En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.

Strömsund – en del av Meldersteins bruk

I Strömsund utanför Råneå finns resterna efter en masugn som tillhört Meldersteins bruk. På platsen finns även andra brukslämningar såsom grunder efter smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, rostgropar, malmhögar, brukskontor och varvsplats.

Ur Plageman

Avritad av Tommy Norén hösten 1964 ur Plagemanns Resor i Norrland. 1.Masugnen, 2. Det stora kolmagasinet, 3, Två magasin, 4. Gårdskomplex, 5. Fotqvarn, 6. Gårdskomplex, 7. Troliga arbetarbostäder.

Strömsunds masugn tillhörde Råneådistriktet/Meldersteins bruk av vad som senare kom att kallas för Gällivareverken. Gällivaremalmen upptäcktes antagligen någon gång under 1600-talets senare hälft, men enligt uppgifter så nämns Gällivare malmfält officiellt under benämningen Illuavre först i 1704 års bergmästarrelation. Carl Thingvall, löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente, fick den 24 mars 1738 tillstånd och privilegium att anlägga en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Samma år överlät Thingvall sina privilegier till bruksdirektören Abraham Steinholtz och Jonas Meldercreutz, som senare blev professor i matematik vid Uppsala universitet. Namnet på bruket har helt enkelt skapats genom en ihopslagning av personnamnen Meldercreutz och Steinholtz. De inledde sin verksamhet med etableringen av Meldersteins bruk, men grundade även masugnen i Strömsund då kapaciteten i Melderstein inte var tillräcklig. Steinholtz flyttade dock till Kengis år 1744 varvid Meldercreutz stod som ensam ägare till Meldersteins bruk och Strömsunds masugn.

Karta 1790

Charta öfver the Ägor hvilka höra under Strömsunds Masugn uti Västerbottens län och Råneå Sockn. Upprättad år 1790 af L. Bergner. Beskrifning: 1. Anders Anders Gärdan skarp och stenig hård vall, 2. Gärdan vid träsket dels Åker och dels Lägdslag, 3. Qvarnhusgärdan mager på sandjord, 4. Masmästargärdan dito, 5. Dito mindre sandig mer växande, 6. Fieters Gärdorna dito dito, 7. Kyrko Gärdan nyligen inhägnade och ännu ej arbetade, 7a. Dito utom skillnaden på Rånbyns mark, 8. Dito gifver Lägdhö, 9. Små och onyttig Skog till vedbrand tjenlig, på stenig mark, 10. Alldeles kalt och onyttigt Bergland. a, Masugn. b, 2ne Smedior Kohlhus. c, Smedior. d, Järn och Spannmåls Bodar. e, Betjenlinshus. f, Damn. g, Qvarn…r. h, Skjepsvarf. i, Material Bod. k, Baspanna. 1, Skjepsskrifvare Contoir och Bod. L. Bergner

Strömsunds masugn anlades år 1744 vid Dynästräsket/Dönträsket utanför Råneå och startades upp året därpå. Att masugnen kom att anläggas i Strömsund beror på att där dels fanns en skyddad hamnplats och en bäck med vattenföring och fallhöjd nog till att driva masugnen. Dels var Strömsund lokaliserat i närheten av tätbefolkade områden där det fanns arbetskraft. Genom att anlägga en damm vid Dynästräskets utlopp var det möjligt att nyttja vårfloden maximalt och vattenkraften till bruket löstes genom att leda bort vatten från den närbelägna bäcken. Träsket låg drygt 6,5 m högre än vattenytan i havsviken intill masugnen. Från den byggda dammen fanns två utflöden. Genom det norra utflödet leddes vattnet till kvarnen och genom det södra utflödet leddes vattnet ut i en ca 155 meter lång grävd kanal som ledde vattnet ned till masugnens ränna. Hyttan i Strömsund var en så kallad mulltimmerhytta, med en grund av stenar och en timring ovanpå. För att öka hettan i ugnen anlades träbälgar som pumpade luft in i ugnen, drivna av ett timrat vattenhjul. Nedanför masugnen fanns bokaren/bokhuset/stamphuset där malmen slogs sönder till mindre stycken innan den förflyttades till smältugnen. Innan malmen hamnade i bokhuset rostades malmstyckena i rostgropar för att driva ut svavel, kolsyra, vatten och arsenik.

vattenhjul

Skiss av vattenhjul, av Tommy Norén.

blåsbälg

Skiss av blåsbälg, av Tommy Norén.

Dammen

Skiss över dammen, av Tommy Norén.

Med hjälp av ren och ackja fraktades malmen från Gällivare 11 mil ner till sjön Degerselet. Varje ackja lastades med 12-15 lispund, vilket motsvarar drygt 102-127 kg. Vid Degerselet vägdes malmen och fraktades sedan resterande sex mil med hjälp av hästar ner till masugnen i Strömsund. Ofta hände det dock att samerna fick köra även denna sträcka. Dessutom fraktades malm sjövägen från Mellansverige och lossades i den närbelägna hamnen. Hamnen nyttjades såklart också till att skeppa de färdiga järnvarorna som producerats vid Meldersteins bruk.

På grund av de långa transporterna var Meldersteins bruksrörelse inte speciellt lönsam. Bruket, som hann byta ägare ett flertal gånger (däribland Samuel Gustaf Hermelin, Carl XIV Johan och Oskar I), var i bruk fram till 1831. Under åren som masugnen var i gång producerades totalt 30 815 skeppund tackjärn, vilket motsvarar omkring 5 238 ton.

Illustrerad tidning N:0 3, Stockholm den 20 januari 1866, finns en beskrivning av Strömsund och masugnen:

”I Råneå socken, en half mil norr om dess kyrka, vid allmänna landsvägen ligger Strömsund, ett egentligen oegentligt namn, emedan den förbiflytande bäcken knappast kan anses lemna ens rakvatten nog åt ställets innevånare.”

”Efter flera ’dyrbara’ undersökningar om fördelaktigaste platsen för Gellivare-jernvägens beröring med hafvet, var detta stället länge ansedt för ändamålsenligast, och mången hoppades att Strömsund snart skulle såsom en annan Fenix resa sig ur askan, men äfven detta hopp, liksom mycket från andra håll, for till Luleå.”

”På senare tider har jernhandteringen här legat i dvala, och sjelfa Gellivare-bolaget har raserat den här synliga ruinen för erhållande af nödigt jern till byggandet af en brigg. Måtte emellertid snart den dag randas, då dessa jernlagers outtömliga innehåll, sedan skogarna nu äro utplundrade, kommer att icke allenast förse ortens innevånare med arbetsförtjenst, utan äfven Sverige med råämne till ’monitorer’.” (monitor = bepansrat örlogsfartyg.)

2004_198_Masugnsruin

Ruinen av masugnen i Strömsund. Foto: Reinhold Odencrants © Norrbottens museum, acc nr 2004:198.

När masugnen lades ned 1830 var Strömsund fortsatt betydelsefull genom skeppsvarvet. 1866 tog man tillvara på masugnens börd- och ankarjärn för att få nödvändigt järn till byggandet av en brygga. Paul B. Du Chaillu, en amerikansk turist anlände till Strömsund i juni 1871. Han beskrev händelsen:

”Då resan började att lida mot sitt slut och vi nalkades öfversta delen af Botniska viken, egde icke längre någon skymning rum och endast en timme förflöt mellan solens ned- och upp-gång. Vi anlände till Strömsund, den sista stationen innan vi kommo till Haparanda, och ångbåten låg kvar der några timmar.
Stället såg tämligen öde ut. Nära landningsplatsen låg en sjö, vid hvars utlopp en kvarn var belägen. Man såg ett par bondgårdar, klippor, öfvervuxna med mossa, rullsten, små granar och furor samt en ofruktbar mark. Det hela syntes så ödsligt, att man ofrivilligt frågade sig sjelf, hvart den stora lasten, som fördes iland, skulle taga vägen.”

Du Chaillu tog en promenad i omgivningarna, och när han återvände till ångbåten i Strömsund ”herskade det lif och rörelse. Jag undrade, hvarifrån folket kommit. En stor mängd kärror hade anländt från olika håll af trakten för att hemta den last, som förts iland från båten och som utgjordes af råg- och kornmjöl, en fullständig ångmaskin för något sågverk, snusfjerdingar, lådor och fat med franska och andra viner, jerngrytor, spiklådor, tyg af alla slag, kaffesäckar, socker och för öfrigt alla andra slags varor, som pläga finnas i en landthandel.”

Idag finns bara brukskontoret kvar på platsen, samt lämningar efter bruket i form av masugn, grunder till smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, två rostgropar, malmhögar, varvslämningar och en kåtatomt. Tillsammans med en del av den gamla kustlandsvägen vittnar de om svunna tider i Strömsund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen. En krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm.

Burman, Ann-Christin (red) (1998). Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram, del 2, band 2. Luleå.

Järnhantering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen. Några Minnesblad, hopsamlade af F.K. N

Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm.

Plagemann, Carl Johan Fredrik (1942-1944). C.J.F. Plagemanns resor i Norrland, Dalarna och Västmanland samt på Gotland: åren 1833-1856. Lund.

Material ur Norrbottens museums topografiska arkiv rörande Strömsunds bruk, framförallt beskrivningar och anteckningar av Tommy Norén, däribland Strömsund en Masugn 1740-1830.