillverkades vanligen av sälg, björk eller hägg. Efter uppvärmning, böjdes till bågform runt en ”form” av trätappar som kunde sitta fast i stallväggen. Målade rankbågar är relativt vanliga.

Selbågarna, eller selkrokarna, fanns däremot i nästan hela Sverige. Den vilar på hästryggen bakom manken för att hålla ihop seldonen och tömmarna. Selbågen var alltid symmetriskt, och ofta skulpturalt utformad. Experterna pratar om götiska selbågar eller norrlandskrokar som de mest praktfulla bland selbågar. Norrlandskroken är ofta försedd med parställda djur, som lejon, sjöhästar eller ödlor. Dessa omger sedan ett krönornament som kan vara ett människohuvud, en lilja eller en krönt sköld. Liknande selbågar fanns redan på vikingatiden.

Selkrok

Selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj av selkrok

Detalj av selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Träskärningar
Inskärningar i trä var den vanliga utsmyckningstekniken före 1700-talet.

Motiven är ofta bekanta från barocken, (Vasas akterspegel är ett exempel) eller ännu längre tillbaka i tiden. Andra exempel finns från vikingatiden. De flesta föremålen i vårt magasin är dock knappast mycket äldre än 1700.

Allmogemåleri
Mot av 1700-talet blev det allt vanligare att möbler och föremål målades. Färgerna hade blivit billigare och mer hållbara och dessutom innebar införandet av skorstenar att sotet inte längre stannade kvar inomhus. Också lokorna kom att bemålas i samma tradition som möbler och kistor. Träskärningen försvinner alltmer med tiden och lokornas fågelhuvuden blir allt mer stiliserade.

Kaurisnäckor
Kaurisnäckan är en liten porslinssnäcka från Indiska Oceanen som har använts som smycken och amuletter, men också som betalningsmedel innan det fanns mynt. Det tidigaste betalningsmedlet i Kina, från 1 500 f.kr. var till exempel bronsimitationer av kaurisnäckor. I vissa afrikanska länder användes dessa snäckor som småmynt ända in på 1900-talet. De små snäckorna har redan under förhistorisk tid importerats till Europa. I Finland härstammar de tidigaste fynden från 600-talet och de har även använts i folkdräkter fram till 1800-talet. I Sverige finns fynd av kaurisnäckor från Birka (800-tal).
I främre Orienten användes snäckorna till dekoration och utsmyckning på seldonen oavsett vilket djur som användes till dragdjur. Åsnor, oxar, kameler och elefanter har alla haft seldon prydda med kaurisnäckor. Men det har också våra norrbottniska hästar. Och har man inte haft möjlighet att använda riktiga snäckor, gick det bra att måla små snäckor på lokorna. De snäckornerade seldonen är förmodligen relativt sena. Det är sannerligen intressant att spekulera hur kulturinfluenserna har vandrat genom århundraden.

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor med påmålade snäckor

Lokor med påmålade snäckor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Ren och get
Lokor har även använts till andra djur än häst. Runt år 1900 började även samerna använda lokor och hårda seldon, säkerligen inspirerade av invandrade nybyggare. Tidigare hade renens draganordning haft en annan, mjukare utformning med läderemmar. Vad renen tyckte om förändringen är dock okänt.
Ibland har även getter försetts med lokor. Det är inte otroligt att de allra minsta lokor som finns i våra samlingar har använts till getter.

Fortfarande är det mycket som återstår att inventera, rengöra, fotografera och placera in i sina hyllor, men lokorna hänger på sin plats. Välkomna till oss för att titta på dem!

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen