Glommers Hatt- och Leksaksmuseum

De flesta museer är uppbyggda genom långvarigt systematiskt samlande. Men när det gäller Glommers Hatt- och Leksaksmuseum låg samlingen och väntade på att bli upptäckt.

”När jag blir vuxen”, skrev den då tolvåriga stockholmsboende dot­tern i sin dagbok, ” så vill jag bo i Glommers­träsk.”

De tre gånger Maja hade varit där, tillsammans med en kompis och kompisens glommersfödde pappa, hade övertygat henne: det var Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort, som gällde – inget annat.

Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, så föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i i Glommers. Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort tim­merhus från 1898, ”byggt som lanthandel, lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse”.

En vecka senare var vi där på Storgatan 103 – och föll pladask! Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt stockholmsliv, så kom frågan från Viveca, kvinnan som tillsammans med sin man skulle sälja huset: ”Ska ni inte upp på vin­den och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sål­da i modebutiken som hon hade på bottenvåningen?”

Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar från 30-60-talet, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel-­ eller halvfabrikat. ”Jenny Stenqvist, Modemagasinet. Glommersträsk” stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hatt­fabrikerna.

En gång var Glommersträsk stort, till och med större än det som med tiden skulle bli tätorten Arvidsjaur. Och här fanns en utmärkt kundkrets! Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla. Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om hel­gen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhu­set. Det var inte för inte som byn kallades ”Sali’ Glom­mers”. Dessutom hade de minst en vardaghatt.

I kartongerna låg hattar i alla möjliga material, tekniker, färger och stilar: tyg, skinn, ull, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar. Allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Drygt tre decenniers hattmode, lika fräscht som då det packades.

Det var som om allt bara väntat på att bli upptäckt. Egent­ligen skulle hattarna ha skänkts till Norrbottensteatern strax efter vårt besök men chauffören fick förhinder! Nu ingick de istället i husköpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.

Kanske på ett eget museum, tänkte vi. Inrymt i Jennys gamla modeateljé- och butik på bottenvåningen? Javisst, beslutet var självklart!

En försöksutställning med ett hundratal av Jennys hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial på köpet: piedestaler, modeskisser från 40-­talet och en välfylld gästbok som gjorde klart att detta var en skatt. Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som såg Glommersträsk som Norrbottens lilla Paris.

Jenny Petrina Stenqvist var affärskvinnan som varje dag promenerade Stor­gatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt. En bestämd dam som bättre än kunden visste vad som passade (och inte passade) och som aldrig glömde om någon skrat­tade i smyg åt hennes sortiment. Eller som, gu’bevars, provade utan att handla. Eller gjorde det mest förbjudna – att skratta!

Men också mamman till tre söner, sällskapsmännis­kan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kaffe­rep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i födelsebyn Näverliden.

En kvinna med drömmar och ambitioner och som missenträskarna i grannbyn enligt Sara Lidman såg på med avundsjuka ögon: ”I Glommersträsk har de allt, till och med en modist har de”.

Men allt blev inte sålt, som sagt. Att rea vägrade hon – precis som nästan alla kolleger på den tiden. Hellre lägga upp hattarna på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.

Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.

En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, skallarna har faktiskt hunnit växa en hel del sen då de gjordes.

Nu, när vi firar 10-årsjubileum, är museet en av de stora attraktionerna i Arvidsjaurs kommun. Hit kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor­- och farmödrars hattar: ”Precis en sån hatt hade hon!”

Och så passar de på att prova själva, överallt finns det speglar och besökare uppmanas att ta med kamera!

Många har haft hattaskar men gjort sig av med dem. Nu får de istället beundra våra hattaskar i alla storlekar, någon märkt med ägarinnans namn – ”Fru Sjöberg, Mejeriet, Sjulnäs”. En annan är fullklistad med lappar från de hotell på kontinenten som ägarinnan – och hattasken – hade besökt någon gång på 30-talet.

Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister…

Hit kommer de som aldrig gjort en hatt tidigare men som raskt skriver upp sig på kölistan till ABFs årliga hattskapar­kurs i juni med modisten Catharina Carlsson inne i Arvidsjaur.

Den norska kvinnan som lånade modisten Marika Smiths specialtill­verkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården blev nöjd.

För att inte tala om systrarna som skulle på bröllop i Frankrike och som hade missat att de skulle ha matchande hattar till sina klänningar, – en klänning à la Jackie Kennedy i ljus cerise och en svart-vit med breda ränder. Nu ringde till oss – desperata! Och de behövde ha hattarna samma vecka!

Naturligtvis hade vi det! Och visst kunde vi avvara hattarna en vecka! Lyckat bröllop och en bra historia.

Glommers Hattmuseum vill vara ett levande museum med föremål som tål att både beundras och prövas. Fast permanentmaskinen med heta spolar i metall som står i frisörhörnan rekommenderas inte för testning. Uttrycket ”Den som vill vara fin får lida pin” har fått en mycket tydlig innebörd av besökarnas berättelser om egna erfarenheter.

Herrhattar hade Jenny inte i sin butik.  De första manliga museibesökarna fick därför söka förgäves och gick hellre ut och rökte. Det dröjde inte så länge förrän besökarna själva hade letat fram sina egna hattar från 50-talet från garderober och vindar. Andra ville att deras avlidna pappors hattar skulle få komma ut i ljuset igen.

Här finns fedorahattar, Stetson, bowlerhattar, en swingpjatthatt och till och med en officershatt från tidigt 1800-tal, modell Napoleon. Men speciellt uppskattade är nog de som kommer från välkända herrekiperingar i Norr-och Västerbotten: Säfströms i Vindeln och Lycksele, Saedens i Piteå, Perssons ekipering i Vindeln, Markgrens i Älvsbyn, Luleå och Haparanda och inte minst Lundqvists Kläder i Glommersträsk!

Nästa steg, när både kvinnor och män var nöjda, var självklart att satsa barnen. Lösningen var att utöka med en avdelning för leksaker från 30-talet och framåt: dockor, nallar, dockserviser, ångmaskiner, märklintåg, dockskåp och dockvagnar, bordshockey, labyrintspel och andra spel, klossar, bokmärken, kasperdockor och marionettdockor, flygande tefat och snart sextio år gamla barnskidor, glaskulor, Barbie och Transformers… Det började med våra egna leksaker men snart kom såväl bybor och besökare utifrån med leksaker som de själva inte hade plats för.

Med tiden har vi insett att den här avdelningen var minst lika mycket en satsning på barnen och deras föräldrar som på den äldre generationen som äntligen återser sin barndoms leksaker. Och det mesta går bra för besökarna att leka med, oavsett ålder.

Så har Glommers Hatt- och Leksaksmuseum utvecklats steg för steg efterhand, ett levande museum som sagt med en bestämd hantverkare och affärskvinna i centrum som fortfarande får ögon att lysa och munnar att le, långt efter sin död. Kanske Jenny Petrina till och med skulle förstå alla som skrattar av lycka!

Vid tangentbordet:
Mats och Pia Klockljung vid Glommers Hatt- och Leksaksmuseum, som också är fotografer till samtliga bilder i detta blogginlägg.

Besök:
Storgatan 103, Glommersträsk. Observera att besök måste bokas i förväg på antingen tel 070-313 52 06 eller gabriel_ljung53@hotmail.com

Glommers Hattmuseum finns även på Facebook: https://www.facebook.com/glommershatt/

Andra chansen i Kiruna 2008 – Norrbottens museum var på plats

Nu är det Mellodags i Norrbotten igen! Den 15 februari går årets upplaga av Melodifestivalens deltävling tre av stapeln i Luleå. Det är inte första gången en deltävling anordnas i Norrbotten. År 2008 var Kiruna värd för evenemanget och Norrbottens museum var där för att dokumentera händelsen för framtiden. I detta blogginlägg kommer vi att vandra längst minnets stig tillbaka till år 2008 och när Mellon kom till Kiruna.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Kiruna i Mello-grönt! Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Mello – en av våra nya högtider?
Melodifestivalen, som anordnas av Sveriges Television, är ett av Sveriges mest sedda program. Sedan 1958 har Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest valts ut genom en nationell final.

Sedan 2002 har Melodifestivalens deltävlingar genomförts på olika orter runt om i landet. Första gången norrbottningarna fick möjlighet att beskåda en av Melodifestivalens deltävlingar live var 2003, även den gången i Luleå. 2008 var det alltså Kirunas tur, och det året gav Nordiska museet länsmuseerna i respektive ”Mellostad” i uppdrag att dokumentera evenemangen som ett led i projektet ”Nya folkliga högtider”. Förändringarna i samhället går snabbt och vi anpassar oss till de nya förutsättningarna, vilket är intressant att dokumentera för förståelsen av den tid vi lever i.

I projektet undersöktes nya traditioners framväxt i Sverige. Kalle Anka på julafton, Vasaloppet, Nobelfesten och Melodifestivalen är TV-högtider som håller på att bli en del av vår nutidshistoria. Framväxten av ritualer kring dessa program undersöktes inom projektet. Alla dessa program har en stor tittarskara och intresset från publiken fortsätter år efter år, vilket tyder på att dessa ritualer har en social funktion och skapar en känsla av gemenskap.

Melodifestivalen kallas ibland hela Sveriges folkfest. Här är interaktionen mellan publik och media särskilt tydlig. Festivalen har drag av karneval och innehåller skämtsamma anspelningar på aktuella teman som nationell identitet och kön. Hur används programmen i kommunikationen mellan människor? Vilka attityder och livsstilar förmedlas genom festivalen? Framgångssagan från vanlig människa till idol ger möjlighet till identifikation. Det är inte en slump att prinsesskronan i regnbågens alla färger har blivit en symbol för hela festivalen. Utan tvekan har många av de populäraste melodierna blivit en del av den svenska musiktraditionen i både vardag och fest. ”Musiken går hem ute i stugorna”, som det brukar heta i kvällspressen.

Bakom kulisserna
Norrbottens museum skickade etnolog Eva Gradin och fotograf Daryoush Tahmasebi till Kiruna för att dokumentera Andra chansen. De hade fullständiga rättigheter att delta i alla delar under de fyra dagar som Andra chansen fanns i Kiruna. Det var hektiska dagar. Daryoush besökte och dokumenterade Kirunabor som såg festivalprogrammet på TV i hemmet. Det var emellanåt snärjigt värre att hinna besöka familjerna i deras hem under timmarna som direktsändningen pågick. Många vändor genom Kiruna blev det. Under tiden försökte Eva vara överallt där det hände något.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Ackrediteringsbricka. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Tills sin hjälp att bevaka allt som pågick hade museet också gymnasieelever från Hjalmar Lundbomsskolan. Eleverna dokumenterade olika aspekter av festivalarrangemanget och det som hände i Kiruna under evenemanget.

Bland annat undersöktes om och hur restaurang-, affärs och nattlivet förändrades under Melodifestivalen. Hur menyer, priser, öppettider och aktiviteter påverkades. De tittade även på scenutrustning, logistik och säkerhet kring evenemanget. Jämförelser och deltagandeobservationer gjordes kring exempelvis genrepet och direktsändningen. Artisternas kläder, make up och styling undersöktes – skulle Kiruna på något sätt inspirera artisternas framtoning och stil? Eleverna undersökte även hur tidningarna skrev om evenemanget, och även hur Kirunaborna upplevde det hela och deras tankar kring evenemanget och huruvida det lämnade avtryck på omgivningen.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Scenen tar form. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Matförsäljning. Suovas från Arjeplog. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Under sitt arbete fick eleverna komma in bakom kulisserna under evenemanget, och skrev om sina upplevelser.

”När man har tillträde till allt kan många få uppfattningen att man samtidigt får göra vad man vill, men detta stämmer inte på långa vägar. Det vanligaste exemplet är att många tror att de kan passa på att fråga artisterna om deras autografer när de väl är bakom kulisserna och kan kika in i deras loger. Detta får man naturligtvis inte göra. Man ska uppföra sig diskret, inte vara snäsig, och lyhörd. Allt för att gynna artisterna, som lätt kan bli störda under deras uppladdning och under tiden de gör sig i ordning för deras nummer. Backstage kan uttryckas som artisternas hem och ska behandlas med största försiktighet”

Eleverna fick också för museets räkning köpa och samla in minnessaker kopplade till melodifestivalsarrangemanget som sedan hamnade i museets samlingar. De fick också motivera vilka föremål de samlat in och hur de tänkt:

”Vi valde dessa saker eftersom de gick att köpa på platsen. Blinkgrejerna var självklara eftersom de alltid syns i publiken under direktsändningarna. Trots att ljudet inte var högt i byggnaden valde vi att köpa öronproppar, det finns folk som är känsliga. Ringen med kedja var den snyggaste souveniren, något som vi ångrar att vi inte inhandlade till oss själva. Geléringen var den konstigaste saken vi hittade, vi funderade och förstod inte riktigt vad den hade för funktion och koppling till melodifestivalen. Pinnen var den fulaste av alla souvenirer vi köpte, men den hade ett klart budskap med sin form och färg. Nyckelbandet var mest diskret som melodifestivalsskyltning, en klassiker. Tröjan är ännu en fin klassiker, vi kände oss tvungna att inhandla den. Vi valde en damtröja eftersom vi själva är utav det könet”.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Souvenirer som eleverna köpte in. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Många delaktiga i att skapa och forma melodifestivalen
– Journalisterna har en inbyggd roll i skapandet av evenemanget, menar Eva Gradin, men även publiken är medskapande. Inte bara i den TV-sända tävlingen, utan också under de två genrep, då publiken agerade precis som om det var på riktigt. Skillnaden är bara att omröstningsresultaten var fejkade. Inför den ”riktiga” sändningen måste publiken vara på plats en timme i förväg för uppvärmning. Babsan och festivalorkestern såg till att publiken hade kommit igång ordentligt och att stämningen var på topp innan programmet gick ut i våra TV-apparater.

