Blackälven som är en av Lilla Lule älvs bifloder har tre olika källflöden, som alla kom att beröras när Seitevare kraftverk byggdes och vattenmagasinet Tjaktjajávrre anlades. Ett av Blackälvens källflöden är Rittakdalens vattenstråk, som i sin nedre del tidigare bestod av de små sjöarna Rittak, Keddek och Snjärak och den större sjön Tjaktjajaure, som har gett vattenmagasinet sitt namn. När vattenmagasinet anlades skapades en mycket stor konstgjord sjö på ca 85 kvadratkilometer, som slukade de ca 20 kvadratkilometrarna av tidigare sjöar och även lade omkring 65 kvadratkilometer skog under vatten. Blackälvens övriga två källflöden utgörs av Rapaätno och Sitoätno som rinner från Sarekmagasinet norr om Tjaktjajávrre.
Stränderna runt Keddek var sandiga och omgavs till stor del av myrmark. Särskilt Rittakdalens övre del utgjorde mycket goda och skyddade renbetesområden som nyttjades av samebyarna Jåhkågaska tjiellde och Sirges framförallt under vår och höst, och tidigare fanns en stor mängd renskötar- och fiskekåtor längs med stränderna.
Seitevare kraftverk började byggas 1962 och togs i drift 1967. Inför utbyggnaden genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar i området 1959, varvid de hittade 13 förhistoriska boplatser samt ett fångstgropssystem med 12 fångstgropar. 1961 genomförde Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar av två förhistoriska boplatser på norra sidan av Keddek samt av fem fångstgropar inom fångstgropssystemet. Därtill genomfördes det en undersökning av offerplatsen Passekårtje/Heliga fallet.
Vid undersökningen av de förhistoriska boplatserna vid Keddek framkom skörbrända, d.v.s. eldpåverkade, stenar, avslag i kvartsit och bergskristall, skrapor i kvartsit och bergskristall, och förarbeten och delar till spjutspetsar och pilspetsar i kvartsit samt en eventuell sänkesten. På en av lokalerna hittades ca 10 000 avslag i framför allt mörk kvartsit, påträffade i flera olika avslagskoncentrationer. På denna lokal hittades också omkring 50 skärvor av asbestkeramik, ett asbeststycke och ett bryne. Bland keramikskärvorna hittades två mynningsbitar, och utifrån formen på dessa kantbitar så bör det ena kärlet ha haft en inre diameter på ca 22 cm. Det andra kärlet var något mindre. Några av keramikskärvorna var dekorerade med heldragna parallella linjer. Utöver fyndmaterialet hittades också härdar på båda boplatserna.
Enbart två av de 13 förhistoriska boplatserna kom att undersökas arkeologiskt innan området lades under vatten. För mig skär det i hjärtat vid tanke på hur mycket information om vår historia i detta område som har gått förlorad. Inte bara i de överdämda och nu till stor del borteroderade boplatserna från förhistorisk tid. Utan även kunskap om hur landskapet kring de tidigare sjöarna har nyttjats under historisk tid, vilka spår i den tidigare urskogen som har försvunnit.
Ända sedan vi drog igång projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer och genomfört fältarbeten tillsammans med historiker vid Luleå tekniska universitet, så har vi talat om att genomföra inventeringar vid västra delarna av Tjaktjajávrre. På grund av det låga vattenståndet i vattenmagasinet i år så kunde vi i slutet av maj dokumentera lämningarna av den dränkta gården Snavva, något jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg: Snavva – ett dränkt samiskt nybygge
Tack vare det låga vattenståndet i år fick jag även möjlighet att med hjälp av Jonas Vannar ta mig ut till den tidigare sjön Keddek. Under tiden genomförde min kollega Dag Avango ytterligare dokumentation vid Snavva.
Tillsammans med Jonas blev det några stopp vid både södra och norra stränderna av Keddek. Området där vi klev iland först visade sig utgöra en fantastisk fornlämningsmiljö, med ett stort antal härdar som sannolikt kan kopplas till renskötseln i området. Därtill hittade vi även en förhistorisk boplats som innehöll skärvstenar, skärvstenspackningar, brända ben från matrester och avslag i kvarts och kvartsit. På norra sidan av Keddek hittade vi rester efter viste med en torvkåta med en intilliggande jordkällare. Vare sig härdarna, den förhistoriska boplatsen eller vistet finns med i rapporten över Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska inventeringar och undersökningar. Fynden av dessa platser visar dock på att det finns en hel del potential till att få fram mer kunskap om hur landskapet kring de dämda sjöarna i området har nyttjats. Det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka i området, och endagsturen till Keddek gav definitivt mersmak. Jag hoppas att jag i framtiden har möjlighet att få återvända och samla fler pusselbitar från ett annars dränkt kulturarv, som fortfarande har något att berätta – även om spåren sakta med säkert rinner ut och försvinner ut i det stora vattenmagasinet.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum