Haparanda och Karungi – knutpunkt under WW1

I Norrbottens museums arkiv finns tre liggare bevarade från Haparanda station och gränsövergången mellan Haparanda – Torneå. En av dem är daterad 13 september 1917 – 28 mars 1918 medan de övriga två tyvärr är odaterade.

Detta fick mig att fundera på Haparanda under första världskriget och vilken knutpunkt det faktiskt var för handel och transport. För via Haparanda gick handel och resande från öst till väst i båda riktningarna i hög omfattning.

Thomas Cook, den kände researrangören, lär ha sagt för cirka 150 år sedan att det finns tre ställen i världen en globetrotter måste besöka; Samarkand, Timbuktu och Haparanda. Föga anade han vad som komma skulle i den mängd människor som tvingades passera just Haparanda på sina resor; frivilliga eller tvångsmässiga.

I Karungi, strax norr om Haparanda, invigdes stationshuset 1 juli 1913. I och med krigsförklaringen mellan Ryssland och Tyskland 1914 fördrevs mängder av människor åt respektive håll. Under en period anlände 50 – 60 flyktingar per dag och i Norrbottens-Kuriren från 1914-09-05 står att läsa en artikel med rubriken ”Omkring 600 ryska flyktingar” där man kortfattat beskriver hur dessa – de flesta av judisk börd – tvingats lämna Tyskland medan cirka 125 tyskar utvisats från Ryssland. Alla reste samma natt och provisoriska utskänkningsställen upprättades av barmhärtiga människor.

© Norrbottens-Kuriren 1914-09-17

Detta får mig att dra paralleller till flyktingströmmarna som kom 2015 från krig och konflikter lite längre bort men som påverkade oss i ord och mening. Människor ställde upp och ”öppnade sina hjärtan”. Man gjorde precis som då; anordnade matutskänkning, erbjöd läkarvård och delade ut kläder. 2015 översteg flyktingströmmarna i världen för första gången över 60 miljoner människor, vilket kan jämföras med i snitt var 113:e person i världen satt i relation till jordens befolkning för tiden.

Det blev en enorm arbetsbörda för gränspolisen i det lilla neutrala Sverige. Krigsutbrottet medförde också hanteringen av stora mängder post som skulle distribueras ut i världen. Sverige blev bland annat transitland för de stora mängder krigsfångepost som skickades mellan Tyskland och Ryssland samt mellan Tyskland och Japan. Och i slutet av 1914 tvingades man uppföra ”Karungi station utrikes” för att kunna ta hand om mängderna med post och varutransporter. Där arbetade 20 personer med sortering och distribution.

Postexpeditionen Karungi Utrikes inrättas i december 1914. Foto: Mia Green.

Haparandabanan stod färdig 1915. Samtidigt invigdes Haparanda station och postsorteringen flyttades då från Karungi. Haparandabanan var då den enda öppna järnvägsförbindelsen mellan Västeuropa och Ryssland. Stationen öppnades för provisorisk trafik 1915 för att 1918 fortsätta med permanent trafik. 1917 tvingades man färdigställa en linbana över älven till Torneå för post och paket för att underlätta det hårda arbetet. Under april 1917 skickades nära en miljon paket.

Då järnvägen har en smalare spårvidd på den svenska sidan fick man helt sonika dra gods och persontrafik med släde över isen till Torneå vintertid och frakta med pråmar över älven sommartid för att lasta om till de ryska tågen. Järnvägsbron över älven invigdes först den 6 oktober 1919.

De omfattande fångutväxlingarna och invalidtransporterna var också en stor del av tågtrafiken utöver de vanliga resenärerna och flyktingarna som färdades fram och tillbaka.

I juli 1915 träffades en överenskommelse mellan de krigförande länderna på initiativ av svenska Röda korset om transporter av sårade och skadade soldater. Fram till år 1918 när kriget var slut hade cirka 65 000 personer passerat Haparanda på sin väg hem. Åtskilliga klarade inte resan utan avled under resans gång och fick aldrig återse sitt hemland. Ett minnesmonument finns att besöka på Haparanda kyrkogård, där vilar 219 soldater som avled under transport.

”1914-1918. I Det ärorika minnet av 205 Österrikisk-Ungerska 11 Tyska 2 Turkiska krigare vilka offrade sitt liv för fosterlandet fjärran från hemlandet som de hade hoppats få återse måste de här jordas till evig ro.” Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Mia Green (1870-1949), fotograf och verksam i Haparanda, var initiativtagare till monumentet som invigdes 1919. Pengar till utsmyckning och dekorationer saknades vilket hon då såg till att ordna själv. Under många år planterade hon träd, vattnade blommor och lade ned kransar för att hedra de avlidna soldaterna. Mia Green ligger, enligt egen önskan, begravd alldeles i närheten av monumentet på Haparanda kyrkogård. Genom sitt genuina engagemang fick hon motta tyska och österrikiska Röda korsets medalj.

Som medlem i lokalavdelningen av Landsföreningen För Kvinnans Politiska Rösträtt var Mia Green även aktiv i insamlingar och evenemang för krigets offer. Den 5 september 1914 anordnades en torgdag i Haparanda till stöd för landstormen och de drabbade familjerna samt till alla de flyktingar som passerade staden. Det såldes varor som skänkts av bygdens invånare såsom kött, bakverk, kaffe och grönsaker med mera. Totalt 1100 kronor samlades in och fördelades bland behövande genom olika åtgärder. Mia Green dokumenterade dessutom genom sitt yrke som fotograf en händelserik tid i historien där hon fångade människors uttryck och livsmiljöer, en ovärderlig skatt för eftervärlden att ta del av. Via pressen spreds hennes bilder av krigsinvalider och händelserna i Haparanda över Sverige.

En dikt som skrevs av akademiledamoten Bo Bergman år 1915 sätter ord på de fasor som drabbade dessa soldater.

Marche Funébre (Fruktans marsch)

”Vi komma från maktens tinnar
Och vanmaktens tidsfördriv.
Vi kräla. Vi linka på pinnar.
Vi släpa det lilla som ännu
Finns kvar efter doktorns kniv.
Och döden vill inte ha oss.
Och livet kan inte ta oss.
Tillbaka som mer än stumpar
Och stycken och trasor av liv.

Här har du din älskare åter
Men armarna har han glömt.
Han vänder sig bort och gråter
Med blodiga ögonhålor
Och nickar och småler ömt,
Fast halva ansiktet tryter
Och om det är äran som flyter
ur såren inunder rocken,
så stinker äran fördömt.

Men solen mister ej ljuset
För några haltande led.
Se världen är skön och snuset
Är gott om man bara äger
En näsa att snusa med.
Vårt land, vår heliga moder,
Här får du till hjältestoder
Och fågelstämmor på åkern,
där korparna slagit ned.”

En av de mer kända personer som arbetade för krigsfångars rättigheter var Elsa Brändström (1888-1948), även kallad ”Sibiriens ängel”. Hon tjänstgjorde på tågen som transporterade fångar på sträckan Trelleborg – Karungi. Från 1915 anställdes hon av svenska Röda korset för arbete i Sibirien med att organisera hjälpverksamhet och inspektion av de fångläger som fanns där. Hon tilldelades serafimerordens guldmedalj och svenska Röda korsets medalj 1919. Med en järnvilja och ett brinnande engagemang fortsatte hon fram till sin död att hjälpa och bistå utsatta människor runt om i världen.

Haparanda 17 augusti 1917. På bilden ses: En kvinnlig officer, doktor Ekeroth, syster Karin Hansson, syster Jenny Erlandsson, kapten Sjödin, fänrik Woldin, fänrik Lilier samt kapten Hälleberg. Foto: Mia Green. Ur Norrbottens museums bildarkiv. Med acc:nr 2020:24:22.

Haparanda var under tiden för första världskriget en hektisk plats som kom att spela en stor roll i världspolitiken. Via staden passerade diplomater, politiker, Röda kors-personal, kungligheter med flera. Den 15 april 1917 korsade till exempel Vladimir Lenin gränsen i Haparanda med sitt sällskap, på väg hem till Ryssland efter flera år i landsflykt. Han reste dock under sitt riktiga namn Uljanov vilket man kan anta var en säkerhetsåtgärd.

Det var en tid som medförde uppkomst av handel och företagsamhet, både ljusskygga såsom omfattande smuggling av pengar och livsmedel, medan andra var helt synliga i form av hotellverksamhet och caféer med mera.

Med sin strategiska plats närmast gränsen blev Haparanda en knutpunkt mot öst. Det sades att; när det går dåligt för världen, går det bra för Haparanda. Något som skulle visa sig återigen några decennier längre fram i och med det andra världskrigets utbrott.

Under åren 1914-15 växte en provisorisk kåkstad fram längs järnvägen i Karungi med caféer, övernattningar, konsulat, växlingskontor och affärer. Kriget lockade till sig lycksökare och Karungi blev som ett nytt Klondike då många hoppades tjäna sig en hacka på alla de människor som passerade. Verksamheten flyttade dock till Haparanda när järnvägen stod klar sommaren 1915. De första droskorna började synas som på sommaren kördes med trilla och vintertid med släde.

En av alla anekdoter som finns berättade är den om droskägare Laina-Matti som av en tysk på genomresa blev tillfrågad var tullhuset låg. Han svarade då på tre språk i en och samma mening ”, Gehen Sie diese Strasse, så långt ni kan, ja kääntäkää sitte oiekealle”, vilket kan översättas med ” – Gå den här gatan fram, så långt ni kan och ta sedan av åt höger.”

Man kan fundera över hur ortsborna såg och upplevde alla dessa människor och händelser?

Stadshotellet hade många gäster och en stor blandning av människor med olika språk och bakgrund som på kvällarna samlades på en och samma plats. Man tvingades till att försöka förstå och lyssna till alla dessa förbipasserande. Genom dem fick man lärdom i språk och geografi utöver det som lärdes ut i folkskolan. Många tog till sig flera språk hjälpligt genom att prata och lyssna och kunde på så sätt vara behjälpliga med allehanda ting. Förmodligen fanns här även misstänksamhet gentemot det främmande och okända som de passerande representerade, en avvaktan och säkert en viss rädsla för åtminstone de människor som var fattiga och utmärglade.  

Ska man fundera ytterligare i dessa banor så är det väl just rädslan för det okända som präglar dagens samhälle. Att människor rest och färdats i alla tider frivilligt eller inte är något som ofta glöms bort och något som är självklart för att ett samhälle ska utvecklas och komma framåt. Viljan att försöka förstå och lära känna nya kulturer är en grogrund för ett integrerat samhälle, från båda håll skall sägas. Det blir i förlängningen en investering inte enbart av ekonomisk karaktär utan framförallt en investering i människor och bildning som genom sina erfarenheter och strävanden kan bidra med något värdefullt. För mig skapar det även en tilltro till mänskligheten och dess förmåga att arbeta och skapa något tillsammans i en demokratisk anda.

Bild ur stumfilmen ”när millionerna rulla”, Haparanda stadshotell 1920-tal.

Man ska också ha i åtanke att allt detta skedde i en tid där kampen för lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag stod högt på dagordningen för de allra flesta, samtidigt var ransoneringen av livsmedel hård och många demonstrationer och oroligheter förekom.

Bläddrar man i de tre liggarna slås man av den oerhörda bredd av personer som faktiskt reste fram och tillbaka över gränsen. Där finns ogifta fröknar, köpmän, diplomater, disponenter, ministrar, förmän och arbetare, tjänarinnor, officerare och andra militärer, fruar med barn med flera. Där återfinns bland annat fru baronessan de Bistram av rysk börd som reste mot Kiev den 22:a mars 1918. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon var 52 år och verkar ha rest ensam.

Vid tiden för oktoberrevolutionen som utbröt den 7 november i Petrograd, dåvarande huvudstad i Ryssland, kan man som till exempel se att medicinstuderande britten Luis (Lewis) reste mellan Samara i Ryssland och England, han var 24 år och reste ensam. Här finns även 34-årige direktör Howard även han av brittisk börd som reste ensam mellan Moskva och England. Bland alla dessa fanns också Fröken Ahlström 32 år, finsk medborgare som reste tillsammans med doktor Ahlström mellan Helsingfors och Stockholm.

Att tyda och förstå vad som avses i källmaterial är inte lätt, något som vi på arkiven ibland får brottas med. Till exempel som i fallet med dessa liggare, har förmodligen stationsskrivarna haft bråda dagar, så skriften är ofta i det närmaste oläslig med många förkortningar. Man kan utläsa yrket och kanske namnet men sedan varifrån de kom och vart de skulle är otydligt.

Att gissa och spekulera över förkortningar ger inte något heller då vi måste ha fakta och mer fullständig kontext. Våra tre liggare är sannolikt bara en del av en betydligt större samling. Men de säger oss en del om vilka personer som reste, vad de arbetade med, om de hade familj och barn med sig, varifrån de kom och vart de skulle resa vidare, deras ålder och om de reste ensamma.

Ett utdrag ur liggaren avseende resande den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea 408.
Faksimil ur liggaren för den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea408.

Det är ett mycket intressant material som minner om en tid som var och som väcker tankar om nutiden. Idag passerar inte flyktingarna längre Haparanda och Karungi som åren 1914 – 1918. De samlas istället i flyktingläger i bland annat Grekland och Mellanöstern med hopp om att kunna skapa sig ett bättre liv, långt från krig, fattigdom, förtryck och konflikter. Nu precis som då.

/Monica Andersson, arkivassistent vid Norrbottens museum

För vidare läsning se länk: https://digitaltmuseum.se/021188225650/transit

Mosskulturföreningens Norrbottensfärd 1913

I vårt sammanträdesrum hänger en bild som visar Svenska Mosskulturföreningens möte i Luleå, på stadshotellets terrass. Bilden fångade mitt intresse, då jag tidigare inte hört talas om Svenska Mosskulturföreningen. I föreningsarkivet på Arkivcentrum Norrbotten fann jag en del material rörande denna förening, dels stadgarna från år 1907 och dessutom en reseberättelse från Mosskulturföreningens Norrbottensfärd år 1913!

Svenska Mosskulturföreningen bildades år 1886 av Carl von Feilitzen och hade sitt säte i Jönköping. Föreningens ändamål var att främja den viktiga mosskulturen och genom föredrag, skrifter och möten sprida kunskap om odling av mossar, kärr, myrar och sankmarker, om mossjordens användning som jordförbättringsmedel och inom industrin samt att med tillgängliga medel stödja försök med olika mossodlingsmetoder, gödslingsämnen och att praktiskt verka till främjande av mosskulturen. När intresset för mossodling så småningom avtog, slogs Svenska mosskulturföreningen ihop med Svenska betes- och vallföreningen.

6 november 1912 skrivs ett brev från Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping till Herr Doktor Paul Hellström vid Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå:

”Bäste bror
Som vi vid denna tid på året skola bestämma, hvar nästa års sommarmöte skall äga rum, och nu alla län i södra och mellersta Sverige samt äfven Jämtland i Norrland äro genomgångna, väcktes vid förvaltningsutskottets sammanträde i går af en af dess ledamöter ett förslag att söka få ett möte till stånd nästa år i Norrbotten. Detta förslag vann synnerlig anklang hos samtliga närvarande med landshöfding Pettersson och statsrådet Hammarskiöld i spetsen, och erhöll jag i uppdrag att hos vederbörande höra mig för rörande möjligheten för denna plans realiserande.”

Denna tanke bildade grunden för den Norrbottensresa som Svenska Mosskulturföreningen genomförde sommaren 1913, som sedan kom att skildras i en reseberättelse. Denna reseskildring, författad av Hjalmar von Feilitzen och E. Haglund, inleds med följande ord skrivna av Hugo Hammarskjöld, som också visar på synen på Norrbotten vid denna tid:

”Sveriges nordligaste län, Norrbotten, är för de flesta svenskar, åtminstone för dem som bo i landets södra hälft, mera främmande och obekant än åtskilliga af de länder, som annars gå under benämningen »främmande». Till Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien, Frankrike, England resa massor af svenskar men hur många besöka Norrbotten? Ett fåtal, jämfördt med de förra. Och när de komma hem, inskränker sig som oftast deras kännedom om Norrbottens län till hvad de sett genom kupéfönstret på resan till och från Abisko, hvilket brukar sammanfattas i det omdömet att det vid Torneträsk är vackert, men vägen dit genom enformiga skogsmarker och öfver ändlösa myrar är tråkig och ful. Och därmed är Norrbotten affärdadt.”

Norrbottensresan fick stor uppslutning av deltagare inom Svenska Mosskulturföreningen, många fler än föreningen själv hade väntat. Strax över 80 personer anmälde sig till resan! ”Lång var vägen, så lång att samma väglängd söderut skulle räcka långt ned i södra Europa, men de som företogo färden, fingo ej anledning att se sina förhoppningar gäckade, ingen ångrade att han rest dit”.

2000003200364

Karta över Norrbotten som anger var det finns åker, äng, myr och vatten. På kartan står det: Väg för mosskulturföreningens urfärder vid sommarmöte 1913. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003200364 .