– På plats ser man så mycket som inte sänds i TV, inte minst journalisterna roll i det hela, att bara fokusera på tävlingen och artisterna och fånga varje uns av konflikt, berättar Eva Gradin som hade väntat sig att någon från pressen skulle skriva om den speciella miljön där evenemanget genomfördes: En hangar med flygplan och annan häftig rekvisita, men inte ett ord om detta!

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Flyghangaren byggdes om till arena för Melodifestivalen. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Sponsorerna syntes på olika sätt i Kiruna. Två bensinstationer körde roterande discokulor och musik vid tankställena. Skivproducenten Bert Karlsson och ett bilföretag hade bjudit in artister och publik till isbanekörning. Men där blev det inget drag för det var bara Nordman och Carola som ställde upp och Kirunaborna lyste med sin frånvaro.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Bensinmack mellopyntad med discokula. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Artister och medverkande i arrangemanget fick uppleva Kiruna på olika sätt, bland annat åka hundspann, ovan nämnda iskörning och artister och press fick också lokala produkter, bland annat en väska innehållande kulspetspenna, ölflaskeöppnare, handgjord chokladpralin, renchips, och en röd liten plastkåsa med nyckelring, samt broschyrer och informationsmaterial. Samtliga produkter kom från lokala företag, föreningar och organisationer och var märkta med dessas logotyper och namn. Väskan med innehåll samlade Norrbottens museum in, och föremålen finns idag bevarade i museets samlingar.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Hundspannsparkering. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Hundspann. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Kirunaborna deltog aktivt
Jämförbart med andra orter fick Kiruna stort utrymme i TV-programmet i form av vackra Kirunavyer som visades mellan artistinslagen. På plats bjöd Kiruna kommun artisterna på välkomstmiddag och jojk av artisten Sofia Jannok i stadshuset, samt besök på ishotellet i Jukkasjärvi.

Lokala föreningar och företag var engagerade på olika sätt i evenemanget och autografjägarna stod som spön i backen vid entréerna och i P4-montern där radiokändisarna Carolina Norén och Annika Jankell skrev autografer för glatta livet. Det märktes att Melodifestivalen var i stan på ett helt annat sätt än när Luleå hade evenemanget för några är sedan menar Eva Gradin.

Det material som samlades in under dokumentationen berättar om Andra chansen i Kiruna år 2008 – om ett evenemang i Sverige, en folkfest, ett musikevenemang, om kändisarna som var där, och om Kirunaborna som också var det. Om händelser under festivalen, både bakom och framför kulisserna, och om Kiruna som det var just då. Det finns sparat i museets samlingar för framtiden. Ett stycke Norrbottnisk historia.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Konfetti som regnade vid Olas repetition av låten Love in stereo. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Renchips som delades ut till artisterna. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Anledningen till dokumentationen var att fånga framväxande nya traditioner. Hur tänker du? Vilka nya traditioner skapas idag?

Ett som är säkert är i alla fall att Melodifestivalen väcker stort intresse och fångar en stor publik. För många är det en högtidsstund. På 60 år har Melodifestivalen gått från stråkar och strama kostymer till en färgstark folkfest – och en kulturinstitution. Vare år bänkar sig fyrtio procent av Sveriges befolkning framför finalen. Publiksiffrorna, TV, radio, play och live sammanräknat, brukar ligga på mellan 3-4 miljoner personer. Deltävlingarna brukar ha något lägre siffror. Drygt 3 miljoner såg eller lyssnade på Andra chansen i Kiruna, de flesta hemma i TV-soffan.

Melodifestivalen, Andra chansen i kiruna

Mellomys. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Dokumentationen med fotografier, insamlade föremål och gymnasieelevernas uppsatser finns sparade i Norrbottens museum samlingar och arkiv.

Källor:

  • Dokumentation, etnolog Eva Gradin, fotograf Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum, 2008.
  • Artikel skriven av Barbro Alatalo (redaktör, NLL) på Norrbottens läns landstings webbplats, 2008.
  • Radiointervju med Eva Gradin och Daryoush Tahmasebi, mars 2008, reporter är Maritha Mossberg, Sveriges Radio, P4 Norrbotten.
  • Skriftliga arbeten/dokumentationer av elever på Hjalmar Lundbohmskolan, Miljö- och samhällsplaneringsprogrammet åk 3 och Samhällsvetenskapliga programmet åk 3.
  • Melodifestivalen: från frack till folkfest, Hanna Fahl, 2018.

Vi som har sammanställt/skrivit det här inlägget är:
Daryoush Tahmasebi, Anna Lundgren och Anja Wrede