Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Välkommen hem!

Ja, så lyder temat för årets Arkivens Dag som vi just nu förbereder för fulla drag på Arkivcentrum Norrbotten. Hembygd är årets tema även i en vidare bemärkelse, då 2016 utnämnts till Hembygdens år i samband med Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum. Även museets årsbok, som jag just nu frenetiskt korrekturläser, har hembygd som tema, tillsammans med släktforskning.

Alltså fick hem bli fokus även för mitt blogginlägg, samtidigt som jag skamlöst inbjuder den hågade läsaren till att besöka arkivet lördagen den tolfte november, då vi har öppet hus här på Björkskatan med föredrag, visningar och exponeringar av spännande objekt ur både arkiv och föremålssamlingar!

Ett av de material jag själv förbereder är något av en personlig favorit – en stor samling uppsatser skrivna av skolbarn i Norrbotten under början av 1950-talet.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-hem-av-barbro-silverlind

Mitt hem, av Barbro Silverlind. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Bygdespegeln – en tävling för Norrbottens barn (1951-1953)
År 1951 presenterade Norrländska Socialdemokraten och Samfundet för hembygdsvård en ny pristävling, riktad till folkskolans lärare och elever. Eleverna skulle i ord och bild skildra sin hembygd med utgångspunkt i tävlingens olika teman, indelade i sju etapper. De vinnande bidragen i varje etapp skulle honoreras och dessutom publiceras i tidningen. Tanken var att få hela bygden engagerad, från barn till åldringar. En del skolor medverkade bara i enstaka etapper, men för att vinna slutpriset måste man ha deltagit i minst sex av de sju deltävlingarna.

Syftet var att höja intresset för och kunskapen om den egna bygden, men även att samla in berättelser och lärdom om det förflutna, nu när den moderna tiden knackade på dörren. Resultatet blev ett livfullt och fascinerande lapptäcke av uppsatser, skrivna och illustrerade av Norrbottens skolbarn från norr till söder, öst till väster – framför allt på landsbygden.

Det mesta av materialet är bevarat i Norrbottens museums arkiv, där det upptar fyra hela hyllmeter, men ännu händer det att enstaka uppsatser trillar in till arkivet, från gömmor i skolor eller hemma hos någon inblandad. Över 20 000 sidor ska ha producerats under tävlingens gång, och materialet har sedan visats upp i utställningar och studieverksamhet efter tävlingstidens utgång 1953.

Bygdespegeln är ett material som är lätt att ta till sig – stor möda och omtanke har lagts ner i de allra flesta uppsatser, som ofta är fint illustrerade med barnens egna teckningar, tidningsklipp och fotografier. Böckerna i sig är dessutom mycket olika till utseendet, då en del dekorerats med penna och pensel, andra med tyg och broderier. En pärm är till och med bunden med björknäver – både vackert och med bokstavlig koppling till sin ursprungsort. Det ursprungliga syftet med projektet har helt och klart uppfyllts – resultatet är verkligen en spegling både av sin tid och av den bygd de olika böckerna kommer ifrån, men materialet kan, som så ofta är fallet med arkivalier, i efterhand användas på en mängd olika sätt.

Själv älskar jag att visa upp Bygdespegeln när jag tar emot studiebesök, eftersom det finns något för i stort sett alla i materialet. Femteklassaren av idag suckar beundrande över den vackra handstilen medan bygdeforskaren kan hitta spännande muntliga berättelser från just sin egen trakt bevarade via skolbarnens förmedling. Till Allhelgonatider finns spökhistorier att hämta, och för den som älskar hemslöjd har vissa barn stolt nålat fast tygprover vävda av deras mor eller mor- och farmödrar, medan andra beskrivit den fina gamla kistan som någon anfader snickrat ihop. Eftersom materialet är skrivet i början av 1950-talet finns det dessutom fortfarande de som kommer ihåg tävlingen – eller själva varit med!

Hemma hos far och mor
Temat ”Hemma hos far och mor” var uppsatstävlingens andra etapp och pågick fram till mars 1952. Barnen uppmanades då att skildra sitt hem i skrift och bild.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-av-tora-nedlund

Hemma hos far och mor, av Tora Nedlund. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Fotografier och teckningar av hus, ladugårdar, möblemang, föremål och förstås människorna i hemmet ger en tydlig bild av ett Norrbotten i förändring. Det moderna boendet håller på att slå igenom, samtidigt som mycket av det gamla lever kvar. Färgglada trasmattor, blommiga tapeter och mönstrade gardiner, blomkrukor i fönstren, köksbänkar i rostfritt stål – allt detta tidstypiskt moderna har barnen fångat upp i sina bilder, men det är samtidigt slående att många hus fortfarande var utan sådant som vi ofta tar för givet, som vatten- och värmeledningar.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-vara-blommor-i-fonstret

Våra blommor i fönstret. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-kok-av-asta-keskitalo

Mitt kök, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Ibland finns både elektrisk spis och vedspis i köket, det nya och det gamla sida vid sida med den trebenta kaffekitteln ännu rykande het. Ibland saknas de moderna bekvämligheterna ännu helt, men planer finns för det efterlängtade nya.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-var-oppna-spis-av-asta-keskitalo

Vår öppna spis, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Samma känsla av brytningstid går igenom i skildringarna av arbetet i hemmet, där uppdelningen i manligt och kvinnligt fortfarande är mycket traditionell. Men så plötsligt hittar jag några uppsatser från Svartbyn med titeln ”När mamma hade semester”. Här skymtar plötsligt den moderna tiden med fritid och husmoderssemestrar fram.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-mamma-som-reste

Mamma som reste. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

I en annan uppsats beskriver ett skolbarn från Tärendö sin släkts utspridning – en faster i Stockholm, en annan i Luleå, en kusin i gruvan i Gällivare och ytterligare någon i Skåne, långt i exil, innan den stora utvandringen från Tornedalen egentligen påbörjats.

Materialet andas mycket framtidstro, med massvis av exempel på nybyggda eller nyupprustade gårdar och ladugårdar, satsningar på traktorer och moderna maskiner, men blickar ofta tillbaka till ”hur det var förr” då barnen intervjuat föräldrar och mor- och farföräldrar. Detta ”förr”, som alltid skiftar och förändras – idag är det kanske 1950-talet som är vårt förr, det som alltid var ”bättre”?

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-vart-nya-hem-av-berta-lindehag

Vårt nya hem, av Berta Lindehag. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Folkhemmet och det moderna Sveriges födelsetid var just då, när dessa uppsatser skrevs – och till viss del tror jag att skoleleverna var medvetna om det. Att det var en tid av stora förändringar är klart och tydligt även för barnen, som när de jämför sin uppväxt, hem och skolgång med föräldrarnas snabbt ser skillnaden. Ändå finns det i mina ögon så mycket av det gamla samhället kvar, med mycket fattigdom och slit. I ”Roligt att komma hem” skriver fjärdeklassaren Anna-Greta Ebermark från den lilla byn Nytorp om glädjen i att komma hem från arbetsstugan i Tärendö under skolloven. Hon, liksom många andra i glesbygden, fick lov att bo på skolan.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-roligt-att-komma-hem-av-anna-greta-ebermark-nytorp

Roligt att komma hem, av Anna-Greta Ebermark (Nytorp). Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Päivi Granö, professor i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovanieni, har studerat material från Bygdespegeln i en jämförande studie med barnteckningar från finska Tornedalen, även de gjorda i efterkrigens brytningstid. Mycket spännande! Några av bilderna kan man se i denna artikel (på finska): http://www.kasvatus-ja-aika.fi/site/?page_id=581

Melvin Bergman
Eldsjälen och ledaren bakom projektet Bygdespegeln var Melvin Bergman (1907-1966). Bergman, född 23/6 1907 i Avan, Nederluleå, växte upp i ett hem präglat av de svenska folkrörelserna – arbetarrörelsen och kooperationen, väckelsen och nykterhetsrörelsen. Han tog examen i Uppsala 1935, och blev sedan folkhögskollärare i Norrbotten. Under åren 1944-1954 var Melvin Bergman ledare för bygdekursverksamheten i Tornedalen, där han reste runt, höll föredrag och startade ett stort antal studiecirklar. Under denna tid blev han även vald till Samfundet för Hembygdsvårds konsulent, med uppgift att främja studiet av hembygden. Tre stora pristävlingar utlystes i detta syfte, varav den sista och mest omfattande var Bygdespegeln. Med utgångspunkt i det insamlade materialet ledde Bergman sedan kurser i hembygdsundervisning för folkskollärare i Norr- och Västerbotten.

Melvin Bergman var själv en mycket flitig hembygdsforskare och publicerade hundratals artiklar och debattinlägg i hembygds- och kulturfrågor, men även om psykologi och Nordkalotten. Han skrev också uppsatser och en del böcker. Folkundervisningens utveckling, folkrörelsernas uppkomst och bergsbrukets historia var särskilda intresseområden.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-brev-till-melvin-bergman

Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4. Hemma hos far och mor, brev till Melvin Bergman.

Bergman blev vald till rektor då Malmfältens folkhögskola startade sin verksamhet under hösten 1954. Redan från början ingick hembygdskunskap i undervisningen. Han brann för hembygden och folkbildningen, men fick efter en tid dra sig tillbaka från aktiv tjänst p g a sjukdom. Melvin Bergman avled på Halmstads lasarett år 1966, 59 år gammal.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström