Våffeldagen

Genom kalendern räknas och ordnas tiden. Dagar kopplas ihop med olika innehåll, vilket i sin tur exempelvis styr arbete och ledighet. Kalendern påverkar således vårt levnadssätt. Även om kalendern inte alltid påverkar oss direkt, så finns den där som något att förhålla sig till. På måndag, den 25 mars, är det Marie bebådelsedag, en dag många också känner till som Våffeldagen. Kalenderns utformning är inte beständig utan något som förändras och till detta datum har många föreställningar kopplats genom århundrandena.

Marie bebådelsedag
Marie bebådelsedag, även kallad vårfrudagen, är från början en katolsk helgdag som uppmärksammar tillfället när ärkeängeln Gabriel kom till Maria och berättade att hon skulle föda Guds son. ”Vår fru” syftar alltså på jungfru Maria och kan liknas med hur det italienska begreppet ”Madonna” används. Bebådelsen har firats sedan 600-talet, men vilken dag firandet har förlagts till har sett olika ut på olika platser och i olika tider. Att firandet förlades till den 25 mars var på grund av att det var nio månader innan Jesu födelse den 25 december. Under medeltiden firades flera Mariedagar i Sverige. Det var i samband med reformationen under 1500-talet som de flesta avskaffades. Marie bebådelsedag valde dock den evangelisk-lutherska kyrkan att bevara, troligtvis då dagen kan betraktas som att primärt handla om Jesus.

Skulptur av snidat trä

Bebådelsescenen är ett av de vanligaste motiven i den kristna konsten. Eftersom det tidigt uppstod en konvention beträffande hur bebådelsen skulle gestaltas har många bebådelsebilder samma drag. Precis som i denna träskulptur (Nbm 20302) från museets samlingar ses Maria ofta sittande vid en bönbok i en sluten miljö och framför henne knäböjer ängeln Gabriel. Han håller också ofta en blomma eller utför en välsignelsegest mot Maria, men i denna skulptur fattas en arm. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

I bondesamhället fungerade Marie bebådelsedag som en markering för övergången mellan vinter och vår. Det var en period när intensivt vårbruk inleddes. Eftersom årstidsväxlingarna var viktiga knöts också många traditioner och seder till dagen. Dessa tog sig lite olika uttryck i olika delar av Sverige. I väst sprang barn barfota runt huset eller gödselstacken för att främja skörden och undvika sprickor i fotsulorna under sommaren. I söder inleddes den så kallade vårfrudagsräppen då veckorna fram till midsommar räknades bakläges. In på 1900-talet blev dagen framför allt en dag för barns upptåg och en ledig dag för vuxna. År 1953 upphörde Marie bebådelsedag som fristående helgdag. En ny kalenderreform hade trätt i kraft med syfte att få en jämnare fördelning av helgdagar under året. Det kyrkliga firandet av Marie bebådelsedag förlades till en söndag och i stället inrättades en hösthelgdag; allhelgonadagen. Marie bebådelsedag fick dock behålla sin traditionella plats i almanackan och därför uppmärksammas nu dagen på två ställen i almanackan. Det kyrkliga firandet ”Jungfru Marie bebådelsedag” är alltid en söndag, men exakt vilken styrs av hur påsken infaller.

Uppkomsten av våffeldagen
I många mellansvenska dialekter förvrängdes vårfrudag till vafferdag. Detta uttryck kunde i sin tur misstas för vaffeldag och vaffla var ju den äldre formen av ordet våffla. Det var alltså en språklig ombildning som gav upphov till våffeldagen. Exakt när våfflorna kom in i bilden är svårt att avgöra men det rör sig om 1800-tal. Ingredienserna vitt mjöl, ägg, smör, vispgrädde och sylt var lyxvaror för de flesta i det svenska bondesamhället.

Våfflor har dock medeltida anor men det är främst brödets form likheten syftar till. De första våffeljärnen var en utveckling av oblatjärnen som användes för att baka oblat till nattvarden. Dessa järn bestod av två plattor vända mot varandra och som i sin tur var försedda med långa skaft för att kunna användas i den öppna elden. Oblatjärnen var dekorerade med kristna bildframställningar medan våffeljärnen utgjordes av ett enkelt rutmönster. När järnspisen kom till Sverige vid mitten av 1800-talet gick våffeljärnen från att vara fyrkantiga till att vara runda, detta för att passa spisens runda hål efter att spisringarna bytts ut. På så vis kunde den del där våfflan gräddas enkelt vändas. När våffeljärnen senare elektrifierades gräddades våfflornas båda sidor samtidig.

