Polletter

En pollett (med två l och två t!) är, enligt uppslagsverk, en myntliknande metallbricka som endast kan användas som betalning för en förutbestämd vara eller tjänst. Sant, men med några undantag, som vi ska få se.

Oklart är däremot ordets ursprung. Eventuellt kommer det från latinets pollet, som betyder den gäller. Men det är också möjligt att ordet kommer från det franska släktnamnet Paulet. Troligast är kanske ett ursprung från det franska ordet poulet, som betyder ”litet brev” eller ”bevis”.

I vår samling finns en hel del polletter av olika slag och från olika tider. De har oftast gjort reklam för olika handelsmän och samtidigt kunnat användas för betalning i hans affär. Pollettliknande metallbrickor har också använts som souvenirer och det är ibland svårt att veta om de också har använts som betalning.

Här nedanför har vi några exempel på polletter från olika håll av världen.

Storbritannien
Den 25:e mars 1843 öppnades världens första (troligen!) tunnel som byggts under vatten, the Thames Tunnel under Themsen mellan Rotherhithe och Wapping. Bygget hade pågått sedan 1825 och hade inneburit tekniska bekymmer, dödsoffer och en mycket hög kostnad. Tunneln är 1 200 fot lång och kostade 446 000 pund, vilket också anges på polletten. Den ska kanske betraktas som en souvenir, men man kan ju också tänkas ha betalat sin tunnelpassage med en pollett? Många liknande polletter kom att produceras med något olika utseende.

Thames Tunnel pollett/amulett. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.
Kolorerad illustration av R.H. Laurie av Thames tunneln från 1830. Tunneln designades av Marc Isambard Brunel, och stod färdig 1843. Originalbild från Science Museum, London.

Science Museum Group. The Thames Tunnel. Coloured aquatint Published 8 Nov. 1830. 1979-656 Science Museum Group Collection Online. Accessed 17 April 2026. https://collection.sciencemuseumgroup.org.uk/objects/co66424/the-thames-tunnel-coloured-aquatint-published-8-nov-1830.

Hall & Allan var ett företag som framför allt sysslade med handel med textila varor i Waterloo House i London. De gav också ut polletter av mässing eller koppar. Dessa polletter användes i handeln, faktiskt ofta för olika typer av spetsar, under 1840-talet. Denna åttkantiga pollett är gjord av mässing.

Vissa polletter är helt säkert souvenirer eller minnesamuletter. Denna kommer från Victorias första år som drottning (1837), och har texten to Hanover, med en satirisk avsikt. Victoria kunde nämligen, i enlighet med den saliska lagen, inte ärva tronen i Hannover, som endast godtog manliga regenter. Tronen gick i stället till hennes farbror, den mycket impopulära hertigen av Cumberland, Ernest Augustus. Personalunionen mellan Storbritannien och Hannover, som funnits sedan 1714 upphörde därmed. Dessa polletter brukar kallas ”Cumberland Jacks” efter farbror Ernest eller Ernst August som han kom att heta i Hannover.

Polletter, Hall & Allan och Cumberland Jack. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Irland
Under slutet av 1700-talet präglades flera serier kopparpolletter, vanligast halfpennies, för användning på Irland. De kom att fungera som en form av nödmynt under en period av brist på officiella småmynt.

En tidig irländsk pollett med gruvanknytning är denna Halfpenny präglad i Dublin mellan 1791 och 1794. Dessa halfpennies utfärdades av Hibernian Mining Company (HMC), där Turner Camac var ordförande. Den stora bristen på officiella småmynt gjorde att många utslitna mynt från andra länder och i andra valutor användes. Men många olika ”Conder Tokens”, ungefär ”Nödmynt”, kom också att präglas lokalt. Polletterna visar ofta en sittande kvinna (Hibernia) som håller en harpa på framsidan och texten ”CAMAC KYAN AND CAMAC HALFPENNY” runt ett monogram (HMC) på baksidan.

Associated Irish Miners’ Arms är texten på en annan serie polletter som präglades i slutet av 1700-talet för ett annat konglomerat av gruvor på Irland. Myntbristen var som sagt allmän så polletterna fick stor spridning. Ja, faktiskt även i Storbritannien.

Här nedan ser vi också en pollett från textilhandlarna (Peter Paul) McSwiney och (George) Delany, som öppnade sin nya affär med moderniteten skyltfönster på Lower Sackville Street i Dublin i maj 1853. Polletten har fungerat som reklam, men den har säkert också gått att handla för.

Polletter från Irland. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Kanada
Också i de brittiska kolonierna var småmyntsbristen stundtals ett stort besvär för handelsmännen. En lösning var att de präglade egna mynt, eller polletter. Så också på Newfoundland, där bröderna Rutherford med affärer i St. John’s och i Harbour Grace var först, på 1840-talet. Deras polletter var gjorda i koppar, men förfalskningar i mässing dök snart upp. Emellertid var myntbristen så stor att även dessa förfalskningar faktiskt blev accepterade som legala betalningsmedel.

I kolonin Quebec bedrev J Shaw sin importfirma. Han importerade metallvaror, vilket vi kan se på pollettens baksida. Där kan vi se en spade, en såg, en (kaffe?)panna, bestick, en tving och ytterligare en såg. Vilket rykte denna importör hade är oklart. Klart är däremot att dessa polletter ibland ansågs vara bedrägliga.

Här finns också ytterligare ett par polletter från Kanada, denna gång franskspråkiga polletter på en sou eller en halfpenny från Montréal i Quebec i nedre Kanada (Bas Canad). Dessa kopparpolletter gavs ut av lokala banker i Montréal under några decennier från 1830-talet.

Polletter med texten ”Ships, Colonies & Commerce” var vanliga i alla de Kanadensiska kolonierna under myntbristens år. Orden kommer från Napoleon Bonaparte som 1811 sade att fartyg, kolonier och handel var de fördelar som Storbritannien hade och som skulle kunna besegra honom till sist. De första polletterna var gjorda i USA och därför hade fartyget som finns på den ena sidan, då en amerikansk flagga. Senare producerades de i Storbritannien och då flaggade man med Union Jack i stället. Polletterna var särskilt populära på Prince Edward Island, förmodligen beroende på att det var där de ibland smugglades in. De andra kolonierna hade sina egna, tyngre polletter med större metallvärde och blev ibland tvungna att förbjuda polletterna från Prince Edward Island.

Polletter från de kanadensiska provinserna. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Australien och Nya Zeeland
Robert Broom Ridler var en slaktare, född i Devonshire, Storbritannien år 1825. 1852 flyttade han till Richmond, som idag är en förort till Melbourne i Australien. 1856 tog han över det slakteri som han arbetade för och drev det sedan vidare under sitt eget namn.

På 1850-talet gjordes så en stor guldfyndighet i Ballarat nära Melbourne. Den guldrush som då inträffade förde bland annat med sig en brist på småmynt. Denna brist försökte de lokala handelsmännen åtgärda med hjälp av egna polletter. Denna pollett av koppar, med värdet 1 penny, är präglad 1862. Den gör förstås också reklam för Ridlers slakteri med gatuadressen, 187 Broom Street, tydligt angiven. Intressantare för oss i Norrbotten idag är kanske den exotiska emun på pollettens baksida.

Här ser vi också en annan pollett från mitten av 1800-talet med en emu på. Och dessutom en känguru. Denna inblick i den australiensiska faunan kommer från Bröderna Flavelle. Herrar Flavelle med kompanjon var optiker och juvelerare och de var verksamma i såväl Sydney som Brisbane i mitten av 1800-talet. Pollettens värde var en penny.

Polletter, Ridler och bröderna Flavelle. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Nya Zeeland lär vara så långt bort man kan komma från Sverige och fortfarande vara kvar på jorden. Så hur denna pollett från Auckland på Nya Zeelands nordö har kommit hit är svårt att föreställa sig. Mark Somerville var i alla fall en grosshandlare verksam där fram till sin död 1901. Hans butik fanns kvar under en lång tid och var så pass välkänd att avstånd ofta angavs med den som utgångspunkt. Polletten har årtalet 1857.

Pollett från M Somerville. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

USA
Här ser vi en pollett från H Grossman som var en handelsman i New York, ofta förknippad med varor som paraplyer och promenadkäppar. Under 1830- och 1840-talen var tiderna svåra i USA och många affärsmän gav ut så kallade ”Hard Times Tokens”. Dessa fungerade dels som reklam för bolaget, men kunde också användas för inköp i detsamma. De svåra tiderna berodde till stor del på presidentens, Andrew Jacksons, aversion mot den amerikanska centralbanken. Déjà vu, någon?

Pollett från H Grossman. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Här är ytterligare en Hard Times token. Denna kommer från New York år 1837. Den tempelliknande byggnaden som vi ser på polletten och på bilden här nedan kallades för the Tontine building eller Merchants exchange (börsen). Den låg förstås på Wall Street men förstördes i den stora stadsbranden år 1835. Varför börshuset fick namn efter en tvivelaktig variant av livförsäkringar är oklart?

Pollett, the Merchants Exchange. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.
Merchant’s exchange, New York, Wall Street 613.
Bild från https://garystockbridge617.getarchive.net/media/merchants-exchange-new-york-wall-street-613-76d36f
Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication (”CCO 1.0 Dedication”)

Sverige
Det statliga Riksgäldskontoret har också gett ut (mynt)polletter under åren 1799 – 1802. Avsikten med dessa var att de skulle fungera som vanliga skiljemynt och orsaken till att de gavs ut var, återigen, en allmän brist på sådana. Valörerna var ½ och ¼ skilling Riksgälds och utformningen var både enkel och tydlig. Bristen på vanliga skiljemynt berodde på att inga sådana hade präglats sedan 1778! Uppehållet berodde i sin tur på Gustav III:s myntreform 1777. Den ”normala” myntpräglingen kom åter i gång 1802.

Denna oreda ledde till att Sverige under en tid hade tre olika valutor med olika värden, Riksdaler Riksgälds, Riksdaler Specie och Riksdaler Banco. På 1830-talet motsvarade 1 riksdaler specie, 2 2/3 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgälds.

På den ena polletten kan vi se ett hål. Det var nämligen ett vanligt sätt att göra ett halssmycke. Receptet? Ta en spik och slå ett hål i ett mynt med hjälp av den, knyt ett snöre i hålet och trä din skapelse om halsen! Skadar förstås inte om du putsar myntet först.

Riksgäldspolletter. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

En förebild för utformningen av Riksgäldskontorets polletter lär ha varit Stora Kopparbergs polletter. I Falun och dess gruvor hade polletter brukats ända sedan 1628, fast då var de gjorda av näver. Polletter av koppar slogs sedan i Avesta mellan 1719 och 1791. De hade dessutom en nationell status. De gick alltså att använda utanför Bergslagets domäner, även om de saknade valör och var mycket lättare (=innehöll mindre metall) än Riksbankens mynt.

Stora Kopparbergs polletter. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Den äldsta polletten i vår samling kommer från Kengis bruk utanför Pajala.

De holländska bröderna Abraham och Jakob Momma anlade vid mitten av 1600-talet ett järnbruk (senare kopparbruk) i Svappavaara i nordligaste Lappland. Som många andra bruk använde man sina egna polletter i den egna handelsboden. Kengis producerade tidigt såväl polletter, som riktiga mynt (plåtmynt mellan 1675 och 1693), men faktiskt också sedlar. Få polletter är kända idag, något färre mynt och inga sedlar överhuvudtaget

Polletterna stämplades med en springande ren och båda brödernas initialer AIM – för Abraham och Jakob Momma. De adlades år 1669 med namnet Reenstierna och använde därefter initialerna AIR.

Denna pollett är på 20 öre och har ett instämplat löpnummer. Sådana polletter präglades åren 1660 (2 560 ex) och 1666 (8 232 ex). Idag finns det kvar 17 kända exemplar. En nyutkommen bok (2024) behandlar Kengis produktion av betalningsmedel för den som vill veta mer. Polletter, sedlar och plåtmynt från Kengis bruk – en svensk-finsk numismatisk studie av Yrjö Hyötyniemi.

Pollett från Kengis. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Polletter har varit särskilt lämpliga för lokaltrafik. Polletten är helt enkelt en förbetald biljett. Här är en biljett/pollett från Stockholms Ångslups AB. En ångslup var ett mindre fartyg som ofta användes för lokaltrafik. Lokaltrafik var vanligt i Stockholm innan spårvagnsnätet var utbyggt och busslinjerna etablerade. Dessa polletter var oftast tillverkade i mässing.

Pollett, Ångslupsaktiebolaget. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Men också här i Luleå har man använt sig av polletter för att färdas kollektivt. LLT:s föregångare, Hurtigs Omnibus AB använde sig av dessa polletter för transporter till de olika stadsdelarna, som Svartöstaden eller Skurholmen.

Busspolletter, Hurtigs omnibus AB. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Vi har sett att decennierna runt år 1800 kännetecknades av en brist på små- eller skiljemynt, det vill säga mynt av små valörer. Denna brist fanns i många länder, inte minst i de brittiska kolonierna. Bristen på dessa mynt hade flera orsaker, bland annat den industriella revolutionen som också innebar en övergång från en bytesekonomi till en penningekonomi. Befolkningstillväxten och därmed, behovet var också betydande. Staten kunde eller ville inte tillgodose det ökade behovet av mynt. Till råga på allt var det inte ovanligt att metallvärdet i dessa mynt var högre än det påstämplade värdet, varför det var vanligt att smälta ner dem. Men det fanns också politiska skäl till oviljan att producera mynt.

Denna myntbrist kanske är en orsak till att dollar blev den amerikanska valutan. Det var nämligen vanligt att använda mexikanska, det vill säga spanska, dólarmynt redan före 1776. Detta på grund av den allmänna bristen på brittiska mynt.

Vad gör då alla dessa polletter från fjärran här på vårt museum och hur har de kommit hit? En gissning är att det kan ha att göra med den flitiga sjöfarten med Norrbottniska fartyg under 1830- och 1840-tal. Mary-Anne från Luleå gick till exempel till Australien redan 1839 (och sedan till Chile och runt hornet!).

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Från Kengis och Melderstein till LKAB – den långa vägen genom Norrbottens industrihistoria  

Det finns landskap som bär sin historia öppet, nästan demonstrativt, i monument och stadssilhuetter. Och så finns det landskap där historien ligger lagrad i marken, i övergivna dammvallar, i igenväxta transportleder, i grunder som knappt längre syns. Norrbotten tillhör den senare sorten. Här måste man lära sig att läsa spåren. 

Den som idag ser gruvorna, malmtågen och stålverket i Luleå förknippar gärna regionen med modern industri och med LKAB. Men malmens historia i norr är äldre än så. Den är äldre än järnvägen, äldre än storskalig brytning, äldre än de samhällen som vuxit fram kring gruvorna. Den sträcker sig tillbaka till en tid då allt ännu var osäkert, experimentellt, och ofta dömt att misslyckas. 

Men misslyckanden är också historia. Och ibland är de mer formande än framgångar. 

Under 1600-talet framstod norra Sverige som ett rum av möjligheter, ett framtidsland och ett svenskt Västindien. Det var ett landskap som ännu inte fullt ut integrerats i rikets ekonomi, men som samtidigt lockade med löften om rikedomar. Malm hade påträffats på flera platser, det fanns silver, koppar och järn i bergen. Skogarna var vidsträckta. Vattnet kunde driva maskiner. I denna kombination av naturresurser och politiska ambitioner föddes en vision: att skapa industri i det som ännu saknade både infrastruktur och etablerade samhällen. 

Kengis bruk var ett av de mest ambitiösa uttrycken för denna vision. Här försökte man göra det som i efterhand framstår som en förbluffande modern tanke – att organisera naturresurser, teknik, arbetskraft och handel till ett sammanhängande produktionssystem. Malm skulle brytas i inlandet, smältas och bearbetas vid Torneälven, och sedan föras vidare ut i världen. Det var en vision om industriell helhet i ett landskap som ännu inte var redo att bära den.

Kengis fors och bruksherrgård. Tid: 1925-1930.
Fysiskt original från Haparanda kommun med accessionsnummer 1978:342. Foto: MIa Green. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2023:542.

Transporterna var långsamma och osäkra. Energin begränsad. Kunskapen ofullständig. Kapitalet otillräckligt. Bruken kämpade, expanderade, förföll och försvann. Men deras närvaro förändrade ändå landskapet. De skapade vägar där inga vägar funnits, bosättningar där få, om ens någon, tidigare bott permanent, erfarenheter där ingen tidigare haft erfarenhet. De lärde människor att tänka industriellt i ett territorium som dittills varit något annat. Försökens geografi. 

När Kengis och Torneverken så småningom förlorade sin betydelse var det inte slutet på berättelsen. Det var snarare en förflyttning. Tyngdpunkten i den industriella verksamheten rörde sig, sökte nya platser, nya lösningar. Under 1700-talet framträder Meldersteins bruk i Råneälvens dalgång som ett nytt centrum i denna rörelse. 

Här förädlades järnmalm från Gällivare, långt innan dessa malmfält blev synonymt med storskalig gruvdrift. Här organiserades produktionen i samspel med skogen, vattnet och de människor som gradvis bosatte sig i området. Industrin blev inte bara en ekonomisk aktivitet utan ett sätt att forma territoriet. Bosättningar anlades, resurser strukturerades, landskapet fick en ny funktionell geografi. 

Meldersteins herrgård. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv, bildnummer 2013000700019.

Det som förenar Kengis och Melderstein är därför inte bara att de var bruk, utan att de var försök att skapa ordning i rymden. Att göra det perifera produktivt. Att omvandla avstånd till sammanhang. Och just där ligger deras historiska betydelse. Den långsamma förståelsen. Det tog tid att förstå vad som egentligen krävdes för att industri i norr skulle bli bestående. Det krävdes mer än malm. Mer än vilja. Mer än enskilda entreprenörer. Det krävdes system. 

Transporter som fungerade året runt. Energi i stor skala. Teknik som kunde hantera malmens egenskaper. Kapital som tålde långa tidshorisonter. Institutioner som kunde reglera och stödja verksamheten. De tidiga bruken var platser där denna insikt växte fram, steg för steg, ofta genom nederlag. De var laboratorier i historisk mening. Platser där möjligheter prövades och begränsningar blottlades. 

När järnvägen till slut drogs genom landskapet under 1800-talets slut var det därför inte en isolerad innovation. Den var svaret på ett problem som identifierats i mer än tvåhundra år. När vattenkraften exploaterades och metallurgin utvecklades var det lösningar på hinder som länge varit kända. Industrialiseringen i Malmfälten blev möjlig därför att landskapet redan hade tänkts industriellt i generationer.

Byggnation av malmbanan under början av 1900-talet. Banktipp i trädgränsen mellan Kopparåsen och Vassijärv. Foto: Carl Gustaf Blomqvist. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:148

I detta perspektiv framträder LKAB inte som början utan som mognad. Inte som ursprung utan som konsekvens. När malmbrytningen i Kiruna och Malmberget industrialiserades kring sekelskiftet 1900 sammanföll för första gången alla de förutsättningar som tidigare saknats. Infrastruktur, teknik, kapital och organisatorisk erfarenhet möttes i ett fungerande system. Malmen kunde brytas, transporteras och exporteras i en skala som tidigare varit otänkbar. Det var inte en plötslig revolution. Det var en långsam syntes. 

Under 1900-talet fördjupades denna syntes ytterligare. Gruvor, järnvägar, hamnar, vattenkraft och stålindustri bands samman i ett komplext nätverk där varje del var beroende av de andra. Landskapet blev ett industriellt system i full skala, ett sammanhängande flöde av energi, material och arbete.  

Porjus kraftstation under uppbyggnad. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:788.

Det som ibland beskrivs som ett teknologiskt megasystem har därför djupa rötter. Det växte inte fram ur tomma intet. Det är resultatet av en historisk process där varje generation lämnat efter sig strukturer som nästa generation kunnat bygga vidare på.  Samma framtid, igen.  

Idag talar man åter om Norrbotten som ett framtidsland. Den gröna industriella omställningen, fossilfri stålproduktion och nya investeringar beskrivs ofta som något utan historiskt motstycke.Men känslan av att stå inför en ny början är inte ny. Den har funnits här förut. 

Redan på 1600-talet trodde man att de mörka bergen i norra Sverige skulle bli en källa till nationell rikedom. Regionen framstod då, liksom nu, som ett rum där framtiden kunde ta form. Skillnaden är kanske bara att vi idag ser längre bakåt och därför bättre kan förstå hur djupt denna framtid är förankrad i det förflutna. 

Om man rör sig genom landskapet idag – längs Torneälven, genom Råneälvens dalgång, över de gamla transportlederna – framträder historien inte som en serie avbrott utan som en sammanhängande rörelse. Kengis, Melderstein och LKAB är inte separata kapitel. De är olika skeden i samma berättelse. 

Det är därför ruinerna efter de tidiga bruken inte bör ses som rester av något som försvunnit. De är fundament. De är början på ett sätt att tänka, organisera och forma landskapet som fortfarande pågår. 

Malm bryts fortfarande. Energi mobiliseras fortfarande. Infrastruktur byggs fortfarande. Framtiden projiceras fortfarande in i detta nordliga territorium.  

Historien i Norrbotten är inte bara lång.  

Den är kontinuerlig. 

Och kanske är det just detta som är det mest karakteristiska draget hos landskapet: att varje ny industriell epok inte ersätter den föregående, utan växer ur den – lager på lager, som malm i berget. 

/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet