Granskning av Nordarkeologi

1969 drog ett större inventeringsprojekt igång i Norrbotten och Västerbotten, under ledning av Hans Christiansson i Stockholm/Uppsala och Herbert Wigenstam i Arvidsjaur. Projektet kallades för Nordarkeologi (NA) och omfattade i Norrbotten framförallt Arvidsjaurs kommun, men även Arjeplog och Älvsbyns kommuner. NA startade då Wigenstam upptäckte att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter dämningen av Storavan, som ett led i vattenkraftsutbyggnaden av Skellefte älv. Därför blev de älvar som berörts av vattenkraftregleringarna ett särskilt fokus inom NA.

Nordarkeologi pågick ända fram till 1983. Framförallt genomfördes arkeologiska inventeringar, men även en del arkeologiska undersökningar skedde. Vid inventeringarna samlades i princip allt fyndmaterial in som påträffades på boplatserna, vilket bidrar till att det idag tyvärr inte är helt enkelt att återfinna fornlämningarna. I flera fall återbesöktes också lämningar som registrerats vid sjöregleringsundersökningarna. Många av boplatserna återbesöktes vid flera återkommande tillfällen, och nytt material samlades in varje gång.

Utöver de arkeologiska fynden som samlades in inom projektet finns exempelvis fältkartor, handritade kartor, fotografier och skisser av fynd. Norrbottens museum arbetar för närvarande med att ordna upp det arkeologiska fyndmaterialet, så att det ska finnas tillgängligt för allmänhet och forskning.

Tuschteckning av skrapor i kvartsit, funna vid Gödningsudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Tuschteckning av asbestkeramik funnen vid Sandudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Handritad karta över ett antal NA-lokaler vid Storavan.

Många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi har idag en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Detta innebär i sin tur ett stort problem för skogsbruket, då lämningarna är svåra att återfinna och därmed riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. De som känner mig, vet att jag talar mig varm för fortsatt fornminnesinventering och revideringsinventering, för hur ska vi kunna skydda våra fornlämningar utan att känna till deras förekomst? På samma sätt är det svårt att skydda lämningar vi inte känner till var de finns, som i fallet med många NA-lämningar. Därför vill Norrbottens museum granska dessa lämningar i fält, som ett led i att skydda dem i det pågående skogsbruket. Med bidrag från Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag inleddes därför förra året ett arbete med att granska NA-lämningarna i fält, med start i Arvidsjaurs kommun. Ett underlag har erhållits av några av skogsbolagen över kommande skogsbruksåtgärder, så att vi kan ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor förra året var undertecknad tillsammans med Mica Vesterlund, Ida Mattsson och Lars Backman i trakterna kring Arvidsjaur och Glommersträsk och granskade ett antal NA-lämningar. Till hösten fortsätter vårt arbete, som även i år får finansiering av Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag. Vi räknar med att det är ett arbete som kommer att pågå flera år då det finns tusentals NA-registreringar…

Utsnitt från Kulturmiljöregistret/Fornsök. Röda punkter motsvarar fornlämningar och blåa punkter kulturlämningar. De grå punkterna motsvarar lämningar som idag saknar antikvarisk status, vilket i många fall beror på att lämningarnas position är osäker. I detta fall motsvarar de flesta av dessa grå markeringar NA-nummer.

Vid förra årets förarbete konstaterades att alla NA-lämningar inte ens är införda i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Dessutom konstaterades att en del av NA-lämningarna har fått helt fel position i Kulturmiljöregistret/Fornsök jämfört med inprickningarna på papperskartorna från NA-inventeringen. I en del fall skiljer sig punktens position med mer än 1 km! Vid studier av beskrivningarna av de lokaler som registrerades vid NA-inventeringen är dessutom lägesangivelsen i stil med: ca 1 mm N om e i Genberget och 2 mm Ö om övre svängen i bokstaven G i Genberget, med en hänvisning till en generalstabskarta i skala 1:100 000. Inte helt underligt att positionerna på NA-lämningarna är lite si och så…

Förra året återbesökte vi 52 sedan tidigare registrerade lämningar och 22 nya lämningar kom att registreras. Av de nya registreringarna har 8 lämningar tidigare ingått i större ytor av boplatsregistreringar av både områden med härdar och ytor med boplatslämningar. Vid kvalitetsgranskningen har därför dessa områden registrerats separat, utifrån Riksantikvarieämbetets riktlinjer för hur lämningar och områden ska registreras. I samband med kvalitetssäkringen har beskrivningar på lämningarna förts in i Kulturmiljöregistret och lämningarnas positioner har justerats. Alla lämningar kunde däremot inte återfinnas, vilket gör att de får utgå ur Kulturmiljöregistret/Fornsök, och i vissa fall har helt nya lämningar registrerats. Nedan följer bilder på ett antal av de lämningar som granskades under 2020:

Barktäkt som påträffades på väg från ett område med NA-lämningar. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
En stor tjärdal inom ett område med skogsbrukslämningar. Detta område dokumenterades inom NA-projektet, men har tidigare inte registrerats in i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Enligt tradition bodde dalbrännaren ”Pit-Jonk” i en jordkula på platsen i samband med tjärdalsbränning. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro står i tjärdalen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
I närheten av Grytforsdammen passerade vi ett område med denna fågelfångstanläggning, en s.k. norsk kråkfälla. Foto: Ida Mattson, Norrbottens museum.
En av många härdar som granskades. Sonden står i mitten av härden och hunden Aaro ligger intill och vilar tassen på härden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
En härd vid Ljusvattnet, nära länsgränsen mellan Norrbotten och Västerbotten. Sonden står mitt i härden. Arkeolog Ida Mattsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Husgrund på norra sidan om Svärdälven, Arvidsjaur. Arkeolog Mica Vesterlund och hunden Girjat i bild. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Flottningslämning/strandskoning i Svärdälven, Arvidsjaur. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Härd inom ett viste, enbart synlig som en förhöjning i mossan. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Tallar med inslagna mjölkningspinnar, som kan ha fungerat som upphängning för mjölkkärl, samt inristade initialer inom ett viste. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Husgrund/rester efter timring inom ett område med skogsbrukslämningar, L2020:8226. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Nu återstår att se hur det går med årets NA-granskning – så vi har all anledning att återkomma till Nordarkeologi här på Kulturmiljöbloggen i framtiden!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Markbygden 2020

Norrbottens museum har under flera år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Under fyra veckor förra året så genomförde fyra arkeologer vad som ser ut att vara den sista arkeologiska utredningen i området, utifrån hur etableringsläget ser ut just nu.

Vid utredningen registrerades närmare 30 nya kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar som tjärdalar, kolbottnar och husgrunder men även av bland annat en dammvall, ett minnesmärke, en brunn/kallkälla, en färdväg i form av en gammal stig och en cykelstig.

Husgrund/rester av timmerbyggnad inom område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.
Arkeolog Mica Vesterlund vandrar längs med en färdväg i form av en äldre stig som finns med på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson i bild. Cykelstigen anlades under 1940-talet och finns också markerad på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
En brunn som användes av brandtornsbevakningspersonalen som satt brandvakt uppe på Stor-Flötuberget i närheten av Flötuträsk. Foto: Jannica Grimbe.

Dessutom återbesökte vi ett flertal redan tidigare registrerade fornlämningar och kulturlämningar i form av härdar, en kavelbro, fossila åkrar och äldre gårdsbebyggelser. När deg gäller gårdsbebyggelsen behövde vi genom arkivstudier också avgöra om lämningarna har tillkommit före eller efter år 1850. Efter senaste lagändringen av Kulturmiljölagen 2014 tillkom att en lämning ska ha tillkommit före 1850 för att klassas som fornlämning. För att avgöra detta krävs i regel en del djupdykningar i arkiv och historiska kartor.

En av husgrunderna inom lägenhetsbebyggelsen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo i bild. Foto: Jannica Grimbe.
Del av vagn (sannolikt en hästvagn med fyra hjul som användes till att köra hem hö med m.m.) inom igenväxande åkermark. Märkt med ”Thulins vagnfabrik Skillingaryd. Foto: Frida Palmbo.
Fossil åker med odlingsrösen. I området finns även nybygget Svanaträsk,som bebyggdes från år 1800. Enligt uppgifter ska platsen ha varit så frostlänt att man snart flyttade till nuvarande Björkliden strax efter uppodlandet. Sägnen berättar att korna, som gick på bete i skogen, sökte sig till föda. När de inte kom hem hittades korna på Björkliden, som då var obebodd. Området finns markerad på karta över kronoallmänningstrakt kring det så kallade Svanaträsket uti Piteå socken och Norrbottens län, upprättad år 1847 för avvittring och skattläggning. Foto: Mica Vesterlund.
Arkeologerna Frida Palmbo, Mica Vesterlund och Hanna Larsson vandrar över en kavelbro. Kavelbron ska enligt uppgift vara en del av den s.k. Kristinavägen/Silvervägen och är använd i samband med transport av silver och förnödenheter mellan silvergruvan på Nasafjäll och kusten under 1630-talet. Foto: Jannica Grimbe.
En 3D-modell över en av härdarna som dokumenterades i Markbygden förra året. Modell: Jannica Grimbe.

Jag började arbeta som arkeolog på Norrbottens museum 2006. Sommaren 2020 har för min del etsat sig fast som den värsta myggsommaren någonsin under de år jag har arbetat i Norrbotten. Att det dessutom var runt 30 grader varmt samtidigt som vi klafsade runt på blöta myrar och trängde oss igenom snåriga skogar gjorde inte saken lättare. Vid ett tillfälle, när vi registrerade en igenväxande gårdslämning, utropade jag med ett svart moln av mygg runtomkring mig att ”Jag förstår varför man flyttade härifrån!”. Jag som vanligtvis fylls av lite vemod när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över vilka människorna var som bebyggde och brukade marken och hur det kom sig att platsen övergavs.

Fågelkvitter och insektssurr i Markbygden sommaren 2020.
Ett litet filmklipp som visar myggmängden på arkeolog Jannica Grimbes ben. Och ja, vi har hittat döda mygg i fotoböckerna i samband med efterabetet…

Nu ser vi med spänning fram emot kommande fältsäsong och vad den kommer att bjuda på. Min förhoppning är åtminstone mindre mygg…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Tidigare blogginlägg om Markbygden:

Markbygden 2019
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden