Att förvalta en museisamling är ett arbete där vi måste ta hänsyn till många faktorer. Vi måste se till att de fysiska förutsättningarna för föremålen är de bästa, så att de finns kvar hos oss för kommande generationer. Vi ska även kunna förmedla samlingen genom utställningar och olika typer av kunskapsöverföring, exempelvis genom pedagogiska program, visningar och berättelser på vår hemsida och i sociala medier. Samtidigt ska vi som museum också kunna hantera de lager av värderingar som finns med från tidigare perioder och från den tid som samlingen tillkom. Detta är inte alltid en enkel sak och vi måste utmana oss själva att tänka nytt.
I nästan alla museisamlingar finns föremål som är känsliga ur etisk synpunkt utifrån hur det gick till när de kom till museet. Det kan handla om föremål som samlades in under tidperioder när andra värderingar och maktförhållanden rådde än de vi har idag. Föremålen kan ha tagits ur sitt sammanhang för att visas på museer mot enskilda personers vilja. I dag måste vi som museer hantera detta arv och hitta vägar framåt för att föremålen och samlingarna ska hanteras och användas på ett bättre sätt utifrån dagens synsätt. Genom den internationella utvecklingen under det senaste decenniet, exempelvis inom urfolksrätten och museernas etiska riktlinjer ICOM, ställs det idag krav på att vi ska kunna svara på frågor om hur föremålen kommit till museet och visa att vi arbetar för att förstärka deras betydelse i nutiden. Det gäller särskilt relationen mellan museerna och urfolk eller minoriteter, och föremål som har särskild betydelse för dessa grupper.
Idag diskuteras i många länder hur föremål och samlingar kan få betydelse för urfolk och minoriteter och i detta ligger att överväga om föremålen bör återlämnas till berörda grupper (ofta kallat repatriering). När det gäller diskussionerna om återlämnande har fokus ofta legat på att fysiskt återlämna museiföremål, men det är viktigt att även undersöka hur objekten kan tillgängliggöras på andra sätt, exempelvis genom digital teknik.
Silvermuseets samlingar består bl.a. av föremål som samlats in från 1920-talet och framåt, främst av grundaren doktor Einar Wallqvist. Genom åren har det framförts synpunkter om att det finns föremål som tillförts museet på sätt som inte skulle accepteras idag. Museet har hittills mött detta främst genom den information som finns registrerad om föremålen, men den kan ofta vara bristfällig.
I projektet Sávvet – Att läka kulturarv genom digitalisering arbetar vi med etiska frågor som rör samlingen och hur dessa kan hanteras av museet. Föremålen och samlingen har ett stort värde då den förmedlar kunskap till både det samiska samhället och majoritetssamhället om samiska förhållandet. Samtidigt finns det föremål som har starka kopplingar till vissa familjer och personer. I projektet arbetar vi tillsammans med Arjeplogs sameförening för att ge vår samling större betydelse i dagens samiska samhället och för att återskapa relationerna mellan enskilda och föremålen.
För oss är det viktigt att förstå och förhålla oss till vad Arjeplogs sameförening och andra samiska representanter tycker är viktigt att arbeta med. Tillsammans har vi tittat på våra magasin och arkiv, och visat upp vårt samlingsförvaltningssystem Carlotta. Utifrån det är det sedan viktigt att vi tillsammans kan bestämma hur samlingen och föremålen kan få en större betydelse för samer och andra både i Arjeplog och på andra platser.
Här kommer den digitala tekniken och särskilt 3D-tekniken att användas för att ge enskilda möjlighet att ”ta hem” föremålen, vilket öppnar upp för att även den som inte kan besöka museet fysiskt kan studera föremålen.
Vi har valt att arbeta med två tekniker för att skapa 3D-modeller av föremål; genom scanning och fotogrammetri. Vid scanningen använder vi en handhållen scanner som bygger digitala 3D-modeller av föremålen i en programvara, som sedan bearbetas och färdigställs. Vid fotogrammetri fotas föremålet i flertalet olika vinklar. De högupplösta fotona av föremålet läggs sedan ihop och bygger 3D-modellen. Genom att kombinera dessa två tekniker, där högupplösta foton läggs på det 3D-scannade föremålet i samma modell, vill vi ge så hög kvalitet som möjligt utifrån våra förutsättningar.
För att bygga upp kunskap kring detta hade vi under våren 2023 besök av och samverkan med forskaren Dr. Matthew Walker Magnani, Assistant Professor of Anthropology, University of Maine och Digital Curator, Sámiid Vuorká-Dávvirat (Samiska museet i Karasjok).
Magnani har stor kunskap om och erfarenhet av repatrieringsprocesser och 3D-scanning av museiföremål, även inom Sábme. På så sätt bidrar han både med teknisk kunskap och erfarenhetsutbyte runt urfolksrätt, tillgängliggörande av föremål och repatrieringsprocesser.
Under tiden han var här genomfördes gemensamt arbete med scanning samt diskussioner om hur digital teknik kan användas på olika sätt och genom olika kanaler/plattformar för att tillgängliggöra information och föremål. Det konstaterades att silverföremål, som är en stor del av museets samlingar, är en stor utmaning vid scanningen på grund av den reflektiva ytan samt hängen och många små detaljer. Tillsammans med Magnani kommer vi därför att testa olika metoder av fotogrammetri för att försöka hitta ett sätt att skapa bra digitala modeller av silverföremålen. Tanken är att arbetet ska utmynna i en gemensam artikel. Ett besök av Magnani är inbokat under våren 2024.
Projektet pågår 2023 och 2024. Än vet vi inte vilka föremål som sameföreningen och enskilda samer vill att vi ska arbeta med. Vi ser verkligen fram mot att tillsammans ge föremålen och samlingen en ännu tydligare roll i dagens samhälle. Vi får kanske anledning att återkomma om detta lite längre fram.
I projektet arbetar forskaren Malin Brännström, konservatorn Matilda Sundström och museiassistenten Gry Helen Sivertsen, som har författat denna text.
Projektet finansieras genom medel från Riksantikvarieämbetet.
