”…om jag hade pengar…” 

Jag har under en tid suttit och pysslat med vår myntsamling. Det har varit en bra syssla när man har några minuter över eftersom myntkatalogisering oftast inte har så lång ”startsträcka”. Idag finns det också massor med information på nätet. 

Vår myntsamling, som alls inte är stor (omkring 2 000 mynt) och inte heller innehåller några riktigt värdefulla mynt, har till största delen kommit till oss redan på 1800-talet. Få mynt är präglade på 1900-talet. Myntsamlingen har aldrig varit katalogiserad och proveniensen är så gott som obefintlig. Det ser ut som om de flesta mynt har kommit in ensamma från en mängd olika givare. Och museets äldsta förvärv, från 1880-talet, redovisades endast i form av annonser i Norrbottens-Kuriren och det går ju sällan att koppla en skilling i text till ett bestämt fysiskt mynt. 

År 1969 tog vi sedan emot en mindre myntsamling från Sunderbyns folkhögskola, tyvärr med lika obefintlig proveniens.  

Myntsamlingen har varit utställd under lång tid, åtminstone sedan vi öppnade på Gültzauudden under jubileumsutställningen 1921 och sedan i museibyggnaden sedan 1936, så det är kanske inte så underligt att en del mynt saknas från de gamla inventarieförteckningarna. De få dukater vi ser där finns till exempel inte längre kvar.  

En av de saker som har fascinerat mig under det här arbetet är alla de länder/stater/regioner/städer eller liknande som någon gång har producerat mynt och som inte längre gör det eller ens finns kvar. Katalogiseringen av mynten har också gett mig en liten inblick i de olika ländernas historia. Mynten ger också en direkt inblick i historien; kungar, drottningar, påvar eller andra regenter anges ofta på mynten. Och materialet kan ibland säga något om tidens påfrestningar. Hos oss i Sverige gjordes till exempel en del mynt i järn under världskrigen. Detta för att spara på koppar, som behövdes för viktigare ändamål.  

Men låt oss göra en snabbgenomgång av vår myntsamling och se vad som finns från några andra länder. Och ja, de flesta mynt skulle behöva en rengöring. 😊  

Finland var en del av Sverige från medeltiden och fram till 1809. Under den tiden användes svenska mynt i hela riket och förstås även i Finland. När Finland 1809 förlorades och blev ett ryskt storfurstendöme blev det också allt svårare att behålla den svenska valutan och den ryska rubeln blev efterhand allt vanligare, för att 1840 helt ersätta kronan. Men redan 1860 infördes en alldeles egen valuta, med mark och penniä i Finland. FInland blev självständigt den 6:e december 1917 och år 2022 ersattes så mark med euro.

Finska mynt; 1 mark, 50 penniä, 25 penniä och 10 penniä, alla från 1865. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Pesten, digerdöden eller svartedauen vid mitten av 1300-talet drabbade Norge mycket hårt. En effekt av pesten var att det norska riket blev en del av den nordiska unionen. Men medan Sverige/Finland bröt sig ut på 1500-talet blev Norge kvar under Danmark. År 1814 fick Norge en ny, egen grundlag, men också en svensk kung och en egen valuta, Riksdaler Species. År 1873 bildades en skandinavisk myntunion, vilken innebar att de tre skandinaviska länderna fick en gemensam valuta, kronan. Men ganska snart fick ländernas kronor olika värde. ÅR 1905 blev Norge åter självständigt, men myntunionen bestod (till namnet) och kronan finns alltjämt kvar i Norge. Liksom också i Sverige, i Danmark och på Island.

Norska mynt; 24 skilling species, 8 skilling eller 1/15 riksdaler species, 2 skilling 1842, 3 skilling eller 10 öre. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Utöver Danmark har danskarna också gett ut mynt giltiga i sin karibiska koloni, Danska Västindien, idag känt under namnet amerikanska Jungfruöarna. Dessa västindiska öar var nämligen danska mellan åren 1672 och 1917. År 1754 bodde där 1 750 kolonister, men dessvärre också 14 000 slavar. Slaveriet på dessa öar upphävdes i alla fall 1848 och kolonin såldes till USA 1917 för 25 miljoner dollar. Valutan var daler och, så småningom, cent.