Under hela fem dagar, 18-22 juli 1913, genomfördes ett gediget program med möten i Luleå med föredrag och utflykter, besök vid myrodlingar under en ångbåtsfärd på Luleälv till Edefors, resa till Karungi och vidare en tur norrut längs Torneälv på den halvfärdiga Matarengibanan, färd på timmerflottar utför Matkakoski, resa med ångbåt med besök på en av Torneälvens berömda starrholmar, färd med roddbåt från Karungi till Kukkula och resa på landsvägen till Haparanda där deltagarna skingrades för hemfärd. Under Norrbottensresan fick deltagarna så mycket nya intryck – de ansåg faktiskt att ett mer lärorikt sommarmöte hade Mosskulturföreningen aldrig haft! Av denna anledning kom reseskildringen över Norrbottensresan att skrivas, föra att även andra skulle kunna ta del av den! Framförallt är det de oändliga myrmarkerna som lyfts fram:

”En af färdledarne berättade om en by i Tornedalen, som vi besökte, att den för ett par tiotal år sedan var en af de fattigaste byar, som kunde uppletas, och att byns befolkning var beryktad för sina dåliga seder. Till byn hörde god myrmark. Genom impuls utifrån kom det slutligen därhän, att denna utdikades och odlades. Bönderna anses nu vara välbergade och det sedliga tillståndet har betydligt förbättrats.”

 ”Vi ha sett dessa af turisten missaktade myrar, stundom af en storlek, som måste mätas i kvadratmil, ofta med ypperlig jord, som blott väntar på dikning och plog för att bära rika skördar och ge bergning åt en befolkning flera gånger talrikare än den nuvarande. Vi har sett redan odlade myrar såväl som fastmarksjord med en växtlighet så lofvande, att den knappt öfverträffas i någon annan del af landet. Vi ha sett ett stort län, som till följe af bristande upplysning och dåliga kommunikationer blifvit efter i utvecklingen, men som har alla förutsättningar att blifva ett af de värdefullaste.”

Förhoppningen var även att väcka ett intresse för de människor som bodde i Norrbotten, och att resedeltagarna faktiskt insåg att Norrbotten är en viktig del av Sverige, både utifrån dess naturtillgångar men även ur politiskt avseende:

”Sveriges folk känner allt för litet om sina bröder i norr och de förhållanden, hvari de lefva. Låt oss försöka att i ord och i bild ge en enkel skildring af hvad vi sett. Kanske den i någon mån kan bidraga till att undanröja en eller annan skef uppfattning eller väcka intresse för den aflägsna landsända, som ligger där så långt borta på gränsen emot det ryska väldet. Det var nog icke ensamt författaren af dessa rader, som, då han under färden längs Torneälf ständigt såg den finska stranden på andra sidan, greps af underliga känslor vid tanken på hvad som varit – och hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Men ett stod klart för oss alla: den strand där vi stodo, är vår, den är svensk, och det är hvarje svensk mans och kvinnas plikt att hjälpa till, att den alltid måtte så förblifva. Och ett af de viktigaste medlen därtill är att Norrbotten icke försummas utan att allt måtte göras för stödjande af arbetet för dess utveckling och dess befolknings trefnad, så att den måtte allt starkare känna, att den är ett med det folk som bor söderut i landet. Den aflägsna, vidsträckta landsända, som omfattar Norrbottens län utgör en af Sveriges politiskt viktigaste delar. Men äfven i ekonomiskt hänseende intager den en betydelsefull plats, i främsta rummet visserligen genom sina malmfält och skogstillgängar men äfven genom de ofantliga odlingslägenheter som myrarna erbjuda.”

18 juli
Deltagarna samlas på Högre Allmänna Läroverkets högtidssal kl 11, där föreningens ordförande, landshöfding Fr. Pettersson, hälsade välkommen och riktade ett tack till Norrbottens landshövding för möjligheten att anordna Norrbottensresan. Vid mötet avhandlades diverse löpande ärenden och ett föredrag av statens lantbruksingenjör J. E. Berggren, som handlade om myrarna och myrodlingens betydelse i Norrbottens.

2000003300161

Luleå Högre Allmänna läroverk som uppfördes 1908. Till höger syns den s k ”Språklådan” som uppfördes 1861-1862 och invigdes den 28 januari 1863. Okänd fotograf. Foto taget omkring år 1915. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003300161.

Lunch intogs därefter på Luleå stadshotells terrass, varefter besökarna fick åka ångbåt ut till Svartön. På Svartön demonstrerades lastningsanordningarna för utskeppningen av malmen.

1982000007900

Vidare åkte ångbåten till Karlsvik, för att titta på Luleå järnförädlingsverk. Vid järnförädlingsverket anrikades sämre varpmalmer från Malmberget genom magnetisk separering, varpå en slig med över 70 % järn erhölls, som efter brikettering smältes i masugnarna på platsen och slutligen utskeppades som tackjärn.

1982000007943

Luleå Järnverk. Karlsvikshyttan med spårändarna framför generatorhuset och brikettverket. I bakgrunden masungsbyggnaden. Foto: Henny Tegström, 1907. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000007943.

2004006300003

Luleå Järnverks kolkaj i Karlsvik. Till kajen anlände fartyg och lossade stenkol för driften av ångmaskiner, men från 1912 togs elektrisk energi från Sikfors kraftverk. Fotograf okänd, omkring 1910. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2004006300003.

Planen var att deltagarna även skulle få besöka Hagalund och dess försöksodlingar, men då tiden runnit iväg och på grund av den tropiska värmen (termometern visade närmare 30 grader i skuggan) och av värmen från masugnen, ville flera deltagare ta sig ett kallbad innan middagen. De deltagare som fortfarande var alerta följde däremot med på en liten exkursion till ett mindre försöksfält i staden och fick beundra förädlingar av olika grässorter – meterhög hundäxing, ängssvingel, ängskafle och timotej. Den första dagen avslutades med middag på Statshotellet, där landsövdingen Sydow med fru bjöd samtliga deltagare på middag. Kvällen tillbringades på terassen, och efter att deltagarna förevigats i fullt dagsljus på 11 på kvällen av en kvinnlig fotograf (Henny Tegström), satt sörlänningarna kvar inpå småtimmarna. De ville njuta ”af det säregna nöjet att vistas uppe utan att mörker inträdde i detta de »ljusa nätternas land».”

1982000004212

Svenska Mosskultursällskapets möte i Luleå på stadshotellets terrass. Skorstenen i bakgrunden tillhör Robertsviks Ångsåg. Fotograf okänd. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004212. Det är denna bild som hänger i vårt sammanträdesrum, och som fångade mitt intresse för Svenska Mosskulturföreningen.

19 juli – Tornedalsresan
Andra dagen inleddes med en tågresa till Boden. Deltagarna steg av tåget i Hednoret och åkte därifrån upp längs Luleälven på en liten flodångare. Trots litet utrymme var sämjan god, och efter lite färdkost kunde deltagarna beundra den vackra naturen efter älven. Tydligen hade ”morgonkaffet i Luleå varit ganska svårt och för en del omöjligt att öfverkomma”!

2014000400021

Ångfartyget Turist som gick traden Hednoret – Edefors efter Luleälven. Från sekelskiftet 1900 och ett tjugotal år framåt var sjökapten Per Johan Sundquist (1873-1940) befälhavare. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2014000400021.

Vid 13-tiden anlände flodångaren till Harads, där alla gårdar hissat svenska flaggan. Församlingens kyrkoherde, kommunalordförande och folkskollärare mötte upp på bryggan och ledsagade deltagarna till gästgivaregården, där det ”serverades en så opulent lunch, att man sällan äfven på södra Sveriges finaste resturationer ser motstycke”. I Harads fick deltagarna se en gammaldags, egendomlig, tröskkärra som användes till sädens tröskning. Denna tröskkärra ansågs av deltagarna ha sin plats på Nordiska museet eller ett jordbruksmuseum! Därefter begav sig deltagarna, delvis till fots och delvis i vagn, till hemmansägaren O.F. Hedenbergs myrodling ca 3 km från Harads. Besöket vid Hedenbergs myrodling var tänkt att visas som ett exempel på vilken avkastning en genomsnittsmyr i Norrbotten gav när den sköttes på rätt sätt. Hedenberg hade efter kemisk-växtbiologiska anstaltens föreskrifter skött, gödslat och sått sin myr och resultatet skulle nu visas. ”Sedan vi så åkt eller promenerat i den värmen och under ideligt angepp af de specifika Norrbottensfienderna, myggen, rätt påkostande vägen upp till myren, fingo vi sannerligen lön för vår möda, ty en så vacker gröda som här framvisades af en småbrukare ute i dessa obygder, ser man inte så ofta äfven neråt landet, särskildt om man betänker de svåra förhållanden.” På myren, där Hedenberg odlat upp 23 tunnland, växte gräs, grönfoder och rovor, som gödslats med diverse medel, och som givit god avkastning.

Från Harads fortsatte resan vidare till Edefors, där deltagarna fick se den storartade forsen och se när burarna vid forsen vittjades på lax – varav några feta laxar ihjälklubbades. På turisthotellet bjöd därefter Hushållningssällskapet på middag – bland annat lax i olika former.

1982000004543

Edefors laxfiske. Laxfångst med not. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004543.

1982000004527

Edefors laxfiske. Södra fisket. Detaljbild av fiskebyggnaden med tinor av rundjärn och beklädda med mässingsduk. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004527.

20 juli – Tornedalsresan
Från Hednoret gick så resan vidare mot Karungi. Dock splittrades gruppen – några deltagare återvände hem, andra ville bese riksgränsbanan och de stora malmfälten medan en tredje grupp begav sig på en exkursion till Tornedalen.

Tåget mot Tornedalen gjorde bland annat ett stopp i närheten av Tossa. Därifrån gjordes en kortare vandring upp till toppen av skogshöjden Karhuvaara, där deltagarna fick skåda den mäktiga Torneälven och dess breda dalgång, med Finland på andra sidan. Vid Karhuvaara mötte agronomen W. Wanhainen upp och övertog ledarskapet. Han pekade ut de stora odlingsbara myrarna och Bromska stiftelsens stora domäner. Enbart i Karungi ägde Broms 800 hektar och västerut omkring 2000 hektar odlingsbara myrmarker. Länets lantbruksingenjör hade gjort dikningsplaner för flera av myrarna, till en kostnad av 800 000 kr!

1990_271

Mosskulturföreningens resa 1913. Jordbrukskonsulent Walde L Wanhainen håller föredrag på Karhuvaara-höjden. På bilden syns landshövding Bergström och riksmarskalk von Sydow. Karhuvaara-höjden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:271.

I Karungi mötte deltagarna även byns invånare, och fick erfara att det inte enbart talas svenska i Sverige! De fick även besöka fler odlingar i trakten och den lilla träkyrkan, vackert belägen på en holme i älven.

1978_1749_5

Karl Gustavs kyrka i Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:1749:5.

21 juli – Tornedalsresan
Några av deltagarna, bland annat den äldste deltagaren grosshandlaren Wahlin, 70 år, inledde dagen med ett bad i Torneälven. Efter frukost fortsatte tågresan för att färdas mot rälstippen i Hietaniemi på den under byggnad blivande Karungi-Matarengibanan. Resan gick genom slättmark med gårdar, björkdungar, slåttermyrar – ”öfverströdda med de för Norrland egendomliga små sneda ladorna”.

1990_455

Rälstippen vid Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:455.

1969_105_6-7

Lada, 2 km söder om Svanstein by, Övertorneå socken. Foto Karl-Olov Arnstberg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1969:105:7.

Tågresan avslutades genom en 2 km promenad till Matkakoski, genom områden med korn-, råg- och potatisodlingar. Om potatisodlingen skrivs: ”Den odlas ofta på ett rätt egendomligt sätt. Jorden uppskyfflas i breda bänkar, nästan som gurklister, och härå sättes 2-4 potatisar tvärs öfver bänken. Numera börjar man dock äfven sätta i rader på vanligt vis.” Deltagarna fick även se flera rikt bevuxna starrholmar på vägen.

I Matkakoski fick medlemmarna i Mosskulturföreningen prova på att åka timmerflotte, medan åskådarna hurrade på stranden. Först fick deltagarna se hur timret bands ihop till flottar, vilka karlarna sedan förde genom forsar utmed älven. 100-150 timmerstockar bands ihop med hjälp av björkvidjor, till 4-5 stockars längd. I fören och aktern fanns två stora åror, som sköttes av två man vardera. Därtill fanns en styrman på varje flotte. Arbetet var mycket ansträngande och krävde stor uppmärksamhet. Om flotten styrdes fel kunde timret splittas som stickor. Av denna anledning betalades arbetarna rätt bra, 2 kr/färd och styrmannen fick 25 öre extra/färd. Innan deltagarna fick prova på en färd på en sådan flotte, fick de se hur forsfärden gick till:

”Försiktigt nog lät färdledaren oss från den höga stranden åse några flottar komma dansande utför fallen för att afskräcka de klenmodiga, men få blefvo kvar och dock såg färden rätt kuslig ut. I fören stå 4 man och arbeta all hvad de kunna, i aktern likaså. Skrik och rop på finska ljuda från styrmannen och besvaras af manskapet. Midt i forsen reser sig det främsta stockpartiet, hvitskummet stänker öfver och mellan stockarna och stundom blifva de i fören stående männen fullständigt genomblöta”.

1994_490

Flottning vid Lilla Lappträsk, Kalix kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:490.

Några deltagare blev mycket blöta av turen, men ”När allt var öfver rådde väl icke mer än en mening därom, att färden varit i högsta grad spännande och intressant och utgjorde ett minne för livet”. Efter forsfärden fortsatte resan vidare med tåg till Karungi, där hotellet länsades på all filmjölk! Planen hade dock varit att deltagarna skulle ha åkt med ångbåt från Matkakoski ner till Karungi, men kaptenen uteblev på grund av något missförstånd. Färdledaren Wanhainen sökte dock upp kaptenen med hjälp av cykel – ”under många »perkele»”, och resan kunde därefter fortsätta med ångbåt från kyrkudden i Karungi.

På väg till Kukkula gjordes ytterligare ett stopp – på berget Kakurivaara, där Wanhainen ville visa traktens rikedomar. Uppe på berget blev det dels kafferep och friskt vatten – och dels fick deltagarna beskåda en givande myrodling, där 40 000 kg färskt grönfoder per hektar hade skördats.

Strax innan deltagarna anlände till Kukkula fick ångbåten ersättas av roddbåtar, på grund av strömmarna i forsen. I Kukkulaforsen beskådades laxpator, fiskeanläggningar, och dessutom fick deltagarna beskåda sikfiske. Vid forsen dukades det upp till mat – halstrad sik, smör, ”ett för Tornedalen egendomligt mjuk, tunt osyradt kornbröd i handstora bitar”, fil och kaffe med dopp. Siken tillagades på ett särskilt sätt: ”Fisken genomstickes i längdriktningen med långa stickor och halstras eller rökes i en särskild sorts bastu”.

1958_34_8

Sik halstras i Kukkola. Fotograf: Britt Isaksson (född Ekman), 1958. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1958:34:8.

1980_172_2

Lax- och sikpata Kukkolaforsen. Finska patorna i bakgrunden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1980:172:2.

Dessutom fick Mosskulturföreningens medlemmar vara med om en oväntad, stämningsfylld stund då en finsk medborgare önskade bli upptagen som svensk medborgare, vilket ordnades av landshövding Sydow. Finnen fick svära trohetseden och blev upptagen som svensk medborgare. Slutligen reste sällskapet till Haparanda.

2016_12

Mosskulturföreningen i Norrbotten 1913. Trohetseden i Kukkola. Sittande landshövding von Sydow. Fotograf: Hugo Hammarskjöld. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2016:12.22 juli

22 juli – Tornedalsresan
Deltagarna i Mosskulturföreningen fick den sista dagen möjlighet att besöka Finland och Torneå, tack vare landshövdingen Bergström, då en resa över landsgränsen vid denna tid krävde pass, för att därefter åter bege sig söderut igen.

”Det var med helt andra föreställningar om Norrbotten och dess utvecklingsmöjligheter, som resan mot söder anträddes. Man hade rest upp för att konstatera ett kargt klimats torftiga jordbruk, och man vände åter imponerad af utvecklingsmöjligheterna och de grödor, som ett rätt skött jordbruk äfven i dessa nordliga bygder ger åt idog man.”

Reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa i början av 1900-talet visar dels på den nationalistiska andan som fanns i Sverige vid denna tid. Detta framgår av den hur Norrland och de människor som bodde i de norra delarna av Sverige beskrivs i reseskildringen, men det visar också på att deltagarna vid resan blev imponerade av sitt besök i Norrbotten och av de förutsättningar som den norrländska naturen kan ge. Det är tydligt att de fick vara med om en spännande resa som garanterat gav dem minnen för livet.

Tänk så mycket information det går att få genom att bli intresserad av en enda bild! Det finns mycket fantastisk information att hämta hos Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå. Jag rekommenderar ett besök i arkivet om du vill fördjupa dig i något ämne som rör Norrbotten – och vill du själv läsa hela reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa finns den tillgänglig i Norrbottens Föreningsarkiv!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Källor
Material om Mosskulturföreningen från Föreningsarkivet, Arkivcentrum Norrbotten

Bilder från Luleå kommuns bildarkiv och Norrbottens museums bildarkiv