Ett fruset ögonblick som väcks till liv, bland barrskog och hästhår mitt i preppingtider.

I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

Gårdsbilden, sett från vänster: rundloge med tröskverk, härbre, bagarstuga med sovloft, jordkällare, två brunnar, en vildvuxen trädgård, åkermark, huvudbyggnad, ladugård med ett fristående timrat dass som göms på baksidan. Illustration av Jessica Lundmark.

 

20200609_105817

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Fioltillverkning, instrumentet ligger kvar på vindsvåningen i väntan på att färdigställas.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

Bakom de handblåsta glasen har någon hängt upp gardiner för att göra upplevelsen ändå mer fönsterlik. En rolig lösning på bagarstugans baksida!

 

Ett tresitsigt dass som står placerat närmast ladugården. Här ska både vuxna och barn ha kunnat stanna upp för att ha en avskild konversation med varandra, förutom att göra sina behov.

 

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Vad en byggnad berättar…

Hej alla!

Detta inlägg har inget speciellt tema, utan genom några nedkliv bland länets byggnader ges en kort presentation vad som komma skall när ni numera även får följa med en bebyggelseantikvaries dagliga verksamhet i länet!

Jag tänkte börja med några stopp från sommarens semesterresa genom länet, från söder till norr, Arvidsjaur till Kiruna. Jag reste ensam vilket gjorde att jag själv kunde välja vart jag ville stanna. Och stannade gjorde jag! Det tar lång tid att åka bil med en bebyggelseantikvarie: stopp, backa, vilken intressant byggnad!

Första stoppet blev för rundvandring bland härbren och kåtor i lappstaden i Arvidsjaur, en välbevarad samisk kyrkstad och ett av länets byggnadsminnen, och just kyrkstäder och andra mötesplatser kommer jag ha anledning att återkomma till senare under året.

I Arvidsjaur, en av 16 bevarade kyrkstäder i landet, det har funnits runt 70

i Arvidsjaur, en av 16 bevarade kyrkstäder i landet, det har funnits runt 70

Andra stoppet blev i farfars barndomshem i en by strax norr om Arvidsjaur. Här bodde på 1930-talet 11 syskon, idag bor de fyra stycken i huset där dessutom en övervåning tillkommit. Till gårdsmiljön hör även en ladugård som under kriget delvis byggdes om för att vara förläggning åt finska flyktingbarn. Så många levnadsöden hus förvaltar!

Bilfärden fortsatte och jag lämnade vägen norrut för en avstickare till Suddesjaur för att se farmors barndomshem. Som så många andra hus idag ligger öde, i en bygd som under1950-talet var full av liv men där nu enbart ett fåtal bor kvar. Vad kommer att hända med dessa byggnader? Farmor hade nära till skolan, ett rum på nedervåningen användes nämligen som skolsal! Även om denna funktion försvann under 1940-50talet så är spåren inte borta, utan det går att utläsa historien i byggnaden själv. Fönstren i ”salen” som rummet kallades är nämligen större här än byggnadens övriga fönster.

stugan i Suddesjaur, där de två fönstren till vänster är större än det högra

stugan i Suddesjaur, lägg märke till att de två fönstren till vänster är större än det högra

Vidare norr, förbi Gällivare och in i Malmberget för att titta på den instängslade bebyggelsen, som Norrbottens museum dokumenterade inför rivning/flytt under 2009. I Malmberget ligger även en kyrka, Allgonakyrkan från 1944, som trettio år efter sin tillkomst flyttades till en ny plats eftersom den då hade hamnat inom rasriksområdet.

En byggnad kan tillskrivas flera olika värden och ju äldre byggnad, desto troligare att den anses ha ett värde, då på grund av sin ålder. Det speciella med åldersvärdet är att det uppenbarar sig direkt vid första anblicken, vilket kan avläsas av alla och väcker känslor. Det är dock inte enbart detta värde som är betydelsefullt vilket flytten av en då enbart trettio år gammal kyrka berättar om.

Allgonakyrkan i Malmberget, kyrkor kommer behandlas i inläggen

Allgonakyrkan i Malmberget, kyrkor kommer behandlas i inläggen

Flytt av byggnader, och dokumentation av byggnader, är särskilt aktuellt nu under år 2013. Norrbottens museum har fått i uppdrag att dokumentera byggnader i Kiruna vilket kommer att ske under barmarksperioden. Jag kommer att berätta mer om detta vid ett senare tillfälle. Den 4 mars får ni förresten markera i almanackan, för då tas ett viktigt kliv i Kirunas historia när det vinnande arkitekturförslaget för ny stadsplan presenteras.

Om huset i Suddesjaur var ändamålsenligt byggd för sin funktion så är det tvärt om med första turistbyggnaden vid Kebnekaise fjällstation, idag kallad ”gammelstugan”.
För tillbaka till sommarresan så var slutdestinationen Kebnekaise fjällstation. Första gången jag kom dit var till stationens 100års jubileum 2008. 1908 var fjällturismen ny, och man visste inte riktigt hur man skulle bygga. Därför vändes blicken mot Alpernas turiststugor och gammelstugan uppfördes likt dessa i sten. I Alperna fungerade det som så att stenarna värmdes av den gassande solen under dagen vilket höll stugan varm om natten. Problemet var bara att klimatet här var annorlunda. Stenarna hann inte värmas upp utan istället fungerade byggnaden som ett kylskåp under natten. Några år senare byggdes därför en övervåning av trä…

platsens förutsättningar är viktiga. här gammelstugan vid kebnekasie fjällstation närmast i bild. nedervåningen i sten uppförd 1908 men snart tillkom övervåningen, i trä

platsens förutsättningar är viktiga. här gammelstugan vid kebnekasie fjällstation närmast i bild. nedervåningen i sten uppförd 1908 men snart tillkom övervåningen, i trä

Byggnader är levande dokument från sin tid och har så mycket att berätta om, det är en av anledningarna till att jag jobbar med att bevara dem. Följ med in i Norrbottens läns byggda historia!

För första gången vid pennan: Clara Nyström