Länk

Silbojokk, en fascinerande historia, del VI

Här fortsätter berättelsen om Silbojokk (för tidigare inlägg i serien, se länkar nedan) och nu har jag kommit till de arkeologiska insatserna som Norrbottens museum utfört.

Länkar till tidigare inlägg:
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/04/19/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-ii/
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/07/26/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-iii/
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/12/27/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-iv/
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2014/04/17/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-v/

År 2002 hittades ben på Sädvajaures strand och analyser visade att det var delar av ett kranium från människa. Med anledning av detta skelettfynd gjorde Norrbottens museum en besiktning på platsen 2003. Besiktningen visade att en husgrund och begravningar delvis fanns bevarade bara en liten bit ifrån de sökschakt som togs upp vid undersökningarna 1983-84.

Det här ledde till räddningsundersökningar 2004 och 2005. Eftersom isen ligger på sjön fram till början av juni och dammen sedan fylls med rasande fart, är området bara tillgängligt under cirka tre veckor varje år. Därför har inte någon total undersökning av platsen varit möjlig.

Undersökningarna gav ett intressant, men samtidigt sorgligt resultat… Det sorgliga är att mycket är förstört av erosionen och ingenting ligger exakt där det en gång legat. Dessutom är hela ytan täckt av ett lager svallat grus. Rent arkeologiskt är Silbojokk därför en komplicerad plats. Trots det så har undersökningarna ändå gett ett spännande resultat.

Undersökningsområdet (2004) är täckt med ett lager svallat grus. Ena hörnet av kyrkogrunden syns till vänster i bild. Arkeolog Jonas Hägg är med på bilden.

Undersökningsområdet (2004) är täckt med ett lager svallat grus. Ena hörnet av kyrkogrunden syns till vänster i bild. Arkeolog Jonas Hägg är med på bilden.
Foto: Tor-Henrik Buljo © Norrbottens museum

Här syns syllstenar från kyrkogrunden tydligare, när det svallade gruset har rensats bort.

Här syns syllstenar från kyrkogrunden tydligare, när det svallade gruset har rensats bort. Det är samma hörn som bilden ovan, men från en annan vinkel (2005).
Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vi kan bekräfta att vi hittat platsen för de två kyrkor som funnits i Silbojokk. Rikliga fynd av glas, blyspröjs och spik vittnar om det. Flera av fynden bär spår av de bränder som båda kyrkorna varit med om. De begravningar som påträffats både inom och utanför husgrunderna visar att det handlar om kyrkor och inte vilka byggnader som helst. Sammanlagt undersöktes 25 gravar under åren 2003-2005. Dessvärre är de flesta av dem i mycket dåligt skick och många är helt förmultnade. Skelett och kistor ses ofta endast som färgningar mot den omgivande sanden och rostiga spikar ligger kvar runt omkring. Tänderna är det som bevarats bäst och dessa, samt en del av benen har analyserats av en osteolog (benexpert). Analysen visar att benmaterialet från de 25 gravarna kommer från 31 individer. Gravar som legat tätt intill, eller ovanpå varandra har sammanblandats när kistorna gett vika. Erosionen har säkert också bidragit till viss sammanblandning.

Den osteologiska analysen visar även att både kvinnor, män och barn fått sin sista vila i Silbojokk. Åldrarna varierar från 2 år till ”äldre” (över medelålder). Både kön och ålder är svåra att avgöra säkert när materialet är så fragmenterat.

Ett av de hundratals benfragment som påträffats på Silbojokks strand.

Ett av de hundratals benfragment som påträffats på Silbojokks strand (2012).
Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Ett intressant och något oväntat inslag i fyndmaterialet från de arkeologiska undersökningarna är att flera gravar har innehållit fynd som vi tolkar som gravgåvor. Med gravgåva menas föremål som läggs ner i en grav tillsammans med den döde och som inte tillhör klädedräkten, eller svepningen. Tanken med gravgåvor är att det är något som den döde skall ha nytta av i livet efter döden. Gravgåvor förekommer över hela världen och i Skandinavien är de vanliga i förhistoriska gravar fram till medeltid. Kristendomens införande spelar en avgörande roll för att gravgåvorna försvinner. Inom den kristna tron finns allt den döde behöver i himlen, så några praktiska föremål i graven behövs inte.

En av gravgåvorna – ett eldstål fotograferat vid konservering (2004). Till höger ses en bit tyg som rostat fast, och därmed bevarats.

En av gravgåvorna – ett eldstål fotograferat vid konservering (2004). Till höger ses en bit tyg som rostat fast, och därmed bevarats.
Foto: Björn Fernström, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna © Norrbottens museum

Fynden av gravgåvor i Silbojokk är intressanta på så sätt att det rör sig om kristna gravar – eftersom de återfinns på en kyrkogård i en kristen församling. Men gravgåvorna stämmer inte överens med den kristna begravningsseden. Det kan förklaras med att begravningarna härrör från en tid då missionen pågick i lappmarken. Vi kan tala om ett missionstida gravskick där gamla seder blandas med nya. Det finns fler exempel och arkeologiska belägg för detta, bland annat från undersökingen av gamla begravningsplatsen i Jokkmokk, samt Vila kapell i Tärnaby. I Ernst Mankers bok Lappmarksgravar finns även uppgifter om att det förekom i Åsele och Ume Lappmarker. I vissa fall visste prästen om det, men lät det bero.

Något vi antagligen aldrig får reda på är om de nitiska prästerna i Silbojokk kände till att gravgåvor lades ned med den döde. Utifrån de berättelser som finns om hur stränga de var mot samer som höll fast vid den gamla tron, så är det inte troligt. Genomgång av historiskt källmaterial, såsom kyrkböcker och liknande har inte kunnat ge svar på frågan. Däremot vittnar källmaterialet om att 160 personer ska ha fått sin sista vila i Silbojokk.

Med den informationen kan vi misstänka att många gravar har eroderat ut i Sädvajaure; några har vi undersökt och tagit om hand; men flera ligger sannolikt kvar. Vi har även gjort besiktningar på plats under senare år: 2012 och nu i juni 2014. De visar att mer material och nya ytor med begravningar eroderar fram. Så nu smider vi planer på att göra en sista(?) insats för att ta reda på det som finns kvar, genom en arkeologisk räddningsinsats nästa år. Vi får se om det går vägen.

Fortsättning följer… kanske…

Vid bloggen denna vecka
/ Åsa Lindgren

(En kommentar till en detalj som någon kanske uppmärksammat och undrar över: På grund av krånglande bloggplattform har varken Åsa eller jag lyckats lägga in en rubrik i texten. Jag lade därför in en rubrikrad i den löpande texten. /Olof Östlund)

De medeltida stockbåtarna från Skatamark

Känslan av att få något man lagt ned väldigt mycket tid på publicerat är svårbeskriven, det är en blandning av lättnad, stolthet och tomhet. Det är i och för sig känslor som alltid, för min egen del, följt med mig under hela min tid av skriftlig produktion. Lättnadskänslan har ofta varit parad med en känsla av avståndstagande. Kanske låter konstigt? Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tar avstånd från det jag skrivit, det är mer att när en artikel eller uppsats är genomarbetad och klar så känner jag att det är en produkt som jag nu lämnat och som man efter att en väldigt lång tid arbetat med är ”färdig och mätt” på.

Stoltheten är kanske enklare att förstå, man har trots allt lagt ned väldigt mycket arbete på att få ur sig den där texten. Att sedan få skriften publicerad är på något sätt belöningen för all den mödan. Tomheten som uppstår är rätt naturlig den med och är ju naturligtvis inte enbart kopplad till att skriva, det gäller alla sorters arbeten som under en intensiv period upptar ens tid och som sedan når sitt slutmål som en slutprodukt i form av t.ex. en artikel, rapport eller utställning. Därefter är det bara att ladda om och börja på något nytt.

Artikeln om de medeltida stockbåtarna i Skatamark är därför bara toppen av isberget av en process med en rad olika skeden såsom arkivgenomgångar, litteraturstudier, skriva projektansökningar, invänta besked, få medel, ansöka om provtagning, ta prover, skicka iväg prover för datering, invänta svar, manusförfattande o.s.v. Arbete som måste äga rum vid sidan av allt annat arbete som ingår i en museiarkeologs tjänst.

Vad representerar då stockbåtsfyndet i Skatamark? Jag har tidigare inte gått ut med resultaten från min studie av stockbåtarna i Skatamark då jag ville invänta publiceringen i Fornvännen (2013:1). Här följer en kort sammanfattning av bakgrunden till studien och resultaten, jag rekommenderar dock varmt att läsa hela artikeln i Fornvännen.

Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum

Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum

Under dikesgrävning 1932 påträffade man ett antal stockar i en mosse vid byn Skatamark, omkring 5 mil nordväst om Luleå. Den första höggs igenom, men sedan fann man ytterligare tre varav en kunde tas upp hel. Eftersom stockarna var bearbetade kontaktades Norrbottens museum och landsantikvarie Gunnar Ullenius. Denne genomförde en för våtmarksfynd och i synnerhet stockbåtsfynd ovanligt noggrann och ingående dokumentation, stockbåtarna konserverades på plats och man tog in dem till museets magasin. Ullenius publicerade sedan sina iakttagelser i en artikel i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1933. Därefter blev fyndet liggande i 80 år.

Skatamarksfyndet består av nio urholkade stockar av tall, alla snarlika. I ena änden har varje stock en tapp med ett tvärgående hål (fig. 2). Endast en av stockarna har tappar i båda ändarna. Längden på de intakta stockarna varierar mellan 2,3 och 5,4 m. Bredden och höjden är däremot nära nog densamma för samtliga och ligger mellan 0,25 och 0,35 m respektive 0,22 och 0,32 m. Stockbåtarnas form skulle göra dem ytterst ranka vilket tyder på att de inte använts enskilt utan snarare sammankopplade till en flotte eller utrustade med en utriggarkonstruktion. Konstruktionsdetaljerna och de raka sidorna medger bäggedera, varvid tapparna i ändarna kan ha använts för sammankoppling. Två av stockarna har haft två motstående hål i föränden vilka kunnat bära en utriggarkonstruktion.

En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum

En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum

Man hittade även en bit av en paddel samt något som tolkades som rester av fiskeutrustning (Ullenius 1933, s. 133 ff). Detta i kombination med de tydligt upphöjda förändarna visar att stockarna utgjort en farkost om än med en väldigt avvikande konstruktion. Stockbåtarna är grovt tillhuggna och har karaktären av föremål man tillverkat snabbt för att vara funktionella.

Byn Skatamark ligger på en plats som vid vikingatidens början var belägen längst in i en djup, långsmal havsvik. Från och med vikingatiden avsnördes dock viken från havet på grund av landhöjningen och omvandlades successivt till Skatamarkträsket, en 3 km lång och omkring 500 m bred insjö som avvattnas via Skogsån. Denna utveckling kan följas med hjälp av Lantmäteriets höjddatabas samt forskning om strandförskjutningen i Norrbotten.

Den grunda sjön och de frilagda silt- och lerjordarna med frodiga strandängar tycks ha lockat människor redan omkring år 1100 att döma av fyndet av en yxa av finsk typ. Miljön erbjöd ett rikt fiske samt naturlig slåtter- och betesmark som fick extra näring av återkommande översvämningar av sjön i samband med nivåförändringar i havet och snösmältning. Omkring fanns gott om skogsmark och goda jaktmöjligheter. Det fanns även goda förutsättningar för småskalig odling, både i form av svedjebruk och av spadbrukade täppor. Där finns både lättbrukade sandiga jordar i lidläge på moränåsar där den äldsta kända bebyggelsen är lokaliserad och tyngre lerjordar i anslutning till sjön.

Skatamark sticker ut bland ortnamnen i området och kan även det ge en ledtråd kring varför det är just här vi finner stockbåtarna. Det är nämligen Sveriges nordligaste –mark-by. Alla andra sådana medeltida ortnamn i Norrbotten finns i Piteå kommun. Ordet mark betydde ursprungligen ”skog” och passar onekligen in bra på detta utmarksområde. Mark ingår även i fäbodnamnen Bomarka och Norramark i Sävast och Norråmarken i Sunderbyn. På Bodmarken i byn Ryssbält i Kalix har det funnits gamla fäbodplatser. Även slåttermyren Öståmarken i Övermorjärv är intressant i sammanhanget. Alla dessa exempel ligger i Norrbotten och syftar på sekundär bebyggelse som vuxit fram ur ett utmarksbruk eller på aktiviteter bedrivna i utmarken.

C14-dateringarna av stockbåtsfyndet indikerar att det rör sig om två generationer av båtar. Proverna som analyserades från stockbåt 2 och 4 togs från partier av båtarna där ytveden med mycket låg egenålder är bevarad. Provet från stockbåt 9 bestod av en kvarlämnad kvist, ej innesluten, även den med låg egenålder. Den äldre generationen båtar är från senmedeltiden, 1320–1450, och är därmed samtida med nedgrävningen vid tomten.

De äldre stockbåtarna representerar en tid strax före och i samband med den troliga etableringen av fast bebyggelse i området. Den bör ha ägt rum under 1300-talets andra hälft, eller allra senast 1409 då bebyggelse omnämns för första gången i skriftliga källor. Fyndkontexten indikerar att båtarna brukats för fiske i den grunda sjön. Dateringarna visar att sjön brukats under en längre tid. På fiske tyder även av fyndet av ett nät vid bydelen Ubbyn under senare delen av 1900-talet, omkring 1,4 km öster om fyndplatsen för stockbåtarna. Nätet hittades vid täckdikning på 0,7 m djup: det var tillverkat av lin med flöten av rullad näver i överkanten och sänken av näver sydda med rot kring stenar i underkanten. Nätet föll sönder i samband med upptagningen men var av beskrivningen att döma av ålderdomlig typ.

En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

Stockbåtarnas användningsområde kan dock ha varit bredare än vad fyndkontexten indikerar. Bo Ulfhielm vid Länsmuseet Gävleborg har visat att stockbåtar som påträffats i eller vid skogssjöar i Norrland mestadels tillhör medeltiden och senare tid. Han har studerat stockbåtar från södra Norrland och dragit slutsatsen att de hänger ihop med bondebefolkningens utmarksnyttjande. Stockbåtar har enligt Ulfhielm använts i områden med fäbodar, myrslåttermarker, tjärdalar och andra lämningar efter utmarksbruk. Han menar att man brukat stockbåtar för åtminstone två ytterligare ändamål förutom fisket: sjöslåtter av starrväxter samt upptagning av sjömalm. Det kulturhistoriska sammanhanget för stockbåtar från medeltiden och senare är alltså att förstå mot bakgrund av en bofast bondebefolknings omfattande och varierade utmarksbruk.

Ulfhielm påpekar att behovet av djurfoder var stort i Hälsingland åtminstone under 1500-talet då boskapsskötseln var betydligt viktigare och mer omfattande än åkerbruket enligt det historiska källmaterialet. För att få tag i foder måste man nyttja såväl myrar som sjöstränder. Ulfhielm lyfter också fram etnologiska beskrivningar från Finland där stockbåtar användes vid sjöslåtter.

Liknande förutsättningar tycks ha rått även i Norrbotten under senmedeltiden och senare då det skriftliga källmaterialet tydligt visar på en större vikt för boskapsskötseln kontra åkerbruket. Utmarkerna var här viktiga för sommarbete och foderproduktion ända in på 1900-talet. Naturliga slåtterängar vid stränder och tillandade marker samt våtmarker och myrar krävdes för att klara utfodringen, och man förbättrade även tillgången på ängsmark genom skogsröjning och svedjande. Trakten kring Skatamarkträsket inbjuder till sådana näringar med sina frodiga strandängar.

Sommarbetet bedrevs såväl i skogsmark som på öar och holmar i skärgården. Det senare är åtminstone indirekt belagt från det tidiga 1400-talet, närmare bestämt 1409 i tvisten mellan Gäddviksbönderna och prästbordet om en ö vid namn Brändön. Den kallas i senare dokument för Bodön efter prästbordets fäbodar. För övrigt är det denna Bodön som senare kommer att bli platsen för nuvarande Luleå.

Skatamarksfyndet skall enligt min mening ses som en produkt av en tillresande grupp människor från närliggande fast bosättning som nyttjat sjön och det omgivande området i sitt utmarksbruk. Detta är att jämföra med fiskefärderna till de s.k. fjällträsken där man färdades över enorma avstånd för att fiska under kortare tid i utmarken, belagda bl.a. i Gustav Vasas fiskeregister från 1500-talets andra hälft. Sannolikt användes stockbåtarna för fiske i enlighet med vad fyndkontexten antyder, men de kan även ha nyttjats för att ta upp sjömalm eller för slåtter vilket det finns stöd för såväl i fyndmaterial som litteratur.

Man har vistats i Skatamarksområdet under kortare perioder och vid ankomsten tillverkat de enkla men funktionella stockbåtarna. Det är svårt att förklara de grovt tillyxade farkosterna på annat sätt. En i Skatamark redan bofast befolkning skulle inte ha haft behov av sådana hastigt tillverkade båtar. De skulle ha haft tid och möjlighet att tillverka betydligt bättre farkoster i enlighet med den avancerade båtbyggnadsteknik som vi känner från norra Skandinavien åtminstone från vikingatiden och framåt. Till detta skall även kopplas den relation som Ulfhielm har spårat mellan stockbåtsfynd från medeltiden och senare och en fast bondebefolknings utmarksnyttjande för södra Norrlands del.

De senare dateringarna (1480–1650) från Skatamark visar att man fortsatte att nyttja sjön enligt traditionerna även efter att folk slagit sig ner permanent på platsen. Det verkar ha rått brukskontinuitet för platsen inom en och samma grupp av jordägare, att döma bl.a. av ett utomstående ägande i byn. I den geometriska jordeboken från 1645 anges att två bönder från Börjelslandet och en från Rutvik äger åker i byn. Bebyggelsen tycks ha uppstått ur ett tidigare kollektivt nyttjande av området där den nyttjanderätten, baserad på sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser, omvandlats till enskilt ägande av mark när folk flyttade dit permanent.

Hälsingelagen, som har sina rötter i vikingatiden, fastslår principen att ”den äger vatten, som land äger”. Lagen gällde åtminstone nominellt för nuvarande Norrbotten från dess nedtecknande under första hälften av 1300-talet. Kanske kan den sedvanerätt som låg till grund för Hälsingelagen även ha delats av befolkningen i det vikingatida Norrbotten. Otvivelaktigt gav dock bebyggelse och sedermera uppodlande av mark intill sjöar, hav och vattendrag en starkare äganderätt till fiskevatten med tiden, och man blev tvungen att hävda sin nyttjanderätt till bl.a. fiskevatten mycket hårdare då utmark omvandlades till bygd.

Trevlig helg från oss på avdelning Kulturmiljö, Nils Harnesk.