Ända sedan inlandsisen försvann för ungefär 10 000 år sedan har människor bosatt sig längs våra vattendrag. Idag finns det därför tusentals lämningar som boplatser, eldstäder, fångstanläggningar och gravar längs våra älvar och sjöar som berättar om det liv dessa människor levt. Många av dessa lämningar håller på att försvinna genom vattenregleringarna. När vattenkraften etablerades togs det inte någon större hänsyn till de lämningar som fanns vid vattendragen, och det har påverkat kulturmiljöerna på ett storskaligt sätt. Regleringarna har lett till kraftiga variationer i vattennivåerna, vilket leder till erosion i landområdena närmast vattendragen. Det innebär att ett stort antal strandnära fornlämningar skadas och försvinner varje år. Speciellt utsatta lämningar finns på högre sandiga partier som sträcker sig ned till strandkanten där det pågår en löpande erosion. Ett exempel på detta är den grav i Ligga som håller på att förstöras, och som Norrbottens museum håller på att undersöka: Rödockragraven i Ligga
I vattendomarna som prövade utbyggnaden av vattenkraften fick kulturmiljöfrågorna väldigt lite uppmärksamhet. En stor del av dessa fornlämningar var inte heller kända när vattendomarna prövades och det finns nu en helt annan kunskap om dessa lämningar.
Forskarna vid Silvermuseet/INSARC har länge försökt uppmärksamma problematiken kring hur vattenkraften påverkar fornlämningarna, men intresset för dessa frågor har varit ytterst begränsat. Frågan har nu blivit aktuell genom de miljöprövningar som ska göras av vattenkraften för att den ska få moderna miljövillkor enligt miljöbalken. I det här blogginlägget beskrivs bakgrunden till miljöprövningarna och hur viktigt det är att kulturmiljöfrågorna inte glöms bort i dessa processer.
Bakgrunden till miljöprövningarna är de regler som EU införde 2000 genom ramdirektivet för vatten och har som mål att miljön i grundvattnet och ytvattnet ska bevaras och förbättras. EU:s medlemsstater ska därför utforma en god förvaltning av sina vatten så att de tar hänsyn till miljön. I Sverige har det länge ansetts att det inte behövs en miljöprövning av vattenkraften, och det har därför under lång tid funnits stora tveksamheter till att dra igång en sådan process. År 2007 inledde EU-kommissionen ett ärende mot Sverige om att direktivets krav ska genomföras även här, och de anser att prövningarna också ska omfatta skyddet för kulturmiljöerna.
Från den 1 januari 2019 kräver miljöbalken att vattenkraftverksamhet ska ha moderna miljövillkor (11 kap. 27 §). Det ska också finnas en nationell plan för hur detta ska bli verklighet (11 kap. 28 §). En sådan nationell plan antogs av den svenska regeringen i juni 2020. Av planen framgår att det ska finnas regionala samverkansprocesser där länsstyrelserna, berörda verksamhetsutövare, övriga myndigheter, kommuner och intresseorganisationer ska delta. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet är ansvariga för att kulturmiljöfrågorna beaktas i dessa processer.
Den lagstiftning som reglerar skyddet för kulturmiljöerna är miljöbalken (1998:808) och kulturmiljölagen (1988:959). Enligt miljöbalken ska lagstiftningen tillämpas så att värdefulla kulturmiljöer skyddas och vårdas (1 kap. 1 § 2 st. 2 p.). Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden skall så långt det är möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön (3 kap 5 § 1 st.). Områden som är av riksintresse för kulturmiljövården ska skyddas mot sådana åtgärder (3 kap 5 § 1 st.). Skyddet för kulturmiljöer och fornlämningar utvecklas genom bestämmelser i kulturmiljölagen.
Enligt den nationella planen ska Länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner ta fram övergripande underlag för skyddet av kulturmiljöerna. Det uttalas även att det är bra om företrädare för kulturmiljöintressena deltar i de regionala samverkansprocesserna. Men det är verksamhetsutövarna, alltså vattenkraftsbolagen, som har ansvaret för att ta fram tillräckligt underlag till sin prövningsansökan. Hittills har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt kulturmiljöerna längs med älvarna i arbetet med att förbereda miljöprövningarna. I det arbete som Riksantikvarieämbetet genomförde innan den nationella planen antogs riktades uppmärksamheten främst mot skyddet av vattenkraftsdammarna som kulturmiljöer och inte på de tusentals boplatser och lämningar som finns längs vattendragen.
Det är mycket viktigt att frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer längs vattendragen blir en del av miljöprövningarna eftersom det är en viktig del av Sveriges historia som påverkas. Då krävs det kunskap om hur vattenkraften påverkar kulturmiljöerna och hur detta kan hanteras i processerna och i framtiden. Här har forskningen en viktig funktion att fylla för att ge ett bra kunskapsunderlag till de beslut som ska fattas. I projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer som drivs av Luleå Tekniska Universitet och ett antal samarbetspartners har ett viktigt arbete påbörjats för att skapa ett sådant kunskapsunderlag. Redan i förstudien till projektet finns viktiga inspel i hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras inom ramen för miljöprövningarna.
Det viktigt att betona att det är verksamhetsutövarna som har ansvaret för att utreda hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras i det berörda vattendraget i miljöprövningarna. Det är även de som måste ta det ekonomiska ansvaret för detta. Det kan exempelvis handla om att kartlägga och identifiera särskilt drabbade områden. I vissa lägen kan det vara aktuellt med skadeförebyggande åtgärder. Det måste även beslutas om hur verksamhetsutövarna kan ta ansvar för påverkan av vattenkraften på kulturmiljöerna i framtiden. Ett krav är att verksamhetsutövarna ska genomföra en årlig uppföljningsverksamhet med arkeologiska undersökningar där kulturmiljöer och fornlämningar dokumenteras och kunskap om dessa områden samlas in. Det kan röra sig om riktade inventeringar, noggrann skadedokumentation och arkeologiska provundersökningar.
För mig känns frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer oerhört viktig att uppmärksamma. Det är både sorgligt och upprörande att det fortfarande är så många områden i norra Sverige som inte inventerats arkeologiskt. Det är ännu mer sorgligt och upprörande att det årligen förstörs stora mängder fornlämningar som kan ge oss viktig kunskap om vår historia.
Vid tangentbordet:
Malin Brännström, jurist och chef vid Silvermuseet i Arjeplog