Det digitala kommer och går, men föremålen består

Hösten 2022 skrev Nils Harnesk här i bloggen om Norrbottens museums stora satsning på digitisering av museets bildarkiv. Med hjälp av medel från regionala utvecklingsnämnden sattes en stor satsning igång på digitalt tillgängliggörande av museets bildarkiv. Med ett tillskott på en miljon kronor kunde arbetet med digitisering av museets bildarkiv lyftas med hjälp av investeringar i utrustning och utveckling av nya processer.[1] Som nyanställd i samband med den här satsningen har jag haft anledning att fundera på digitalisering, både som rörelse i samhället och vad det kan innebära för ett länsmuseum som vårt.

För att få lite perspektiv på fenomenet digitalisering kan man lyssna på forskaren Ivar Eneroth vid Uppsala universitet. Hans bok Leadership and Digital Change: The Digitalization Paradox förklarar den inverkan digitalisering har på i stort sett alla företeelser i samhället. Digitisering av bilder betyder att omvandla en bild från analogt format, en bild du kan ta på med dina händer, till en bild i digitalt format som består av ettor och nollor. Dvs en digital bild som du kan titta på i din dator eller i din telefon. Digitalisering däremot är alltså den omvandling som sker av hela vårt samhälle, ibland kallat den fjärde industriella revolutionen. Digitaliseringen på bredden i samhället har alltså skapat något som verkar förändra vårt samhälle i grunden.[2]

Vi står mitt upp i en tid av förändring av hur vi tar del av, och utbyter information i alla möjliga sammanhang. Bussbiljetten handlas på språng mot busshållplatsen och matvarorna inför helgen beställs från datorn nån ledig stund. Julklappar är inte längre något som nödvändigtvis inhandlas på en gågata i julbelysning, utan kanske oftare från ett hörn i soffan med mobilen i handen. Dessa tre vardagliga exempel kan illustrera den omfattande digitalisering som pågår. Den för med sig förenklingar av vår vardag av det slag som vi aldrig frivilligt kommer att vilja avstå ifrån, samtidigt som vi som växt upp i en tid utan internet får vänja oss vid att hela tiden lära oss nya saker. Förändringarna har medfört att vi har helt nya förväntningar på hur saker och ting ska fungera och de här förväntningarna styr i sin tur hur verksamheter bedrivs och utvecklas.

Förändringarna är alltså så stora att de inte går att bortse ifrån. Det uppstår ett tryck att förändra som beror på summan av erfarenheter från olika håll. Att bussar, liksom tåg och flyg, har appar med digitala tidtabeller och biljetter är en självklarhet. Att det går att beställa mat från affären ser vi inte som något vi höjer på ögonbrynen åt. Ett museum förväntas i den tid vi lever kunna visa upp åtminstone delar av sina samlingar och övriga arbeten på sin webbplats. Det här är ett fenomen som kallas spridningseffekt av förväntan (expectation spillover) av Iveroth.[3]

Digitaliseringen på ett länsmuseum som Norrbottens museum, med sin stora bredd, är något som tar sig en mängd olika uttryck. Det uppstår också intressanta frågor som berör själva kärnan i verksamheten, som ofta är något annat än det digitala. Det här är dock inget unikt då de flesta verksamheter, som exempelvis som sysslar med bussresor och middagsmat, i grunden handlar om något fysiskt påtagligt samtidigt som de hanteras med nya digitala verktyg. Utan bussar som går i tid, mat som smakar bra och fina julklappar att slå in, är de digitala hjälpmedlen i stort sett värdelösa.

Mitt arbete på Norrbottens museums samlingsavdelning handlar om att förvalta ett antal samlingar av museiföremål, bilder, arkiv och böcker. Grunden för verksamheten är välordnade lokaler, med hyllor, förvaringslådor och pallställ i ett kontrollerat klimat. Inget av det uppräknade kan på något sätt “digitaliseras”, men det behövs digitala system för att genomföra och dokumentera arbetet enligt branschstandard. Digitisering av bilder, som vi lagt stor möda på att utföra de senaste åren, är en viktig del av processen att dokumentera föremål och möjliggöra tillgängliggörande via digitala kanaler.[4]

Digitalisering av bilder tar tid och resurser i anspråk och museet har därför utarbetat en handlingsplan för digitalisering som hjälp för att prioritera våra insatser. I handlingsplanen finns ett prioriteringsverktyg som bygger på erfarenheter och principer från arbetet med museets olika samlingar och även Riksantikvarieämbetets lista för prioritering av digitalisering av kulturarv.[5]

En annan del av arbetet med att ta in föremål i en samling, och som jag fått förmånen att arbeta med, är att registrera en placering för föremålet. Placeringen gör det lättare att hitta ett visst föremål i museets magasin och är också grunden för att kunna inventera föremålen i ett visst utrymme.[6] Det uppstår ett fascinerande växelspel mellan de fysiska föremålen och registret i datorn när exempelvis en kaffekopp i hylla A hittar sitt fat i hylla F. Kanske ett banalt memoryspel, men prova att utföra det i vårt magasin med husgeråd med nära tusen hyllplan så kommer systemet till sin rätt. Placeringsregistret är både beroende av digitala funktioner i samlingsförvaltningssystemet och fysiska saker som pappersetiketter och skyltar. Inte minst är placeringsregistret beroende av ordning och reda på föremålen i samlingen och att ändamålsenliga hyllor, pallställ och annat finns iordningställt. Det går alltså inte att arbeta med att introducera digitala lösningar på ett museum utan att arbetet går hand i hand med den fysiska hanteringen och vården av samlingarna.

Magasinet för husgeråd med placeringsskylt. Fotograf: Anders Nygårds, Norrbottens museum.
Licens: CC BY

Vid tangentbordet:
Anders Nygårds, systemantikvarie, Norrbottens museum


[1] https://kulturmiljonorrbotten.com/2022/09/23/norrbottens-museum-satsar-pa-digitalisering/

[2] Iveroth, Einar & Hallencreutz, Jacob. (2020). Leadership and Digital Change: The Digitalization Paradox. s26

[3] Iveroth om förväntningar på digitalisering som drivkraft

[4] Samlingsförvaltning utförs enligt museets förvaltningsplan som i sin tur bygger på exempelvis den brittiska standarden Spectrum som översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet.

[5] https://www.raa.se/museer/digital-omstallning-pa-museiomradet/om-digitalisering/checklista-for-prioritering-av-kulturarvsmaterial-for-digitalisering/

[6] Registrering av placering ingår i Spectrums föreslagna arbetsrutin för katalogisering: https://collectionstrust.org.uk/resource/cataloguing-suggested-procedure/?tr=sv

Läs mer

Om digitalisering
Digitalisering – börja här | Riksantikvarieämbetet

Om samhällsförvaltning
Samlingsförvaltning | Riksantikvarieämbetet

All procedures – Collections Trust

Det dokumentära fotografiet

Jag som skriver detta blogginlägg heter Anders Alm och är frilansfotograf men tillfälligt städslad av Norrbottens Museum för att digitisera, ja det heter digitisera, en samling glasplåtar av fotograf Lea Wikström. Jag återkommer till det.

Det är inte första gången som jag har varit involverad i Museets verksamhet. I skarven mellan 70 och 80 talet gjorde jag min vapenfria tjänst som fotograf här. Långt innan det digitala blev det normala hjälpte jag till att bygga ett nytt och stort mörkrum för framkallning av film och kopiering av bilder.
Senare i början av 90‑talet deltog jag i EkoDok‑90, ett landsomfattande fotoprojekt där Norrbottens Museum var den nordliga noden. Det blev en bok, Den barnlösa byn, och en utställning, Skogens barn.  

Från Den Barnlösa Byn av Anders Alm och Lars Elenius. I Emils hus. Foto: Anders Alm.

Den dokumentära arbetsmetoden har alltid legat mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden tog beslutet att börja frilansa var det för att få möjlighet att jobba med egna bilder och dokumentationer. Oftast, för att inte säga alltid, så finns det ingen beställare för sådana projekt. De genomförs ”av eget tvång och på egen risk”, med allt vad det innebär av ekonomiska risktaganden och svårigheter att bli publicerad.

Det dokumentära fotografiet kan vara värdefullt både i det lilla och det stora.
I det lilla kan jag nämna ett nyligen uppstått personligt behov. Vi har en fundering på att göra en förändring i vårt boende. För att kunna planera den förändringen behövde vi en bild på vårt hus från 60-talet, den hittade jag i Museets arkiv.

Vid Kyrktorget i Gammelstad. Foto: Rutger Svanberg/Norrbottens museum.

Kring det stora vill jag berätta lite om ett projekt i USA under 30-talets depression. Farm Security Administration, FSA, var ett statligt program för att bekämpa fattigdomen på landsbygden som kom i sviterna av börskraschen 1929. I detta program ingick ett stort dokumentärt fotoprojekt för att ”visa upp amerikanerna för Amerika”. Femton fotografer arbetade mellan 1935 och 1944 för att dokumentera de svårigheter som fanns på den amerikanska landsbygden och för att ge legitimitet till de ekonomiska satsningar som staten gjorde under det som kallades The New Deal. När projektet var avslutat fanns det ca 130 000 bilder i arkivet som idag handhas av Library of Congress i Washington. Bilderna har naturligtvis haft betydelse på många olika plan. Direkt när de togs som ett debattinlägg kring sakernas tillstånd och nu som ett vittnesmål och bevis hur det verkligen var. Som en finkulturell parentes kan sägas att John Steinbeck lät sig inspireras av dessa bilder när han skrev Vredens Druvor.

Från FSA projektet. En jordbrukare och hans två söner i en sandstorm, 1936. Foto: Arthur Rothstein/Public domain.

När Norrbottens Museum genomförde ”Norrbotten-projektet 1994 – 1995” var det med inspiration av FSA och The New Deal. Författare, journalister, fotografer och konstnärer anlitades för att ge en samtidsbild av livet i Norrbotten. Mitt bidrag var en bildserie om tre mjölkbönder i Södra Sunderbyn inför bygget av Sunderby sjukhus. Resultatet blev förutom allt arkiverat material en utställning och en bok.

För att återgå till mitt nuvarande uppdrag på Norrbottens Museum.
Lea Wikström var aktiv som fotograf i Malmberget/Gällivare mellan 1917 och 1972. Hon skänkte sitt arkiv med ca 100 000 glasplåtar till Museet 1978. För att göra denna bildskatt tillgänglig för allmänheten så arbetar jag med att digitisera den. Ett begrepp som kräver en förklaring. Man skiljer alltså på digitisering och digitalisering. Digitisering är egentligen väldigt konkret. Det handlar om att göra det som är analogt till digitalt. I mitt fall betyder det att fota av glasplåtarna för att få en digital bildfil. Digitalisering som begrepp är lite mer komplext. Enklast förklarat betyder det i detta sammanhang att tillgängliggöra de digitiserade bilderna.

En av Lea Wikströms 100 000 glasplåtar.

Mitt arbete är stundtals enahanda och bilderna håller inte alltid så hög kvalitet. Hittills har jag mest arbetat med så kallade polyfoton. På en och samma glasplåt fotograferade Lea flera små bilder, oftast av samma motiv. Det kan vara upp till 48 små bilder på en plåt. I Leas loggböcker ser jag att hon kunde göra ett tjugotal sådana uppdrag på en dag. Det blev en fotografifabrik som tydligt gick ut över kvaliteten.
Men ibland kommer det fram bilder som får mig att stanna upp. Fotografier på döda barn i öppna kistor, vackra porträtt och miljöbilder från en svunnen tid. När Lea hade tiden och till fullo utnyttjade den dåtida tekniken blev det magiska bilder.

Två exempel på porträtt tagna av Lea Wikström.

Så plötsligt dyker den upp, bilden, som med stor tydlighet öppnar en spricka mellan då och nu. Informationen om den är knapphändig. Jag kan läsa mig till att vi är hemma hos doktor Gösta Rudell. Bilden är säkerligen tagen på uppdrag av densamme, men av vilken anledning kan man bara spekulera, vilket jag nu ska göra.
I den borgerligt inredda salongen med tunga ekmöbler, utsirade takkronor och ett uppstoppat älghuvud finns en arrangerad grupp på sex personer. Fem kvinnor och denne doktor Rudell i sin vita läkarrock. Till vänster om honom en kvinna som är anställd som husa. I främre raden finns doktorns fru och dotter sittande på stolar och på golvet nedanför dem två samekvinnor, en äldre och en yngre. Doktorinnan håller sina händer på den äldre samekvinnans axlar, som en lite obekväm men vänlig gest. Samekvinnorna har på sig ytterkläder, mössor, vantar och uteskor. De har nog tagits in i salongen endast för att bli förevigade tillsammans med doktorn och hans familj. En bild som kanske skickas till vänner och släktingar som ett exotiskt vykort från Norrbotten.
Ojämlikheten är slående, vem som bestämmer och vem som måste lyda är uppenbart. När bilden är tagen återgår alla till sitt värv. Doktorn träffar sina patienter, husan går till köket och dottern och frun återgår till sina handarbeten. Samekvinnorna försvinner ut och kommer antagligen aldrig tillbaka in i salongsvärmen igen.
I en annan tid kommer någon att hitta detta fotografi i Museets arkiv och titta på det med nya ögon och med sin unika erfarenhet se helt andra saker än vad jag gör.
Det är så det fungerar.

Doktor Rudell med familj. Foto: Lea Wikström.

Källor
Norrbotten-Projektet, en nutidsdokumentation 1994‑1995. Norrbottens Museum, 1996
30-talets hårda år, Pär Rittsel
In this proud land. Roy Emerson Stryker och Nancy Wood. New York Graphic Society Ltd. 1973
Wikipedia om Farm Security Administration