Semestertankar: Är det galenskap eller nyfikenhet som gör att man blir bättre arkeolog?

När ni läser detta har jag semester. Man ska ju aldrig lova saker som man inte ska hålla, så därför lovar jag inte att jag ska undvika alla former av arkeologi när jag är ledig. Det kommer i första hand att bli normala sommarsysselsättningar som jag ser fram emot de närmaste veckorna: God mat och mer tid tillsammans med kärestan. Motorcykelåka, sol och bad och besök hos familj och vänner.Men… jag kommer också kanske att läsa någon arkeologisk artikel och jag kommer att fundera på inlandsisens och Anculussjöns påverkan av det landskap jag för tillfället passerar. Min käresta kommer att få uppleva hur hennes man då och då under utflykterna i Norrbotten och Västerbotten stannar motorcykeln eller bilen för att entusiastiskt peka ut i skogen:

”Ser du, där ligger en boplats som är ungefär XXXX år gammal! Är det inte ett fantastiskt fint ställe?! Ser du hur fint platsen ligger i landskapet. Tänk dig hur havet nådde ända hit upp och hur människorna levde här, boende i…”

Det kan hända att jag/vi stannar till vid arkeologiska utgrävningar som pågår i trakten av Umeå i sommar, och det kan hända att jag/vi besöker kompisar som är arkeologer, eller att kompisar som är arkeologer besöker oss. Semester eller ej, kontakten med andra arkeologer upphör aldrig. Ofta bor det någon efter semestervägen som jag känner från tidigare jobb runt om i Sverige. Arkeologer är trevliga människor som man gärna hälsar på hos för att fika och prata med. Det händer ibland att vi också pratar om annat än arkeologi. Vi byter nämligen ämne när våra respektive börjar himla med ögonen. Eller när de sparkar oss på smalbenen under bordet.

Det är första sommaren som min livskamrat Kristina  kommer att få uppleva detta, och jag hoppas att hon står ut åtminstone ett tag med mina egenheter. (Så småningom kanske hon väljer att stanna i bilen eller vid motorcykeln med en bok, när jag springer omkring i skogen för att titta på boplatser eller gravfält elle någonting annat gammalt och sedan länge övergivet). Men jag lovar att jag ibland ska försöka vara mer som en normal människa för hennes skull.

Ett järnåldersgravfält på Öland innebär en självklar paus i motorcykelåkandet. Foto : Olof Östlund

Ett järnåldersgravfält på Öland innebär en självklar paus i motorcykelåkandet. Men det finns mycket att se i Norrbotten också!      Foto : Olof Östlund

Jag ber härmed om överseende från de människor jag älskar som inte är arkeologer, för min oförmåga att koppla bort mitt yrke från tankarna under semestern. Jag ska förklara varför det är på detta vis:

I början av yrkeskarriären, när man reser land och rike runt för att ta tillfälliga grävjobb, är entusiasmen mycket, mycket stor. Själv reste jag på kvällarna och på helgerna runt i närområdet till den plats som jag bodde på, för att få se så mycket av de arkeologiska sevärdheterna som möjligt. Intresset var inte bara stort, det var också en del av en upplärningsfas. Genom att se så många fornlämningar som möjligt, lär man sig att känna igen dem. Det finns så mycket inom arkeologin som handlar om erfarenhet. De fyra år som jag läste på universitetet var inte tillräckligt för att göra mig till en bra arkeolog. Skickligheten och förmågan att kunna läsa landskap och fornlämningar kommer med åren. Även om jag nuförtiden inte åker ut och tittar på fornlämningar varje helg och kväll, så händer det fortfarande att jag gör det på min lediga tid. Ju mer man ser och lär sig, desto bättre blir man, och lärandet tar aldrig slut. I detta lärande ingår också lyssnandet på andra arkeologer.

På väg mot Nasafjäll. Skrattretande kul att besöka platser som är  arkeologiskt och historiskt intressanta även på fritiden. Olof och Frida illustrerar detta tydligt. Foto: Ronny Smeds.

På väg mot Nasafjäll och gruvan i Arjeplogs fjällvärld som en gång försåg Silbojokks smältverk med malm. Skrattretande kul att besöka platser som är arkeologiskt och historiskt intressanta även på fritiden. Olof och Frida illustrerar detta tydligt. Foto: Ronny Smeds.

Tre lediga arkeologer (Åsa, Frida, Olof) från Norrbottens museum i resterna av ett till 1700-talsgruvan hörande stenhus på Nasafjäll. Foto: Ronny Smeds, arkeolog vid Västerbottens museum (också ledig vid fototillfället).

Tre lediga arkeologer (Åsa, Frida, Olof) från Norrbottens museum i resterna av ett till 1700-talsgruvan hörande stenhus på Nasafjäll. Foto: Ronny Smeds, arkeolog vid Västerbottens museum (också ledig vid fototillfället).

Den dag en arkeolog slutar att lära sig någonting nytt, då är det dags att sluta med yrket. Intresset och viljan att lära sig nya saker gör en arkeolog bättre. Jag jobbade en sommar tillsammans med en arkeolog som hette Lennart Forsberg. Han hade jobbat många fler år än vad jag har jobbat nu. Han sade en sak som jag alltid bär med mig.
”Det enda jag är säker på, är att ju mer jag håller på med arkeologi desto mer förstår jag, hur litet vi egentligen förstår”.

Jag tyckte om det ödmjuka i Lennarts påstående. Vi vet inte allt. Det finns alltid ny kunskap att hämta. Den dag vi tror oss veta allt, kommer vi inte att lära oss någonting mer. Detta faktum gäller inte bara arkeologi och övriga vetenskaper. Det gäller faktiskt hela livet.

Vad ska vi äta idag? Låt oss prova något nytt!
Hur smakar traditionell mat i Kenya, Thailand, Mexico?
Hur smakar traditionell samisk mat?
Hur skaffade man mat förr?
Vad åt man på stenåldern?
Hur smakade stenåldersmaten?
Varifrån kom vi?
Varför finns vi?
Hur är världen skapad?
Vart är vi på väg?

Att vara arkeolog är att vara nyfiken, att vara människa är att vara nyfiken. Nöj dig inte med den kunskap du redan har. Låt oss prova nya tankar.

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund

________________________________

Länkar:

Är du intresserad av Nasafjäll och Silbojokk? Följande länkar visar tidigare blogginlägg om historien kring den gamla silvergruvan och smältverket:

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/04/19/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-ii/

Silbojokk, en fascinerande historia, del II

Nu återkommer jag äntligen till berättelsen om Silbojokk och Nasafjäll som jag påbörjade den 18 januari (se länk nedan). Efter fyndet av silver på Nasafjäll 1634 gick det fort. Redan året därpå började hytta, drivhus, smedja och bostäder att byggas i Silbojokk, den plats som ansågs lämplig för verksamheten. Avgörande för lokaliseringen av hyttan var tillgången till en fors som kunde användas för vattenkraft och att det i omgivningarna fanns skog till timmer och kolningsved. Även närheten till frodiga myrar var viktig för utfodringen av arbetshästarna vid hyttan.På Nasafjäll påbörjades brytningen av malm direkt. På det steniga och kala fjället fanns till en början inga byggnader, så arbetarna sov i vadmalstält och fick skydda sig från väder och vind så gott det gick. Det fanns gott om sten, så husen byggdes till stor del av det. Än idag finns några av husgrunderna kvar relativt välbevarade.

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Behovet av arbetskraft var stort både vid gruvan och vid hyttan och många tyskar rekryterades från bland annat Sala silvergruva, då de hade den kunskap som krävdes för att få hyttan i bruk. Arbetskraft rekryterades även från kustsocknarnas bondebefolkning. Till en början rekryterades gruv- och hyttfolk på frivillig basis och till ”normala löner”, men snart blev det svårt att få arbetskraft. Förhållandena långt uppe i väglöst land var svåra och arbetet tungt. Under några av de första åren bröt sjukdomsepidemier ut och ett flertal arbetare insjuknade. En del så svårt att de fick föras hem till kusten för bättre sjukvård, och andra klarade sig inte alls. Bland annat dog hyttfogden, sex tyska bergsmän och en svensk kolare 1636.

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

De giftiga ångorna som uppstod både vid gruvbrytningen och vid hyttan misstänktes bidra till arbetarnas sviktande hälsa. Även kosthållet, som periodvis var knappt tilltaget och av dålig kvalitet, liksom bristfälliga bostäder bidrog säkert också. Ganska snart myntades uttrycket ”Dra åt Nasafjäll!”, vilket sedan var i bruk under lång tid. Det blev svårt att rekrytera frivillig arbetskraft, så kronan fick hitta andra lösningar. Soldater som rymt från kriget fick fribrev och kustsocknarnas knektar blev befriade från krigstjänst när de kommenderades som bruksknektar till gruvan eller hyttan. Några större valmöjligheter fanns inte. Piteås borgare engagerades också i bergsbruket och på så sätt avlastades staten något gällande ansvar och kostnader för verksamheten.

Med anledning av den dåliga arbetsmiljön inrättades ”skiftarbete”, så att bruksknektarna delades in i två arbetslag som turades om med tre månaders arbete och tre månaders ledighet. På så sätt kunde arbetarna få vila och återhämtning i frisk luft på hemmaplan. Detta ledde dock till ökade personaltransporter mellan kusten och fjällvärlden.
Ett av de största problemen och ett av de kostsammaste momenten var just transporterna mellan fjäll och kust. Oumbärliga för dessa transporter var samerna och deras renar som obehindrat kan färdas på snön. Hästar användes vid kusten och även där var det problematiskt då vägarna som iordningställts inte alltid var farbara med häst och vagn. De så kallade ”håll-lapparna” som var stationerade mellan Silbojokk och Gråträsk rekryterades på treårsperioder från de lokala samebyarna. Förutom skattefrihet fick de betalt i form av mjöl, vadmal, tobak och brännvin.

Trots skattefrihet och relativt bra betalning hade gruvverksamheten negativa ekonomiska effekter för samerna i området. De var fortfarande tvungna att bistå kronan med ”tionde-renar” och många renar som arbetade med transporterna dog på grund av det hårda arbetet i områden med otillräckligt foder. Det hände att dräktiga renvajor tappade sina kalvar av ansträngningarna att dra malmlassen. Allt detta innebar att återväxten i samernas renhjordar minskade.

Arbetet vid Nasafjäll och Silbojokk och slitet med transporterna var i det närmaste ett slavgöra, så det kom närmast som en befrielse när en Norsk/Dansk krigshär kom över fjället och brände ner anläggningarna vid gruvan och hyttan. Med det tog 1600-talets silverdrömmar i Arjeplogsfjällen slut.

Men historien om Silbojokk slutar inte med det. Än finns mycket intressant att berätta om. Det får dock bli en annan gång…

Vid datorn denna april-fredag
/ Åsa Lindgren

Historien om Silbojokk del I: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/

Fridas inlägg om Markbygden och Kristinavägen:
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/03/22/markbygden-och-kristinavagen/