Ett fruset ögonblick som väcks till liv, bland barrskog och hästhår mitt i preppingtider.

I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

Gårdsbilden, sett från vänster: rundloge med tröskverk, härbre, bagarstuga med sovloft, jordkällare, två brunnar, en vildvuxen trädgård, åkermark, huvudbyggnad, ladugård med ett fristående timrat dass som göms på baksidan. Illustration av Jessica Lundmark.

 

20200609_105817

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Fioltillverkning, instrumentet ligger kvar på vindsvåningen i väntan på att färdigställas.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

Bakom de handblåsta glasen har någon hängt upp gardiner för att göra upplevelsen ändå mer fönsterlik. En rolig lösning på bagarstugans baksida!

 

Ett tresitsigt dass som står placerat närmast ladugården. Här ska både vuxna och barn ha kunnat stanna upp för att ha en avskild konversation med varandra, förutom att göra sina behov.

 

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Rådgivning vid kusten

En av de bästa sakerna med att jobba som bebyggelse-/byggnadsantikvarie på länsmuseer är att få åka ut på rådgivning i länet och träffa personer som brinner för sin bygd och är nyfikna eller har ett intresse för byggnadsvård. Tyvärr har inte mina snart 3 år på Norrbottens museum gett mig så mycket chans till detta då nästan all min tid ägnats åt Kirunadokumentationer, men nu när det lugnat ner sig avsevärt på den fronten så fanns ju chansen igen. Så när jag fick frågan här i förra veckan om åka norrut efter kusten upp till Båtskärsnäs (Baskeri) för att titta på en gammal Skeppshandel, så väntade jag inte länge med att tacka ja.

Som byggnadsantikvarie blir du aldrig färdiglärd och det är ett ständigt kunskapsjagande som oftast styrs av vilka uppdrag man får. När man som jag jobbat i olika delar av Sverige så blir det ännu mer tydligt hur mångfasetterat och otroligt rikt vårt byggda kulturarv är, att ingen del är en den andra lik och även om det är varandra likt så kan samma byggnadsdel kallas olika saker beroende på vart i landet du befinner dig.

Särskilt intressant blir det för mig när jag som idag möts av två byggnadstyper som jag inte mött tidigare och även två otroligt välbevarade byggnader med mycket originaldetaljer eller detaljer som visar på en byggnads långa historia. Det är så otroligt roligt att genom att se vad som finns i en byggnad eller hur den är byggd, försöka skapa sig en bild av vad som hände och skedde där och varför man valt de lösningar som man hade gjort.

Båtskärsnäs är en bygd präglad av att ligga vid kusten, men här har även funnits ett sågverk som också satt sitt avtryck på orten.

Magasin i Båtskärsnäs

Magasin i Båtskärsnäs. Notera det rundade taket. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Den första byggnaden jag fick besöka var ett magasin i två våningar från ca. 1930-talet som var byggt av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Det fanns en hel del speciella, men sannerligen intressanta lösningar i denna byggnad, men magasinet är otroligt välbyggt och förutom att den tidigare ägaren vid något tillfälle bytt ut originalfönstren är allt annat intakt och mycket gott skick.

Magasin Båtskärsnäs

Det stora öppna utrymmet i magasinet som bildas av de rundade takstolarna/takbalkarna. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

IMG_1823

Närbild på de rundade takstolarna/takbalkarna som var tillverkade av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Exempelvis var takstolarna/takbalkarna böjda på samma vis som man böjer virket till skrovet på båtar (om jag förstod det rätt, är ingen båtmänniska ännu) och detta gjorde att utrymmet blev väldigt öppet.

Det konsolliknande virket som var placerade i vissa hörn och mellan vissa av reglarna i väggkonstruktionen var tillverkade av rötterna på ett träd. Vi stod länge och diskuterade om detta hade någon funktion eller om det var en utsmyckning? Är det någon av er som läser som kanske vet varför man gjorde så här?

Originalfönstren

De gamla fönstren fanns kvar i byggnaden och är i gott skick. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Det bortplockade originalfönstren fanns kvar i byggnaden och nuvarande ägaren hade ett intresse av att så småningom renovera dem och återmontera dem på byggnaden.

Anledningen till att vi tittade på denna byggnad var för att den är q-skyddad i detaljplan, vilket bland annat innebär att fasadmaterialet inte får bytas ut mot annat material. Byggnaden har i dag en locklistpanel som är målad med linoljefärg och ska byggnaden målas igen bör den göras det med samma färgtyp. Och det intresset fanns även från ägaren. Linoljefärg är dyrare – vilket vi ofta får höra som ett motargument för att använda det, men då ska man också veta att färgen är mycket drygare än moderna färger OCH OM man har en byggnad som är utpekat kulturhistoriskt värdefull (exempelvis i detaljplan) så kan man söka bidrag hos länsstyrelsen får att få hjälp med kulturhistoriska överkostnaden för att måla en byggnad med linoljefärg istället för en billigare modernfärg.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Skeppshandeln i Båtskärsnäs. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Reklam för Skeppshandeln

Skeppshandeln i Båtskärsnäs Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Andra stoppet på dagen var att alltså den gamla Skeppshandeln i Baskeri/Båtskärsnäs.

Att kliva in i Skeppshandeln var som att kliva in i en tidskapsel. Äldsta delen av huset var från slutet av 1800-talet och var sedan tillbyggd i två omgångar. Spegeldörrar i olika utföranden, träfönster, linoleummattor ovanpå trägolv, en AGA-spis (den första jag sett i verkligheten) fanns i det välbevarade funkisköket, i huset fanns också flera kakelugnar i olika varianter och även ett par andra spissorter. Vissa rum var klädda med pärlspont i väggar och tak, i andra rum var taken pappspända och målade och väggarna tapetserade med tapeter i olika mönster. I det som varit butiken fanns butiksinredningen kvar med hyllor, kylskåp och även varor.

Kafferosteriet vid Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Kafferosteriet med taket av plåt och den mycket gamla eldragningen i taket. Foto: Jennie Björklund

Butiken hade även haft ett eget kafferosteri och jag fick även komma in och titta på detta. Dock har denna del rasat ihop, men det var ändå otroligt intressant att få se utrymmet som hade plåttak och mycket gammal eldragning.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Takpappen som lossnat i ett av rummen i Skeppshandeln där det läckt in från taket. Notera även missfärgningarna på väggen. Foto: Jennie Björklund

Tyvärr är taket mycket dåligt på Skeppshandeln och som ni ser på bilderna så har det läckt in så pass att takpappen i vissa rum släppt. I det här fallet måste ägarna fundera kring hur de vill göra med byggnaden. Om de bestämmer sig för att förvalta byggnaden och kanske öppna upp den för allmänheten på något vis, så har Länsstyrelsen sagt att de kan gå in med bidrag för att hjälpa till att rusta upp byggnaden. I det här fallet handlar det inte om någon stor renovering, utan om att laga taket och därefter restaurera de utrymmen invändigt som råkat ut för läckaget. För byggnaden har i mina ögon ett sådant stort kulturhistoriskt värde att det förtjänar att få vara kvar, men det krävs som sagt att det finns personer vill ta hand om den. Det är tyvärr ett av de största hoten mot många av de här miljöerna att de ligger områden där folk inte bor eller där inte ork eller intresse finns att sköta om dem.

Vid pennan idag sitter bebyggelseantikvarie Jennie Björklund som snart ska sätta sig på kvasten och flyga mot Blåkulla. Så passar på att önska alla våra läsare en Glad Påsk.