Sjöfartsstaden Luleå
Under lång tid var den norrländska sjöfarten satt på undantag genom det så kallade bottniska handelstvånget. Sedan 1350-talet var det nämligen förbjudet för norrländska eller Österbottniska städer eller orter att sända fartyg söder om Stockholm eller Åbo. Man fick inte heller ta emot utländska fartyg.

Motståndet mot detta handelshinder växte och efter åtskilliga diskussioner och skrivelser under en stor del av 1700-talet lyckades Riksdagen slutligen enas om ett avlägsnande av begränsningarna vid 1765 års Riksdag.

Sedan detta hinder väl blivit undanröjt kom sjöfarten så småningom att bli en viktig ingrediens i det norrländska affärslivet. Varv tillkom, fartyg byggdes, bemannades och skickades i väg på korta eller stundom längre resor.

Det allra första svenskbyggda fartyg som seglade jorden runt (1839) var byggt i Luleå. ”Mary Anne”, som var en liten brigantin på 22 meter, byggdes på Carl Fredrik Liljevalchs Oscarsvarv år 1838. Hon var byggd för trafik på Östersjön, men redaren, som också var Liljevalch, övertalades att skicka henne till Australien med varor. Kapten på resan blev den då 24-årige Nils Werngren. Endast en av den åtta man starka besättningen hade någon sjövana utanför skärgården.

Efter en resa på 89 dagar anlände Mary Anne till Sydney. Hamnlotsen där hade aldrig hört talas om Sverige och Werngren skrev i sin dagbok:

”Vi fick lots ombord vid Sydney Head. Han undrade vad det var för en landsman som med ett så litet fartyg hade förvillat sig till så avlägsna kuster. Fastän han inte kände vår flagga, dristade han sig att fråga vad landsmän vi var, och då han fick reda på att vi var svenskar, drog han upp en signalbok, vari han förgäves sökte efter Sverige.”

Från Australien gick man med en kollast till Valparaiso i Chile (75 dygn). Kanske var Liljevalchs bror, Olof, som utvandrat till Chile behjälplig? Nästa etapp innehöll en last med kopparmalm från Huasco till Swansea. På julafton 1840 rundade man Kap Horn, på nyårsafton korsade man ekvatorn och den nionde mars anlöpte man Swansea i Wales efter 102 dygn. I Swansea tog man ombord en last med salt till Stockholm och den tredje maj 1841 efter 316 dygn och 34 393 sjömil var Mary-Anne åter hemma i Sverige.

Faktiskt var även den andra svenska världsomseglaren ”Bull”, byggd på Oscarsvarv i Luleå. För säkerhets skull gjorde hon två varv!

Efter Oscarsvarv startades fler varv i Luleåområdet. Det byggdes också större fartyg i Avan, på Tomholmen i Gammelstad, i Gäddvikssundet, och på Pontusudden. Christian Gültzau slutade hos Liljevalch och startade eget varv, Josefinevarv, på Skataudden, numera namnändrad efter Christian. På samma udde fanns också Forsbergs varv.

År 1835 arbetade 461 personer hos Liljevalch, 1839 fanns 88 arbetare på Josefinevarv och 90 stycken på Tomholmens varv. Men 1842 fanns bara Oscarsvarv och Bergmans varv på Pontussudden kvar. De 34 arbetarna där byggde ändå sex fartyg under det året, men storhetstiden för fartygsbyggande i Luleå var över.

Frideborg (af Mariehamn)
Frideborg var en av Bottenhavets sista fartyg, kanske det allra sista(?), som gick helt utan hjälpmotor. Hon var sjösatt i Sunderland år 1866 och var byggd av teak, alm och furu på järnspant med kopparförhydd botten. Skeppsbyggaren och varvsägaren hette James Gardner. Hennes förste ägare blev redaren John Hay i London och hennes namn blev Cleta.

Hennes första resa, 1867, gick på tetraden till Hongkong och sedan vidare till New York. Men, redan på 1870-talet, när ångdrivna järnfartyg hade gjort alla legendomsusade ”tea clippers” sorgligt omoderna, gick hon mellan Liverpool och Australien i stället. År 1887 såldes hon så till Elias Theodor Norrman i Malmö och fick namnet Nelly Mathilda. År 1925 såldes hon till Finland och fick då namnet Frideborg.

I slutet av sin tid till sjöss, under 1930-talet gick hon mest med laster av sågat virke längs Norrlandskusten och ibland ända bort till Storbritannien med ”pitprops” eller gruvstöttor för någon gruva. Hon var nu omriggad som ett skonertskepp eller en barkentin, det vill säga hennes fockmast var försedd med råsegel, medan stor- och mesanmasten hade gaffelsegel.

Hennes sista kapten hette Villiam Sundblom. Under resa till Karlsborg hade Frideborg grundkänning i Kvarken. Efter en besiktning i Luleå blev hon kondemnerad, det vill säga utdömd och såld till Höglunds skrotaffär i Luleå för att skrotas.   

Skeppets kajuta blev sommarstuga på hamnholmen i Luleå. Vår intendent, Reinhold Odencrants såg i alla fall till så att några föremål hamnade hos oss på Norrbottens museum. Bland dessa finns bland annat fartygets ratt och dess nakterhus med skeppskompassen. Från Frideborg kom också en låda eller kista med diverse gamla medicinflaskor.

Medicinförrådet
Den vanligaste dödsorsaken till sjöss, särskilt på längre seglatser, var förr i tiden, skörbjugg. Hälften av besättningen eller till och med ännu fler kunde förväntas dö innan man nådde sitt mål. Idag vet vi att skörbjugg beror på C-vitaminbrist och att sjukdomen är tämligen lätt att förhindra. Från och med slutet av 1700-talet kunde besättningen få citrusfrukter eller juice från sådana för att klara livhanken. Men skörbjugg var förhoppningsvis inte något stort problem i Bottenviken eller på Östersjön.

Dålig hygien och trånga förhållanden ledde lätt till att sjukdomar spreds mellan besättningsmännen. Loppor och löss var inte heller ovanliga till sjöss. Dysenteri, förstoppning, reumatism och veneriska sjukdomar var tillsammans med sårskador vanligt förekommande.

Det är alltså lätt att förstå att man under resor till sjöss behövde kunna behandla en mängd olika sjukdomar. Man var tvungen att ha med sig det man trodde sig komma att behöva. Det var inte vanligt att handelsfartygen, särskilt inte de mindre, hade med sig en läkare, men ofta hade kaptenen eller något annat befäl ombord, en enklare medicinsk utbildning.

Låt oss titta på vad en medicinkista kunde innehålla och kanske få en aning om vilka sjukdomar man var beredd på och vad man kunde göra åt dem.

Bromkalium inköpt på det Kungl. Hofapoteket Kärnan i Helsingborg. Bromkalium, eller kaliumbromid, uppges bland annat ha använts mot epilepsi, men också mot sockersjuka. På havet är det kanske troligare att det har brukats som ett allmänt lugnande medel. Mot slutet av 1800-talet var bromkalium nämligen ett av de vanligaste medlen mot, så kallade ”nervösa besvär”. Ett större lasarett på land kunde faktiskt använda flera ton kaliumbromid årligen. Och idag används medlet fortfarande inom veterinärmedicinen.

Syster Ellas sårsalva var förmodligen en mjukgörande eller lindrande salva.

Övermangansyrat kali (Hypermanganat eller Kameleon) kan användas som gurgelvatten. Troligare är kanske att det har brukats som ett billigt desinfektionsmedel. När kristallerna har lösts upp i vatten blir resultatet en violett lösning.

Mixtura simplex, eller en enkel blandning på svenska, kan till exempel innehålla blåbär, utspädd sprit, utspädd svavelsyra, ättiksyra och kamfer. Denna blandning har sagts vara ”upplifvande, retande och svettdrifvande”.

”Dess egenteliga verkan är at drifwa swett, i så måtto kyla, och at stå emot röta. Derföre brukas den i hetsiga och Utslags-Febrar, samt enär uti dessa fläckarne slagit in. Som man har lindring, så snart man under parorys­men i Fråssan kommer uti swett så brukas den äfwen här under hettan. När man warit ute i blåst eller i afton-köld om Wåren eller Sommaren, och känner sig därpå kulen och illa mående, som wisar at transpirationen blifwit häm­mad, bör man straxt låta wärma sängen och röka den med Socker, lägga sig och taga in mixtura Simplex, samt dricka Thee eller warm Ölost-wassla derofwanpå. Dosis är 60, 80 à 120 droppar. I sjukdomar med hosta och för dem, som hafwa swagt bröst, passar den ej.”

Engelskt salt, bittersalt eller Epsomsalt är olika namn på ett hydrat av magnesiumsulfat. Det framställdes för första gången 1694 ur mineralkällorna i den engelska kurorten Epsom. Magnesiumsulfat har en laxerande verkan och lär smaka… vidrigt.

Alun tillverkas genom behandling av Bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat eller genom kalcinering och lakning av alunhaltiga skiffrar. Alun har haft många användningsområden, bland annat vid färgning av tyg eller garvning av skinn. Det har också använts till trolldeg(!) eller vid gurkinläggning. Medicinskt har det till exempel brukats invärtes vid vattenaktig diarré, men framför allt som ett blodstillande preparat vid öppna sår. Alun används fortfarande för småsår efter rakning.

Hoffmans droppar, som ibland kallas Aether spirituosus har fått sitt namn efter den tyske läkaren och kemisten Friedrich Hoffman (1660–1742).  Dropparna, som består av tre delar koncentrerad sprit och en del eter, ansågs ha upplivande och krampstillande effekter. I Nordisk familjebok står det:

”Medlet nyttjas någon gång i teskedsdos som upplifvande medel för andningen vid hotande respirationsförlamning (asfyxi), oftare vid småkrämpor såsom vid kolikplågor (”väderfördelande”), hysteriska och andra nervösa krämpor (med halft suggestiv verkan) vanligen i dos af 15—60 droppar i vatten, på socker eller som tillsats till mixturer eller infusioner. Hoffmanns droppar missbrukas ofta af hysteriska personer samt, särskildt i våra nordliga provinser, som rusdryck.”

Av beska kryddor (gentianarot, malört m.m.) görs beska droppar. Välgörande för de som lider av svag mage, särskilt efter mattande sjukdomar. Och kryddorna kan också användas för att krydda brännvin.

Fläderblommor är en klassisk förkylningsmedicin. Oljan från blommorna har ansetts lindra inflammation eller sveda i svalget. Men den har också använts som en universalmedicin och trotts vara hjälpsam mot svullna bihålor, svininfluensa, bronkit, diabetes och förstoppning. Blommorna har också använts för att öka urinproduktionen eller svettningarna samt för att stoppa blödningar.

Kalomel är en kvicksilverkloridmineral med formeln Hg2Cl2. Användes framför allt som laxerande eller urindrivande medel. Tidigare var det också en vanligt medicin mot syfilis. Dessvärre orsakade denna mineral också kvicksilverförgiftning med många svåra eller dödliga följder, som frätskador, njurbesvär och beteenderubbningar.

Lysol är ända sedan 1889 ett amerikanskt varumärke. Lysol har framför allt använts som ett desinfektionsmedel.

Jodkalium eller kaliumjodid har använts av fotografer för att åstadkomma silverjodid. I Sverige är det vanligt att tillsätta kaliumjodid i koksalt som extra jodkälla. Men till sjöss har det förmodligen använts som ett slemlösande medel vid luftrörskatarr, men möjligen också för behandling av struma, astma, åderförkalkning med mera.

Kollodium är en segflytande lösning av cellulosanitrat i exempelvis eter och etanol. När lösningsmedlet har avdunstat bildas en vattenskyddande hinna. Ungefär som att pensla på ett plåster! Kollodium har förstås också använts inom fotokemin.

En Antacid är ett ämne som minskar magsyrans effekter och har använts vid sura uppstötningar eller andra liknande besvär. Antacider innehåller salter av aluminium, calcium, magnesium eller natrium.

Även malörtsdroppar har använts vid magbesvär. Dessa ansågs stimulera matsmältningen, men dropparna har också använts mot mask och parasiter. Dropparna var ett destillat av malört med en starkt bitter smak. Destilleringen får fram Tujon som även används till drycken absint. Att tujon skulle ha en cannabisliknande effekt finns det dock inga medicinska bevis för.

Kinin görs fortfarande av kinaträdets bark och är generellt febernedsättande. Men framför allt är det känt som det klassiska medlet vid en släng av malaria. Kinaträdet (egentligen Quina-Quina) växer i Sydamerika, där malaria är okänt, och det är oklart hur sambandet upptäcktes. Brittiska kolonisatörer i tropikerna brukade dricka tonic-water som också innehåller kinin. Även med en tillsats av gin…

Ricinolja utvinns ur frön från ricinväxten (Ricinis communis). Oljan har använts som skönhetsmedel eller smörjolja. Men till sjöss är det nog betydligt troligare att oljan har tjänstgjort som laxermedel.

Albargin är en lösning av silvernitrat och äggvita för behandling av gonorré. Men det har också använts mot diarré och liknande besvär.

Kaliumnitrat eller salpeter används till konstgödsel eller sprängämnen, men också för insaltning av kött. Medicinskt har kaliumnitrat bland annat använts till små sår eller vid astma, men dess påstådda värde som en drog för att undertrycka sexuell lust är dock inte sant.

Rödsot är ett gammalt namn för dysenteri, som är en akut tarminflammation. Rödsot kan orsakas av bakterier eller amöbor. Rödsot var en mycket vanlig dödsorsak förr i tiden. Det sista stora dysenterieutbrottet i Sverige ägde rum under 1850-talet och krävde 26 000 liv. Vad rödsotstabletterna innehåller är dock okänt.

Apoteksnamnen ger också en ledtråd till fartygets trader. Var har man haft en möjlighet att fylla på förråd som krympt? Frideborg verkar framför allt ha anlöpt Härnösand, då många av flaskorna kommer från apoteket Bäfvern i den staden. Men det förekommer också enstaka medikamenter från apoteken Renen (Piteå), Kärnan (Helsingborg), Enhörningen (Göteborg) Hjorten (Söderhamn) Engeln (Stockholm) och slutligen; apoteket i Kalix. Dessutom har man vid något tillfälle besökt apoteket i Fredrikshamn (Finland).

Många av medicinerna har ansetts hjälpa mot diverse, helt obesläktade sjukdomar. De har nästan ansetts ha universella egenskaper. Men, har de verkligen haft någon effekt? Gjort någon nytta? Eller ska vi i stället vara glada åt de medicinska framsteg som gjorts under de sista hundra åren?

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar