Arkeologiska rapporter och publikationer på Norrbottens museums hemsida.

Sedan januari 2016 har jag börjat ta över ansvaret för arkeologisidorna på Norrbottens museums hemsida. Min kollega och museets informatör Ing-Mari Sennström planerar att gå i pension, och hon lämnar nu över en del ansvar till mig att göra om sidorna och fylla dem med mera innehåll. Den första utmaningen; att lära sig hur dataprogrammet som man skapar hemsidan med, har gått över förväntan lätt. En märklig känsla att jobba med ett dataprogram som faktiskt verkar fungera klanderfritt. Det är någonting skumt med det hela…

Arbetet med hemsidan får jag försöka klämma in mellan mina andra arbetsuppgifter i schemat. Fältarbete, rapportskrivning och föreläsningar tar sin tid av arbetsåret och har första prioritetet. Men hemsidan är ett sätt att föra ut resultaten från våra utredningar och undersökningar. Detta är nog så viktigt eftersom spridningen av kunskap dels skapar förståelse för arkeologi och dels skyddar fornlämningar.

Huvudfokus de senaste veckorna har varit att försöka publicera så många av våra skrifter som möjligt på hemsidan. Arkeologerna på Norrbottens museum har genom åren skrivit väldigt många arkeologiska rapporter. Det blir så eftersom varje fältarbete normalt innebär att en rapport ska skrivas. Vi har också publicerat ett antal artiklar som borde göras mer lättillgängliga.

En bild som visar hur en av sidorna på vår hemsida ser ut.

En bild som visar hur en av sidorna på vår hemsida ser ut.

Så, här är några länkar till vår hemsida.

Publicerade artiklar:

Länk till publicerade artiklar

Från och med 2014 ska alla rapporter över arkeologiska uppdrag beslutade av Länsstyrelsen publiceras i Samla (Riksantikvarieämbetets öppna arkiv). Efter att rapporten är klar och godkänd ska vi numera enligt direktiven från Länsstyrelsen på vår hemsida länka till de rapporter som vi skrivit, när de publicerats på Samla. Rapporterna är klickbara och möjliga att hämta hem att läsa som PDF-filer.

Arkeologiska rapporter:

Länk till arkeologiska rapporter publicerade av Norrbottens Museum

Rapporter från tidigare år vill vi också lägga upp på vår hemsida. De är dock lagrade på vårt eget nätverk. Även dessa är möjliga att öppna och läsa som PDF-filer.

Länk till arkeologiska rapporter från Norrbottens museum som inte finns att hitta i Samla.

I nuläget är åren 2010-2014 kompletta när det gäller arkeologiska rapporter. 2015 är i det närmaste färdig, det är bara några enstaka rapporter som inte publicerats i Samla ännu, (i väntan på fornlämningsnummer på upptäckta lämningar t.ex.).

Hittills har det varit ganska lätta rapporter att lägga ut på hemsidan, men ju äldre de är desto mindre digitaliserade är de. För sådana som är från 2009 och äldre räknar jag med att det måste skannas en hel del från pappersorginalen. I museets arkiv finns alla rapporter som skrivits här på Norrbottens museum även i pappersversion. Det finns också rapporter att läsa i museets bibliotek. Med det sagt, så vill jag göra klart att det kommer att läggas ut fler rapporter från tidigare år, men det kommer att ta sin tid att göra dem digitala. Men det sker så sakteliga.

Norrbottens museums bibliotek finns i anslutning till Arkivcentrum Norrbottens lokaler på Höstvägen 7 i Luleå. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Norrbottens museums bibliotek finns i anslutning till Arkivcentrum Norrbottens lokaler på Höstvägen 7 i Luleå. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslutningsvis skulle det kanske vara på sin plats med rekommendationer på vad som är mest läsvärt av det som hittills lagts ut på hemsidan, men det är så många rapporter och artiklar som är bra och intressanta. Det är svårt att välja ut någon speciell.

Titta in och sök själv efter rapporter på platser du kanske har hört talas om: De tidigmesolitiska boplatserna i Aareavaara och Kangos, järnåldersboplatserna vid Haparandabanan, järnhanteringen vid Järnbacken, utredningarna i Markbygden, undersökningarna i Gammelstad och Öjebyn…

Vid tangentbordet denna dag
Olof Östlund

Jakt med pil och båge. Då och nu.

Halloj

Denna blogg föddes för ett bra tag sedan då kollegan Olof kom och undrade om några kvartsavslag kunde vara pilspetsar. Olof vet att jag både är en tämligen hysterisk (passionerad) jägare och tillika bågskytt. Just de ”spetsarna” trodde jag inte på då de knappast kan ha dugt för uppgiften. Men vad skulle då funka? Vilken pilvikt, spetstyp, bågstyrka mm borde allas våra förfäder ha använt? Efter att ha vänt och vridit på tillgänglig litteratur inser jag att jag inte kan ge ett entydligt svar på frågan men jag ska försöka ge några inblickar i frågeställningen utan att bli allt för teknisk. Jag ska också försöka hålla mig till i huvudsak stenmaterial vad gäller spetsar men inte gå in på dateringar och typologier utan mer resonera kring vad som skulle fungera praktiskt.

Johan Backman på en bågjaktstig. Foto författaren.

Johan Backman på en bågjaktstig. Foto författaren.

Det mesta vi vet om hur jakt med pil och båge går till rent praktiskt kommer från Nordamerika. Dels därför att man fortfarande får jaga med båge där och av den anledningen har praktiska erfarenheter i ämnet. Dels därför att flera antropologiska studier gjordes runt förra sekelskiftet bland de nordamerikanska indianerna som då fortfarande ibland använde pil och båge. Den mest omfattande studien torde vara den som gjordes vid University of California (UCLA) mellan 1911 och 1916 då den siste medlemmen av Yahi-stammen, Ishi, bodde på universitetet och var föremål för forskarnas intresse (hela historien kring Ishi och hur han sågs på och behandlades är djupt tragisk men den historien ska inte berättas nu). Ishi hade nämligen jagat med båge i hela sitt liv och bl.a. antropologen Saxton Pope följde hur det hela gick till. Från tillverkning av spetsar, pilar och bågar till hur själva jakten gick till. Då – som nämnts – det mesta rörande bågar är från Amerika, så är måtten i litteraturen amerikanska. Jag har valt att använda dessa genomgående med en omvandlings tabell (finns nedan).

Våra förfäder var jägare och fiskare. De samlade i och för sig in bär, svamp växter mm för att dryga ut kosten men viktigast för överlevnaden var jakten/fisket. Den första tekniska apparat som användes i detta sammanhang var sannolikt pilbågen. Man har hittat spetsar från sen-paleolitisk tid (ca 30 000 år sedan) som tolkats som pilspetsar. Spetsen är sedan en föremåls typ som följer upp genom historien. Från enkla avslag, här uppe i norr ofta i kvarts, till mycket omsorgsfullt bearbetade stenspetsar från ca 4000 år sedan och framåt. När metallerna, främst, järnet, blir tillgängligt (ca 2000 år sedan) börjar man förstås göra spetsarna i det nya materialet. I äldre skrifter beskrivs framför allt de samiska bågskyttarna som skickliga jägare och skyttar.

Tyvärr hittar vi sällan själva bågen vid arkeologiska undersökningar. Den har oftast ruttnat bort. I enstaka fall, oftast i våtmarker, kan man ha tur och hitta mer eller mindre kompletta bågar. De första bågarna var sannolikt enkla bågar bestående av en böjd ”käpp” med en sträng. Det är dock ofta en mycket effektiv och robust konstruktion. Endast en sådan är mig veterligt funnen i norr. I Jokkmokks-fjällen vid Akkamassivet men den är odaterad. Men redan för 5500 kunde man också göra bågar av sammansatta material. Då tog man långa spånor av olika träslag och limmade ihop dessa och formade sedan bågen. Detta för att utnyttja de olika träslagens hårdhet, seghet styrka mm. I Gräsbo, Uppland hittades nyss den hittills äldsta daterade sammansatta bågen (= gjord av olika träslag). Två sådana är hittade i myrar i Norrbotten. En i Vibbyn och en i Jokkmokk. Den i Vibbyn har fått en datering till 900-talet och den från Jokkmokk till mitten på 1400-talet. Man bör också nämna en 1700-tals båge som finns på Örbyhus slott. Även det en sammansatt båge. Dragvikten (alltså styrkan) på de förhistoriska bågarna kan bara gissas men rekonstruerade bågar brukar landa på dragvikter kring 35-45 pounds. Vilket överensstämmer med styrkan på de recurve-/långbågar som man i dag jagar med i t.ex. Nordamerika. Intressant är också att Ishi (se ovan) vid ett tillfälle fick fritt välja den bästa båge han kunde ur UCLA samlingar. Den han valde hade en dragvikt på ca 40 pound.

Modern långbågeskytt. Foto ”Bågskyttebilder”

Modern långbågeskytt. Foto ”Bågskyttebilder”

Av själva pilarna har vi mig veterligt bara spetsar och lite träfragment hittade. Pilens egenskaper är faktiskt av avgörande betydelse för effektiviteten av ett bågskott. Är pilen inte rak, av rätt längd och vikt m.m. kommer bågen inte att fungera effektivt. Som tidigare sagts får vi anta att våra förfäder hade erfarenhet nog att inte slösa bort sin tid (och avgörande jaktögonblick) med dålig utrustning så de hade sannolikt en mycket bestämd uppfattning hur pilen skulle vara konstruerad. Från studierna av Ishis piltillverkning vet vi att han inte var så kinkig med träslaget för sina pilar. Flera olika typer av främst lövträ användes. Här skulle de antagligen i praktiken motsvaras av ung björk t.ex.. När han skurit av dessa vidjor tog han bort barken och buntade ihop 5 och 5 blivande skaft för att dessa skulle torka och bli raka. Vid skälva tillverkningen rätades skaften ytterligare ut med hjälp av värme. Han valde en pillängd på ca 29 tum. Fjädrarna bak gjordes av vråkfjädrar och var tre till antalet vilka bands fast på skaftet.

En vanlig fyndkategori i framför allt stenålders arkeologi är olika typer av spetsar. De kan vara av mycket olika form, storlek och material. Utan att gå allt för mycket in på typologier m.m. kan man konstatera att för att fungera ska spetsen ha en skärande egg för att kunna tränga igenom skinn och kött för att träffa ett djurs organ. Den bör vara någorlunda aeorodynamisk, d.v.s. inte hindra pilen att färdas genom luften på ett bra (=förutsägbart) sätt. Den bör ha en viss tyngd för att ha kraft nog att tränga in i bytet men inte vara för tung då pilbanan i så fall blir lidande. Intressant är att konstatera att både de stenspetsar som påträffas här hos oss och de som tillverkades av Ishi har en vikt på mellan 15 och 150 grains. Han tillverkade även längre och tyngre spetsar men dessa verkar ha varit status symboler tänkta som gåvor eller för krig, inte jakt. Nu skall man komma ihåg att antagligen hade inte alla pilar en vass spets utan kunde ha en ”klump” längst ut. I någorlunda modern tid har sådana använts för jakt på pälsvilt (inte göra hål i t.ex. ett ekorrskinn) eller på småvilt som fågel eller hare där det räckt med att ”knocka” bytet. Så gjorde man säkert även under stenålder.

Moderna jaktpilspetsar. Foto Realtree

Moderna jaktpilspetsar. Foto Realtree

Hur har då dessa spetsar fungerat i praktiken? Givet att de har en egg och en lämplig vikt samt en bra form. Utan gå in på ekvationer och fysikaliska lagar kring kinetisk energi, foot-pound m.m. kan man nog konstatera en sak, de flesta har nog fungerat till en given uppgift. Ishi föredrog spetsar på en vikt kring 100 grains (+/- några grains) för jakt på storvilt som den amerikanska Wapitihjorten (ung. Kronhjort). Med sina 29 tum långa pilar låg total vikten på projektilen på ca 420 grains vilket intressant nog är ungefär den vikt på pilar som anses minimikravet för modern bågjakt. Lustigt nog verkade Yahi-indianerna föredra lite lättare spetsar (= mindre kraft) för björnjakt! Om det berodde på jaktmetod eller att de svartbjörnar de jagade är mindre än brunbjörnar vet vi inte. Vi vet egentligen ganska lite om hur själva bågjakten egentligen gick till under förhistorisk tid. Var det ensamma jägare eller jakt-lag som skötte det hela? Det finns gravfynd av spetsliknande hundar och bilder på hällmålningar av hundar men om dessa användes vid jakt och hur vet vi inget om. Yahi indianerna verkade föredra att smygjaga ensamma eller att sitta vänta bakom små gömslen av sten vid kända viltstråk. Att låta djuren själva göra jobbet, d.v.s. gå i en fälla har sannolikt varit en spridd metod. Fångst gropar påträffas över hela länet och har använts i långa tider. Det har nog också funnits andra typer av fällor också. Olika typer av snaror och giller beskrivs ofta i litteraturen.

Flathuggen spets med tvär bas. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Flathuggen spets med tvär bas. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Pilspets i röd skiffer ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Pilspets i röd skiffer ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Det blev lite långt det här. Jag får återkomma i en senare blogg och resonera mer om t.ex. själva bågen som blev lite styvmoderligt behandlad i denna.

Ha det

Backman

 

Mått och vikt (avrundade)

1 gram           15,5 grains

1 kg               2,2 pounds

1 cm              0,4 inch

 

Litteratur tips

Saxton Pope                       Yahi archery

Ragnar Lanebro                  Early Norrland 4