Igår eftermiddag kom de sista arkeologerna in från säsongens fältarbete. Åsa och jag rensade firmabilen från verktyg och illaluktande regnkläder, innan vi ansåg vår arbetsdag vara över. Längtan var stor efter en dusch, litet god mat, och ett eget privatliv. Ett tecken på att säsongen har pågått alltför länge är odörerna, och kanske också att man håller på att vänja sig vid dem. Vänjer sig gör man tydligen också vid att snarkningar skakar väggarna i det boende som man hyrt. Ärligt talat har jag aldrig hört de där snarkningarna, men mina arbetskamrater påstår sig i alla fall kunna sova nu, trots att de hör dem.
Lukter och snarkningar är dock bara småsaker. Vad som verkligen gör att säsongsslutet är någonting att se fram emot är att hösten håller på att gå mot vinter. Vi har flera gånger de senaste veckorna sett snöfall (men som tur är ingenting som lagt sig på marken) och ett tilltagande mörker på kvällarna. Framför allt är det mörkret som har satt gränsen i år. När man inte längre har bra dagsljus att jobba i under 8 timmar per dygn, då är det svårt att vara effektiv. Lägger sig snön också så är det kört. I alla fall när det gäller att göra utredningar (alltså att söka fornlämningar inom ett av länsstyrelsen bestämt utredningsområde). Undersökningar (alltså utgrävningar) går att bedriva ett tag till, men vi har faktiskt nästan inte haft någon riktiga sådana i år. Vi har gjort en undersökning i Gammelstad, men den var så kortvarig (bara en dag) att den nästan inte känns som om den var på riktigt.
Resorna till och från Pajala, Junosuando och Kiruna har varit långa, och vägen dit ser likadan ut varje gång man åker, så det är faktiskt skönt att slippa ifrån resorna också. Att vara arkeolog innebär ett kringflackande liv, även för dem av oss som har haft turen att få en långvarig anställning.
Norrbottens län är dessutom det ytmässigt största länet i Sverige. Första gången jag insåg detta var sommaren 2000 när jag skulle göra en revidering av länsstyrelsens fornvårdsprogram. Fornvårdsmiljöerna i detta fornvårdsprogram skulle besökas och jag skulle ge ett förslag på vilka som skulle vara kvar i programmet, vilka som skulle tas bort och vilka nya fornvårdsmiljöer som kunde ersätta de som togs bort. Jag reste länet runt under två intensiva veckor och försökte lägga upp en rutt som kändes vettig.
Den sista arbetsdagen första veckan kändes toppen. Skönt att få göra klart det sista resmålet och sedan åka hem. På fredag morgon skulle jag åka till Riksgränsen. När besöket där var klart skulle jag bara resa tillbaka till Luleå för att lämna bilen, innan jag åkte vidare hem till Skellefteå, där jag bodde vid den här tiden. Klockan 08.00 startade jag från mitt hotell i Kiruna för att åka till Riksgränsen för att besöka lokstallarna som är en av de skyltade fornvårdsmiljöerna i länet. Jag kom dit klockan 10.00 och gjorde sedan två och en halv timmes insats där. Klockan var alltså 12.30 när jag satte mig i bilen för att resa hemåt. Jag vet inte exakt när jag insåg det, men jag antar att jag såg en vägskylt någonstans vid Rksgränsen som visade avståndet till Luleå:
Luleå 475”Hmm…?” tänkte jag. ”Få se nu… Från Riksgränsen till Luleå… Drygt 47 mil… och sedan drygt 13 mil till för att komma till Skellefteå… och så lunch efter vägen. Nej det räcker inte, jag måste nog äta middag också under resans gång… Jag kommer inte att vara hemma förrän tidigast klockan nio ikväll…!!!”
Jag lärde mig någonting viktigt den gången. Att resa är inte bara nödvändigt. Att resa tar tid.
Vid tangentbordet idag: Olof Östlund
Museets leasingbil intill “Tjärans väg” i Pajala kommun, en väg som dock aldrig varit avsedd för biltrafik. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Några distanser för er som planerar att köra bil i Norrbotten:
- Kiruna – Riksgränsen: 132 km (1 timme 50 minuter)
- Luleå – Riksgränsen: 475 km (6 timmar 20 minuter)
- Luleå – Kiruna: 342 km (4 timmar 25 minuter)
- Luleå – Pajala: 215 km (3 timmar 5 minuter)
- Luleå – Junosuando: 248 km (3 timmar 30 minuter)
…och en länk till länsstyrelsens fornvårdsprogram.