Silbojokk och den svenska gravrätten

På förekommen anledning tar jag nu tag i ett ämne som jag funderat på i flera år. Det gäller den svenska gravrätten. Att jag funderat på det en längre tid har sin grund i våra undersökningar av ödekyrkogården i Silbojokk. I dagarna har Silbojokk figurerat i radio och uttalanden om gravfrid och återbegravning har hörts. Här kommer ett litet inlägg på detta tema.

Först en kort tillbakablick och introduktion till platsen och omständigheterna. Silbojokk etablerades som ett litet brukssamhälle med start 1635, då malmen från Nasafjälls silvergruva började bearbetas. En präst stationerades på platsen, dels för att sörja för hyttarbetarnas själavård och dels för att missionera bland samerna i området. Förhoppningarna på silverfyndigheten var stora och Silbojokk var en tid en egen församling. Kyrka och kyrkogård anlades på platsen.

Gruvverksamheten blev aldrig lönsam, den avslutades efter ett anfall av en dansk/norsk krigshär 1659. Den kyrkliga verksamheten fortsatte i över hundra år efter det, trots att både samer och präster tyckte att Silbojokk låg avsides. 1770 övergavs Silbojokk och kyrkogården lämnades öde.

När Sädvajaures vattenkraftsdamm skulle höjas på 1980-talet utfördes arkeologiska undersökningar i Silbojokk. De anläggningar som hörde till hyttan undersöktes. Trots att man visste att en kyrka och kyrkogård funnits på platsen kunde den inte hittas. Jag förebrår inte de arkeologer som utförde de undersökningarna, de gjorde ett fantastiskt jobb! De försökte med de medel de hade, men förutsättningarna var emot dem. Dels blev de förvillade av den muntliga traditionen och dels hindrades de av markens obarmhärtiga natur. Alla rötter från den snåriga björkskogen med kraftig undervegetation gjorde att det var svårt att undersöka området.

Silbojokk_1984

Pågående undersökning av hyttans anläggningar i Silbojokk 1984. Kyrkogården låg på andra sidan bäcken, till höger i bild (troligen strax utanför bilden). Okänd fotograf.

Jag menar att de förvillades av en muntlig tradition för att de lade mycket tid på att undersöka mer recenta lämningar i form av en husgrund och en kåta. Detta på grund av att de låg på en udde som kallas Kyrkudden. Enligt traditionen var det där kyrkan skulle ha legat. Denna udde blev dock till först efter det att dammen byggdes och vattennivån i sjön höjdes. En kartering från 1947 (efter dammens tillkomst) visar att det då inte fanns någon udde vid Silbojokks utlopp i sjön. Kyrkudden bör således ha fått sitt namn först efter den första höjningen av dammen på 1950-talet.

Silbojokk_Kartering_1947

Skiss av Silbojokk utförd 1947, innan den första höjningen av dammen. 1. Privat stuga. 2. Grundrester, kyrka? 3. Grundrester, bostad? 4. Grundrester? 5. Grund efter hytta? 6. Rester efter dammbyggnad. 7. Område täckt av slagg. 8. Ängsmarker, f.d. bostadsområde?

Hade de tittat lite närmare på bergmästare Hans Philip Lybeckers karta från 1638 hade de kanske letat lite mer i området där kyrkogården är inritad på den kartan. Visst är den översiktlig, men det framgår i alla fall att kyrkogården inte ligger vid bäckens utlopp.

Silbojokk_1638_Lybecker_Utsnitt

Utsnitt av karta över Piteå silverbruk vid Silbojokk. Upprättad av Hans Philip Lybecker den 15 mars 1938. Kyrkogården ligger strax bakom hyttan. Originalkartan förvaras vid Riksarkivet.

Det där var nog en liten förebråelse ändå, men inte illa ment, vi skulle antagligen ha gjort precis likadant. Det som är märkligast är det beslut som togs av Länsstyrelsen efter undersökningarna på 1980-talet. Hur kunde exploatören få tillstånd att höja dammen trots att kyrkogården inte hittats? Och varför agerade inte svenska kyrkan vid den tiden för att rädda ödekyrkogården i Silbojokk? Den riskerade att dämmas över trots att den inte var undersökt, något som vi får hantera konsekvenserna av idag. Vi har en mycket stark gravrätt i Sverige. Varför använde man inte den rätten då, för att rädda Silbojokks församlingsmedlemmar från sitt öde – att spolas ut i Sädvajaure?

2014_177_020_Översikt_uo_Kyrkudden

Vy över Sädvajaure, från Silbojokk. Till vänster ses den så kallade Kyrkudden och hitom de två röd-vita markeringskäpparna ligger resterna efter kyrkan. Foto: Sara Hagström-Yamamoto, Norrbottens museum, 2014, CC BY

Nu vill jag titta lite närmare på den svenska gravrätten. Efter att ha läst på Svenska kyrkans hemsida och även gått igenom begravningslagen så kan jag sammanfatta det såhär: gravrätten i Sverige gäller generellt i minst 25 år från senaste begravning, om inte någon gravrättsinnehavare gör anspråk på gravplatsen. En förutsättning för att gravrätten ska gälla är även att gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Vad som händer med en grav efter det framgår inte. Antagligen beror det på hur mycket plats det finns på kyrkogården i övrigt.

Att diskutera den nu gällande svenska gravrätten i detta sammanhang är egentligen helt felaktigt. Begravningsplatsen i Silbojokk övergavs av kyrkan 1770 och är idag en ödekyrkogård som faller under kulturmiljölagens skydd. Jag brukar säga att Silbojokk har hamnat i ett juridiskt vakuum i och med att exploatören inte längre är skyldig att stå för de arkeologiska kostnaderna. Detta på grund av att de arkeologiska undersökningar som gjordes inför senaste höjningen av dammen godkändes och ansågs tillräckliga för att tillåta att området exploaterades. Men det är faktiskt inte ett juridiskt vakuum. Det är bara kostnadsansvaret som har förflyttats. Det ansvaret ligger nu hos staten.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt mig från början, men jag har i alla fall fått lära mig lite mer om den svenska gravrätten. Silbojokk är en komplex kulturmiljö med många komplexa frågor att hantera, och ingen vinner på att försöka förenkla det som är svårt. Framför allt går det inte att tillämpa en nutida begravningslagstiftning på en kyrkogård som övergavs för nästan 250 år sedan och som skyddas av kulturmiljölagen.

Då detta är årets sista blogginlägg passar jag på att önska alla ett Gott nytt år!

// Åsa Lindgren
Norrbottens museum

2019 års undersökning i Silbojokk

Så var det dags att lämna en liten rapport från årets undersökning i Silbojokk. Återigen kan vi konstatera att det sällan blir som det var tänkt. Som omväxling blev vi överraskade på ett annat sätt, jämfört med tidigare år.

Det började med att jag kontaktade vår båtskjuts, för att höra om han kunde köra oss över sjön, som han brukar. Det var vid mitten av maj och isen låg fortfarande på Sädvajaure. För att stilla min nyfikenhet om vattenståndet så kontaktade jag även Skellefteälvens vattenregleringsföretag. Det var jättelågt vatten, efter en mycket torr sommar. Vattenståndet var som högst när vi lämnade Silbojokk förra året. Det är tråkigt att höra att vi hade kunnat fortsätta våra undersökningar hela sommaren. Men, det är ju inte bara vattnet som sätter gränserna utan även ekonomin och vår övriga planering.

För årets undersökning planerade jag för att vara på plats ytterligare en vecka längre än vi brukar. Detta eftersom det har varit möjligt de senaste åren, då vattnet inte stigit så fort. Förhoppningen var att det skulle gälla även i år. Fram till bara någon vecka innan vi skulle börja fältarbetet såg det bra ut. Det var nästan risk för att det var för lite vatten, eftersom kraftverket kördes. Det var en kall vår, så det behövdes el! Plötsligt slog det om och blev högsommarvärme – under några dagar det var 28 grader varmt i Jutis som ligger mellan Arjeplog och Silbojokk. Dammen stängdes och smältvatten började forsa ner från fjällen.

När vi så kom till Silbojokk för att påbörja arbetet hade vattnet stigit så mycket att det nästan låg på samma nivå som när vi lämnade platsen förra året. Hjälp tänkte vi – hur ska det här gå? Som tur var hade värmen försvunnit och temperaturen var mer normal för årstiden. Det vill säga omkring 0 grader på natten och upp till + 10 mitt på dagen, om det var soligt.

Ambitionen för årets undersökning var att undersöka alla kvarvarande gravar och avsluta vårt arbete i Silbojokk. Vi trodde att det skulle vara möjligt utifrån de senaste årens resultat och förutsättningar. Arbetet påbörjades med att rensa fram de gravar vi misstänkte fanns utifrån förra årets undersökning. Det visade sig stämma – vi kunde ganska snabbt lokalisera två gravar.

Vi började även rensa en yta som vi inte tidigare undersökt annat än med ett mycket smalt sökschakt. Det var området närmast öster om kyrkan. Där hade sökhunden Fabel markerat för gravar 2016, så vi misstänkte att vi skulle hitta gravar där. Det kändes angeläget att ta tag i denna yta, då den ligger lågt och närmast sjön. Vi tog upp ett nytt sökschakt för att se om det gick att följa marklagren från kyrkans syllstensrad och ner för slänten mot vattnet. I detta område fanns ett torvlager under ett ganska tjockt lager svallgrus. Vi behövde ta reda på om det var den ursprungliga markytan som var intakt, eller om marken även här var ursvallad och därefter överlagrad med torv.

Strand med stenar och grus. Foto

Ytan närmast öster om kyrkogrunden (utanför bilden) rensad på svallgrus. Tvärs igenom ytan har ett sökschakt tagits upp. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

För att hålla koll på vattenflödet lite mer exakt än det vi kunde se från dag till dag så mätte vi vattenståndet. Den 12 juni låg sjöstranden på 470,31 meter över havet. Ett dygn senare var höjden över havet 470,75 meter och två dygn senare 470,90 meter. Den 17 juni låg den på 471,95 meter över havet. Utifrån det gjorde jag en prognos för att se hur länge vi skulle kunna vara kvar innan undersökningsområdet svämmade över. Det var en nedslående prognos, men vi jobbade på med förhoppningen om att vattenflödet skulle återgå till det normala. Då skulle vi kanske kunna jobba hela den planerade tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det mörkbruna torvlagret nästan helt bortrensat inom ytan öster om kyrkogrunden. Nere till höger i bild är den misstänkta graven, med flata stenhällar ovanpå. Foto: Ylva Bäckström, Norrbottens museum, CC BY

Marklagren i sökschaktet öster om kyrkan såg intressanta ut och det kom en del fynd. Vi beslutade att undersöka hela den rensade ytan för att verkligen förvissa oss om vad den innehöll. På platsen för en sökhundsmarkering såg det även ut som en grav täckt med flata stenhällar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Markus och Ylva undersöker ytan närmast öster om kyrkogrunden. Till vänster i bild är en förmodad grav övertäckt med plastsäckar i väntan på undersökning. I bakgrunden är dumphögen med jord som grävts bort från ytan. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Markus tog sig an den förmodade graven. Det såg lovande ut, med en tydlig skillnad mellan färgningarna i jorden, som en nedgrävning. Vid undersökningen kom det dock bara ännu fler flata stenar tätt intill varandra. Det var ett stenblock som spruckit i skivor. Helt naturligt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den förmodade graven med stenhällar, vid pågående undersökning. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Även norr om kyrkogrunden var ett torvlager som vi behövde undersöka närmare. Var det den ursprungliga markytan, med helt intakta gravar under? Sökhunden Fabel hade markerat också i detta område, så det var mycket angeläget att utvärdera.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma och Lars rensar torvlager norr om kyrkogrunden. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De fynd som påträffades i detta område bestod av spik, ben och glas. Benen var både brända och obrända samt från både människa och djur. Troligen var det dessa mänskliga ben som Fabel reagerat på, för när vi undersökte ytan vidare fanns där inte någon grav. Det var ju bra, för norr om kyrkan ska det ju helst inte finnas begravningar.

Innanför kyrkogrunden rensade vi fram ytor som vi delundersökt 2005. Då fick vi lägga igen ytor där vi misstänkte att det fanns fler gravar, som vi inte hade tid att undersöka. Igenläggningen med markduk, sten och jord har legat kvar relativt bra och ytan är delvis skyddad från erosionen av kyrkogrunden. Därför har vi låtit den ligga orörd fram till nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lodfoto över ytan innanför kyrkogrunden. Längst ner i bild är kyrkans östra syllstensrad och till höger i bild är den norra syllstensraden. Mitt i bild ses en profilbänk från undersökningarna 2005. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Ganska snart hittade vi en ytlig grav alldeles innanför kyrkans norra syllstensrad under ett kompakt lerlager. Inom ytan syntes även ett par tydliga nedgrävningar. I en av dem låg inrasat material och fynd av bränt glas och kol som kommer från de eldhärjade kyrkorna. Denna grav är alltså så gott som intakt och inte ursvallad som de flesta andra gravar i Silbojokk.

En av de gravar vi undersökte 2005 i norra delen av denna yta var också ovanligt intakt. Den syntes till att börja med som en nedgrävning som vi började undersöka. Vi var vana att rester av kistor och skelett kom ganska snabbt, eftersom övre delen av gravarna eroderat bort. Men så var det inte med den här graven.  Vi grävde och grävde tills vi hade en badkarsformad grop. Till slut började det komma trästrimmor efter kistan och strax därefter även de mänskliga kvarlevorna. Då var vi nästan nere på en halvmeters djup under markytan. Tyvärr kunde vi inte undersöka graven i sin helhet då. Den fortsatte in under en profilbänk vi sparat tvärs över ytan. Fotänden av graven fick vi således lämna för att inte underminera profilbanken.

Nu i år fick vi äntligen tillfälle att undersöka resten av graven. Men det ville sig inte riktigt denna gång heller. Eftersom att graven var så djup och vattennivån i sjön stigit så mycket började vatten sippra in genom gravens väggar när vi kom ner en bit. Vi lyckades komma ner till en strimma av kistan, men sedan fick vi ge upp. Graven blev bokstavligt talat till ett vattenfyllt badkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lars har påbörjat igenläggning av undersökta ytor. Foto: Ylva Bäckström, Norrbottens museum, CC BY

Vi insåg att vi än en gång skulle få åka ifrån Silbojokk utan att kunna avsluta med gott samvete. När det var två veckor kvar av undersökningen fick vi börja att lägga igen våra upptagna schakt och se till att de ytligt liggande gravarna undersöktes.

Bedrövelse! står det i fältdagboken för den 2 juli. Det var vad som mötte oss när vi kom tillbaka denna tisdag. Bedrövelsen började egentligen redan torsdagen innan. Då var vädrets makter emot oss och vi kunde inte åka över sjön på grund av för hård vind. Väderprognosen visade liknande vindar flera dagar framåt. Vi beslöt oss för att ta helg.

När vi sedan var på väg tillbaka på tisdagen såg vi redan från båten att det inte såg bra ut. Vi såg de vita sandsäckar vi använder för igenläggning och stabilisering av undersökta ytor. De låg alldeles i vattenbrynet. När vi kom närmare såg vi att stora delar av undersökningsytan låg under vatten. Även två av de gravar vi höll på att undersöka.

20190702_083331

Från båten såg vi redan på långt håll att det inte var mycket kvar av stranden i Silbojokk. Vattnet nådde upp över vår undersökningsyta och de framrensade gravarna. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Vi gjorde tappra försök att bygga upp en vall av sandsäckar och sedan ösa vattnet från gravarna.Vi lyckades så pass att huvudänden som ligger högst, kom ovanför vattenytan. Vi kunde åtminstone omhänderta tänderna från dessa gravar. Tur i oturen var att resten av gravarna var dåligt bevarade. De innehöll inte ben som gick att ta in.

Det fortsatta arbetet ägnades åt igenläggning så gott det gick. Det var tur att några av oss hade höga stövlar, för ytorna låg som sagt redan under vatten.

Det var med en större sorg än vanligt som vi lämnade Silbojokk detta år. Dels för att vi misslyckats med ambitionen att omhänderta de gravar som fanns kvar. Dels för att igenläggningen inte blev så bra som den borde. En tredje faktor är att vi inte vet när vi kommer tillbaka igen.

Vid tangentbordet denna gång
// Åsa Lindgren