Dagens blogginlägg är tillägnat projektet Byakistan, som inleddes för ett drygt år sedan inom ramen för museets dokumentationsarbete. Museets dåvarande etnolog Paulina Öquist Haugen har varit projektledare och har tillsammans med mig från arkivet och Christelle Fredriksson från museets samlingar tagit fram innehållet. Med i uppstartsfasen var också Föreningsarkivets arkivarie Ginger Karström.
Byakistan är i första hand avsett som ett skolprojekt för barn i mellanstadieåldern. Till en början är det en skolklass som bjudits in till att skapa en barnens byakista. Fokus ligger på lokalhistoria, med den traditionella byakistan som utgångspunkt och inspirationskälla. Men det kändes samtidigt naturligt och angeläget att sprida kunskapen om byakistor vidare. Vi ville berätta vad byakistor egentligen är och vilka historiska värden de har, för stora likväl som små. Därför har vi även skapat en folder som spridits till bibliotek i Norrbottens alla kommuner, med förhoppning om att fler byakistor och deras innehåll ska hamna i tryggt förvar och på så sätt bli kvar för framtiden.
Den traditionella byakistan
Den traditionella byakistan kunde se ut på olika sätt, men var ofta i trä, försedd med ett eller till och med flera lås. Inuti låg nämligen handlingar av stor vikt för hela byn; dokument och kartor från 1600-talet fram till 1900-talets första hälft. Det rör sig exempelvis om överenskommelser om tid för sådd, skörd, slåtter och kosläpp, liksom kartor och bestämmelser kring gemensamt ägda skogar, fiskevatten m m.
Byakistans handlingar hade – och kan än idag ha – ett stort ekonomiskt värde som bevis för byns äganderätt till skog, mark och vatten. Trots att en del av innehållet kan återfinnas i myndigheternas arkiv är deras historiska värde oskattbart och att försöka återskapa förlorade kistors innehåll är både svårt och tidsödande.
Byastämmoprotokollen tillhör de handlingar som är unika för byakistan. De ger inblick i många av dåtidens viktiga frågor på det lokala planet. I övre Norrland finns en tradition av kollektivt ägande och nyttjande av tillgångar som går tillbaka till medeltiden. Byastämmor har varit vanligt i de flesta byar, med åldermän och andra förtroendevalda som utsetts av byalaget.
Stämmans viktigaste uppgift var att fatta beslut kring vården av den gemensamma egendomen. Sådana samfälligheter finns ännu kvar på sina håll, ibland omformade till väg- eller fiskeföreningar o dl. Den traditionella byastämman hölls flera gånger om året. Under just denna tid på året skedde det viktigaste mötet. Än idag hålls existerande byaföreningars årsstämma ofta under maj månad. Kallelse till stämman skickades med en budkavle i trä, som i bestämd turordning färdades från gård till gård.
Att bryta budkavlen ansågs som ett allvarligt brott. Byamännen var skyldiga att delta vid stämman och kunde annars bestraffas med böter. Även överträdelser mot byaordningen var straffbart. Böterna tillföll oftast byn och dess funktionärer samt byns fattiga, för vilka man hade gemensamt ansvar. Fattighus, s k bystugor, sköttes av byn, men även skolhus, kvarnar och sågar. Värdefull utrustning som t ex brandsprutor och plogar var ofta gemensamt ägd.
Ur Siknäs samfällighetsförenings arkiv i Norrbottens Föreningsarkivs ägo
Boskapsskötseln stod i centrum för jordbruket i norr. Omvårdnad av betet, skötsel av gärdsgårdar och dikning var därför av stor vikt. Marken ägdes både enskilt och kollektivt, och ägoblandningen var ofta så stor att bönderna var tvungna att samverka för att inte störa grannens mark. Med storskiftet under 1700-talet sökte man slå samman mindre ägolotter till större enheter, medan enskifte och laga skifte under 1800-talet gick steget längre. Då slogs marken ihop så att varje bonde fick ett enda stycke jordbruksmark och bondgårdarna kunde flyttas så att de låg på sin egen mark. Det medförde större frihet för den enskilde, men också en hel del tvister. Handlingar kring dessa skiften är ofta förekommande i byakistorna.
Norrbottens museum hade ett projekt kring byakistor redan på 1950-talet, fast samlade då mest in övergripande uppgifter om dem, snarare än de faktiska kistorna med tillhörande handlingar. Under årens lopp har vi dock fått några riktigt fina byakistor i gåva, till exempel Björsbyns vackra, lite T-formade kista med den längre delen avsedd för kartor. Även vår nära samarbetspartner vid Arkivcentrum, Norrbottens Föreningsarkiv, har en hel del byakistor och byalags handlingar i förvar, och Piteå kommunarkiv förvarar många byakistor från Pitetrakten (som för övrigt noteras i museets inventering som de mest välbevarade).
Till min stora glädje tog Överkalix kommunarkiv kontakt med mig just efter att foldern hade släppts. Det visade sig att de, helt utan att veta om att vi tassade på samma område, hade ett projekt på gång kring byakistor inom Överkalix. Här fanns rentav en betydligt mer heltäckande äldre inventering för kommunens byar att utgå från och kontakter har redan knutits med flera byalag som visat sig positiva för att lämna in sina handlingar! Vi hoppas kunna samarbeta framöver så att Överkalix kommun blir mellanstation, och Arkivcentrum slutdestinationen för dessa kistor.
Var byakistor och deras innehåll i slutändan ska hamna, om de över huvud taget lämnas in till något arkiv, är inte reglerat i lag. Det som jag själv tycker är viktigt är att de faktiskt hamnar i något arkiv, så att de skyddas från att förstöras och kommer forskningen till fromma. Självfallet tar museets arkiv gärna emot dem, men Föreningsarkivet är ett fullgott alternativ, liksom de kommunarkiv som är öppna för att ta hand om denna typ av material.
Barnens byakista
När vi inledningsvis formulerade skoldelen av projektet var det viktigt för oss att makten över byakistans innehåll skulle ligga hos barnen själva och inte dikteras av museet. Uppdragen har därför formulerats medvetet generellt och med stort utrymme för egna initiativ – däremot har vi delat med oss av flera olika verktyg, arbetssätt och manualer, liksom ett brett urval kopior av verkliga arkivhandlingar.
Det var också viktigt att hitta rätt samarbetspartner – vi ville ha en byaskola, något som i sig krympte urvalet förvånansvärt mycket då många kommuner dragit in på de lokala skolorna i förmån för storskolor som placeras centralt. Vi var också angelägna om att orten skulle ha någon form av aktiv hembygdsförening eller till och med ett byalag som kunde skapa möten över generationsgränserna och utgöra ytterligare en samarbetspartner. Mycket av den bästa lokalkunskapen finns samlad i denna typ av grupper, och vår tanke var att barnen skulle kunna vända sig dit för både inspiration och konkret hjälp. Till sist ville vi urskilja en ort som på något vis var underrepresenterad i våra samlingar, så att deltagarna på allvar fick chansen att fylla i en kunskapslucka.
Valet föll till sist på Töre, som hade allt vi sökte och fantastiskt engagerade lärare därtill. Som en skänk från ovan fanns dessutom redan en naturlig koppling mellan elever i klassen och hembygdsföreningen, som har ett fint nav i Hyttgården med ett antal historiska byggnader och ett hembygdsmuseum.
Foto: Paulina Öquist Haugen
Kistan överlämnades på plats i Töreskolan i januari detta år – och elevernas respons var över vår ändå rätt högt ställda förväntan. Det visade sig till exempel att skolan haft en elevtidning sedan tidigare, något som i sig kunde utgöra ett bidrag, medan en elev berättade att en byakista, det hade minsann hans pappa i källaren! Klassen, årskurs 6, var överlag entusiastiska och det kändes bra – inte minst när vi återvände från ett trevligt besök på Hyttgården för att ta någon extra bild, och på rastgården fick höra att grannklassen genast frågat om de också fick vara med. Det är väl högsta betyget man kan få!
Sedan lämnade vi Töre, och trots att vi alla varit väldigt nyfikna på hur det gått så har vi hållit ut – allt för att inte vara för klåfingriga, för faktiskt är det helt upp till klassen och det stöd de fått från sina fina lärare och hembygdsföreningen nu. Vi måste helt enkelt lita på att vi gett dem rätt verktyg för att själva välja vad det är som är viktigt att dokumentera och bevara från Töre, orten de känner så mycket bättre än vi. Jag hoppas att de känner sig som de historieskapare de faktiskt är i detta arbete. För historien skriver inte sig själv – mycket av vår nutid är flyktig och lämnar bara fragmentariska spår, eller kanske inga alls.
Jag är övertygad om att skoleleverna i Töre har både goda och annorlunda idéer om vad som är viktigt att bevara jämfört med mig och mina kollegor. Det är det som är så spännande med att släppa tyglarna och låta dem bestämma vad som utgör deras kulturarv, den kunskap de vill skänka museet om den plats där de bor. Jag ser fram emot att få lära mig, istället för att lära ut.
Min kollega Paulina skrev ett fint inlägg om Byakistan när vi var i startgroparna för projektet, och nu får jag chansen att skriva på sluttampen – men frågan om vad barnens byakista innehåller är fortsatt obesvarad! Snart, väldigt snart är det dags för överlämning, och jag hoppas att vi kan dela med oss av resultatet i en eller annan form.
/Karin Tjernström, arkivarie