Rånjärn, våffeljärn

Några järn från museets samlingar som kan sägas illustrera våffeljärnets utveckling. I mitten är ett rutmönstrat rånjärn (Nbm 857), till höger ett våffeljärn för järnspis (Nbm 12213) och till vänster ett elektriskt våffeljärn (Nbm 21681). Järnen är från Lillpite, Älvsbyn och Luleå. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Även innehållsmässigt kan våfflorna sägas ha påverkats av industrialiseringen. Efter andra världskrigets slut utvecklades ett växande sortiment av färdiglösningar där stora delar av matlagningen överlämnades till fabrikerna. Denna sorts livsmedel hade från början producerats för att tjäna militära syften. Produkter som kaffe, juice och pulvermos hade uppfunnits för soldaterna. Dessa produkter kom också att passa handeln bra; den var lönsam och hade lång hållbarhet vilket innebar att den kunde stå länge på butikshyllorna.

kartong av papp för våffelmixpulver.

Två förpackningar som tidigare har innehållit våffelmix. Paketet till vänster (Nbm: 27095) är från 1980-talet och varumärket Juvel och paketet till höger (Nbm: 27119) är från 1990-talet och varumärket Ekströms. Enbart vatten och margarin eller grädde behöver tillsättas för att mixen ska kunna gräddas till våfflor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Paulina Öquist Haugen, Etnolog

Källförteckning
Bringéus, Nils-Arvid 1999. Årets festdagar. Stockholm: Carlsson.

Curman, Johan 1999. Bebådelsemotivet i svenska kistebrev. [Elektronisk] Tillgänglig: https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/4020

Nordiska museet. Vårfrudagen (Våffeldagen). [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Näringslivshistoria. #tbt: Våfflan och våffeldagens historia). [Elektronisk] Tillgänglig: https://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/tbt-vafflan-och-vaffeldagens-historia/

Swahn, Jan-Öjvind (red.) 2000. Folk I fest – traditioner I Norden. Stockholm: Fören. Norden.

Länsmejerskan Anna Gustafson (1860-1944)

”Du har väl hört talas om länsmejerskan”, sade arkivkollegan Staffan Johansson, när jag började min tjänst som arkivarie vid Norrbottens museum år 2006. ”Länsmejerskan?” ekade jag med frågetecken i blicken. Anna Gustafson var då ett okänt namn för mig, men det dröjde inte länge innan jag lärde mig att Norrbottens första och enda länsmejerska är en legendar i vår landsändes historia, och av goda skäl. Eva Gradin, museets mångåriga och otroligt kunniga etnolog kunde berätta mer. Hon hade skrivit en uppsats om Anna Gustafson en gång i tiden och samlat in flera av de färgrika berättelser om länsmejerskan som fortfarande levde kvar i folkminnet, trots att Anna Gustafson hade lämnat länet år 1929. Tänk att ha satt sådana avtryck i människors medvetande!

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co år 1910

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co, år 1910.

Men Anna Gustafsons spår finns egentligen överallt omkring mig. I arkivet, där Norrbottens Hushållningssällskaps handlingar står i rad efter rad av arkivboxar. Där finns allt det som länsmejerskan själv skrivit i tjänstens vägnar, om mjölk, ost och mejerier, om slöjd, kosthåll och trädgårdsodling, om de många och långa resorna, om studieresor för småbrukarkvinnor, dyrtidshushållning och mycket annat. I museets arkiv finns hon också, invald som den första kvinnan i museistyrelsen år 1915. Där var hon aktiv och kreativ, som med allt hon företog sig. I museets samlingar finns än idag flera föremål som inköpts av Anna Gustafson vid någon av hennes resor i länet. Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, museets förste intendent, spelade hon en central roll i skapandet av friluftsmuseet Hägnan och Norrbottens första folkdräkt, skapad 1912.

I kampen för kvinnans politiska rösträtt i Luleå finns Anna Gustafson, i landstingets skolköksstyrelse, i debatter om slöjdinnehållet för länets arbetsstugor – ja, jag måste gå så långt som att säga att hon är en av de personer i våra arkiv som framstår så tydligt att hon känns levande än idag. Mest känd är hon kanske som grundaren av Norrmejerier – det var nämligen länsmejerskan som fick till stånd den moderniseringsprocess av mjölknäringen som till sist ledde till deras existens: via utbildning av mejerskor, anläggande av andelsmejerier och till sist bildandet av Norrbottens Producentförening, föregångaren till dagens Norrmejerier.

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal.

Svante Svensson har besökt Arkivcentrum Norrbotten i sitt arbete med att dokumentera Anna Gustafsons liv och den miljö som hon verkade i. Han har sökt bland alla de tusen spår som hans farmors syster lämnat efter sig i våra arkiv och samlingar, och dessutom gått igenom alla de papper hon själv bevarade i en kista på vinden i hemgården. Resultatet av hans år av arbete är boken ”Länsmejerskan – fröken Anna Gustafson”, en rikhaltig kunskapskälla att ösa ur för alla som vill veta mer. Råmanuset till boken lät han mig vänligt nog använda för att inkludera Anna Gustafson i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon, där hon har en välförtjänt plats: https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGustafson

I det här inlägget vill jag särskilt passa på att tacka Svante Svensson för att han valt att donera Anna Gustafsons privata handlingar till Norrbottens museum. I december 2018 flyttade nämligen Anna Gustafson norrut ännu en gång, från Mölnlycke i söder till Luleå i norr. Hennes personarkiv innehåller både bilder, trycksaker, räkenskaper, anteckningsböcker och dikter, korrespondens, manus till föredrag och mycket spännande minnesskildringar författade av Anna själv om hennes tid i Norrbotten. Det är ett fint och historiskt betydelsefullt material som belyser inte bara en viktig person, utan en viktig period i vårt läns historia. Det känns fint att hon nu får ”bo” bland alla de andra avtryck hon lämnat i våra samlingar, tillsammans med trogne vännen David Törnqvist, vars privatarkiv skänktes till museet för ett par år sedan. Anna Gustafsons arkiv har ännu inte förtecknats, men nu när jag går igenom materialet så kan jag inte motstå chansen att få visa några små smakprov. Men först överlåter jag ordet till Anna själv, som får berätta hur det hela startade år 1892:

”Den 27 oktober 1892 anlände jag med båt till Luleå; järnvägen hade icke då nått Norrbotten. Den 28 oktober anmälde jag mig hos Hushållningssällskapets sekreterare och begärde anvisning på var jag skulle börja mitt arbete samt på några riktlinjer för detsamma. Hushållningssällskapets ordförande var flyttad från Norrbotten och vice ordföranden var en läroverksadjunkt som hade föga intresse av landsbygden. Riktlinjer erhöll jag och dessa i fränaste ordalag och de lydde: ’Res hem igen. Ni skall icke tro att Ni kommer att kunna uträtta något här, där folket är mycket konservativt. Att få dem till att börja med något nytt, är som att köra huvudet i väggen. För övrigt har varken jag eller Hushållningssällskapets ordförande varit för att anställa eder. Det är Berggrens påhitt.’ Jag ansåg mig då skyldig att förklara, att hem reser jag icke!”

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905. Anna Gustafson skymtar längst bak, till höger, ensam kvinna bland idel män.

Nej, hem reste hon sannerligen inte. Anna Gustafson blev istället känd som ”en av de duktigaste karlar vi har här i Norrbotten”. Hennes rättframma, orädda och humoristiska personlighet, tillsammans med gedigna kunskaper, stor energi och en osedvanlig praktisk begåvning gjorde henne snart till en nyckelfigur i Norrbottens modernisering. Hon var och förblev den enda kvinnan i Hushållningssällskapet under hela sin verksamma tid, och hade anställts då man ansåg att det krävdes en kvinna för att få bondhustrurna att lyssna. Men Anna Gustafson vände sig istället direkt till männen, för att visa hur hushållets smörpeng kunde bli en betydande inkomstkälla för jordbruket i stort. Genom utbildning, rationalisering och ny teknik kunde mjölk, smör och ost bli en industri att räkna med, menade hon, och generera betydligt mer pengar till bönderna.

Tre mejeriföreningar

Tre mejeriföreningar av de mer än trettio som Anna Gustafson bidrog till att starta i Norrbotten under sin tid som länsmejerska. Håkansö var nummer två i Norrbotten, år 1893.

Först skulle gubbarna övertalas. Anna Gustafson hade som få andra en förmåga att tala med bönder på bönders vis, och lyckades där andra innan henne gått bet. I ett brev från fd landshövding Karl Bergström den 2 juni år 1936 minns denne tillbaka med följande ord: ”Vi erinrade oss med stor glädje Viktor Bäckströms besök en qväll på Håkansö mejeri samt då Fröken Gustafsson visst vid Hvitå körde ut mötesordförande [Bergström själv] och Doktor Hellström från sammanträdet. De gingo lydigt, men lyssnade genom den dörr som ställdes på glänt.” Efter en stunds förläggningar hade länsmejerskan och bönderna tydligen nått samförstånd, och de höga herrarna kallades tillbaka in. Bergström avslutar brevet med ”Fröken Gustafssons mycket tillgivne gamle vän och tillika skrälle”. Tillsammans hade de rest otaliga mil tillsammans i tjänsten, bland annat under de svåra nödåren 1902-1903, och vänskapsbanden bestod livet ut.

Interiörbild, mejeri, troligtvis Håkansö

Interiörbild av mejeri, troligtvis Håkansö, fotograf okänd. I dörröppningen skymtar Anna Gustafson själv.

Anna Gustafsons insatser stannade inte vid bildandet av andelsföreningarna – hon såg också till att mejeriet kom igång på alla sätt – klev in som ordförande vid möten, hjälpte till att söka lån, såg till lokalfrågor, maskinutrustning och inte minst en mejerska för att sköta själva arbetet. Utbildade mejerskor var det ont om, och det behövde man snabbt råda bot på. I Björkfors startade en mejeriskola 1895, med Anna Gustafson som föreståndare och huvudlärare vid skolan.

Vy från Björkfors mejeriskola

Vy från Björkfors mejeriskola, fotograf okänd.

I Björkfors mötte hon David Törnqvist, som kom att bli hennes nära vän under åren framöver. David Törnqvist undervisade en tid vid Björkfors, men kom med tiden att flytta till Luleå där han blev museiföreningens sekreterare och förste intendent. Den poetiskt lagde Törnqvist var på många vis Anna Gustafsons motpol – grubblande där hon var munter, den veke drömmaren till hennes outtröttliga handlingskraft. Kärleken till hembygden förenade dem, och enligt släktingar till bägge fanns kärleken även dem emellan. I bägges privata handlingar finns spår som tyder på en stark ömhet: kärleksfulla dikter och brev, en vacker handskriven kopia av Davids första bok, dedikerad till Anna. Vid hans alltför tidiga bortgång avskrev hon utan tvekan den avsevärda summa pengar hon lånat honom under årens lopp. Det var egentligen aldrig frågan om lån, skriver Anna till släktingarna. Pengarna hade räddat honom undan svältdöden, och hon hade aldrig förväntat sig få dem tillbaka.

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors, fotograf Erik Hultin. På baksidan av bilden finns elevernas namn skrivet i nästan oläslig blyerts. De var de första mejerskor som utbildades vid skolan.

Anna Gustafson och David Törnqvist gifte sig aldrig. Kanske var det pengaproblemen, kanske de långa resorna eller helt enkelt att hennes arbete var den större passionen. Deras gemensamma strävanden för hembygdsfrågorna har ändå skapat ett arv som på sätt och vis kan sägas vara deras kärleksbarn. Norrbottensdräkten 1912, och friluftsmuseet Hägnan, ursprungligen placerat på Gültzauudden. Det var Luleå stads jubileum 1921 som gav museiföreningen, via främst Anna Gustafson och David Törnqvist, chansen att genomdriva drömmen om ett friluftsmuseum i Skansens anda. Anna Gustafson lade ner ett enormt stort arbete i utställningsarbetet, med både mejeriavdelningen och en hemslöjdsutställning som blev omtalad som den finaste samling kvinnlig slöjd som skådats i Norrbotten. Hon fick Jubileumsutställningens silvermedalj för sina insatser och tog dessutom emot guldmedalj för medborgerlig förtjänst direkt av kung Gustav V vid utställningen.

Anna Gustafson och David Törnqvist

En gapskrattande Anna Gustafson och allvarsam David Törnqvist med flera, fotograf okänd.

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson. Dockan har tillhört Anna Gustafson, men finns numera i Norrbottens museums samlingar, tillsammans med David Törnqvists matchande docka från samma tid. Anna och David var ledande figurer i den dräktkommitté som komponerade Norrbottensdräkten, presenterad vid en soaré i Luleå år 1912.

Mycket, mycket mer kan skrivas om Anna Gustafson, men det får bli i ett annat sammanhang. Med stor säkerhet kommer hon finnas med då museet öppnar en ny hemslöjdsutställning till sommaren 2019, liksom i utställningen Mark. Jag låter Anna själv avrunda, med de ord hon skrev då hon lämnade Norrbotten 1929:

”Då jag icke är i tillfälle att före min avresa från Norrbotten träffa mina i länet spridda vänner ber jag att genom pressen få framföra mitt hjärtevarma tack för den vänskap och förståelse jag fått mottaga under mina snart tillryggalagda 37 arbetsår. Jag kommer att bo på annan plats, men hemma är och förblir jag endast här. Edert tacksamt tillgivna Anna Gustafson.”

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström. Anna Gustafson ansvarade för såväl hemslöjds- som mejeriavdelningen.

Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gultzauudden 1925

Plankarta över Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gültzauudden i Luleå år 1925.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum