Till minne av Mariebergs tegelbruk

Platsen, människor och minnen från Mariebergs tegelbruk – I en av Lule älvdals större jordbruksbyar med medeltida anor, Södra Sunderbyn, mellan järnvägen och gamla Bodenvägen, finns kvarvarande rester av Mariebergs tegelbruksområde. En plats där lera grävts upp ur marken och tegelstenar av prisad kvalitet tillverkats på löpande band. En plats där unga arbetare lärts upp och tegelmästare med familj liksom säsongsarbetare en gång bott. Ja just säsongsvis för att lermassor bara går att gräva upp den säsong som marken är fri från tjäle. En plats där massvis med tegel fraktats iväg som gods för att komma att bli funktionella liksom estetiskt tilltalande byggnadselement i uppbyggnaden av både bostadsområden, industrier och allas vårt egna Norrbottens museum som exempel.

Delar av tegeltillverkningsprocessen. Leran schaktas upp och fraktas sedan in i fabriken för själva tegelframställningen. År: 1976. Fotograf: Hans Andersson. Arkiv: NBM. Copyright: Beijerbygg.

En av de fyra lertäkterna inom brukets ägor fanns belägen på bruksfastigheten. Spår syns fortfarande i landskapet efter täkten några hundra meter öster om tegelbruket, dit en smalspårig räls tidigare gått. En nedrasad kaj intill den stora järnvägen visar också spår efter den verksamma tiden då teglet lastades och fraktades med truckar genom de stora magasinsportarna, ut på kajen för att sedan fraktas iväg som gods med tåget om inte med lastbil.

Situationskarta, Mariebergs tegelbruksområde, 2020.
Gråa konturer är delar av anläggningen som redan sedan tidigare är rivna.
Ortofoto från år 1960. Kvar var då fortfarande tegelbruksbyggnaden, samtliga magasin och torklador. ©Lantmäteriet

Kvar på bruksområdet idag står disponentbostaden, tjänstebostäder, den gamla säsongslängan och den före detta ladugårdsbyggnaden, byggnaden för personalutrymmen som sedermera använts som magasin för delar av Norrbottens museums föremålssamling, magasins- och lagerlokaler samt en smedja. Där tegelbruksbyggnaden med sin resliga skorsten en gång stått finns endast en mängd med tegelrester och byggnadsmassor kvar. Kvarvarande bruksbyggnader på kommunens mark inväntar nu rivning medan disponentbostaden med tillhörande byggnader ska stå kvar.

Till disponentbostaden hörde under 1940–1960-talet en trädgård. Där odlade tegelmästarens familj både grönsaker och bär, vinbär, broccoli, brysselkål och potatis bland annat. Brysselkål ska ha varit en mer experimentell grönsak att i odla Norrbotten på den tiden.

Säsongsbostäderna låg i denna huslänga. Idag används byggnaden som garage och ska stå kvar på platsen.
Byggnaden har fungerat som smedja och verkstad och varit inredd med arbetsbänkar, fjäderhammare, ässja och svarv. Idag finns delar av ässjan kvar, i övrigt är lokalen tömd.
Det kvarvarande långsträckta magasinet med gles panelsättning som möjliggjorde för luftning i väntan på att teglet hämtades upp för frakt till beställare.
Köksingång till personalbyggnaden. Enligt arkivhandlingar ska Mariebergs tegelbruk haft ett kock- och matlag. Arkiverade kvitton visar på att här har serverats allt från sill, falukorv, kött, kalvsylta, makaroner, hamburgare och anjovis. Bakom fönstret till höger låg tegelmästarens kontor.
En gammal skylt för tegelstensförsäljning på Mariebergs tegelbruk ligger kvar på en hylla i en av förrådsbyggnaderna.
Mariebergs tegelbruk under dess tidiga år. Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.

Bruksbyggnaden var en stor ladulik byggnad, uppförd i trä med en smal överbyggnad. Dess fasader var utformade för ventilering med justerbara jalusier för luftdrag och torkning av tegelstenarna. Tegelbruket var fyra våningar högt motsvarande tjugofem meter i höjd, sjuttiofem meter långt och fyrtio meter brett. Inuti byggnaden på bottenvåningen skedde tillverkningen av teglet, tillblandning av material, formning, tillskärning och bränning. Där fanns en ångmaskin, ett ångpannerum, ett tegelslageri och en ringugn som eldades med stenkol. Ugnen hade kapaciteten att rymma 125.000 tegelstenar per bränning och avgav rikligt med värme. Därav var våningarna ovan och omkring väl ämnade för just tegeltorkning.

