Känslan av att få något man lagt ned väldigt mycket tid på publicerat är svårbeskriven, det är en blandning av lättnad, stolthet och tomhet. Det är i och för sig känslor som alltid, för min egen del, följt med mig under hela min tid av skriftlig produktion. Lättnadskänslan har ofta varit parad med en känsla av avståndstagande. Kanske låter konstigt? Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tar avstånd från det jag skrivit, det är mer att när en artikel eller uppsats är genomarbetad och klar så känner jag att det är en produkt som jag nu lämnat och som man efter att en väldigt lång tid arbetat med är “färdig och mätt” på.
Stoltheten är kanske enklare att förstå, man har trots allt lagt ned väldigt mycket arbete på att få ur sig den där texten. Att sedan få skriften publicerad är på något sätt belöningen för all den mödan. Tomheten som uppstår är rätt naturlig den med och är ju naturligtvis inte enbart kopplad till att skriva, det gäller alla sorters arbeten som under en intensiv period upptar ens tid och som sedan når sitt slutmål som en slutprodukt i form av t.ex. en artikel, rapport eller utställning. Därefter är det bara att ladda om och börja på något nytt.
Artikeln om de medeltida stockbåtarna i Skatamark är därför bara toppen av isberget av en process med en rad olika skeden såsom arkivgenomgångar, litteraturstudier, skriva projektansökningar, invänta besked, få medel, ansöka om provtagning, ta prover, skicka iväg prover för datering, invänta svar, manusförfattande o.s.v. Arbete som måste äga rum vid sidan av allt annat arbete som ingår i en museiarkeologs tjänst.
Vad representerar då stockbåtsfyndet i Skatamark? Jag har tidigare inte gått ut med resultaten från min studie av stockbåtarna i Skatamark då jag ville invänta publiceringen i Fornvännen (2013:1). Här följer en kort sammanfattning av bakgrunden till studien och resultaten, jag rekommenderar dock varmt att läsa hela artikeln i Fornvännen.
Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum
Under dikesgrävning 1932 påträffade man ett antal stockar i en mosse vid byn Skatamark, omkring 5 mil nordväst om Luleå. Den första höggs igenom, men sedan fann man ytterligare tre varav en kunde tas upp hel. Eftersom stockarna var bearbetade kontaktades Norrbottens museum och landsantikvarie Gunnar Ullenius. Denne genomförde en för våtmarksfynd och i synnerhet stockbåtsfynd ovanligt noggrann och ingående dokumentation, stockbåtarna konserverades på plats och man tog in dem till museets magasin. Ullenius publicerade sedan sina iakttagelser i en artikel i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1933. Därefter blev fyndet liggande i 80 år.
Skatamarksfyndet består av nio urholkade stockar av tall, alla snarlika. I ena änden har varje stock en tapp med ett tvärgående hål (fig. 2). Endast en av stockarna har tappar i båda ändarna. Längden på de intakta stockarna varierar mellan 2,3 och 5,4 m. Bredden och höjden är däremot nära nog densamma för samtliga och ligger mellan 0,25 och 0,35 m respektive 0,22 och 0,32 m. Stockbåtarnas form skulle göra dem ytterst ranka vilket tyder på att de inte använts enskilt utan snarare sammankopplade till en flotte eller utrustade med en utriggarkonstruktion. Konstruktionsdetaljerna och de raka sidorna medger bäggedera, varvid tapparna i ändarna kan ha använts för sammankoppling. Två av stockarna har haft två motstående hål i föränden vilka kunnat bära en utriggarkonstruktion.
En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum
Man hittade även en bit av en paddel samt något som tolkades som rester av fiskeutrustning (Ullenius 1933, s. 133 ff). Detta i kombination med de tydligt upphöjda förändarna visar att stockarna utgjort en farkost om än med en väldigt avvikande konstruktion. Stockbåtarna är grovt tillhuggna och har karaktären av föremål man tillverkat snabbt för att vara funktionella.
Byn Skatamark ligger på en plats som vid vikingatidens början var belägen längst in i en djup, långsmal havsvik. Från och med vikingatiden avsnördes dock viken från havet på grund av landhöjningen och omvandlades successivt till Skatamarkträsket, en 3 km lång och omkring 500 m bred insjö som avvattnas via Skogsån. Denna utveckling kan följas med hjälp av Lantmäteriets höjddatabas samt forskning om strandförskjutningen i Norrbotten.
Den grunda sjön och de frilagda silt- och lerjordarna med frodiga strandängar tycks ha lockat människor redan omkring år 1100 att döma av fyndet av en yxa av finsk typ. Miljön erbjöd ett rikt fiske samt naturlig slåtter- och betesmark som fick extra näring av återkommande översvämningar av sjön i samband med nivåförändringar i havet och snösmältning. Omkring fanns gott om skogsmark och goda jaktmöjligheter. Det fanns även goda förutsättningar för småskalig odling, både i form av svedjebruk och av spadbrukade täppor. Där finns både lättbrukade sandiga jordar i lidläge på moränåsar där den äldsta kända bebyggelsen är lokaliserad och tyngre lerjordar i anslutning till sjön.
Skatamark sticker ut bland ortnamnen i området och kan även det ge en ledtråd kring varför det är just här vi finner stockbåtarna. Det är nämligen Sveriges nordligaste –mark-by. Alla andra sådana medeltida ortnamn i Norrbotten finns i Piteå kommun. Ordet mark betydde ursprungligen ”skog” och passar onekligen in bra på detta utmarksområde. Mark ingår även i fäbodnamnen Bomarka och Norramark i Sävast och Norråmarken i Sunderbyn. På Bodmarken i byn Ryssbält i Kalix har det funnits gamla fäbodplatser. Även slåttermyren Öståmarken i Övermorjärv är intressant i sammanhanget. Alla dessa exempel ligger i Norrbotten och syftar på sekundär bebyggelse som vuxit fram ur ett utmarksbruk eller på aktiviteter bedrivna i utmarken.
C14-dateringarna av stockbåtsfyndet indikerar att det rör sig om två generationer av båtar. Proverna som analyserades från stockbåt 2 och 4 togs från partier av båtarna där ytveden med mycket låg egenålder är bevarad. Provet från stockbåt 9 bestod av en kvarlämnad kvist, ej innesluten, även den med låg egenålder. Den äldre generationen båtar är från senmedeltiden, 1320–1450, och är därmed samtida med nedgrävningen vid tomten.
De äldre stockbåtarna representerar en tid strax före och i samband med den troliga etableringen av fast bebyggelse i området. Den bör ha ägt rum under 1300-talets andra hälft, eller allra senast 1409 då bebyggelse omnämns för första gången i skriftliga källor. Fyndkontexten indikerar att båtarna brukats för fiske i den grunda sjön. Dateringarna visar att sjön brukats under en längre tid. På fiske tyder även av fyndet av ett nät vid bydelen Ubbyn under senare delen av 1900-talet, omkring 1,4 km öster om fyndplatsen för stockbåtarna. Nätet hittades vid täckdikning på 0,7 m djup: det var tillverkat av lin med flöten av rullad näver i överkanten och sänken av näver sydda med rot kring stenar i underkanten. Nätet föll sönder i samband med upptagningen men var av beskrivningen att döma av ålderdomlig typ.
En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum
Stockbåtarnas användningsområde kan dock ha varit bredare än vad fyndkontexten indikerar. Bo Ulfhielm vid Länsmuseet Gävleborg har visat att stockbåtar som påträffats i eller vid skogssjöar i Norrland mestadels tillhör medeltiden och senare tid. Han har studerat stockbåtar från södra Norrland och dragit slutsatsen att de hänger ihop med bondebefolkningens utmarksnyttjande. Stockbåtar har enligt Ulfhielm använts i områden med fäbodar, myrslåttermarker, tjärdalar och andra lämningar efter utmarksbruk. Han menar att man brukat stockbåtar för åtminstone två ytterligare ändamål förutom fisket: sjöslåtter av starrväxter samt upptagning av sjömalm. Det kulturhistoriska sammanhanget för stockbåtar från medeltiden och senare är alltså att förstå mot bakgrund av en bofast bondebefolknings omfattande och varierade utmarksbruk.
Ulfhielm påpekar att behovet av djurfoder var stort i Hälsingland åtminstone under 1500-talet då boskapsskötseln var betydligt viktigare och mer omfattande än åkerbruket enligt det historiska källmaterialet. För att få tag i foder måste man nyttja såväl myrar som sjöstränder. Ulfhielm lyfter också fram etnologiska beskrivningar från Finland där stockbåtar användes vid sjöslåtter.
Liknande förutsättningar tycks ha rått även i Norrbotten under senmedeltiden och senare då det skriftliga källmaterialet tydligt visar på en större vikt för boskapsskötseln kontra åkerbruket. Utmarkerna var här viktiga för sommarbete och foderproduktion ända in på 1900-talet. Naturliga slåtterängar vid stränder och tillandade marker samt våtmarker och myrar krävdes för att klara utfodringen, och man förbättrade även tillgången på ängsmark genom skogsröjning och svedjande. Trakten kring Skatamarkträsket inbjuder till sådana näringar med sina frodiga strandängar.
Sommarbetet bedrevs såväl i skogsmark som på öar och holmar i skärgården. Det senare är åtminstone indirekt belagt från det tidiga 1400-talet, närmare bestämt 1409 i tvisten mellan Gäddviksbönderna och prästbordet om en ö vid namn Brändön. Den kallas i senare dokument för Bodön efter prästbordets fäbodar. För övrigt är det denna Bodön som senare kommer att bli platsen för nuvarande Luleå.
Skatamarksfyndet skall enligt min mening ses som en produkt av en tillresande grupp människor från närliggande fast bosättning som nyttjat sjön och det omgivande området i sitt utmarksbruk. Detta är att jämföra med fiskefärderna till de s.k. fjällträsken där man färdades över enorma avstånd för att fiska under kortare tid i utmarken, belagda bl.a. i Gustav Vasas fiskeregister från 1500-talets andra hälft. Sannolikt användes stockbåtarna för fiske i enlighet med vad fyndkontexten antyder, men de kan även ha nyttjats för att ta upp sjömalm eller för slåtter vilket det finns stöd för såväl i fyndmaterial som litteratur.
Man har vistats i Skatamarksområdet under kortare perioder och vid ankomsten tillverkat de enkla men funktionella stockbåtarna. Det är svårt att förklara de grovt tillyxade farkosterna på annat sätt. En i Skatamark redan bofast befolkning skulle inte ha haft behov av sådana hastigt tillverkade båtar. De skulle ha haft tid och möjlighet att tillverka betydligt bättre farkoster i enlighet med den avancerade båtbyggnadsteknik som vi känner från norra Skandinavien åtminstone från vikingatiden och framåt. Till detta skall även kopplas den relation som Ulfhielm har spårat mellan stockbåtsfynd från medeltiden och senare och en fast bondebefolknings utmarksnyttjande för södra Norrlands del.
De senare dateringarna (1480–1650) från Skatamark visar att man fortsatte att nyttja sjön enligt traditionerna även efter att folk slagit sig ner permanent på platsen. Det verkar ha rått brukskontinuitet för platsen inom en och samma grupp av jordägare, att döma bl.a. av ett utomstående ägande i byn. I den geometriska jordeboken från 1645 anges att två bönder från Börjelslandet och en från Rutvik äger åker i byn. Bebyggelsen tycks ha uppstått ur ett tidigare kollektivt nyttjande av området där den nyttjanderätten, baserad på sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser, omvandlats till enskilt ägande av mark när folk flyttade dit permanent.
Hälsingelagen, som har sina rötter i vikingatiden, fastslår principen att ”den äger vatten, som land äger”. Lagen gällde åtminstone nominellt för nuvarande Norrbotten från dess nedtecknande under första hälften av 1300-talet. Kanske kan den sedvanerätt som låg till grund för Hälsingelagen även ha delats av befolkningen i det vikingatida Norrbotten. Otvivelaktigt gav dock bebyggelse och sedermera uppodlande av mark intill sjöar, hav och vattendrag en starkare äganderätt till fiskevatten med tiden, och man blev tvungen att hävda sin nyttjanderätt till bl.a. fiskevatten mycket hårdare då utmark omvandlades till bygd.
Trevlig helg från oss på avdelning Kulturmiljö, Nils Harnesk.
