Sávvet – Att läka kulturarv genom digitalisering

Att förvalta en museisamling är ett arbete där vi måste ta hänsyn till många faktorer. Vi måste se till att de fysiska förutsättningarna för föremålen är de bästa, så att de finns kvar hos oss för kommande generationer. Vi ska även kunna förmedla samlingen genom utställningar och olika typer av kunskapsöverföring, exempelvis genom pedagogiska program, visningar och berättelser på vår hemsida och i sociala medier. Samtidigt ska vi som museum också kunna hantera de lager av värderingar som finns med från tidigare perioder och från den tid som samlingen tillkom. Detta är inte alltid en enkel sak och vi måste utmana oss själva att tänka nytt.

Utställningen Mujttalus – Ur minnet. Foto: Elena Lango, Silvermuseet

I nästan alla museisamlingar finns föremål som är känsliga ur etisk synpunkt utifrån hur det gick till när de kom till museet. Det kan handla om föremål som samlades in under tidperioder när andra värderingar och maktförhållanden rådde än de vi har idag. Föremålen kan ha tagits ur sitt sammanhang för att visas på museer mot enskilda personers vilja. I dag måste vi som museer hantera detta arv och hitta vägar framåt för att föremålen och samlingarna ska hanteras och användas på ett bättre sätt utifrån dagens synsätt. Genom den internationella utvecklingen under det senaste decenniet, exempelvis inom urfolksrätten och museernas etiska riktlinjer ICOM, ställs det idag krav på att vi ska kunna svara på frågor om hur föremålen kommit till museet och visa att vi arbetar för att förstärka deras betydelse i nutiden. Det gäller särskilt relationen mellan museerna och urfolk eller minoriteter, och föremål som har särskild betydelse för dessa grupper.

Idag diskuteras i många länder hur föremål och samlingar kan få betydelse för urfolk och minoriteter och i detta ligger att överväga om föremålen bör återlämnas till berörda grupper (ofta kallat repatriering). När det gäller diskussionerna om återlämnande har fokus ofta legat på att fysiskt återlämna museiföremål, men det är viktigt att även undersöka hur objekten kan tillgängliggöras på andra sätt, exempelvis genom digital teknik.

Silvermuseets samlingar består bl.a. av föremål som samlats in från 1920-talet och framåt, främst av grundaren doktor Einar Wallqvist. Genom åren har det framförts synpunkter om att det finns föremål som tillförts museet på sätt som inte skulle accepteras idag. Museet har hittills mött detta främst genom den information som finns registrerad om föremålen, men den kan ofta vara bristfällig.

I projektet Sávvet – Att läka kulturarv genom digitalisering arbetar vi med etiska frågor som rör samlingen och hur dessa kan hanteras av museet. Föremålen och samlingen har ett stort värde då den förmedlar kunskap till både det samiska samhället och majoritetssamhället om samiska förhållandet. Samtidigt finns det föremål som har starka kopplingar till vissa familjer och personer. I projektet arbetar vi tillsammans med Arjeplogs sameförening för att ge vår samling större betydelse i dagens samiska samhället och för att återskapa relationerna mellan enskilda och föremålen.

Parti ur utställningen ”Kvinnans rum”. Foto: Gry H Sivertsen, Silvermuseet

För oss är det viktigt att förstå och förhålla oss till vad Arjeplogs sameförening och andra samiska representanter tycker är viktigt att arbeta med. Tillsammans har vi tittat på våra magasin och arkiv, och visat upp vårt samlingsförvaltningssystem Carlotta. Utifrån det är det sedan viktigt att vi tillsammans kan bestämma hur samlingen och föremålen kan få en större betydelse för samer och andra både i Arjeplog och på andra platser.

Här kommer den digitala tekniken och särskilt 3D-tekniken att användas för att ge enskilda möjlighet att ”ta hem” föremålen, vilket öppnar upp för att även den som inte kan besöka museet fysiskt kan studera föremålen.

Vi har valt att arbeta med två tekniker för att skapa 3D-modeller av föremål; genom scanning och fotogrammetri. Vid scanningen använder vi en handhållen scanner som bygger digitala 3D-modeller av föremålen i en programvara, som sedan bearbetas och färdigställs. Vid fotogrammetri fotas föremålet i flertalet olika vinklar. De högupplösta fotona av föremålet läggs sedan ihop och bygger 3D-modellen. Genom att kombinera dessa två tekniker, där högupplösta foton läggs på det 3D-scannade föremålet i samma modell, vill vi ge så hög kvalitet som möjligt utifrån våra förutsättningar.

För att bygga upp kunskap kring detta hade vi under våren 2023 besök av och samverkan med forskaren Dr. Matthew Walker Magnani, Assistant Professor of Anthropology, University of Maine och Digital Curator, Sámiid Vuorká-Dávvirat (Samiska museet i Karasjok).

Magnani har stor kunskap om och erfarenhet av repatrieringsprocesser och 3D-scanning av museiföremål, även inom Sábme. På så sätt bidrar han både med teknisk kunskap och erfarenhetsutbyte runt urfolksrätt, tillgängliggörande av föremål och repatrieringsprocesser.

Under tiden han var här genomfördes gemensamt arbete med scanning samt diskussioner om hur digital teknik kan användas på olika sätt och genom olika kanaler/plattformar för att tillgängliggöra information och föremål. Det konstaterades att silverföremål, som är en stor del av museets samlingar, är en stor utmaning vid scanningen på grund av den reflektiva ytan samt hängen och många små detaljer. Tillsammans med Magnani kommer vi därför att testa olika metoder av fotogrammetri för att försöka hitta ett sätt att skapa bra digitala modeller av silverföremålen. Tanken är att arbetet ska utmynna i en gemensam artikel. Ett besök av Magnani är inbokat under våren 2024.

Silverkrage. Foto: Gry H Sivertsen, Silvermuseet

Projektet pågår 2023 och 2024. Än vet vi inte vilka föremål som sameföreningen och enskilda samer vill att vi ska arbeta med. Vi ser verkligen fram mot att tillsammans ge föremålen och samlingen en ännu tydligare roll i dagens samhälle. Vi får kanske anledning att återkomma om detta lite längre fram.

I projektet arbetar forskaren Malin Brännström, konservatorn Matilda Sundström och museiassistenten Gry Helen Sivertsen, som har författat denna text.

Projektet finansieras genom medel från Riksantikvarieämbetet.

Bodenskolan

Förra året förvärvade Norrbottens museum 30 verk av konstnärer från Bodenskolan, en grupp konstnärer som debuterade från 1940-talet till en bit in på 1960-talet. Verken ingick i en större samling tillhörande en man och en kvinna i Boden. Den större delen av samlingen hade gått i arv efter kvinnans pappa som hade ett stort intresse för konst och konstnärer från Norrbotten. Han kände också några av konstnärerna personligen. Genom svärfadern lärde mannen känna några av konstnärerna och utvecklade ett eget intresse för konst, vilket resulterade i att han också förvärvade verk till samlingen.

Bodenskolan bestod av Sven Bohman (1919-2008), Jean Carlbrand (1924-2005), Gösta Hedström (1919-2005), Ingvar Jigrud (1918-1994), Bertil Linné (1913-2000), June Montana Lorentz (1915-2008), Jan Olof Marner (1919-1989), Gösta Näsvall (1918-1989), Hjalmar Rönnbäck (1896-1984), Stig Sandberg (1925-1961), John Thorgren (1918-2000), Rune Wanler (1924-2005), Stig Winnerskog (1930-1994) och Bror Zackrisson (1907-1989). Konstnären Bertil Sundstedt, som skrivit en bok om konstnärerna, framhåller att det inte var en homogen grupp konstnärer. De hade inget manifest och var inte förenade i några speciella tekniker, utan befann sig på samma plats under samma tid och med samma intressen. De förenades i studiecirklar och i gemensamma utställningar samt utvecklades och fann stöd hos varandra (Sundstedt 2018:10-11).

Under 1900-talets första decennier fanns inte riktigt något konstliv i Norrbotten. Konstnärer utbildade sig på andra orter och blev ofta kvar på dessa (exempelvis Johan Helmer Zackrisson, Gustaf Fängström, Allan Fredrik Wallberg, Thage Lundström-Björn, Bert Olls, Arne Olsson, Alf Forslund, Einar Wikström, Gudmar Olovson, Madeleine Edberg Kinnander). Det kom att dröja ända in på 1940-talet innan utställningsverksamheten blev mer kontinuerlig i Norrbotten (Sundstedt 2018:11-13). 1941 uppstod den ideella konstföreningen Bodens Konstgille, som förutom att visa konst även ville anordna tecknings- och målningskurser samt föreläsningar och studiecirklar. Till en början använde Bodens Konstgille nuvarande Elimkyrkan som lokal. 1943 blev Bertil Linné den första konstnären från Boden som ställde ut där och året därpå visade June Montana Lorentz sina verk (Sundstedt 2018:17-18).

Bortsett från föreningslivet så fanns inga konstinstitutioner eller privata gallerier vid tidpunkten. Källarlokaler, skolsalar och motionshallar användes som utställningslokaler och ofta var dessa lösningar tillfälliga eller bristfälliga. Frågan om lokal blev ett ständigt bekymmer och under en period var Bodens Konstgille nedlagt. Under 1980-talet beslutade kommunen att inrätta en kommunal konsthall (Sundstedt 2018:60-61).

Ida Mattsson håller upp ett verk med okänd titel av Stig Winnerskog i Norrbottens museums konstmagasin. Winnerskog var verksam i Boden hela sitt liv och har gjort offentliga utsmyckningar i staden såsom Rörvikskyrkan och Centrallasarettet. Fotograf: Paulina Öquist Haugen

Flertalet av konstnärerna i Bodenskolan var natur- och landskapsmålare. Många konstnärer i Norrbotten har varit knutna till landskapsmåleriet. Sundstedt menar att detta har starka band till Konstnärsförbundets konstnärer som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklade friluftsmåleriet i opposition mot det förhärskande akademiska måleriet. För de mer eller mindre självlärda norrbottniska konstnärerna blev detta stilbildande. Sundstedt särskiljer dock det tidiga 1900-talets landskapsmåleri från Bodensskolans. Det äldre måleriet präglades av nationalromantiska ideal och avbildade gärna landskap som en nationell resurs. I det sentida måleriet var landskapet mer en utgångspunkt för färgskådespelet. Målet var inte avbildningen utan måleriet i sig (Sundstedt 2018:48).

Verket Fjällvatten av Bertil Linné. Hans koloristiska och kontrastrika bilder tilltalade många människor. Han hade många separatutställningar och var verksam i 65 år.  Fotograf: Paulina Öquist Haugen

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Sundstedt, Bertil (2018). Bodenskolan: ”Att leva i tidens ytvatten”. Luleå: Ordfirman