Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Länsmejerskan Anna Gustafson (1860-1944)

”Du har väl hört talas om länsmejerskan”, sade arkivkollegan Staffan Johansson, när jag började min tjänst som arkivarie vid Norrbottens museum år 2006. ”Länsmejerskan?” ekade jag med frågetecken i blicken. Anna Gustafson var då ett okänt namn för mig, men det dröjde inte länge innan jag lärde mig att Norrbottens första och enda länsmejerska är en legendar i vår landsändes historia, och av goda skäl. Eva Gradin, museets mångåriga och otroligt kunniga etnolog kunde berätta mer. Hon hade skrivit en uppsats om Anna Gustafson en gång i tiden och samlat in flera av de färgrika berättelser om länsmejerskan som fortfarande levde kvar i folkminnet, trots att Anna Gustafson hade lämnat länet år 1929. Tänk att ha satt sådana avtryck i människors medvetande!

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co år 1910

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co, år 1910.

Men Anna Gustafsons spår finns egentligen överallt omkring mig. I arkivet, där Norrbottens Hushållningssällskaps handlingar står i rad efter rad av arkivboxar. Där finns allt det som länsmejerskan själv skrivit i tjänstens vägnar, om mjölk, ost och mejerier, om slöjd, kosthåll och trädgårdsodling, om de många och långa resorna, om studieresor för småbrukarkvinnor, dyrtidshushållning och mycket annat. I museets arkiv finns hon också, invald som den första kvinnan i museistyrelsen år 1915. Där var hon aktiv och kreativ, som med allt hon företog sig. I museets samlingar finns än idag flera föremål som inköpts av Anna Gustafson vid någon av hennes resor i länet. Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, museets förste intendent, spelade hon en central roll i skapandet av friluftsmuseet Hägnan och Norrbottens första folkdräkt, skapad 1912.

I kampen för kvinnans politiska rösträtt i Luleå finns Anna Gustafson, i landstingets skolköksstyrelse, i debatter om slöjdinnehållet för länets arbetsstugor – ja, jag måste gå så långt som att säga att hon är en av de personer i våra arkiv som framstår så tydligt att hon känns levande än idag. Mest känd är hon kanske som grundaren av Norrmejerier – det var nämligen länsmejerskan som fick till stånd den moderniseringsprocess av mjölknäringen som till sist ledde till deras existens: via utbildning av mejerskor, anläggande av andelsmejerier och till sist bildandet av Norrbottens Producentförening, föregångaren till dagens Norrmejerier.

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal.

Svante Svensson har besökt Arkivcentrum Norrbotten i sitt arbete med att dokumentera Anna Gustafsons liv och den miljö som hon verkade i. Han har sökt bland alla de tusen spår som hans farmors syster lämnat efter sig i våra arkiv och samlingar, och dessutom gått igenom alla de papper hon själv bevarade i en kista på vinden i hemgården. Resultatet av hans år av arbete är boken ”Länsmejerskan – fröken Anna Gustafson”, en rikhaltig kunskapskälla att ösa ur för alla som vill veta mer. Råmanuset till boken lät han mig vänligt nog använda för att inkludera Anna Gustafson i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon, där hon har en välförtjänt plats: https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGustafson

I det här inlägget vill jag särskilt passa på att tacka Svante Svensson för att han valt att donera Anna Gustafsons privata handlingar till Norrbottens museum. I december 2018 flyttade nämligen Anna Gustafson norrut ännu en gång, från Mölnlycke i söder till Luleå i norr. Hennes personarkiv innehåller både bilder, trycksaker, räkenskaper, anteckningsböcker och dikter, korrespondens, manus till föredrag och mycket spännande minnesskildringar författade av Anna själv om hennes tid i Norrbotten. Det är ett fint och historiskt betydelsefullt material som belyser inte bara en viktig person, utan en viktig period i vårt läns historia. Det känns fint att hon nu får ”bo” bland alla de andra avtryck hon lämnat i våra samlingar, tillsammans med trogne vännen David Törnqvist, vars privatarkiv skänktes till museet för ett par år sedan. Anna Gustafsons arkiv har ännu inte förtecknats, men nu när jag går igenom materialet så kan jag inte motstå chansen att få visa några små smakprov. Men först överlåter jag ordet till Anna själv, som får berätta hur det hela startade år 1892:

”Den 27 oktober 1892 anlände jag med båt till Luleå; järnvägen hade icke då nått Norrbotten. Den 28 oktober anmälde jag mig hos Hushållningssällskapets sekreterare och begärde anvisning på var jag skulle börja mitt arbete samt på några riktlinjer för detsamma. Hushållningssällskapets ordförande var flyttad från Norrbotten och vice ordföranden var en läroverksadjunkt som hade föga intresse av landsbygden. Riktlinjer erhöll jag och dessa i fränaste ordalag och de lydde: ’Res hem igen. Ni skall icke tro att Ni kommer att kunna uträtta något här, där folket är mycket konservativt. Att få dem till att börja med något nytt, är som att köra huvudet i väggen. För övrigt har varken jag eller Hushållningssällskapets ordförande varit för att anställa eder. Det är Berggrens påhitt.’ Jag ansåg mig då skyldig att förklara, att hem reser jag icke!”

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905. Anna Gustafson skymtar längst bak, till höger, ensam kvinna bland idel män.

Nej, hem reste hon sannerligen inte. Anna Gustafson blev istället känd som ”en av de duktigaste karlar vi har här i Norrbotten”. Hennes rättframma, orädda och humoristiska personlighet, tillsammans med gedigna kunskaper, stor energi och en osedvanlig praktisk begåvning gjorde henne snart till en nyckelfigur i Norrbottens modernisering. Hon var och förblev den enda kvinnan i Hushållningssällskapet under hela sin verksamma tid, och hade anställts då man ansåg att det krävdes en kvinna för att få bondhustrurna att lyssna. Men Anna Gustafson vände sig istället direkt till männen, för att visa hur hushållets smörpeng kunde bli en betydande inkomstkälla för jordbruket i stort. Genom utbildning, rationalisering och ny teknik kunde mjölk, smör och ost bli en industri att räkna med, menade hon, och generera betydligt mer pengar till bönderna.

Tre mejeriföreningar

Tre mejeriföreningar av de mer än trettio som Anna Gustafson bidrog till att starta i Norrbotten under sin tid som länsmejerska. Håkansö var nummer två i Norrbotten, år 1893.

Först skulle gubbarna övertalas. Anna Gustafson hade som få andra en förmåga att tala med bönder på bönders vis, och lyckades där andra innan henne gått bet. I ett brev från fd landshövding Karl Bergström den 2 juni år 1936 minns denne tillbaka med följande ord: ”Vi erinrade oss med stor glädje Viktor Bäckströms besök en qväll på Håkansö mejeri samt då Fröken Gustafsson visst vid Hvitå körde ut mötesordförande [Bergström själv] och Doktor Hellström från sammanträdet. De gingo lydigt, men lyssnade genom den dörr som ställdes på glänt.” Efter en stunds förläggningar hade länsmejerskan och bönderna tydligen nått samförstånd, och de höga herrarna kallades tillbaka in. Bergström avslutar brevet med ”Fröken Gustafssons mycket tillgivne gamle vän och tillika skrälle”. Tillsammans hade de rest otaliga mil tillsammans i tjänsten, bland annat under de svåra nödåren 1902-1903, och vänskapsbanden bestod livet ut.

Interiörbild, mejeri, troligtvis Håkansö

Interiörbild av mejeri, troligtvis Håkansö, fotograf okänd. I dörröppningen skymtar Anna Gustafson själv.

Anna Gustafsons insatser stannade inte vid bildandet av andelsföreningarna – hon såg också till att mejeriet kom igång på alla sätt – klev in som ordförande vid möten, hjälpte till att söka lån, såg till lokalfrågor, maskinutrustning och inte minst en mejerska för att sköta själva arbetet. Utbildade mejerskor var det ont om, och det behövde man snabbt råda bot på. I Björkfors startade en mejeriskola 1895, med Anna Gustafson som föreståndare och huvudlärare vid skolan.

Vy från Björkfors mejeriskola

Vy från Björkfors mejeriskola, fotograf okänd.

I Björkfors mötte hon David Törnqvist, som kom att bli hennes nära vän under åren framöver. David Törnqvist undervisade en tid vid Björkfors, men kom med tiden att flytta till Luleå där han blev museiföreningens sekreterare och förste intendent. Den poetiskt lagde Törnqvist var på många vis Anna Gustafsons motpol – grubblande där hon var munter, den veke drömmaren till hennes outtröttliga handlingskraft. Kärleken till hembygden förenade dem, och enligt släktingar till bägge fanns kärleken även dem emellan. I bägges privata handlingar finns spår som tyder på en stark ömhet: kärleksfulla dikter och brev, en vacker handskriven kopia av Davids första bok, dedikerad till Anna. Vid hans alltför tidiga bortgång avskrev hon utan tvekan den avsevärda summa pengar hon lånat honom under årens lopp. Det var egentligen aldrig frågan om lån, skriver Anna till släktingarna. Pengarna hade räddat honom undan svältdöden, och hon hade aldrig förväntat sig få dem tillbaka.

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors, fotograf Erik Hultin. På baksidan av bilden finns elevernas namn skrivet i nästan oläslig blyerts. De var de första mejerskor som utbildades vid skolan.

Anna Gustafson och David Törnqvist gifte sig aldrig. Kanske var det pengaproblemen, kanske de långa resorna eller helt enkelt att hennes arbete var den större passionen. Deras gemensamma strävanden för hembygdsfrågorna har ändå skapat ett arv som på sätt och vis kan sägas vara deras kärleksbarn. Norrbottensdräkten 1912, och friluftsmuseet Hägnan, ursprungligen placerat på Gültzauudden. Det var Luleå stads jubileum 1921 som gav museiföreningen, via främst Anna Gustafson och David Törnqvist, chansen att genomdriva drömmen om ett friluftsmuseum i Skansens anda. Anna Gustafson lade ner ett enormt stort arbete i utställningsarbetet, med både mejeriavdelningen och en hemslöjdsutställning som blev omtalad som den finaste samling kvinnlig slöjd som skådats i Norrbotten. Hon fick Jubileumsutställningens silvermedalj för sina insatser och tog dessutom emot guldmedalj för medborgerlig förtjänst direkt av kung Gustav V vid utställningen.

Anna Gustafson och David Törnqvist

En gapskrattande Anna Gustafson och allvarsam David Törnqvist med flera, fotograf okänd.

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson. Dockan har tillhört Anna Gustafson, men finns numera i Norrbottens museums samlingar, tillsammans med David Törnqvists matchande docka från samma tid. Anna och David var ledande figurer i den dräktkommitté som komponerade Norrbottensdräkten, presenterad vid en soaré i Luleå år 1912.

Mycket, mycket mer kan skrivas om Anna Gustafson, men det får bli i ett annat sammanhang. Med stor säkerhet kommer hon finnas med då museet öppnar en ny hemslöjdsutställning till sommaren 2019, liksom i utställningen Mark. Jag låter Anna själv avrunda, med de ord hon skrev då hon lämnade Norrbotten 1929:

”Då jag icke är i tillfälle att före min avresa från Norrbotten träffa mina i länet spridda vänner ber jag att genom pressen få framföra mitt hjärtevarma tack för den vänskap och förståelse jag fått mottaga under mina snart tillryggalagda 37 arbetsår. Jag kommer att bo på annan plats, men hemma är och förblir jag endast här. Edert tacksamt tillgivna Anna Gustafson.”

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström. Anna Gustafson ansvarade för såväl hemslöjds- som mejeriavdelningen.

Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gultzauudden 1925

Plankarta över Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gültzauudden i Luleå år 1925.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum