Järn i Norr

Sedan hösten 2016 har teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet och arkeologer vid Norrbottens museum samarbetat i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Järn i Norr. Målet är att skapa en djupare förståelse för den tidiga järnhanteringen i det nordliga området och placera den i ett vidare europeiskt sammanhang. Genom att väva samman järnhanteringen med människornas andra vardagliga aktiviteter och landskapets/klimatets utmaningar i norr, framträder en rikare och mer mångfacetterad bild av de forntida samhällena. Resultaten som kommit fram bryter därför inte bara ny mark inom järnforskningen i Europa utan kastar dessutom nytt ljus över de forntida jakt- och fångstsamhällena i norr.

Metaller har historiskt sett varit viktiga i nationella historieskrivningar världen över. Särskilt har introduktionen av järn betraktats som en drivkraft för samhällelig utveckling och förändring mot ett jordbrukande, och så småningom industrialiserat samhälle. Det här gäller inte minst stål i den moderna världen och är särskilt aktuellt idag för att uppnå ett klimatneutralt samhälle.

I det här sammanhanget så belyser nya forskningsresultat från Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum en unik dimension i järnhanteringens historia. Det handlar om något som enligt rådande historieskrivning skedde på fel plats, under fel tid och i fel slags samhällen.

Resultaten visar på en utbredd stålproduktion och ett mycket avancerat stålsmide redan för 2000 år sedan i den arktiska delen av Europa som omfattar nuvarande norra Norge, Sverige och Finland. Det är kunskaper som enligt rådande historieskrivning endast har varit förbehållet romarna vid samma tid.

Fynden kan dessutom kopplas till en jakt- och fångstbefolkning som tidigare inte har ansetts ha något behov av järn och ännu mindre en organisation för järnhantering. Det bryter med den etablerade uppfattningen som enbart kopplar järnhantering till jordbrukande samhällen. Denna upptäckt placerar inte bara kunskapen i knät på fel sorts samhällen, utan backar också tidpunkten för införandet av järnproduktionen i det nordliga området med närmare
1 700 år. Tidigare trodde man att järnhanteringen nådde området först i samband med bergsbruket under 1600–1700-talet. Nu visar forskningen att avancerad järnhantering och stålproduktion var en verklighet i den arktiska regionen redan för 2 000 år sedan

Bakgrund till fynden

Allt började med fynd som Norrbottens museum gjorde i samband med arkeologiska undersökningar inför byggnationen av järnvägen mellan Kalix och Haparanda under åren 2006–2010. I närheten av byn Sangis påträffades bland de äldsta spåren efter stålsmide i Sverige och även spår efter stål- och järnframställning.

Flygbild över ett av undersökningsområdena längs Haparandabanan. Fotograf: Staffan Nygren, Norrbottens museum

Innan de här undersökningarna fanns inte en enda känd järnframställningsplats från förhistorisk tid norr om Jämtlands län i Sverige. Upptäckten var därför av mycket stor betydelse.

Kända järnframställningsplatser innan Järn i Norr.

Några år senare gjorde Luleå tekniska universitet i samarbete med Norrbottens museum snarlika fynd på ytterligare en plats, nu i Norrbottens inland, vid byn Vivungi, 10 mil öster om Kiruna.

Undersökning av en av järnframställningsugnarna vid Vivungi.
Fotograf: Staffan Nygren, Norrbottens museum

Det här gav indikationer på att den avancerade järnhanteringen var mer utbredd, och forskningen tog därför en ny vändning när ett större arkeologiskt material i form av slagg och andra restprodukter från järnhantering började att studeras. Det här materialet samlades in redan under 1940–1980-talens undersökningar inför vattenkraftsutbyggnaden i norr, men har tidigare inte analyserats eller daterats.

Utbredd järnhantering redan för 2 000 år sedan

Arbetet gav oväntade resultat! På över 40 platser i nordligaste Norge, Sverige och Finland fanns spår efter en utbredd och avancerad kunskap inom järnhanteringen, där järnsmältarna förvandlade sjö- och myrmalm till järn och stål som sedan smiddes till verktyg.

Över 40 platser med spår efter en utbredd och avancerad kunskap inom järnhantering.
Illustration av en blästugn med ett skorstensliknande schakt där malm och kol varvades under framställningen. Akvarell av Hanna Larsson, Norrbottens museum

Stålet producerades i så kallade blästugnar som var byggda av ett skorstensliknande schakt där malm och kol varvades under framställningen. Runt ugnarna påträffades små klumpar av stål, som är delar av den järnlupp som producerades. Att producera stål så här pass tidigt är mycket ovanligt i ett europeiskt perspektiv och anses i princip bara ha förekommit i det romerska riket.

Små klumpar av stål, påträffade vid ugnarna.
Fotograf: Erik Ogenhall, Arkeologerna

Stålet användes till knivar och yxor och avspeglar en utbredd efterfrågan på verktyg med hårda eggar i det arktiska jakt- och fångstsamhället. Nästan alla analyserade föremål visar på en uppbyggnad av olika stålkvaliteter i flera lager, där verktygen dessutom behandlats i flera steg genom uppvärmning och avkylning för att förbättra stålets egenskaper. Detta är tekniker som traditionellt förknippas med senare perioder, framför allt från 500 e. Kr. och framåt.

En av knivarna som är uppbyggd av olika stålkvaliteter som vällts samman i ett avancerat smide.
Fotograf: Staffan Nygren, Norrbottens museum

Kniven på bilden ovan är uppbyggd av flera olika stålkvaliteter som vällts samman. Svårigheten i den här typen av smide ligger i att veta när de olika materialen fäster vid varandra eftersom man har ett väldigt litet temperaturfönster när detta sker. Det blir därför avgörande med den forntida smedens färdigheter och erfarenhet att bestämma när temperaturen är rätt genom färgskiftningar i det glödande järnet.

Omfattande organisation – landskap och klimat

Genom att titta närmare på alla de aktiviteter som var nödvändiga i järnhanteringen blir det tydligt att järnhanteringen var mer än bara en teknisk bedrift. Inte minst får vi insikt i den omfattande organisering och långsiktiga planering som krävdes av dessa samhällen för att lyckas samordna järnproduktionen med övriga försörjningsaktiviteter. Det handlar om alltifrån insamling och bearbetning av en mängd olika råvaror som malm, ved, lera och byggnadsmaterial. Det inkluderar olika produktionssteg, som byggnation och reparation av ugnar och smideshärdar, tillverkning av verktyg samt själva smältningen och smidet.

Sjömalm från Vivungi.
Fotograf, Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum

Platserna där smältningen ägde rum var lokaliserade vid de stora vattendragen eller vid myrarna, nära de primära resurserna i form av malm och ved. Dessutom så krävdes resurser i form av arbetskraft. För, hur liten järnhanteringen än var, så krävdes involveringen av en stor del av samhället för att klara av alla de aktiviteter som behövde utföras. Att mobilisera nödvändig social insats krävde avancerad planering och samordning av arbetskraften, särskilt med tanke på de småskaliga samhällen som det troligen handlade om.

Det arktiska landskapet och klimatet med dess korta barmarkssäsonger och långa perioder av mörker, kyla och stora snömängder spelade dessutom en avgörande roll för när de olika delarna av järnhanteringen kunde utföras. Den starka säsongsvariationen i det arktiska landskapet utgjorde stora utmaningar för de forntida människorna som bodde där.

Järnframställningen i det arktiska Europa var som mest arbetsintensiv och krävde arbetsfördelning under barmarkssäsongen, särskilt under sommarmånaderna. Förberedelser, konstruktion och drift av ugnar och smideshärdar samt viktiga moment som kolning av ved och insamling av lera krävde många händer och flerårig planering. Genom att samordna lokaliseringen av järnframställningen med produktiva fiskeplatser där det också fanns gott om råvaror till järnhanteringen i form av malm, bränsle och byggnadsmaterial, tycks nödvändiga förutsättningar ha funnits på plats.

Fynd av torkad fisk i form av tuggade fiskkotor.
Fotograf: Staffan Nygren, Norrbottens museum

Den komplexa organisationen av järnhanteringen tyder på att samhällena var mer eller mindre bundna till specifika platser och resursområden under längre perioder av året. Fisket var rimligen av stor betydelse i sammanhanget, för att skapa överskott och förutsättningar för ökat fastboende. Fynd av torkad fisk i form av tuggade fiskkotor tyder på att jakt- och fångstsamhällena hade en strategi för att bevara och hantera ett överskott av resurser. Detta går emellertid stick i stäv med uppfattningen om de forntida arktiska jakt- och fångst-samhällena, som i stället anses ha haft ett mer rörligt levnadssätt. Sammantaget visar järnhanteringen på en långt mer avancerad och mångfacetterad organisation av det forntida jakt- och fångstsamhällena i norr.

Vid pennan denna fredag,
Carina Bennerhag, arkeolog vid Norrbottens museum och doktor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet, och
Kristina Söderholm, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet

Här presenteras Järn i Norr vid en föreläsning på Norrbottens museum 2023-11-29:

Här presenteras Järn i Norr vid en föreläsning i Vetenskapens hus 2023-12-08:

Avhandlingen finns tillgänglig via denna länk:
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-101315

Målbilder – Visioner om jaktlycka, kärlek och framgång

Fokus på målet. (Bilden på piltavlan är från Pixabay)

Fokus på målet. (Bilden på piltavlan är från Pixabay)

Det här blir ett blogginlägg som pendlar mellan psykologi och arkeologi. Hösten 1992 började jag studera tekniskt basår på Luleås tekniska universitet. Det var ett missriktat år i matematikens, kemins och fysikens värld, innan jag insåg att jag ville läsa till arkeolog. Ett av mina bestående minnen från det året var en uppstarts-föreläsning för alla nya studenter. Föreläsningen handlade om hur man ska lyckas med att uppnå bra studieresultat.

”Tänk er höjdhopparen Patrik Sjöberg” sade föreläsaren. ”Han står där med ribban liggande på världsrekordhöjden 2,42 meter. Så tänker han: ’Fy vad högt, det där klarar jag aldrig. Har aldrig gjort det tidigare och kommer aldrig att göra det´. Sedan springer han sin ansats och klarar hoppet. Tror ni att det var så det gick till? Självklart inte! Han hade en bild i sitt huvud att han svävade över ribban och en härlig känsla inom sig att han skulle klara det!”

Föreläsaren rådde oss att skriva ned och sätta upp ovanför våra skrivbord de mål vi siktade mot, men också de mål vi klarat av. Varenda tenta som ni fått godkänt på skulle vi sätta upp väl synligt framför vårt skrivbord för att varje dag se hur duktiga vi var och höja vårt självförtroende i våra fortsatta studier. Än idag begriper jag inte hur jag lyckades klara godkänt i matematik det året, för svårighetsgraden låg på en högre nivå än jag borde ha klarat av.

För några veckor sedan var den tidigare längdskidåkaren Gunde Svan gäst i TV-programmet Skavlan. Hans fokus på att uppnå det han vill uppnå har förmodligen bidragit starkt till att han lyckats med både skidåkning, rallycross och karriär som programledare. Förmodligen har han försakat andra saker, men det har förmodligen varit sådant som han själv inte tyckt varit lika viktigt.

På samma sätt fungerar det med det mesta som människor gör. Vi arkeologer sätter upp som mål att genomföra den arkeologiska undersökningen och planerar för att lyckas. Alternativet, att planera för att inte lyckas, finns ju liksom inte i våra tankar. Vi genomför fältarbetet och vi levererar en rapport. Om vi har som mål att leverera en riktigt bra rapport, levererar vi en riktigt bra sådan. Om vi inte lägger ner hela vår själ på att skriva en bra rapport, blir resultatet därefter. På så sätt kan höga krav, både från oss själva, från våra kollegor och från yttre aktörer spela roll i vår prestation. Men i slutänden är det vår egen målbild som avgör vår prestation.

Det är inte med nödvändighet den arkeolog som har den bästa utbildningen eller den finaste titeln som hittar flest fornlämningar. Det är den arkeolog som inte tappar sugen, som orkar gå ett stycke längre, till den där kullen eller myrholmen som de övriga inte orkar gå till. Den arkeologen gör detta med en övertygelse om att hen kommer att hitta saker. Varje kartanalys som arkeologen gör innan fältarbetet och som leder till att hen blir övertygad om att ”DÄR måste det finnas fornlämningar”, gör att hen arbetar intensivare och mera uthålligt för att hitta de lämningar som ”måste” finnas där.

"Det som finns här kommer vi att hitta!" Arkeologerna Frida Palmbo, Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo brukar göra det också! © Norrbottens museum

”Det som finns här kommer vi att hitta!” Arkeologerna Frida Palmbo, Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo brukar göra det också. © Norrbottens museum

Går det att knyta detta resonemang om målbilder bakåt i tiden…? Möjligen skulle det gå att dra paralleller till hällbilder (hällristningar och hällmålningar). Ett av de vanligaste motiven på hällbilder i norra Sverige brukar vara älgar, fiskar och andra djur som går att äta. Det brukar också förekomma människor på dessa bilder, ofta i jaktsituationer. En tolkning av hällbilder innehållande bytesdjur är att de har varit kopplade till jaktmagi för jaktlycka. Om man gjort en magisk bild med bytesdjuren fångade, då har man kanske en känsla, en övertygelse på att jakten kommer att gå bra. Detta gör att man härdar ut litet längre i väntan på att villebrådet ska dyka upp, man orkar gräva ytterligare en fångstgrop och man tillverkar ytterligare en pil. Förberedelserna blir mera noggranna om man ”vet att man kommer att möta älgen”, och kanske får man dessutom en extra mental styrka när man tänker sig jaktsituationen samtidigt som man förbättrar sin utrustning. Eller som Gunde berättade om de stavspetsar som han bantat ett par gram: Rent logiskt spelade inte de grammen så stor roll, men då han stod bredvid sina konkurrenter visste han att han hade förberett sig lite, lite bättre än dem. Gissa om han kände det som en extra styrka. Han målade upp en bild av sig själv som vinnare, redan innan start. Gissa om stenåldersjägaren kände sig extra lyckosam inför jakten när älgarna eller fiskarna ristats eller målats på hällen.

Hällristningar från Nämforsen i Ångermanälven. De är fyllda med röd färg för att synas bättre för besökaren. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Hällristningar från Nämforsen vid Ångermanälven. De är fyllda med röd färg för att synas bättre för besökaren. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Hällristningar med älgmotiv vid Norrfors, Umeå älv. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Hällristningar med älgmotiv vid Norrfors, Umeå älv. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Samma psykologi ligger bakom människors beteende även när det gäller jakten på kärlek, tror jag. Att hela tiden sträva efter att förbättra sig själv ingår i våra försök förbättra vårt självförtroende och vår attraktionskraft. Varför klär du upp dig när du går ut på fest eller på lokal? Är det inte så att du känner dig litet snyggare, litet bättre genom dina kläder och assessorer? Dina mentala bilder av den kommande kvällen är förhoppningsvis positiva. Din nya mobiltelefon och tillgången till den senaste tekniska nyheten visar att du är med, och att du är någon att räkna med. Självklart är din stil kopplad till den grupp du tillhör.

Är detta gemensamt för människor från alla tider? Kan vi se spår av detta i det arkeologiska materialet? Kanske med ytterligare litet fantasi:

I det arkeologiska fyndmaterialet skulle vi kunna ana spåren av människors strävan i vackra och extremt skickligt tillverkade föremål som antyder att det är någonting mer än praktisk funktion som eftersträvats. Det finns i föremålen något som inte antyder massproduktion med fokus på funktion. Där finns också en kvalitet och skönhet som syftat till att framhäva den som ägde eller tillverkade föremålet.

Är denna spets av kvartsit tillverkad enbart för att vara funktionell? ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Är denna spets av kvartsit tillverkad enbart för att vara funktionell? ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Statuspryl eller bruksföremål? Skifferdolk med älghuvud hittad strax söder om Älvsbyn, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Statuspryl eller bruksföremål? Skifferdolk med älghuvudfigur i skaftänden, hittad strax söder om Älvsbyn, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

En riktigt fint utformad pilspets kan vara motsvarigheten till Gunde Svans lättade stavspetsar, Det kan vara ett bevis på den yppersta förberedelsen för att vara absolut säker på att fälla bytet när chansen dök upp. Men samma spets kan också ha haft en annan funktion, med syfte att imponera i en social tävling. Skickligaste stensmeden vinner uppskattning från sin omgivning, och kanske uppmärksamhet från sin blivande livskamrat. Målbilden fanns där också, i huvudet hos den som tävlade om kärlek. ”Jag vill bli omtyckt, och alldeles särskilt vill jag att personen x ska tycka om mig!” …och så kanske man gav bort föremålet till personen ifråga. De vackra föremålen kan spegla hantverksskicklighet, men också rikedom eller makt. ”Jag (eller min familj eller min stam) har tillräckligt med social status och rikedomar för att kunna göra ditt liv bättre om du väljer mig”.

Ringar, smycken, spännen, pärlor…och kanske målbilder (eller bara vaga förhoppningar) i ägarens eller givarens tankar…

Tråkigt bara att så få fynd av organiskt material påträffas i våra trakter. Då kanske vi också skulle få se avbildningar av de personer som älskades en gång för länge sedan, inte enbart älgar och andra bytesdjur som ristats i sten.

Vid tangentbordet denna dag.

/Olof Östlund

Hästskoformat spänne från Idivuoma, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Lars Backman

Hästskoformat spänne från Idivuoma, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Lars Backman

Glaspärla från Sangis, Norrbotten (från arkeologisk undersökning vid lokal 20,inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto

Glaspärla från Sangis, Norrbotten (från arkeologisk undersökning vid lokal 20,inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

En dekorerad benpärla gjord av ett rörben från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

En dekorerad benpärla gjord av ett rörben från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Bronsspänne från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Bronsspänne från Sangis, Norrbotten (Från arkeologisk undersökning av lokal 39 inför bygget av Haparandabanan). ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Halsring från Idivuoma, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Halsring från Idivuoma, Norrbotten. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

 

Länkar:

Hällmålningar på Finnforsberget, Skellefteå kommun:

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:607429/FULLTEXT02.pdf

http://skellefteamuseum.se/finnfors/

Hällristningar och hällmålningar i norra Sverige (men inte från Norrbotten):

http://www.namforsen.com/media/forntidsbilder_lag.pdf

Norrfors hällristningar (Umeälven):

http://www.vbm.se/se-and-gora/for-skolan/skolwebben/spar-nara-dig/popups1/umea1/norrfors.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Norrforsen

Hällmålningar i Arjeplog:

http://norran.se/nyheter/4-till-6-000-ar-gammal-hallmalning-hittad-409174

http://silvermuseet.se/unikt-fynd-av-hallmalning-i-arjeplog/