Ett fruset ögonblick som väcks till liv, bland barrskog och hästhår mitt i preppingtider.

I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

Gårdsbilden, sett från vänster: rundloge med tröskverk, härbre, bagarstuga med sovloft, jordkällare, två brunnar, en vildvuxen trädgård, åkermark, huvudbyggnad, ladugård med ett fristående timrat dass som göms på baksidan. Illustration av Jessica Lundmark.

 

20200609_105817

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Fioltillverkning, instrumentet ligger kvar på vindsvåningen i väntan på att färdigställas.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

Bakom de handblåsta glasen har någon hängt upp gardiner för att göra upplevelsen ändå mer fönsterlik. En rolig lösning på bagarstugans baksida!

 

Ett tresitsigt dass som står placerat närmast ladugården. Här ska både vuxna och barn ha kunnat stanna upp för att ha en avskild konversation med varandra, förutom att göra sina behov.

 

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Vad passar huset i?

Byggnad med utbytta dörrar

Moderna vita dörrar på en äldre byggnadstyp. Foto: Jennie Björklund

För ett par veckor sedan på väg till jobbet åkte vi förbi detta hus som ligger i närheten av vart jag bor på Skurholmen. Jag fick lov att titta både en och två gånger om jag hade sett rätt. Hade man bytt ut de bruna originaldörrarna mot vita? Och varför hade man valt en dörrtyp som så alldeles uppenbart var för modern för byggnaden den skulle sitta på?

Utbytt dörr

Modern dörr på ett äldre hus. Foto: Jennie Björklund

Med mina antikvarieögon så är det svårt att förstå hur någon kunnat tycka att detta var en bra idé, men samtidigt anar jag varför det blir på detta vis. Tyvärr är det så att utbudet av dörrar nästan helt och hållet styrs av vad återförsäljarna har och säljer, det finns helt enkelt inte många alternativ för kunderna att välja på och då blir valet snabbt en dörrtyp som massproducerats och därmed också billig. I en tid där många bygger nytt så anpassas dörrarna som säljs och tillverkas efter det och inte efter hur de sett ut på äldre hus. Jag tror ni förstår att jag tycker detta är otroligt olyckligt eftersom de finns så ofantligt många vackra och spännande byggnader i vår stad där en dörr liknande denna ovan helt hade förstört karaktären.

Det här är ingen ny fråga för byggnadsantikvarier, utan är något vi brinner för och ständigt kämpar med hur vi ska kunna förändra. En av åtgärderna är att uppmuntra kommunerna till att utföra kulturmiljöinventeringar. Dessa görs delvis för att förhindra att oaktsamma dörr- och fönsterbyten sker i särskilt karaktärsgivande stadsdelar. I många miljöer som pekats ut som kulturhistoriskt värdefulla är det också utökat bygglov för att få renovera och underhålla, så det är viktigt att titta upp detta innan man utför en ändring av en äldre byggnad – framförallt i stadsmiljö. Är man osäker vad som gäller för ens egna hus så kan man antingen kontakta kommunen eller titta på kommunens hemsida, och vill man ha råd i hur man ska tänka kring fönster- och dörrbyten så det blir ”rätt”, så får man gärna kontakta oss byggnadsantikvarier på Norrbottens museum. En enkel regel som vi ofta använder oss av är att byts något ut, då ska det bytas ut till samma sak eller likvärdigt.

Jag passade på att gå en promenad på Skurholmen och Örnäset för att kika lite på detta med framförallt dörrbyten och det här är några av sakerna jag hittade. För man kan se mycket spännande bara genom att lyfta sin blick lite granna.

Originaldörr

Originaldörr bevarad. Foto: Jennie Björklund

Utbytta fönster och rappad fasad, men entrén är kvar.

Aluminiumdörr

Aluminiumdörr, en mycket vanlig dörrtyp att byta till. Foto: Jennie Björklund.

Aluminiumdörr som är en otroligt vanlig dörrtyp man bytt till, och en dörr som oftast inte alls är anpassad till byggnaden där den är monterad.

Likadana hus

Två likadana hustyper, men som behandlats helt olika. Foto: Jennie Björklund.

De här två husen tyckte jag var mycket spännande. De är samma hus i grunden, båda tilläggsisolerade, men där det övre fått ha kvar sina fönster och dörrar är de utbytta på den nedre. Vilket tycker ni är finast?

Entré.

Annorlunda lösning på ett dörrbyte. Foto: Jennie Björklund

På Örnäset fann jag denna entré som jag aldrig sett förut. Jag gissar att det är ett dörrbyte, men här tycks man ändå ha försökt tänka till och inte valt den vanligaste lösningen. Jag tror jag tycker det är ok…

Originaldörrar

Flerbostadshus i tegel med bevarade originalentréer Foto: Jennie Björklund

Älskar att alla dessa hus på bland annat Edeforsgatan har fått ha kvar sina originaldörrar. Låt oss hoppas att de även får vara kvar i framtiden, för aluminiumdörrar här hade inte passat.

Så tro nu inte att ni kan byta ut fönster och dörrar utan tillstånd och att ingen kommer märka. Detta skedde i Nora nyligen tack vare uppmärksamma människor och en kommun som agerade direkt.  https://www.facebook.com/groups/363589523253/permalink/10155562782668254/

 

Skrivet av Jennie Björklund, Bebyggelseantikvarie.