I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.