Skifferdolken från Malåträsket – En liten del av historien om Sverige

Publicerat november 17, 2023 av Norrbottens museum

Historien om Sverige ” den stora berättelsen om vårt land”. Så inleds beskrivningen av storsatsningen om historien om Sverige på SVT.

I en stor produktion är det förståeligt att inte allt från förhistorien kan rymmas. Men med den titel som har satts, är det rimligt att tolka, att det är att försöka förmedla de stora linjerna i förhistorien, i det geografiska området som har kommit att bli Sverige som är just det som eftersträvas.

Då är det problematiskt att exempelvis bara lyfta flinta som det material föremålen tillverkas av. Särskilt när förhistorien i de nordliga delarna av landet nästan uteslutande har använt kvarts, kvartsit och skiffer för att tillverka verktyg under samma period. Det område som idag kallas för Sverige har inte haft en och samma gemensamma kultur och fynden från förhistorien visar tydligt hur varierat och mångfasetterat vårt land är genom årtusendena. Den poängen missar produktionen av Historien om Sverige genom att fokusera på fynden i söder. Det osynliggör norr än en gång och gör narrativet skevt.

Nyfiken på skiffer i norra Sverige? Se hit!
För de som är nyfiken på norra Sveriges skifferföremål följer här några smakprov som visar variationen av föremålstyper inom skifferkulturen från yngre stenåldern.

Runt 4000 år sedan börjar befolkningen i norra Sverige göra föremål av skiffer, fram till nu tillverkas stenföremålen och stenverktygen främst av kvarts och kvartsit. Kvartsen och kvartsiten kommer även fortsättningsvis att användas i varierande utsträckning under senare perioder i norr. Flinta finns inte naturligt förekommande i norra Sverige, därför har den inte varit ett grundmaterial för föremålstillverkning på samma sätt som i södra Sverige.

Kulturen och föremålen i norra Sverige har belysts av många forskare under de senaste 70 åren och förekomsten av dessa skifferföremål skiljer sig från södra Sverige.

Bild 1. Djurhuvuddolk, SM7789, från Boåkern, Kusmark, Skellefteå kommun © Skellefteå museum
Bild 2. Bandad skifferdolk, SM20838, från Stor-flaksjön i Byske, Skellefteå kommun © Skellefteå museum

Majoriteten av skifferföremålen är gjorda av grå- till gråsvart- eller rödskiffer. Samma färg som jakt och fångsthällristningarna fylls i med i dag, för att vi lättare ska kunna se dem. Men det ska noteras att det även finns skifferföremål i grön-, grå-, blågrönskiffer. Även blandningar av färger finns flertalet exempel på, som röd- och grönskiffer, så kallat bandat skiffer, en typ av skiffer som har flera färger i ett och samma stycke.

Skifferföremål har framkommit under arkeologiska undersökningar, men de förekommer till stor del att de har hittats som enskilda föremål. En stor del av dagens kända föremål kommer från boplatser, nära älv- och sjöstränder. Men de återfinns även i skog och mark i indragna lägen. En majoritet av föremålen har hittats av allmänheten i olika sammanhang och sedan hittat sin väg till museerna.

Föremålstyperna förekommer i olika utformningar. De kan vara som en djurhuvuddolk. Det vill säga en dolk som har ett övre avslut i form av ett djurhuvud. Som dolken, från Boåkern i Kusmark (bild 1, SM 7789). Dolkar med djurhuvud föreställer olika typer av djur, exempelvis svanar eller älgar, men de kan också vara svåra att tolka till en viss art. Vissa spetsar och dolkar har också små inhak nästan som små öron, som avslut.

Djurhuvuddolkarna har hittats hela och i delar. Alltså dolkar där toppen eller spetsen har gått av, som dolken från Stor-flaksjön i Byske (bild 2, SM 20838). Eller föremål där det bara är det lilla djurhuvudet återstår idag. Ett exempel på det är djurhuvudet från Bjurselet (bild 3, SM 9600).

Skifferverktygen kan också vara dolkar eller knivar som inte har en djurhuvudform som avslut överst på skaftet, utan raka avslut som dolken från Falmarksheden (bild 4, SM 7308). Det finns dessutom fynd av spetsar, både spjut- och pilspetsar, som en pilspets med tånge från Bruträsk (bild 5, SM20828) eller som den avbrutna spetsen i rödskiffer från Liden (bild 6, SM 1). Det finns även en ytterligare typ av kniv som kallas krumkniv, där kniven är böjd så att den nästan bildar en L-form. Ett sådant exempel i röd- och gråbeige skiffer finns från Bursiljum (bild 7, SM 6346). Skifferföremålen kan även förekomma som mejslar, yxor, T-formade redskap och nordbottniska redskap. Ett exempel är mejseln ifrån Burträsk i grågrön skiffer (bild 8, SM 78).

Bild 3. Djurhuvud i skiffer, SM 9600, från Bjurselet, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
Bild 4. Dolk, SM 7308, från utdikning vid Falmarksheden, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
Bild 5. Spets, pilspets, SM 20828, med tånge från Burträsk, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
Bild 6. Pilspets, SM 1, i skiffer med bruten bas, från Liden, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
Bild 7. Krumkniv, SM 6346, från Bursiljum i bandat skiffer, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
Bild 8. Mejsel, SM 78, i grågrön skiffer från Burträsk, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.

Många exempel på skifferföremål som är dekorerade med inristningar finns även det. Inristningarna kan vara sick – sack mönster, ibland med ristade figurer. Det olika typer av ristade djurfigurer i det svenska materialet är, fisk, orm, älg, val och människa.

Skifferdolken från Malåträsk
Skellefteå museum har under det gångna året fått inlämnat just ett skifferföremål. Historien om vägen till Skellefteå museum är som följer.

Fyndet gjordes av två barn som var ute och åkte båt. Det var en solig sommardag som barnen rodde ut till en ö och det var när de just skulle till att landstiga, som de såg något under vattenytan i strandkanten. Barnen plockade upp föremålet och vad var det de hittade, jo en skifferdolk. Barnen tog med sig föremålet hem och de kom senare att ge det till sina föräldrar.

Föräldrarna har sedan kontaktat Skellefteå museum med en önskan att lämna in det till museet, då man ansåg att det hörde bättre hemma på museet i stället för deras hem.

Bild 9. Skifferdolken från Malåträsket, Malå kommun. Kommer från L2023:3717 – fyndplats © Skellefteå museum.
Bild 10. Vy över Malåträsket där skifferdolken kommer ifrån

Föremålet mäter 11,2 cm lång, är mellan 1,8-3 cm bred och som mest 0,8 cm tjock och är tillverkad av rödskiffer (bild 9). Föremålet skulle även kunna vara en spjutspets, då det finns likheter med andra kända fynd. Men det gäller även känd fynd av andra skifferdolkar i Västerbottens län. Fyndplatsen är strandkanten på en mindre ö i Malåträsket.

Att barnen hittade skifferdolken i strandkanten är kanske inte så förvånande, längs med den norra sidan av Malåträsket, ca 300–400 m norr om ön finns idag en stenåldersboplats registrerad (bild 10). Men inte bara en boplats. Området runt Malåträsket har många kända stenålderslokaler. Inom en radie av 5 km från fyndplatsen och längs med stränderna runt Malåträsket finns 18 kända stenåldersboplatser registrerade och mer än en handfull platser med förekomster av skärvsten, en restprodukt som ofta förekommer i stora mängder på boplatser. Men att hitta föremålen från boplatserna är ofta ändå som att hitta en nål i en höstack.

Dolken från Malåträsket visar mig ett exempel på ett mångfasetterat Sverige och en spännande forntid. Om man vill man lära sig mer om norra Sveriges förhistoria vill jag varmt rekommendera att besöka museer som; Västernorrlanden läns museum, Rock Art i Nämforsen, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Norrbottens museum, Silvermuseet eller Ájtte där norra Sveriges förhistoria och historia visas.

Vid tangentbordet:
Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Tips på museer och hemsidor som är värda att besöka om man vill veta mer om norra Sveriges forntid

Västernorrlands museum

Silvermuseet i Arjeplog

Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum

Nämforsens hällristningsmuseum

Samer.se

Källor
Bergman, Ingela (2001). Dumpokjauratj i Arjeplog – en 9000 år gammal historia. Ingår i: Populär arkeologi. – ISSN 0281-014X.; 2001(19): 4, s. 8-10: ill.

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken.

Carpelan, Christian (1977). Älg och björnhuvudföremål från Europas nordliga delar. Finskt Museum (1975).

Liedgren, Lars (2014). Rödockragravar i Norrbotten. Arkeologi i Norr 14:1–39

Lundberg, Åsa (1997). Vinterbyar – Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500–2500 f. Kr. Studia archaeologica universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, Umeå.

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.

Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida and Willerslev, Eske. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene.

Östlund, Olof (2019): Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten. I Per Moritz, Karl Petersen, Rolf Johansson (red.) Museets årsbok 2019. Tema: Arkeologi. Norrbottens museums och Norrbottens Hembygdsförbunds årsbok.

Rödockragraven i Ligga

https://sparfran10000ar.se/fran-urtid-till-nutid-i-vasterbotten/arkeologiska-tidsperioder/stenalder/

https://nattidskriftenvasterbotten.se/article/den-tidigaste-invandringen-efter-inlandsisen-1698130630265×984761209364676600

Målbilder – Visioner om jaktlycka, kärlek och framgång

Publicerat februari 12, 2016 av Norrbottens museum

Svara

Fokus på målet. (Bilden på piltavlan är från Pixabay)

Det här blir ett blogginlägg som pendlar mellan psykologi och arkeologi. Hösten 1992 började jag studera tekniskt basår på Luleås tekniska universitet. Det var ett missriktat år i matematikens, kemins och fysikens värld, innan jag insåg att jag ville läsa till arkeolog. Ett av mina bestående minnen från det året var en uppstarts-föreläsning för alla nya studenter. Föreläsningen handlade om hur man ska lyckas med att uppnå bra studieresultat.

”Tänk er höjdhopparen Patrik Sjöberg” sade föreläsaren. ”Han står där med ribban liggande på världsrekordhöjden 2,42 meter. Så tänker han: ’Fy vad högt, det där klarar jag aldrig. Har aldrig gjort det tidigare och kommer aldrig att göra det´. Sedan springer han sin ansats och klarar hoppet. Tror ni att det var så det gick till? Självklart inte! Han hade en bild i sitt huvud att han svävade över ribban och en härlig känsla inom sig att han skulle klara det!”

Föreläsaren rådde oss att skriva ned och sätta upp ovanför våra skrivbord de mål vi siktade mot, men också de mål vi klarat av. Varenda tenta som ni fått godkänt på skulle vi sätta upp väl synligt framför vårt skrivbord för att varje dag se hur duktiga vi var och höja vårt självförtroende i våra fortsatta studier. Än idag begriper jag inte hur jag lyckades klara godkänt i matematik det året, för svårighetsgraden låg på en högre nivå än jag borde ha klarat av.

För några veckor sedan var den tidigare längdskidåkaren Gunde Svan gäst i TV-programmet Skavlan. Hans fokus på att uppnå det han vill uppnå har förmodligen bidragit starkt till att han lyckats med både skidåkning, rallycross och karriär som programledare. Förmodligen har han försakat andra saker, men det har förmodligen varit sådant som han själv inte tyckt varit lika viktigt.

På samma sätt fungerar det med det mesta som människor gör. Vi arkeologer sätter upp som mål att genomföra den arkeologiska undersökningen och planerar för att lyckas. Alternativet, att planera för att inte lyckas, finns ju liksom inte i våra tankar. Vi genomför fältarbetet och vi levererar en rapport. Om vi har som mål att leverera en riktigt bra rapport, levererar vi en riktigt bra sådan. Om vi inte lägger ner hela vår själ på att skriva en bra rapport, blir resultatet därefter. På så sätt kan höga krav, både från oss själva, från våra kollegor och från yttre aktörer spela roll i vår prestation. Men i slutänden är det vår egen målbild som avgör vår prestation.

Det är inte med nödvändighet den arkeolog som har den bästa utbildningen eller den finaste titeln som hittar flest fornlämningar. Det är den arkeolog som inte tappar sugen, som orkar gå ett stycke längre, till den där kullen eller myrholmen som de övriga inte orkar gå till. Den arkeologen gör detta med en övertygelse om att hen kommer att hitta saker. Varje kartanalys som arkeologen gör innan fältarbetet och som leder till att hen blir övertygad om att ”DÄR måste det finnas fornlämningar”, gör att hen arbetar intensivare och mera uthålligt för att hitta de lämningar som ”måste” finnas där.

“Det som finns här kommer vi att hitta!” Arkeologerna Frida Palmbo, Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo brukar göra det också. © Norrbottens museum

Går det att knyta detta resonemang om målbilder bakåt i tiden…? Möjligen skulle det gå att dra paralleller till hällbilder (hällristningar och hällmålningar). Ett av de vanligaste motiven på hällbilder i norra Sverige brukar vara älgar, fiskar och andra djur som går att äta. Det brukar också förekomma människor på dessa bilder, ofta i jaktsituationer. En tolkning av hällbilder innehållande bytesdjur är att de har varit kopplade till jaktmagi för jaktlycka. Om man gjort en magisk bild med bytesdjuren fångade, då har man kanske en känsla, en övertygelse på att jakten kommer att gå bra. Detta gör att man härdar ut litet längre i väntan på att villebrådet ska dyka upp, man orkar gräva ytterligare en fångstgrop och man tillverkar ytterligare en pil. Förberedelserna blir mera noggranna om man ”vet att man kommer att möta älgen”, och kanske får man dessutom en extra mental styrka när man tänker sig jaktsituationen samtidigt som man förbättrar sin utrustning. Eller som Gunde berättade om de stavspetsar som han bantat ett par gram: Rent logiskt spelade inte de grammen så stor roll, men då han stod bredvid sina konkurrenter visste han att han hade förberett sig lite, lite bättre än dem. Gissa om han kände det som en extra styrka. Han målade upp en bild av sig själv som vinnare, redan innan start. Gissa om stenåldersjägaren kände sig extra lyckosam inför jakten när älgarna eller fiskarna ristats eller målats på hällen.

Hällristningar från Nämforsen i Ångermanälven. De är fyllda med röd färg för att synas bättre för besökaren. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Hällristningar från Nämforsen vid Ångermanälven. De är fyllda med röd färg för att synas bättre för besökaren. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Hällristningar med älgmotiv vid Norrfors, Umeå älv. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Samma psykologi ligger bakom människors beteende även när det gäller jakten på kärlek, tror jag. Att hela tiden sträva efter att förbättra sig själv ingår i våra försök förbättra vårt självförtroende och vår attraktionskraft. Varför klär du upp dig när du går ut på fest eller på lokal? Är det inte så att du känner dig litet snyggare, litet bättre genom dina kläder och assessorer? Dina mentala bilder av den kommande kvällen är förhoppningsvis positiva. Din nya mobiltelefon och tillgången till den senaste tekniska nyheten visar att du är med, och att du är någon att räkna med. Självklart är din stil kopplad till den grupp du tillhör.

Är detta gemensamt för människor från alla tider? Kan vi se spår av detta i det arkeologiska materialet? Kanske med ytterligare litet fantasi:

I det arkeologiska fyndmaterialet skulle vi kunna ana spåren av människors strävan i vackra och extremt skickligt tillverkade föremål som antyder att det är någonting mer än praktisk funktion som eftersträvats. Det finns i föremålen något som inte antyder massproduktion med fokus på funktion. Där finns också en kvalitet och skönhet som syftat till att framhäva den som ägde eller tillverkade föremålet.

Är denna spets av kvartsit tillverkad enbart för att vara funktionell? ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Statuspryl eller bruksföremål? Skifferdolk med älghuvud hittad strax söder om Älvsbyn, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Statuspryl eller bruksföremål? Skifferdolk med älghuvudfigur i skaftänden, hittad strax söder om Älvsbyn, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

En riktigt fint utformad pilspets kan vara motsvarigheten till Gunde Svans lättade stavspetsar, Det kan vara ett bevis på den yppersta förberedelsen för att vara absolut säker på att fälla bytet när chansen dök upp. Men samma spets kan också ha haft en annan funktion, med syfte att imponera i en social tävling. Skickligaste stensmeden vinner uppskattning från sin omgivning, och kanske uppmärksamhet från sin blivande livskamrat. Målbilden fanns där också, i huvudet hos den som tävlade om kärlek. ”Jag vill bli omtyckt, och alldeles särskilt vill jag att personen x ska tycka om mig!” …och så kanske man gav bort föremålet till personen ifråga. De vackra föremålen kan spegla hantverksskicklighet, men också rikedom eller makt. ”Jag (eller min familj eller min stam) har tillräckligt med social status och rikedomar för att kunna göra ditt liv bättre om du väljer mig”.

Ringar, smycken, spännen, pärlor…och kanske målbilder (eller bara vaga förhoppningar) i ägarens eller givarens tankar…

Tråkigt bara att så få fynd av organiskt material påträffas i våra trakter. Då kanske vi också skulle få se avbildningar av de personer som älskades en gång för länge sedan, inte enbart älgar och andra bytesdjur som ristats i sten.

Vid tangentbordet denna dag.

/Olof Östlund

Hästskoformat spänne från Idivuoma, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Lars Backman

Glaspärla från Sangis, Norrbotten (från arkeologisk undersökning vid lokal 20,inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

En dekorerad benpärla gjord av ett rörben från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Bronsspänne från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren