I Norrbottens museums föremålssamlingar finns flera exempel på så kallade prydnadsryor, som jag tänkte ge några exempel på i dagens blogg, bland annat ett spännande nytillskott som vi tog emot för drygt ett år sedan, i september 2024.

Intresset för ryor och att väva eller knyta ryor har kommit och gått. Idag har det blivit trendigt att inreda med ryamattor igen, nytillverkade eller retro. Att använda dem som mattor är dock en relativt sen företeelse, från början användes de som värmande täcken.

Inledningsvis blir det lite ”ryahistorik”!

Ryor – historik
En rya är en väv tillverkad i flossateknik, en teknik som kan spåras tillbaka till antiken, och som har använts i olika delar av världen. I Norden är den känd från danska bronsåldersgravar och i Sverige finns fynd från järnålder.

Ryavävnad är en variant av flossateknik med lång lugg. Den luggiga ytan kallas för nock, som åstadkoms genom att garn knutits eller lagts om varptrådarna i en bottenväv. Vanligast är att ryan har lång lugg på ena sidan, men det förekommer även att den är dubbelnockad, det vill säga att båda sidor av vävnaden har försetts med lugg.

Ordet ”rya” kommer från fornskandinaviskans ”ry” eller ”ru” som betyder raggig eller sträv. Ursprungligen användes ryor som ersättning eller komplement till djurfällar, som täcken i sängen, med luggen nedåt för att ge maximal värme. 

I Norden har ryatäcken ingått i bäddutrustningen åtminstone sedan medeltid. De första uppgifterna om ryor förekommer från 1400-talets svenska slott och kloster. I Vadstena klosterregler från 1420-talet nämns de för första gången i skrift. Ryan ingick, tillsammans med ett vadmalstäcke och en skinnfäll i nunnornas bäddutrustning vintertid. Det behövdes flera värmande lager för att hålla värmen i den kalla vinternatten.

Från 1500- och 1600-talen finns rikliga uppgifter om ryor, eftersom de ansågs som värdefulla omnämns de i olika typer av urkunder. De äldsta inventarieförteckningarna från våra trakter, där ryor finns upptagna, kommer från Luleå kungsgård (1558–1564).

Ryan var en skattepersedel och på 1620-talet blev den tullpliktig vid införsel i rikets städer.

Från 1700-talet och framåt finns ryorna upptagna i bouppteckningar, och från denna tid finns även de äldsta bevarade ryorna.

Slitryor och prydnadsryor
De äldre ryorna delas in i slitryor och prydnadsryor. Slitryorna var enkelt mönstrade och användes som bäddtäcke i alla samhällslager under 1500–1600-talen. Den flossade nocksidan vändes då mot kroppen. De har även använts som värmande täcke i båtar och vid slädfärder, även in i sen tid.

Mot slutet av 1600-talet ersattes slitryan i högreståndskretsar av lakan och stoppade sidentäcken och i slutet av 1800-talet blev den överflödig som sängtäcke även i övriga samhällsklasser.

Under 1700- och 1800-talen kom ryan alltmer att användas som prydnad, ofta som brudtäcke eller som ett sängöverkast. Prydnadsryorna var ofta rikt dekorerade med både bildmotiv och mönster i klara färger. Brudryor är som regel märkta med årtal och brudparets monogram.

När ryorna började användas i dekorativt syfte blev luggen kortare, och den flossade och mönstrade sidan vändes utåt.

I de norra delarna av Sverige tycks prydnadsryan ha varit betydligt vanligare än slitryan. Kanske är förklaringen att slitryan inte kunde ersätta den varma skinnfällen på grund av det kallare klimatet i den norra landsändan.

Ryorna hade hög status, och ett högt värde, då det var en omfattande arbetsinsats och en stor mängd garn som gick åt för att tillverka en rya. De gjordes ofta på beställning, men de flesta väverskorna är idag okända till namnet.

Under 1900-talet får ryan ny användning, som fin golvmatta eller väggprydnad.

Ryan som musei- och hemslöjdsföremål
Ryor hade inte bara hög status under den tid de brukades, utan fick också ett stort värde som museiföremål i slutet av 1800-talet, och början av 1900-talet, när museer och hembygdsrörelsen ville ”rädda” den försvinnande allmogekulturen. De kom också att ingå i begreppet ”folkkonst” som definierades från 1800-talets slut. Det var ofta det speciella och vackra man ville spara till eftervärlden, de enklare vardagsföremålen var inte fullt lika intressanta. Därför finns det idag en stor mängd ryor bevarade på museer och hembygdsgårdar runt om i landet.

I boken Nock, Ragg, Rya: det glänser om ullen citeras Arvid Julius, som skrev om allmoge, hemslöjd och ryor i början av 1900-talet:

”Ryorna äro för oss ett värdefullt arv av gångna århundradens kultur och arbetsglädje. Vi bör därför vårda dem som dyrbara klenoder. De finns lyckligtvis kvar i ganska stor mängd i våra allmogehem, men de vårdas ej ofta. Ibland ser man dem som hästtäcken, ibland som nedtrampade mattor. Måtte de också där få sitt rätta värde, måtte de uppskattas som en av hemmets största prydnader, så att de flyttas upp på väggen till en plats som borgar för framtida vård och ans! På det viset kommer också deras skönhetsvärde till sin rätt – ett skönhetsvärde som hemmet ropar efter”

Även i Norrbottens museums samlingar finns ett antal ryor, varav flera är så kallade prydnadspryor insamlade tidigt i museets historia, och vissa deponerade på museet en gång i tiden av Norrbottens läns Hushållningssällskaps slöjdnämnd.

Även hemslöjdsföreningarna intresserade sig tidigt för ryorna, de inventerade och ställde ut ryor och när de började satsa på nyproduktion av allmogens slöjdalster för försäljning, användes de gamla ryorna som förlagor. Ur de traditionella ryorna utvecklades och förnyades så småningom ryan för att passa in i modern heminredning och offentlig miljö.

Under 1930-talet började det bli populärt med en förenklad typ av rya, den sydda ryan på en färdigvävd botten. Hemslöjds- och handarbetsaffärer sålde färdiga materialsatser med mönster, bottenväv och garn. Så även i Norrbotten, och det var ofta de gamla norrbottniska prydnadsryorna man utgick ifrån, när nya mönster och ryor skapades.

Nedan följer några exempel på prydnadsryor ur museets samlingar, både originalryor och ”kopior”.

Rya från Lotsgärdan i Bensbyn
Den rya (Nbm 35033) som vi tog emot till museets samlingar förra året, är en klassisk norrländsk prydnadsrya med en centralt placerad blomsterurna och en blomsterbård som löper runt ytterkanten. Upptill finns årtalet 1800 och datumet 2/7, samt initialerna M H D.

Ryan har funnits länge i Bensbyn utanför Luleå, på gården Lotsgärdan, ”Låschgöla”, där samma släkt bott sedan omkring 1780 fram till 2019. Det var Jöns Hansson (f. 1756-09-13) som flyttade från föräldragården ”Härs” och byggde sitt eget hem några hundra meter från föräldrarna.

Den sista ägaren, innan den donerades till museet, har fått berättat för sig att den ska ha skänkts till familjen av ryssar som fick bo på gården omkring år 1800, men i tidningsartiklar som tidigare ägare har sparat, finns uppgifter om hur prydnadsryan kom till Lotsgärdan, vilka inte är helt entydiga.

 Ur Norrbottens-Kuriren den 3 nov 1961, under rubriken ”Ur gamla årgångar 1900”:
”Ett hundraårigt sängtäcke försåldes den 17 dennes auktion hos Olaf Isaksson i Brändö. Det dyrbara ”sekeltäcket”, som bär årtalet 1800 och är förfärdigadt af en rysk kvinna, inropades af hemansägaren Olof Olofsson i Bensby för 50 kr”.
Olof Olofsson (f. 1868-06-12, Brändön no 6), som omnämns i texten, var gift med Emma Maria Nilsdotter (f. 1866-09-05), som ärvde Lotsgärdan efter sin far Nils Petter Andersson (f. 1840-12-10).

I artikeln ”Hemslöjd ett levande kulturarv”, står att läsa:
”Traditionen talar om ryor knutna av ryska flyktingar i byarna vid kusten åren kring 1800. Originalet till den mest rikmönstrade ryan finns fortfarande kvar i hemgården, Olofssons i Bensbyn. Ryska flyktingar lär ha tackat för mat och husrum genom att knyta och skänka den vackra ryan som ännu har kvar sina underbara mättade färger.”

I ytterligare en artikel, från den 16 maj 1958 kan man läsa:
”En 150-årig Ryamatta finns också i det olofssonska hemmet men denna har självfallet inte fru Olofsson varit med om att knyta. Denna matta har sin egen historia och är en verklig dyrgrip. Den är färgad med äkta växtfärg och har flera hundra olika färgnyanser. Den har vid olika tillfällen varit utlånad till hemslöjdsutställningar och man har också gjort reproduktioner utav den. Enligt legenden skulle mattan ha knutits utav två Ryska krigsfångar som kom till Sverige i samband med kriget med Ryssland. Dessa skulle sedan skänkt mattan till herr Olofssons förfäder. Den bär en inskription vilken talar om att den tillverkats år 1800 och sedan tillägnats en person med inisialerna M H D den 2/7.”

Så när kom ryan till Lotsgärdan, ”Låschgöla”? Kanske inte förrän år 1900, efter att Olof Olofsson ropat in den på auktion i Brändön, i alla fall inte om vi ska tro Norrbottens Kuriren. Och vem/vilka var ryssarna som enligt den muntliga traditionen ska ha tillverkat ryan? Betyder årtalet 1800 att den är tillverkad 1800, eller står det för något annat? Vad vi säkert vet är att den hängde framme i vardagsrummet på Lotsgärdan ända fram till 2019.

Ryan har varit känd av museet och i hemslöjdssammanhang sedan lång tid tillbaka, åtminstone sedan 1930-talet. Den har varit utlånad till olika hemslöjdsutställningar och det har även gjorts reproduktioner av den. Det är glädjande att den nu finns i museets samlingar!

Sedan tidigare finns en rya (dep 53) i museets samlingar med en liknande bakgrundshistoria. Den går under namnet ”Brändöryan” och har, som namnet säger, sitt ursprung i Brändön. Även denna rya sägs vara tillverkad av ryssar som tack för mat och husrum. ”Brändöryan” har samma initialer, ”M H D”, i sitt mönster, som ryan från Lotsgärdan.

Ryan från Alvik – kärt barn har många namn
En annan ”känd” rya som finns i museets samlingar är den så kallade ”Alviksryan” (dep 54) från byn Alvik utanför Luleå. Den är dubbelnockad, med lugg på både fram- och baksida, vilket de tidiga prydnadsryorna ofta var. Mönstret på ovansidan är, som för ryan från Bensbyn, typiskt för de norrländska ryorna, med den centralt placerad blomsterurnan och med blom- och figurmotiv symmetriskt placerade på ömse sidor. Runt den mönstrade mittspegeln löper en inramad bård och bottenfärgen är mörk, medan mönstret är i starka färger.

Baksidan är märkt med årtalet 1754 och monogrammen TSW och EMS. Troligen vävdes ryan till ett brudpar, men den en gång så praktfulla prydnadsryan fick sluta sina dagar som slädtäcke på Staffansgården i Alvik. Den har även kallats för ”Norrbottensryan” och ”Staffansryan”.

En släkting till de ursprungliga ägarna, kontaktade museet för ett antal år sedan och berättade att de alltid kallat den för ”släktryan”. Hon ägde själv en kopia, tillverkad av hennes pappa omkring 1980, och nu ville hon veta mer om originalet. Hennes teori är att ryan ursprungligen kommer från en gård i Unbyn, där hennes mors farmor växte upp.
”Min morfars farfar, Lars Henrik Sundström var bonde i Unbyn. Han blev änkeman och gifte om sig med änkan i Staffansgården, Alvik 5 och flyttade ”isi Stäffan”.”
Då följde ryan kanske med honom från Unbyn och blev kvar i Staffansgården, tror hon.
Precis som med ryan från Lotsgärdan kan vi inte säkert veta var den har sitt ursprung, men det är spännande att fundera kring.  

1936 deponerades ”Alviksryan” hos Norrbottens museum av Norrbottens läns Hushållningssällskaps Slöjdnämnd.

Ryor inspirerade av äldre förlagor
I Norrbottens läns hemslöjdsförenings samlingar, som donerades till Norrbottens museum 2017, finns kopior av några av de gamla prydnadsryorna. De så kallade kopiorna är inte alltid gjorda exakt efter originalet, utan det kan ha gjorts ändringar i mönstret, och de kan vara tillverkade i en annan storlek.

”Alviksryan” var en favorit och en av de mest ”kopierade”. Den tillverkades i olika storlekar.

En annan av de äldre prydnadsryorna som blev förlaga till nya mönster och ryor, var den så kallade ”Palmettryan”, även kallad ”Kopparnäsryan”. Tyvärr brann originalet upp 1934 i samband med en eldsvåda i museets dåvarande förvaringslokaler på Gültzauudden i Luleå. Ryan hade sitt ursprung i Kopparnäs, en by i Piteå kommun. Den var vävd med palmettmönster och med årtalet 1763 och bokstäverna S I E E D i mönstret.

I Hemslöjdsföreningens samling finns en rya (BDNLH 1005) som är gjord med ”Palmettryan” som förlaga.

Avslutningsvis en rya som är tillverkad 1960! 1950- och 60-talen var lite av en storhetstid för ryaknytning som hobbyverksamhet, och det var populärt både bland män och kvinnor.
Intresset för att använda de äldre ryorna som förlagor höll i sig. Gideon Johanssons rya (Nbm 28196) är gjord efter ett original (dep 52) från Lakafors, Piteå kommun. Den är inte en exakt kopia, den är till exempel daterad med årtalet 1960, medan den äldre förlagan har årtalet 1806 invävt i mönstret.

Intresset för ryor och ryaknytning avtog efter 1970-talet, men idag kan man se en viss renässans för ryor inom heminredning igen. Vill man väva eller knyta sin egen rya finns det gott om inspiration att hämta i Norrbottens museums samlingar och i andra museisamlingar runt om i landet.

Vid tangentbordet:
Anja Wrede, antikvarie, Samlingsavdelningen, Norrbottens museum

Källor:

• Norrbottens läns Hemslöjdsförening 1882–1982, 1982. Luleå.
• Rothquist Ericsson, Linnéa, Parholt, Anntott & Anderson, Eva (red.), 2001. Nock, ragg, rya: det glänser om ullen. Örebro.
• Häftet ”Gårdar och människor i Bensbyn”, sammanställd av Bensby hembygdsgrupp år 2000.
• https://samlingar.norrbottensmuseum.se