Kpppargruva | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Kiirunavaara från Loussavaara. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Jag har upptäckt att Kirunabor ofta i olika medier (TV, tidningar) får frågan om vad de tycker om att staden ska ”flyttas”! Det absolut vanligaste svaret lyder ungefär

– Det är tråkigt, MEN utan LKAB så skulle inte Kiruna finnas!

Vetskapen om att det här företaget byggt och skapat förutsättning för många av deras liv är så påtaglig att jag är rädd för att Kirunabon inte tänker på att den där skolan de gick i snart inte kommer att finnas längre, eller att den där utsikten du tar för givet mot fjällen inte längre kommer kunna ses från nya stadens torg. Det kan kanske låta som det här ligger långt fram i tiden fortfarande, men faktum är att det sakta men säkert redan börjat.

Falu gruva med dagbrottet Stora Stöten i förgrunden, gruvmuseet på andra sidan och Falun som sträcker sig ut bakom. För er vintersportälskare så kanske ni känner igen hopptornen vid Lugnets skidstadion på berget bakom. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Jag kommer själv ifrån en stad som inte hade funnits om inte bocken Kåre skrapat sina horn mot Kopparberget för en sisådär 1300 år sedan. Jo, jag är Dalkulla och uppvuxen i Falun. Där gruvan kom att hamna sägs ha varit utmarkerna till bönderna i Torsång (ungefär nuvarande Borlänge). Insikten om att inte alla städer har slagg- och varpberg överallt kom inte förrän jag började studera till bebyggelseantikvarie och började förstå värdet i att uppskatta det unika i varje stad och plats. Så vitt jag vet finns ingen annan stad som ser ut som Falun och det har fått mig att bli väldigt stolt över att komma från denna plats som sedan 2001 är upptagen på Unescos världsarvslista.

I Kopparberget tog dock malmen slut. Redan i början av 1800-talet var brytningen av kopparmalm i princip över och det som gjorde att verksamheten ändå kunde fortgå fram till 1992 när Gruvan lades ner för gott, var de biprodukter som gruvan gav – bland annat svavel, men även till viss del guld och silver och så förstås rödfärgen. Till skillnad mot Kiruna så var malmkroppen i Falun begränsad, det fanns helt enkelt inget mer att bryta. Så är det inte i Kiruna och det är mot den vetskapen och bakgrunden som stadsomvandlingen planeras. Det är en ”flytt” för att industrin som byggt staden ska kunna utvecklas och leva vidare.

Så ni som bor i Kiruna, ni som upplever och besöker denna stad, ta er tid att stanna till och titta upp mot horisonten, notera byggnaderna ni älskar, platserna ni ofta återkommer till. Än finns de kvar. Inom bara ett par år kommer förändringarna att vara tydligare, men de sker redan nu!

Vi ser dem, ser ni dem?