Mynt från Danska Västindien, 1 cent 1868. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Och så har vi Tyskland. Idag en tämligen okomplicerad medlem av den europeiska monetära unionen, men före 1871… 

Från 1700-talet var Preussen den dominerande staten i det protestantiska Tyskland och det var också kungen av Preussen, Wilhelm I, som år 1871 blev det enade Tysklands förste kejsare. Bayern var det stora kungadömet i (katolska) södra Tyskland, men utöver dessa två fanns det massvis med små furstendömen av olika slag. Under lång tid var det dock kejsaren i Wien som var nominellt överhuvud för ”det heliga romerska riket av tysk nation” Detta första tyska rike upphörde 1806. Det andra tyska riket var det som bildades i Versailles spegelsal år 1871 och upphörde med kaiserns abdikation efter det första världskriget. Det tredje tyska riket lämnar vi därhän.

Utöver dessa fanns också ett antal fria handelsstäder, som Hamburg eller Lübeck. Många av dessa städer hade rötter i den medeltida Hansan.  

Olika valutor före 1871 var bland annat thaler, kreuzer, gulden, groschen, schilling och pfennig. Efter 1871 infördes ett decimal(mynt)system med mark och pfennig. Och idag är det ju euron som gäller i förbundsstaten Tyskland..

Mynt från vad som idag är Tyskland; Preussen 1 pfennig 1811, Mecklenburg-Schwerin 3 pfennige 1861, Tyskland 10 pfennig 1874, Bayern 3 kreuzer 1855, Mecklenburg-Strelitz 1/48 thaler 1864, Westfalen 5 cent 1809, Baden 4 kreuzer 1842, Hamburg 4 schilling 1738, Sachsen 5 pfennige 1862,. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Italien har en liknande historia. Innan Garibaldis rödskjortor sammanförde landet år 1861 fanns det även i Italien flera stater och städer. I Italien fanns/finns dessutom Kyrkostaten, som idag heter Vatikanstaten och är betydligt mindre än den tidigare var. Flera av stadsstaterna känner vi igen från litteraturen, till exempel Parma eller Venedig. Dessutom hade städerna också flera besittningar i östra Medelhavet med egen myntutgivning. Venedig styrde till exempel det kortlivade kungariket Morea (Peleponessos). Och fortfarande är ju San Marino en självständig stat.

Italienska mynt; 1 soldo från Milano 1777, 5 centesimi från Venedig 1849, 5 quattrini från Toscana 1830, 5 centesimi fråm San Marino 1864, 1 centesimo från Parma 1830, 6 tornesi från Neapel 1799, 5 centesimi från Piedmonte-Sardinien 1826, 2 baiocchi från den romerska republiken 1797–99. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Under Napoleonkrigen placerade Napoleon Bonaparte ibland sina bröder eller marskalkar på Europas troner. Och det var ju också i Italien som fursten av Ponte-Corvo, alias fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte en gång klev över bron till den svenska tronen.

Mynt från Italien under Napoleon Bonaparte; 10 soldi från 1814 och 3 centesimi från 1811. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Valutorna har varit många, men det förenade Italiens valuta hette Lire. Idag heter den Euro.

Mynt från Kyrkostaten; 2½ baiocchi 1792 (Pius VI), 1 scudo 1780 (Pius VI), 2 lire 1867 (Pius IX). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Mynt från det enade Italien; 5 centesimi 1862, 10 centesimi 1866 och 5 centesimi 1861. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Frankrikes historia har varit lite mer sammanhängande vad gäller det monetära systemet. Landet har dock haft åtskilliga kolonier, men också flera revolutioner (1789 – 1830 – 1848 – 1871). Efter den stora revolutionen (1789) ville revolutionärerna även revolutionera tideräkningen. År 1792, när kungaparet klev upp på giljotinen och Frankrike blev en republik, blev sålunda år 1 (l’an 1). Veckan blev decimal och fick tio dagar och dygnet fick tio timmar. Timmarna bestod av 100 minuter och minuterna av 100 sekunder. 

”Revolutionsmynt”; 1 sol år 2 (1793), 1 centime år 8 (1799), 5 centimes år 8 (1799). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Sedan Napoleon blivit kejsare 1805 avskaffade han raskt den revolutionerande kalendern. Valutorna har också skiftat genom åren. Innan euron hette valutan franc och före det livre Parisien och livre Tournois eller något helt annat.

Franska kolonialmynt; 1 centime från franska Indokina 1888, samt 5 centimes 1843 och 10 (?) centimes 1767. De sista två har beteckningen Colonies Francaises. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Belgien tillkom efter det belgiska upproret 1830. Innan dess hette landet Österrikiska Nederländerna och ännu tidigare låg det under Spanien och hette då Spanska Nederländerna. Belgien har också en alldeles egen svart kolonial historia med svåra övergrepp mot befolkningen i Kongo. I Belgien användes förr belgiska franc, men idag har man gått över till Euro. Detta skedde 2002, men de första euromynten präglades redan 1999. 

Belgiska mynt; 10 centimes 1862, 5 cents 1837 och 2 cents 1837. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Nederländerna, som också ingick i spanska Nederländerna, utkämpade ett åttioårigt (1568–1648) frihetskrig mot Spanien för att sedan raskt bli en ledande handelsnation i Europa. Även Nederländernas delområden eller städer har gett ut egna mynt. Exempel är Zeeland, Overijssel eller Utrecht. Nederländerna har också haft kolonier i Ostasien, som Batavia eller Nederländska OstindienGulden var valutan mellan 1279 och 2002, när Nederländerna övergick till Euro

Mynt från Nederländska Ostindien ¼ stuiver 1826, Batavia ½ duit 1808, Overijssel 1 duit 1766 och Utrecht 1 duit 1788. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Den federala och neutrala republiken Schweiz har medeltida rötter, även om Napoleonkriget var ett litet hack i historien. Schweiz består idag av 26 olika kantoner och en del av dem har stundtals haft egen myntprägling. (Schweizer)franc heter valutan.

Schweiziska mynt; 20 rappen 1885 och 1 franc 1875. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Grekland var en del av det Osmanska imperiet alltsedan Byzantiums och Konstantinopels fall 1453 och fram till det grekiska upproret på 1820-talet. Mynt har grekerna använt sedan mitten av 600-talet före Kristus. Innan Euron infördes 2022 hette valutan drachme (drachma i plural).

Grekiska mynt; 10 drachma 1830, 20 drachma 1831 och 5 drachma 1830. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Det Osmanska riket bildades i slutet av 1200-talet, hade sin glansperiod under 1500-talet och minskade därefter i betydelse. Runt 1900 betraktades det som ”Europas sjuke man”. Kemal Atatürk reformerade landet, som nu fick namnet Turkiet, efter det katastrofala första världskriget. Sedan 1844 har valutan varit Lira

Osmanska mynt: 1770-tal (?) och 1255 (1838–39). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Storbritannien har tidigare inte använt sig av decimalsystemet. Man har dock haft Pund, shillingpence och farthing ända sedan medeltiden. Men 1971 gick man också, äntligen över till ett decimalsystem. 

Och så har vi alla brittiska kolonier eller liknande. Många av dem har haft egen myntutgivning, även om en hel del mynt producerades i London för vidare transport ut i vida världen. 

Mynt från några brittiska besittningar; 1 quart från Gibraltar 1842, 1 farthing från Jamaica 1887, 8 doubles från Guernsey 1864, 5 cents från Mauritius 1877, ¼ anna från Indien 1879. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Kanada bestod till en början av flera olika kolonier som senare blev provinser i Kanada. Flera av dessa började prägla egna mynt på 1850-talet. Kanada bildades först 1867. Newfoundland (och Labrador) blev inte en del av Kanada förrän 1949. Valutan blev inte pund, som man hade kunnat tänka sig, utan i stället kanadensiska Dollar

Mynt från New Brunswick, 1 cent 1864 och Kanada, 1 cent 1876. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum, Norrbottens museum.

De 13 ursprungliga amerikanska delstaterna, främst Massachusetts, gav ut egna mynt från 1600-talet och fram till 1787. Sedan staterna förenats till United States of America 1766 började man prägla gemensamma federala mynt. Dessa fick beteckningarna dollar (från det spanska dólar) och cent. Encentaren från Massachusetts här nedan lär vara det allra första centmyntet.

Amerikanska mynt; Massachusetts 1 cent 1787, USA; 25 cent 1835, 1 cent 1847. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Spanien var en stormakt på 1500-talet med kolonier över hela den då kända världen. Mynten från den här tiden har idag, tack vare romaner och matinéer, ett romantiskt skimmer. Dublon, en ”dubbel escudo” eller dólar, ”pieceof-eight”, piastre eller reale. Pesetan ersatte escudon 1868 och 2002 gick man så över till euro

Spanska mynt; 10 centimos 1870, 8 maravedis 1821, 4 maravedis 1743. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Både Spanien och Portugal har också haft kolonier, framför allt i Sydamerika. Många av dem dem gjorde sig självständiga i början av 1800-talet. Simon Bolivar var den store frihetskämpen under 1800-talet, långt före Fidel Castro och Che Guevara. Men den allra förste var kanske Francois Touissant L’Ouverture, som ledde det framgångsrika slavupproret eller revolutionen på Haiti som inleddes redan 1791. Lägg märke till att mynten nedan har både revolutionssymboler (frygisk eller Jakobinsk mössa) och revolutionära årtal (l’an 43).

Mynt från Haiti; 2 centimes 1846 och 1 centime 1846. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Det andra landet på den iberiska halvön, Portugal har ända sedan Henrik sjöfararens dagar också haft ett stort kolonialvälde med flera kolonier i Sydamerika, Afrika och Asien. Valutan var real fram till 1911 när den ersattes av escudo som betyder sköld och syftar på statsvapnet som ni kan se på myntet nedan. År 2002 gick man också över till euro

Mynt från Portugal; 10 reis 1732, 400 reis 1815 och 20 reis 1853. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Mynt från portugisiska kolonier; 60 reis från Brasilien 1820, 40 reis från Sao Tomé och Principé 1825 och 20 reis från Mozambique 1820. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Vi har också några få mynt från Nordafrika (Egypten, Algeriet, Tunisien, Marocko). Dessa är daterade till 1200-talet (islamisk tideräkning, alltså inte medeltiden utan 1800-talet!).

Nordafrikanska mynt; Egypten 1277 (1860–61), Algeriet 1237 (1822–23) och Tunisien 1281 (1864-65). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Östasiatiska mynt är svårtydbara för en norrbottning. Men efter en bildsökning på nätet har några frågetecken rätats ut. Det visar sig att de flesta av mynten är kinesiska, från 1700- och 1800-tal, men vi också har mynt från JapanKorea och Vietnam. De östasiatiska mynten är ofta gjutna, till skillnad från de präglade mynten som har varit vanligast i Europa De fyrkantiga hålen har gjort det möjligt att trä upp mynten på en fyrkantig stång för finslipning efter gjutning.  

Ber om ursäkt ifall mynten har hamnat upp och ner. 

Östasiatiska mynt; Kina (Quingdynastin), Japan (Edoperioden), Vietnam (kejsare Minh Mang). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal