Länsmejerskan Anna Gustafson (1860-1944)

”Du har väl hört talas om länsmejerskan”, sade arkivkollegan Staffan Johansson, när jag började min tjänst som arkivarie vid Norrbottens museum år 2006. ”Länsmejerskan?” ekade jag med frågetecken i blicken. Anna Gustafson var då ett okänt namn för mig, men det dröjde inte länge innan jag lärde mig att Norrbottens första och enda länsmejerska är en legendar i vår landsändes historia, och av goda skäl. Eva Gradin, museets mångåriga och otroligt kunniga etnolog kunde berätta mer. Hon hade skrivit en uppsats om Anna Gustafson en gång i tiden och samlat in flera av de färgrika berättelser om länsmejerskan som fortfarande levde kvar i folkminnet, trots att Anna Gustafson hade lämnat länet år 1929. Tänk att ha satt sådana avtryck i människors medvetande!

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co år 1910

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co, år 1910.

Men Anna Gustafsons spår finns egentligen överallt omkring mig. I arkivet, där Norrbottens Hushållningssällskaps handlingar står i rad efter rad av arkivboxar. Där finns allt det som länsmejerskan själv skrivit i tjänstens vägnar, om mjölk, ost och mejerier, om slöjd, kosthåll och trädgårdsodling, om de många och långa resorna, om studieresor för småbrukarkvinnor, dyrtidshushållning och mycket annat. I museets arkiv finns hon också, invald som den första kvinnan i museistyrelsen år 1915. Där var hon aktiv och kreativ, som med allt hon företog sig. I museets samlingar finns än idag flera föremål som inköpts av Anna Gustafson vid någon av hennes resor i länet. Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, museets förste intendent, spelade hon en central roll i skapandet av friluftsmuseet Hägnan och Norrbottens första folkdräkt, skapad 1912.

I kampen för kvinnans politiska rösträtt i Luleå finns Anna Gustafson, i landstingets skolköksstyrelse, i debatter om slöjdinnehållet för länets arbetsstugor – ja, jag måste gå så långt som att säga att hon är en av de personer i våra arkiv som framstår så tydligt att hon känns levande än idag. Mest känd är hon kanske som grundaren av Norrmejerier – det var nämligen länsmejerskan som fick till stånd den moderniseringsprocess av mjölknäringen som till sist ledde till deras existens: via utbildning av mejerskor, anläggande av andelsmejerier och till sist bildandet av Norrbottens Producentförening, föregångaren till dagens Norrmejerier.

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal.

Svante Svensson har besökt Arkivcentrum Norrbotten i sitt arbete med att dokumentera Anna Gustafsons liv och den miljö som hon verkade i. Han har sökt bland alla de tusen spår som hans farmors syster lämnat efter sig i våra arkiv och samlingar, och dessutom gått igenom alla de papper hon själv bevarade i en kista på vinden i hemgården. Resultatet av hans år av arbete är boken ”Länsmejerskan – fröken Anna Gustafson”, en rikhaltig kunskapskälla att ösa ur för alla som vill veta mer. Råmanuset till boken lät han mig vänligt nog använda för att inkludera Anna Gustafson i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon, där hon har en välförtjänt plats: https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGustafson

I det här inlägget vill jag särskilt passa på att tacka Svante Svensson för att han valt att donera Anna Gustafsons privata handlingar till Norrbottens museum. I december 2018 flyttade nämligen Anna Gustafson norrut ännu en gång, från Mölnlycke i söder till Luleå i norr. Hennes personarkiv innehåller både bilder, trycksaker, räkenskaper, anteckningsböcker och dikter, korrespondens, manus till föredrag och mycket spännande minnesskildringar författade av Anna själv om hennes tid i Norrbotten. Det är ett fint och historiskt betydelsefullt material som belyser inte bara en viktig person, utan en viktig period i vårt läns historia. Det känns fint att hon nu får ”bo” bland alla de andra avtryck hon lämnat i våra samlingar, tillsammans med trogne vännen David Törnqvist, vars privatarkiv skänktes till museet för ett par år sedan. Anna Gustafsons arkiv har ännu inte förtecknats, men nu när jag går igenom materialet så kan jag inte motstå chansen att få visa några små smakprov. Men först överlåter jag ordet till Anna själv, som får berätta hur det hela startade år 1892:

”Den 27 oktober 1892 anlände jag med båt till Luleå; järnvägen hade icke då nått Norrbotten. Den 28 oktober anmälde jag mig hos Hushållningssällskapets sekreterare och begärde anvisning på var jag skulle börja mitt arbete samt på några riktlinjer för detsamma. Hushållningssällskapets ordförande var flyttad från Norrbotten och vice ordföranden var en läroverksadjunkt som hade föga intresse av landsbygden. Riktlinjer erhöll jag och dessa i fränaste ordalag och de lydde: ’Res hem igen. Ni skall icke tro att Ni kommer att kunna uträtta något här, där folket är mycket konservativt. Att få dem till att börja med något nytt, är som att köra huvudet i väggen. För övrigt har varken jag eller Hushållningssällskapets ordförande varit för att anställa eder. Det är Berggrens påhitt.’ Jag ansåg mig då skyldig att förklara, att hem reser jag icke!”

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905. Anna Gustafson skymtar längst bak, till höger, ensam kvinna bland idel män.

Nej, hem reste hon sannerligen inte. Anna Gustafson blev istället känd som ”en av de duktigaste karlar vi har här i Norrbotten”. Hennes rättframma, orädda och humoristiska personlighet, tillsammans med gedigna kunskaper, stor energi och en osedvanlig praktisk begåvning gjorde henne snart till en nyckelfigur i Norrbottens modernisering. Hon var och förblev den enda kvinnan i Hushållningssällskapet under hela sin verksamma tid, och hade anställts då man ansåg att det krävdes en kvinna för att få bondhustrurna att lyssna. Men Anna Gustafson vände sig istället direkt till männen, för att visa hur hushållets smörpeng kunde bli en betydande inkomstkälla för jordbruket i stort. Genom utbildning, rationalisering och ny teknik kunde mjölk, smör och ost bli en industri att räkna med, menade hon, och generera betydligt mer pengar till bönderna.

Tre mejeriföreningar

Tre mejeriföreningar av de mer än trettio som Anna Gustafson bidrog till att starta i Norrbotten under sin tid som länsmejerska. Håkansö var nummer två i Norrbotten, år 1893.

Först skulle gubbarna övertalas. Anna Gustafson hade som få andra en förmåga att tala med bönder på bönders vis, och lyckades där andra innan henne gått bet. I ett brev från fd landshövding Karl Bergström den 2 juni år 1936 minns denne tillbaka med följande ord: ”Vi erinrade oss med stor glädje Viktor Bäckströms besök en qväll på Håkansö mejeri samt då Fröken Gustafsson visst vid Hvitå körde ut mötesordförande [Bergström själv] och Doktor Hellström från sammanträdet. De gingo lydigt, men lyssnade genom den dörr som ställdes på glänt.” Efter en stunds förläggningar hade länsmejerskan och bönderna tydligen nått samförstånd, och de höga herrarna kallades tillbaka in. Bergström avslutar brevet med ”Fröken Gustafssons mycket tillgivne gamle vän och tillika skrälle”. Tillsammans hade de rest otaliga mil tillsammans i tjänsten, bland annat under de svåra nödåren 1902-1903, och vänskapsbanden bestod livet ut.

Interiörbild, mejeri, troligtvis Håkansö

Interiörbild av mejeri, troligtvis Håkansö, fotograf okänd. I dörröppningen skymtar Anna Gustafson själv.

Anna Gustafsons insatser stannade inte vid bildandet av andelsföreningarna – hon såg också till att mejeriet kom igång på alla sätt – klev in som ordförande vid möten, hjälpte till att söka lån, såg till lokalfrågor, maskinutrustning och inte minst en mejerska för att sköta själva arbetet. Utbildade mejerskor var det ont om, och det behövde man snabbt råda bot på. I Björkfors startade en mejeriskola 1895, med Anna Gustafson som föreståndare och huvudlärare vid skolan.

Vy från Björkfors mejeriskola

Vy från Björkfors mejeriskola, fotograf okänd.

I Björkfors mötte hon David Törnqvist, som kom att bli hennes nära vän under åren framöver. David Törnqvist undervisade en tid vid Björkfors, men kom med tiden att flytta till Luleå där han blev museiföreningens sekreterare och förste intendent. Den poetiskt lagde Törnqvist var på många vis Anna Gustafsons motpol – grubblande där hon var munter, den veke drömmaren till hennes outtröttliga handlingskraft. Kärleken till hembygden förenade dem, och enligt släktingar till bägge fanns kärleken även dem emellan. I bägges privata handlingar finns spår som tyder på en stark ömhet: kärleksfulla dikter och brev, en vacker handskriven kopia av Davids första bok, dedikerad till Anna. Vid hans alltför tidiga bortgång avskrev hon utan tvekan den avsevärda summa pengar hon lånat honom under årens lopp. Det var egentligen aldrig frågan om lån, skriver Anna till släktingarna. Pengarna hade räddat honom undan svältdöden, och hon hade aldrig förväntat sig få dem tillbaka.

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors, fotograf Erik Hultin. På baksidan av bilden finns elevernas namn skrivet i nästan oläslig blyerts. De var de första mejerskor som utbildades vid skolan.

Anna Gustafson och David Törnqvist gifte sig aldrig. Kanske var det pengaproblemen, kanske de långa resorna eller helt enkelt att hennes arbete var den större passionen. Deras gemensamma strävanden för hembygdsfrågorna har ändå skapat ett arv som på sätt och vis kan sägas vara deras kärleksbarn. Norrbottensdräkten 1912, och friluftsmuseet Hägnan, ursprungligen placerat på Gültzauudden. Det var Luleå stads jubileum 1921 som gav museiföreningen, via främst Anna Gustafson och David Törnqvist, chansen att genomdriva drömmen om ett friluftsmuseum i Skansens anda. Anna Gustafson lade ner ett enormt stort arbete i utställningsarbetet, med både mejeriavdelningen och en hemslöjdsutställning som blev omtalad som den finaste samling kvinnlig slöjd som skådats i Norrbotten. Hon fick Jubileumsutställningens silvermedalj för sina insatser och tog dessutom emot guldmedalj för medborgerlig förtjänst direkt av kung Gustav V vid utställningen.

Anna Gustafson och David Törnqvist

En gapskrattande Anna Gustafson och allvarsam David Törnqvist med flera, fotograf okänd.

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson. Dockan har tillhört Anna Gustafson, men finns numera i Norrbottens museums samlingar, tillsammans med David Törnqvists matchande docka från samma tid. Anna och David var ledande figurer i den dräktkommitté som komponerade Norrbottensdräkten, presenterad vid en soaré i Luleå år 1912.

Mycket, mycket mer kan skrivas om Anna Gustafson, men det får bli i ett annat sammanhang. Med stor säkerhet kommer hon finnas med då museet öppnar en ny hemslöjdsutställning till sommaren 2019, liksom i utställningen Mark. Jag låter Anna själv avrunda, med de ord hon skrev då hon lämnade Norrbotten 1929:

”Då jag icke är i tillfälle att före min avresa från Norrbotten träffa mina i länet spridda vänner ber jag att genom pressen få framföra mitt hjärtevarma tack för den vänskap och förståelse jag fått mottaga under mina snart tillryggalagda 37 arbetsår. Jag kommer att bo på annan plats, men hemma är och förblir jag endast här. Edert tacksamt tillgivna Anna Gustafson.”

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström. Anna Gustafson ansvarade för såväl hemslöjds- som mejeriavdelningen.

Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gultzauudden 1925

Plankarta över Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gültzauudden i Luleå år 1925.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum

 

 

Sparken – ett kärt transportmedel

Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall.

009119

Sparkstötting av furu med intappade och narade ståndare utan tvärslå mellan. Järnskodda medar. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 009119.

Kärt barn har många namn
Sparken nämns för första gången i Norrbottens-Posten 14 mars 1872, där det berättas att föret var utmärkt på älven och fjärdarna vid Piteå samt att många sparkstöttningar syntes. I tidningsartikeln beskrivs färdsättet noggrant, vilket kan bero på att fordonet inte var alltför vanligt: ”Sparkstöttingar, ett slags kälkar, som framdrifwas derigenom, att en person, som står bakpå medarne, då och då sparkar till med endera foten.”

1994000500011

På sparkstöttingen Mauritz Thingvall och hans första hustru Ellen. I bakgrunden är fem kvinnor och två män på en bro till en Norrbottensgård. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1994000500011.

Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.

004315

Grönmålad sparkstötting av trä med järnskodda medar. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004315.

009123_2

Brunbetsad sparkstötting av björk med svarvade ståndare och järnbeslagna medar med fotplattor. Sitsen är sköldlikt svängd. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 009123.

Det har faktiskt även förekommit enmediga sparkar, ibland under namnet rännulv. Det finns ett 20-tal belägg för typen, där den äldsta är från 1880-talet. I Bosjön i Värmland förekom industriell tillverkning av enmediga sparkar runt 1895. Den senaste patenten på en enmedig spark kom år 1937. De hade en Y-formad ståndare med handtag överst. En norrländsk fabrik tillverkade också enmedingar något senare. Den enmediga sparken ansågs vara snabb, behändig och var praktisk att använda i djupa och frusna slädspår.

enmedad spark

Handgjord spark av trä och järn. Sparken är enmedad, ståndarna är intappade och fästade i meden och upptill i en tvärslå (handtaget) med 28 cm mellanrum, och bildar därför en V-form. Ribborna som består av en inte helt igenomkluven planka bildar också en V-form, då den hela delen är fäst i skidans brätte och den kluvna delen i varsin ståndare. Sitsen är fäst i ribborna och i en stödskiva som vilar på meden av trä. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 027775.

024307

En svartmålad sparkstötting av trä med glidytor av stål. Kupad sits med järnstöttor. Svarvat handtag och vertikala trästöttor. Dessa är tappade i handtaget. Bågförmad främre tvärbjälke med målad guldrand. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 024307.

Det finns många olika typer av sparkar och sparkkälkar, så det är snarare idén om att sparka sig fram som spridit sig och inte en specifik konstruktion. Det är möjligt att själva sparkandet som teknik har sitt ursprung i skredstången, ett skidliknande redskap som använts i samband med säljakt på is. Skredstången användes av säljägaren för att liggande hasa sig fram för att komma inom skotthåll. Skredstången kunde även användas av jägaren vid färd över isen, genom att stå på skidan med ena foten och sparka sig fram med den andra. Som stöd kunde ett rep från stängens brätte användas, eller ett uppfällbart trästöd i likhet med stolparna på en spark.

1978_902_3

Erik Backman med skredstång. Säljakt i Luleå skärgård under 1940-talet. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:902:3.

Sparkens spridning i Sverige och världen
Sparken har spridit sig framför allt till Finland och Norge, men även till andra länder. Sparken förekommer eller har förekommit i åtminstone forna Sovjet, Estland, Tyskland, Holland, USA och Island. I forna Sovjet och Estland har sparken kallats för ”finsk kälke”. Det är möjligt att följa sparkens spridning i viss mån. I en svensk tidsskrift från 1889 berättas att sparken letat sig österut till Finland, till de då nyuppsatta finska bataljonerna. Som förebild användes illustrationer av en 15 kg tung spark som publicerades i Victor Balcks Illustrerad idrottsbok som utkom 1888. En lättare variant på 10 kg sändes till Tavastehus bataljon, varvid bataljonschefen tänkte införa sparkåkning som en god vinteridrott. Till Tyskland kom sparken omkring år 1890 och kallades där för Stuhlschlitten, Rennwolf, Schneewolf eller Tretschlitten. Sparken blev aldrig särskilt allmänt förekommande i Tyskland. I Frankrike beskrevs sparken som en vintervelociped, och rekommenderades som idrottsredskap för cyklister i området där det förekom snö.

Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.

1991_401

Hilda Emanuelsson och Alma Eriksson i Mjöfjärden, sittandes på varsin spark. Foto: Valdy Persson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:401.

Samma år bildades Stockholms sparkstöttningklubb. Första året bestod klubben av ett 30-tal medlemmar, men året därpå fanns minst ett hundratal åkare. Flera andra föreningar bildades, däribland Sparkstöttingföreningen Bore och Stockholms amatörförening. Klubbarna anordnade en rad tävlingar på olika distanser, bland annat 5000 meter, där vinnaren år 1894 sparkade sträckan på tiden 16.09. 1895 sparkades en sträcka på 71 km, Stockholm-Södertälje-Stockholm, där segrartiden blev 3.07. Vid Nordiska Spelen år 1901 stod sparkåkning med på programmet.

I Norrbotten finns beskrivet att en övad åkare på 80-talet sparkade mellan Piteå och Tärendö, en sträcka på 21 mil, på 24 timmar, medan en annan sparkade sig fram mellan Umeå och Sundsvall, en sträcka på 29 mil, med tung last på tre dagar. I en uppteckning finns berättat att ”1898 flyttade värmlandsfinnen Markusson från N. Ny sn till Ytterhogdal. Resan företogs med sparkstöttningar. Det var makarna och deras fem barn. Tre eller fyra sparkar åkte de på. De klarade färden på en vecka.”

Sparken – en hälsofara?
Några år efter att sparken blev vanligt förekommande började larm spridas om att användning av sparkstöttingar kunde orsaka skador på ryggraden genom de rörelser kroppen utsattes för vid sparkandet. 1894 skrevs i facktidskriften Hygiea: ”Sjukdomsfall, förorsakade af sparkstöttingåkning”. Artikeln redogör för fyra fall, däribland en 14-årig pojke som genom flitig åkning i två månader fått inflammation och utgjutning i knälederna, varbildning och livslång stelbenthet. En 13-åring som under julledigheten sparkade några timmar per dag fick muskelatrofi i sparkbenet. Artikelförfattaren menade att minimiåldern för sparkare borde vara omkring 13 år och gav dessutom rekommendationer för styrstångens höjd och för avståndet mellan händernas fattning.

Många användningsområden
Sparken har använts både som transportmedel och lastfordon. Dess användningsområde har varit – och är – mycket brett. I samband med isfiske underlättade sparken transporten ut på sjö- eller havsisen och fungerade därefter som en stol. Sparken var och är ett fint sätt att ta sig ut och njuta av vårsolen.

2008000100024

Eva Kristina, dotter till Allan Andersson, i sparklåda år 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2008000100024.

Lantbrevbärare använde ofta spark i samband med postutdelningen. För äldre personer är sparken ett utmärkt stöd – och ger möjlighet till vila om så behövs. Militären använde sig under en tid av sparkar, men på grund av dess otymplighet vid magasinering och järnvägstransport tillverkades en hopfällbar militärspark. Det är oklart hur länge sparkar användes inom det militära. Sparken har såklart också använts till lek och sport – åtminstone innan grusning, saltning och ökad trafik begränsat sparkens användning.

1977_1906_9

Barn åker spark utför en backe i Lappträsk, Haparanda kommun, omkring år 1900. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1906:9.

När nu solen börjar återvända och ge lite värme under vårvintern är det kanske dags att bege sig ut på en sparkstötting och njuta av vårvintervädret. Kanske njuta lite i vårsolen såsom denna livsnjutare:

2012000900074

Livsnjutare i vårsolen. Ett barn sittande på en spark iklädd solglasögon, pälsmössa och pälsmuff i början av 1950-talet. Foto: Rune Espling. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2012000900074.

  

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor
Rosander, Göran. 1995. Sparkstöttningar. Nordiska museets förlag. Stockholm.

Rosander, Göran. 1969. Sparkstöttingar: kommentar till en utställning från Jämtlands läns museum. Heimbygdas förlag. Östersund.

Vill du se mer exempel på sparkar som finns i Norrbottens museums samlingar, sök på ordet spark eller sparkstötting i Carlotta.

Läs mer:
Wrede, Anja. 2011. Sparken – en mångsidig långkörare. I: Moritz, Per (red). 2011. Norrbotten 2011. Norrbottens hembygdsförbund, Norrbottens museum, årsbok 2011. Luleå.