Världsarv – en unik miljö som berättar om människans och/eller jordens historia. I Norrbotten finns totalt tre av dessa miljöer, mäktigt eller hur? Men vad är egentligen ett världsarv? Hur skyddas de och vilka är de tre som ligger i Norrbotten? I detta blogginlägg ska vi kika närmare på dessa frågor. Först ska vi reda ut begreppet världsarv – vad är det? Världsarven delas upp i naturarv och kulturarv, men det finns också de som är utnämnda för både sina kultur- och naturarv. Ett av dessa, Laponia, ligger i Norrbotten. Världsarv är alltså en plats, en miljö eller ort som är så enastående och har så stor betydelse för mänskligheten att den bör skyddas för framtiden.
För att skydda de unika miljöerna finns Unescos Konversion Om Skydd För Världens Kultur- och Naturarv från år 1972, även kallad Världsarvskonventionen. Syftet med konventionen är att medlemsländerna skapar en organisation och en lagstiftning för att kunna bevara världsarven i det egna landet, men även stödja andra länders världsarvsarbete.
I dagsläget finns totalt över 1150 platser inskrivna på Unescos världsarvslista – allt från pyramiderna i Egypten till Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Femton av dessa världsarv ligger i Sverige och tre av dem i Norrbotten – Laponia, Struves Meridianbåge och Gammelstads kyrkstad. Dessa tre ska vi nu kika lite närmare på.
Laponia, världsarv sedan 1996
Lapplands världsarv i norra Sverige, som alltsedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som en gång i tiden var mycket vanlig och har spår tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling. – Ur Unescos Världsarvskommittés motivering för Laponias kulturvärde
Som jag tidigare nämnt är Laponia ett världsarv som är utnämnt för både sitt kultur- och naturarv. De är starkt sammankopplade med varandra genom samhällena som under årens lopp skapats i området.
Kulturarvet omfattar det samiska kulturlandskapet, ett landskap som varit befolkat under flera tusen år. Området är totalt 9 400 kvadratkilometer stort och i detta finns totalt nio samebyar, fyra nationalparker – Sarek, Padjelanta/Badjelánnda, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke och Muddus/Muttos samt även naturreservaten Sjávnja och Stubbá.
Naturarvet, som är en av Västeuropas sista större vildmarker, bjuder på ett varierat landskap av glaciärer, slättmark, högfjäll och skog.
Vandringsled vid Stora Sjöfallet. Fotograf: Erica Duvensjö
Laponias historia är starkt kopplat till de samiska nomadsamhällen som fanns i området under medeltiden och som under 1900-talet kom att bli mer permanenta boplatser. Det är också en knytpunkt för rennäringen som idag är en viktig del av områdets ekonomi.
Struves meridianbåge, världsarv sedan 2005
Struves meridianbåge är ett extraordinärt exempel på utbyte av mänskliga värden i form av internationellt vetenskapligt samarbete, samt ett utmärkt exempel på ett tekniskt ensemble. Det är den första noggranna mätningen av ett långt segment av en meridian, som hjälper till att skapa världens exakta storlek och form, och utgör ett viktigt steg i utvecklingen av vetenskapen om Jorden. – Ur Unescos Världsarvskommittés motivering
För att bestämma den exakta formen och storleken på jorden använde sig den tysk-ryska astronomen Wilhelm von Struve i början av 1800-talet av triangelmätning. Genom långa kedjor av tringlar mättes jordytan upp. Mätningarna består av 265 mätpunkter med ett avstånd på 30 kilometer från varandra, och går längst en sträcka på 2820 km genom nio länder – från Hammerfest i Norge till Izmail vid Svarta Havet. I Sverige ligger sju av dessa mätpunkter vilka fyra ingår i världsarvet – Tynnyrilaki i Kiruna, Jupukka i Pajala, Pullinki i Övertorneå och Perävaara i Haparanda.
Då mätpunkterna gick genom ett flertal länder var det internationellt samarbete som gällde. Både vetenskapsmän, monarker och andra intressenter var inblandade i projektet. På grund av de långa avstånden var det inte lätt att utföra själva mätningarna. Även de svåra förhållandena där häst, båt och slädar användes satte de inblandade på prov, men allt detta övervanns och resultatet av mätningarna kunde användas för att stärka kartornas exakthet. Detta gjorde att projektet inte bara var betydelsefullt för vetenskapen utan även för människornas världsbild.
Utsikt från Jupukka. Fotograf: Erica Duvensjö.
Gammelstads kyrkstad, världsarv sedan 1996
Gammelstads kyrkstad är ett enastående exempel på den traditionella kyrkstad som finns i norra Skandinavien. Den illustrerar på ett utomordentligt sätt anpassningen av traditionell stadsplanering till de speciella geografiska och klimatologiska förhållanden som råder i en svår naturmiljö. – Ur Unescos Världsarvskommittés motivering
Gammelstads kyrkstad utanför Luleå, med sina över 400 kyrkstugor och Norrlands största medeltida stenkyrka från 1492, är den största och bäst bevarade kyrkstaden i norra Sverige. Av Sveriges tidigare över sjuttio kyrkstäder återstår idag bara sexton vilken Gammelstad är en av dessa.
Nederluleå kyrka. Fotograf: Erica Duvensjö
Kyrkstäder, ett fenomen som uppstod när avstånden var långa mellan hemmet och kyrkan, består av små stugor för tillfälliga övernattningar vid kyrkobesök, marknader och ting. Det första kända belägget för Gammelstad kyrkstad är från julen 1600 då Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie besökte området och beskrev kyrkstaden med dessa ord:
”Alla bönder har sina stugor vid kyrkan, på en plats de kalla Bärghet, 2, 3, 4 eller 5 om var stugan. Dit kommande varje lördag för aftonsångens skull och draga dädan om söndagsaftonen eller om måndagen”.
Området har sedan 1300-talet varit en handelsplats vilket gjorde det naturligt att placera staden Luleå här. Året var 1621, men platsen för det nya Luleå blev dock kortvarig då den endast ett tjuotal år senare var tvungen att flyttas till nuvarande plats. Orsaken var landhöjningen som till slut gjorde det omöjligt att segla in i dess hamn.
Världsarvsområdet omfattar den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen, totalt 520 skyddade byggnader, vägnätet, fornlämningsmarken och den månghundraåriga sedvänjan att under helger vistas i sin kyrkstuga.
Gammelstads kyrkstad. Fotograf: Erica Duvensjö.
Är det så att du ännu inte besökt alla världsarv här i Norrbotten, passa på att göra det om du ändå är i närheten. De är alla unika i sitt slag och bjuder dig som besökare på allt från mysiga gränder och vacker fjällmiljö till milsvid utsikt från de fyra mätpunkterna.
I veckans blogginlägg ska vi ta en närmare titt på stigluckor, en byggnadskonstruktion som i regel associeras med kyrkomiljöer men som också har förekommit i andra sammanhang, som i anslutning till stadsmurar och inhägnade parker. Trots att många har passerat en stiglucka vid ett eller annat tillfälle får begreppet ändå ett flertal personer att frågande höja på ögonbrynen. Låt oss därför börja med en kortfattad förklaring till vad en stiglucka faktiskt är och vilken funktion den har haft, innan vi fördjupar oss i de två medeltida stigluckorna vid Nederluleå kyrka i Gammelstad, Norrbotten.
En stiglucka kan beskrivas som ett ”porthus” eller en taköverbyggd portal med det huvudsakliga syftet att fungera som en ingång genom ett inhägnat område, vanligtvis genom en bogårdsmur. Ursprunget till namnet stiglucka tros vara hämtat från verbet stiga som har använts synonymt med stega – vilket hänsyftar till att gå eller ta steg – och substantivet lucka som avser en öppning i en hägnad. Som med mycket annat förekommer olika termer för att beskriva byggnadstypen och utöver att kallas för stiglucka har begrepp som luckhus, stigport, bogårdsport, kyrkogårdsport, stegport och steglucka även använts.
Kyrkan och den omkringliggande kyrkogården skulle under medeltiden vara avgränsad från markområdet utanför. Detta berodde på att området intill kyrkan efter invigning betraktades som helig mark och ansågs utgöra en förlängning av kyrkorummet. Innanför hägnaden kunde församlingsbor begravas, kyrkliga processioner hållas och frid skulle råda. Andra juridiska bestämmelser gällde inom det inhägnade kyrkoområdet och landskapslagarnas kyrkobalkar innehöll ofta straff för brott mot kyrkofriden. Ett avgränsat och slutet kyrkoområde var även viktigt för att utestänga lösdrivande djur som betande i området från att ta sig in på kyrkogården och orsaka skada på exempelvis gravvårdar eller på själva kyrkobyggnaden.
Valet av hägnadstyp kunde variera, men vanligast var att kyrkoområdet avgränsades med hjälp av en stenmur. Andra varianter av inhägnader kunde dock förekomma, exempelvis trästaket eller den enklaste lösningen i form av grävda diken. För inhägnaden utgjorde stigluckan en viktig komponent och fungerade som en ingång till kyrkogården och i förlängning även till kyrkan. Stigluckor har i regel haft en brädbeslagen dörr som har medfört att ett slutet kyrkoområde har kunnat uppnås. En rist, dvs. ett markplacerat metallgaller, kunde även vara ett sätt att utestänga omkringströvande djur från att passera genom stigluckan in till kyrkogården. För att hägnaden skulle fylla sin funktion och skapa ett slutet rum var det nödvändigt att både stigluckorna och bogårdsmuren fungerade som de skulle.
Församlingarna ansvarade för genomförandet och bekostandet av inhägnaden, med eventuella stigluckor inräknade, och valet av utformning kunde därför variera i stor utsträckning från plats till plats. Faktorer som påverkade stigluckornas form var i regel ekonomi, materialtillgång, lokala byggnadstraditioner och yttre stilinfluenser. Stigluckorna kunde uppföras av diverse material, exempelvis tegel, trä och sten, och variera i storlek, form och utsmyckning. Församlingar med stora ekonomiska resurser kunde bekosta statusfyllda stigluckor med praktfulla utsmyckningar och exklusiva material, medan mindre bemedlade församlingarna fick nöja sig med enklare och mer sparsamt utformade stigluckor och hägnader. De församlingar som hade möjlighet att satsa mer på byggnationen av stigluckor kunde förse dessa med stildrag som återkopplade till själva kyrkobyggnaden, exempelvis vad gällde blinderingar. På så vis kunde en känsla av enhetlighet uppnås mellan kyrkobyggnaden och inhägnaden. Korsblinderingar var till exempel vanligt förekommande på stigluckor och signalerade att området innanför hägnaden var att betrakta som heligt område och kyrklig mark.
Många medeltida stigluckor är idag borta och har under historiens lopp kommit att rivas i samband med att befintliga kyrkogårdar och tomter expanderats, men även på grund av att nya stilideal – där en mer öppen känsla eftersträvats – blivit rådande. Uppland och framför allt Gotland särskiljer sig från övriga Sverige med högst antal bevarade stigluckor av medeltida ursprung. Dock förekommer även medeltida stigluckor i Norrbotten och vi ska nu fördjupa oss i några närliggande exempel, placerade intill Nederluleå kyrka i världsarvet Gammelstads kyrkstad i Luleå kommun.
Nederluleå kyrka utgör den största medeltida stenkyrkan norr om Uppsala och uppfördes mest troligt under 1400-talets andra hälft. Omkring kyrkan löper en stenmur med två stigluckor, en placerad i nordlig riktning och en i västlig om kyrkan. Den nuvarande bogårdsmuren är inte kyrkans ursprungliga utan uppfördes så sent som år 1932. Den ursprungliga, medeltida stenmuren revs vid tiden omkring 1800-talets slut på grund av vad som har beskrivits som omfattande skador. Under tiden mellan att de två stenmurarna avlöste varandra förekom ett järnstaket, vilket dock inte blev långvarigt på platsen till följd av missnöje från församlingen som saknade den äldre stenmuren.
Stigluckorna vid Nederluleå kyrka är medeltida och uppfördes troligtvis samtidigt som kyrkans ursprungliga bogårdsmur. Båda stigluckorna mäter omkring 7 meter i höjd och har en grundplan på cirka 5 x 5 meter. Den norra stigluckan undersöktes år 2012 med hjälp av dendrokronologi, utförd av Skogsmuseet i Lycksele i samarbete med Historiska hus i Norr och Luleå stift. Prover togs från olika virkesdelar i byggnadskonstruktionen och resultatet visade att det mest sentida virket förekom i takstolen, där de yttersta årsringarna var från år 1494. Det tyder på att stigluckan troligtvis uppfördes vid slutet på 1400-talet eller början på 1500-talet.
Den norra stigluckan har ett sadeltak med takbeklädnad av tjärade spån lagda i mönster och ett murverk uppfört av natursten och rött lertegel. Naturstenen är centrerad till konstruktionens nedersta parti, där ytan även visar vita rester från kalkslamning. I stigluckans gavelrösten av tegel syns blinderingar i form av kors som omgärdas av trappstegsformade veckblinderingar, även kallat stormskiftsytor. Gavelröstenas blinderingar är gråputsade och bidrar med en kontrasterande verkan till det röda teglet. Korsblinderingarna harmoniserar med och återkopplar till karaktären på de återkommande korsblinderingarna på kyrkans gavelrösten. En känsla av samstämmighet uppnås således mellan kyrkobyggnaden och stigluckorna.
På den norra stigluckans tak sitter en takryttare med en klockhuva och en liten klocka, vilka tillkom under 1930-talet. I nock finns även en vimpel som anger årtalet 1932, ett år då ett flertal större restaureringsåtgärder på stigluckan ägde rum. Stigluckans vindskivor är kontursågade i nederkant och bidrar således till en utsmyckning av byggnaden. Öppningarna in till stigluckan är svagt spetsbågade och i stigluckans norra öppning finns en trädörr, uppbyggd av brädor placerade i ett gallermönster, som medför att stigluckan kan stängas.
Det invändiga portrummet i den norra stigluckan har putsade väggar, avfärgade i vitt, och ett kryssvalv som murades år 1928 efter att det ursprungliga, tidigare valvet avlägsnats på grund av skador och rasrisk. Öster om dörromfattningen syns en nisch, vilken smalnar av desto längre in i muren den sträcker sig. Denna nisch utgör insidan av en tidigare skottglugg som har blivit igenmurad i stigluckans yttermur. I stigluckans västra mur syns en trädörr som leder upp till en vindsvåning. På vindsvåningen finns fler skyttegluggar, placerade under korsarmarna på det norra och södra gavelröstets blinderingar. Dessa är synliga från stigluckans utsida som kvadratiska öppningar.
Den västra stigluckan uppfördes troligtvis samtidigt som den norra, men genomgick en stor ombyggnation under 1740-talet på grund av omfattande skador. Under ombyggnationen kom stigluckan att erhålla en ny överdel med gavelrösten av timmer som har rödmålats med slamfärg. Tidigare hade stigluckan gavelrösten av rött tegel, vilka med sannolikhet var försedda med blinderingar och liknade den norra stigluckan i utformning. Spår från tidigare blinderingar kan urskiljas på den västra gaveln där två vinkelformade strömskiftsytor förekommer i tegelpartiets överdel. Den västra stigluckan har även den svagt spetsbågsformade öppningar, sadeltak med tjärade och mönsterlagda takspån och kontursågade vindskivor.
Invändigt, i den västra stigluckans portrum, förekommer ett kryssvalv som murades under tidigt 1930-tal. Det ursprungliga valvet rasade nämligen in redan under 1700-talet. Stigluckan kan stängas med hjälp av en trädörr i den västra öppningen. På portrummets södra mur finns en trädörr som leder upp till ett vindsutrymme. Två skyttegluggar förekommer inne i stigluckan, varav den ena är placerad i västlig riktning och den andra mot norr, i riktning längs med bogårdsmurens sträckning. Båda dessa skyttgluggar har blivit igenmurade i yttermuren och är således inte urskiljbara från stigluckans utsida. Troligtvis har den västra stiglucka, i likhet med den norra, tidigare haft skyttegluggar även på vindsvåningen.
I jämförelse med andra bevarade, medeltida stigluckor runt om i Sverige är de två vid Nederluleå kyrka att betrakta som särskiljande. Anledningen till detta är att de utgör de enda kända stigluckorna med skyttegluggar i Sverige. Dessa stigluckor har alltså varit rustade för att kunna fungera som en form av försvarsanordning och utgjorde tillsammans med bogårdsmuren en befästning. Under senmedeltiden, när Nederluleå kyrka uppfördes, var tiderna oroliga och de nordligare landområdena präglades av yttre, överhängande hot. Sverige hade under 1300-talet koloniserat dagens Luleåbygd och Bottenvikens norra kustområden, men även andra riken hade intressen i området. Efter freden i Nöteborg år 1323 rådde oklarheter gällande hur gränserna gick mellan olika länders territorier och tiden omkring 1400-talets slut präglades av yttre hot och av stridigheter. Kyrkan och dess hägnad kom därför att bli en plats dit församlingen kunde söka tillflykt och där ett aktivt försvar kunde bedrivas. Skyttegluggarna i stigluckorna utgör ett exempel på hur den kyrkliga miljön vid Nederluleå kyrka påverkades av behovet av en försvarsfunktion.
Som avslutning på den här fördjupningen i stigluckornas värld bör deras omistliga värden för uppfattningen av en kyrka framlyftas. Stigluckorna bidrar nämligen till att ge en betydelsefull historisk kontext till en kyrkobyggnad och till att berätta om den tid och de stilideal som var rådande vid perioden då kyrkan tillkom. Även upplevelsen av en kyrkobyggnads exteriör präglas till stor del av eventuella stigluckor och deras närliggande placering medför att det kan vara svårt att få en helhetsvy över kyrkobyggnaden utan att eventuella stigluckor inkluderas i blickfånget. Stigluckornas form och skick inverkar därför till stor del på intrycket och inramningen av en kyrka och kan påverka en betraktares uppfattning i både positiv och negativ riktning.
Förhoppningsvis har det här blogginlägget kunnat väcka en nyfikenhet på den spännande byggnadstyp som stigluckor utgör och kanske även lyckats uppmuntra läsaren till att stanna och titta lite extra på dessa medeltida, små porthus vid ett framtida besök i världsarvet Gammelstads kyrkstad. För den med lång resväg till platsen kan Nederluleå kyrka och världsarvet Gammelstads kyrkstad också ”besökas” digitalt via följande länk: Gammelstads Kyrkstad Foto och produktion Norrbottens museum -Daryoush Tahmasebi | Virtual tour generated by Panotour (gammelstad360.se)
Vid tangentbordet,
Kristin Lång
Byggnadsantikvariestudent och praktikant på Norrbottens museum
Källor:
Flodin, Barbro (1998). Sveriges kyrkor. Nederluleå kyrka. Norrbotten. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Jonsson, Jan (1993). Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige. Om bogård, balk och stiglucka. Lic-avh., Uppsala Universitet. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetes Akademien. Kalela-Brundin, Maarit och Annika Lindberg (2012).
Dendrokronologiska undersökningar i gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift. Rapport upprättad av Skogsmuseet i Lycksele.