Tegel har använts som byggnadsmaterial åtminstone sedan medeltiden. Vid sekelskiftet 17-1800, minskade tegelimporten i Sverige i och med att den egna tegeltillverkningen blev större. Teglets storhetstid i landet pågick under 1900-1920-talet och då i en industriell skala. Det var under denna tidsepok som även ett flertal tegelbruk kom att etablera sig i Norrbotten. Efterfrågan på tegel i länet var stor redan i slutet av 1800-talet. I och med det industriella uppsvinget, färdigställandet av järnvägen på 1890-talet och riksdagens beslut att bygga upp Bodens fästning så uppstod det en större marknad för byggnadsmaterial och tegel i Norrbotten. Vid sekelskiftet 18-1900 startades fem tegelbruk upp i Norrbotten varav två av dessa var belägna i Sunderbyn, Björns tegelbruk i Norra Sunderbyn och Mariebergs tegelbruk i Södra Sunderbyn. Mariebergs tegelbruk började byggas upp år 1899 och stod färdig för produktion år 1902. Det ska i Sunderbyn pågått tegelslagning, så kallad hemslageri i form av binäring till jordbruket redan på 1600-talet tack vare att leran i närområdet var lämplig för just tegel. En annan förutsättning var att det skulle finnas tillräckligt med bränsle i närheten. Bönderna kunde i och med industrialismens framfart inte längre mäta sig med efterfrågan av tegel i området. Därav byggnationerna av de flera tegelfabrikerna.

Tegelbruksbyggnaden med en magasinsbyggnad i förgrunden och dess resliga skorsten i bakgrunden. Ett godståg svischar förbi. År: Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.
En av de kvarvarande magasinsbyggnader som ligger intill järnvägskajen där både person- och godståg passerar förbi än idag, men där inga tåg längre stannar upp.

Tegelbruken placerades ofta på ett säteri eller på en större herrgård, och det är just så gårdsbilden har sett ut i Marieberg. Själva bruksbyggnaden uppfördes enligt ritningar av Svedala Gjuteri och mekaniska verkstad, som var specialister på tegelbruk inom och utom landet. Ett hemman hörde också till bruket vilket arrenderades ut, liksom en banvaktsstuga och fyra lertag. Första elva åren gick trögt för företaget ekonomiskt sett, vilket till stora delar ska ha berott på att en torkugn inte fungerade som den skulle. Bolaget kom att byta direktörer ett flertal gånger den första tiden.

Under andra världskriget steg teglet i pris, det vände för bruket och investeringar kunde nu börja att göras. Företaget investerade bland annat i uppförandet av en träullsplattfabrik på 1940-talet, byggnation av personalutrymmen med matsal och kök, dusch, omklädningsrum och garage, ombyggnation av mangårdsbyggnaden gjordes, samt utbyggnation av torkutrymmen för det obrända teglet. Träullsfabriken möjliggjorde för produktion året runt och kompletterade där igenom den övriga produktionen. Bruket utökade även fastigheten (år 1945) eftersom det behövdes större tillgång på den feta leran vars råvara var en grundförutsättning för tegelproduktionen. Fler lertäkter utvanns därefter från den nya fastigheten strax norr om bruket och norr om Gamla Bodenvägen.

Endast murtegel producerades fram till 1940-talet på bruket, därefter även håltegel och fasadtegel, aldrig något taktegel. Mariebergsteglet ska ha varit ett kvalitetstegel. År 1921 prisades fabriken med hedersdiplom under en utställning i Luleå tack vare sitt vackra tegel. Teglet kan ses i flertalet offentliga byggnadsverk idag. Museibyggnaden i Luleå från 1936 är uppbyggt av Mariebergstegel. Teglet som används vid uppbyggnaden av bostadsområdena på Malmudden och Örnäset är också från Marieberg. När Boliden byggde Rönnskärsverken i Skelleftehamn sändes även stora partier dit, som några exempel. Tegeltillverkningen ska ha pågått fram till 1967 på bruket, skorstenen revs sedan år 1977 och där efter även bruksbyggnaden. Bruket kom att läggas ned på grund av den höga konkurrens som rådde vid tiden. I Sverige ökade produktionstakten av bostäder under 1960-talet, likväl som kravet på tillverkningstakten av byggnadsmaterial.

Vy från lagerlokal mot lastkaj och järnvägsspår.

Jag fick möjlighet att träffa sonen till tegelmästaren som var verksam mellan slutet på 1940-talet fram till 1961 på bruket. Tegelmästaren som alltså var den driftansvariga på platsen, hade kontor i personalbyggnaden intill bruket och bodde i disponentbostaden med sin familj. I tidig ålder började även sonen att jobba på bruket berättar han, bland annat som ”lattis”. Det vill säga att han placerade tegelstenar på lattor (träläkt) efter att de skurits till med tråd inför torkning och bränning. Han berättar om minnet när säsongsarbetarna kom till bruket. På grund av att tjälen begränsade produktionstiden till mellan maj och oktober månad. Därav var många säsongsanställda. Produktionen var extra klimat- och säsongsberoende innan den konstgjorda torkanläggningen tillkom, vilket då blev extra gynnsamt för norra Sverige som hade en kortare produktionssäsong. Under barndomen och vinterhalvåret ska tegelmästarens son vid lediga stunder tagit vara på isen som lade sig på lertäkten intill bruksområdet för skridskoåkning. Vid vuxen ålder kom han sedermera att flytta från bruket och bruksarbetet för att studera vidare.  

1889 –Mariebergs tegelbruk börjar byggas upp.

1902 – Produktionen och tillverkningen av tegel startar upp på Mariebergs tegelbruk.

1944 – Det blomstrar inom företaget och investeringar görs, bl.a. i form av uppförande av en träullsplattsfabrik inom området.

1967 – Mariebergs tegelbruk stänger ned sin produktion.

1977 – Skorstenen på bruksbyggnaden rivs och en tid efter det även Mariebergs tegelbruk.

-2020 – Kvarvarande magasinsbyggnad och smedjan har fram tills idag fungerat som förvaring till delar av Norrbottens museums och Friluftsmuseet Hägnans föremålssamlingar.

2020 – Luleå kommun planerar inför rivning av de ekonomibyggnader som en gång tillhört bruket och som står på kommunens mark.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Arkivhandling (1956). Mariebergs mat- och kocklag. Enskilda arkiv, 533 F1:2. Arkivcentrum, Norrbottens museum. 

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Bergsten Jan (2004). Sunderbyn under 500 år. Luleå, Klartext HB. s.101-106

Karlsten, Rune (1991). Luleå Tegelbruks AB. En ekonomisk undersökning av tegeltillverkningen vid

Informant 1 – som arbetade på Mariebergs tegelbruk, Luleå. 2020-08-26

Leijon, M (2019). Historien riskerar att gå förlorad. NSD, 28 december.  https://nsd.se/nyheter/artikel/nrg9qqmj [2020-08-13]

Mariebergs tegelbruk 1902-1938. Examensarbete. Högskolan Luleå. Arkivcentrum Norrbotten.

Områdesrekommendationer. Södra Sunderbyn – intressen. Luleå kommun [2020-08-31]

Strömsund – en del av Meldersteins bruk

I Strömsund utanför Råneå finns resterna efter en masugn som tillhört Meldersteins bruk. På platsen finns även andra brukslämningar såsom grunder efter smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, rostgropar, malmhögar, brukskontor och varvsplats.

Ur Plageman

Avritad av Tommy Norén hösten 1964 ur Plagemanns Resor i Norrland. 1.Masugnen, 2. Det stora kolmagasinet, 3, Två magasin, 4. Gårdskomplex, 5. Fotqvarn, 6. Gårdskomplex, 7. Troliga arbetarbostäder.

Strömsunds masugn tillhörde Råneådistriktet/Meldersteins bruk av vad som senare kom att kallas för Gällivareverken. Gällivaremalmen upptäcktes antagligen någon gång under 1600-talets senare hälft, men enligt uppgifter så nämns Gällivare malmfält officiellt under benämningen Illuavre först i 1704 års bergmästarrelation. Carl Thingvall, löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente, fick den 24 mars 1738 tillstånd och privilegium att anlägga en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Samma år överlät Thingvall sina privilegier till bruksdirektören Abraham Steinholtz och Jonas Meldercreutz, som senare blev professor i matematik vid Uppsala universitet. Namnet på bruket har helt enkelt skapats genom en ihopslagning av personnamnen Meldercreutz och Steinholtz. De inledde sin verksamhet med etableringen av Meldersteins bruk, men grundade även masugnen i Strömsund då kapaciteten i Melderstein inte var tillräcklig. Steinholtz flyttade dock till Kengis år 1744 varvid Meldercreutz stod som ensam ägare till Meldersteins bruk och Strömsunds masugn.

Karta 1790

Charta öfver the Ägor hvilka höra under Strömsunds Masugn uti Västerbottens län och Råneå Sockn. Upprättad år 1790 af L. Bergner. Beskrifning: 1. Anders Anders Gärdan skarp och stenig hård vall, 2. Gärdan vid träsket dels Åker och dels Lägdslag, 3. Qvarnhusgärdan mager på sandjord, 4. Masmästargärdan dito, 5. Dito mindre sandig mer växande, 6. Fieters Gärdorna dito dito, 7. Kyrko Gärdan nyligen inhägnade och ännu ej arbetade, 7a. Dito utom skillnaden på Rånbyns mark, 8. Dito gifver Lägdhö, 9. Små och onyttig Skog till vedbrand tjenlig, på stenig mark, 10. Alldeles kalt och onyttigt Bergland. a, Masugn. b, 2ne Smedior Kohlhus. c, Smedior. d, Järn och Spannmåls Bodar. e, Betjenlinshus. f, Damn. g, Qvarn…r. h, Skjepsvarf. i, Material Bod. k, Baspanna. 1, Skjepsskrifvare Contoir och Bod. L. Bergner

Strömsunds masugn anlades år 1744 vid Dynästräsket/Dönträsket utanför Råneå och startades upp året därpå. Att masugnen kom att anläggas i Strömsund beror på att där dels fanns en skyddad hamnplats och en bäck med vattenföring och fallhöjd nog till att driva masugnen. Dels var Strömsund lokaliserat i närheten av tätbefolkade områden där det fanns arbetskraft. Genom att anlägga en damm vid Dynästräskets utlopp var det möjligt att nyttja vårfloden maximalt och vattenkraften till bruket löstes genom att leda bort vatten från den närbelägna bäcken. Träsket låg drygt 6,5 m högre än vattenytan i havsviken intill masugnen. Från den byggda dammen fanns två utflöden. Genom det norra utflödet leddes vattnet till kvarnen och genom det södra utflödet leddes vattnet ut i en ca 155 meter lång grävd kanal som ledde vattnet ned till masugnens ränna. Hyttan i Strömsund var en så kallad mulltimmerhytta, med en grund av stenar och en timring ovanpå. För att öka hettan i ugnen anlades träbälgar som pumpade luft in i ugnen, drivna av ett timrat vattenhjul. Nedanför masugnen fanns bokaren/bokhuset/stamphuset där malmen slogs sönder till mindre stycken innan den förflyttades till smältugnen. Innan malmen hamnade i bokhuset rostades malmstyckena i rostgropar för att driva ut svavel, kolsyra, vatten och arsenik.

vattenhjul

Skiss av vattenhjul, av Tommy Norén.

blåsbälg

Skiss av blåsbälg, av Tommy Norén.

Dammen

Skiss över dammen, av Tommy Norén.

Med hjälp av ren och ackja fraktades malmen från Gällivare 11 mil ner till sjön Degerselet. Varje ackja lastades med 12-15 lispund, vilket motsvarar drygt 102-127 kg. Vid Degerselet vägdes malmen och fraktades sedan resterande sex mil med hjälp av hästar ner till masugnen i Strömsund. Ofta hände det dock att samerna fick köra även denna sträcka. Dessutom fraktades malm sjövägen från Mellansverige och lossades i den närbelägna hamnen. Hamnen nyttjades såklart också till att skeppa de färdiga järnvarorna som producerats vid Meldersteins bruk.

På grund av de långa transporterna var Meldersteins bruksrörelse inte speciellt lönsam. Bruket, som hann byta ägare ett flertal gånger (däribland Samuel Gustaf Hermelin, Carl XIV Johan och Oskar I), var i bruk fram till 1831. Under åren som masugnen var i gång producerades totalt 30 815 skeppund tackjärn, vilket motsvarar omkring 5 238 ton.

Illustrerad tidning N:0 3, Stockholm den 20 januari 1866, finns en beskrivning av Strömsund och masugnen:

”I Råneå socken, en half mil norr om dess kyrka, vid allmänna landsvägen ligger Strömsund, ett egentligen oegentligt namn, emedan den förbiflytande bäcken knappast kan anses lemna ens rakvatten nog åt ställets innevånare.”

”Efter flera ’dyrbara’ undersökningar om fördelaktigaste platsen för Gellivare-jernvägens beröring med hafvet, var detta stället länge ansedt för ändamålsenligast, och mången hoppades att Strömsund snart skulle såsom en annan Fenix resa sig ur askan, men äfven detta hopp, liksom mycket från andra håll, for till Luleå.”

”På senare tider har jernhandteringen här legat i dvala, och sjelfa Gellivare-bolaget har raserat den här synliga ruinen för erhållande af nödigt jern till byggandet af en brigg. Måtte emellertid snart den dag randas, då dessa jernlagers outtömliga innehåll, sedan skogarna nu äro utplundrade, kommer att icke allenast förse ortens innevånare med arbetsförtjenst, utan äfven Sverige med råämne till ’monitorer’.” (monitor = bepansrat örlogsfartyg.)

2004_198_Masugnsruin

Ruinen av masugnen i Strömsund. Foto: Reinhold Odencrants © Norrbottens museum, acc nr 2004:198.

När masugnen lades ned 1830 var Strömsund fortsatt betydelsefull genom skeppsvarvet. 1866 tog man tillvara på masugnens börd- och ankarjärn för att få nödvändigt järn till byggandet av en brygga. Paul B. Du Chaillu, en amerikansk turist anlände till Strömsund i juni 1871. Han beskrev händelsen:

”Då resan började att lida mot sitt slut och vi nalkades öfversta delen af Botniska viken, egde icke längre någon skymning rum och endast en timme förflöt mellan solens ned- och upp-gång. Vi anlände till Strömsund, den sista stationen innan vi kommo till Haparanda, och ångbåten låg kvar der några timmar.
Stället såg tämligen öde ut. Nära landningsplatsen låg en sjö, vid hvars utlopp en kvarn var belägen. Man såg ett par bondgårdar, klippor, öfvervuxna med mossa, rullsten, små granar och furor samt en ofruktbar mark. Det hela syntes så ödsligt, att man ofrivilligt frågade sig sjelf, hvart den stora lasten, som fördes iland, skulle taga vägen.”

Du Chaillu tog en promenad i omgivningarna, och när han återvände till ångbåten i Strömsund ”herskade det lif och rörelse. Jag undrade, hvarifrån folket kommit. En stor mängd kärror hade anländt från olika håll af trakten för att hemta den last, som förts iland från båten och som utgjordes af råg- och kornmjöl, en fullständig ångmaskin för något sågverk, snusfjerdingar, lådor och fat med franska och andra viner, jerngrytor, spiklådor, tyg af alla slag, kaffesäckar, socker och för öfrigt alla andra slags varor, som pläga finnas i en landthandel.”

Idag finns bara brukskontoret kvar på platsen, samt lämningar efter bruket i form av masugn, grunder till smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, två rostgropar, malmhögar, varvslämningar och en kåtatomt. Tillsammans med en del av den gamla kustlandsvägen vittnar de om svunna tider i Strömsund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen. En krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm.

Burman, Ann-Christin (red) (1998). Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram, del 2, band 2. Luleå.

Järnhantering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen. Några Minnesblad, hopsamlade af F.K. N

Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm.

Plagemann, Carl Johan Fredrik (1942-1944). C.J.F. Plagemanns resor i Norrland, Dalarna och Västmanland samt på Gotland: åren 1833-1856. Lund.

Material ur Norrbottens museums topografiska arkiv rörande Strömsunds bruk, framförallt beskrivningar och anteckningar av Tommy Norén, däribland Strömsund en Masugn 1740-1830.